Hej, är en snart 40 årig trebarnsmamma utan några brinnande intressen, Jag har ryck då jag försöker leva sunt och träna, tyvärr är jag inte så uthållig, allt eftersom barnen ökat i antal har jag mer och mer kommit att likna ett perfekt klot(därav ingen bild). Ett intresse är annars att prata och skiva. jag påbörjar en ny bok ungefär en gång i halvåret och kommer kanske tio sidor, innan den hammnar i byrålådan. Men kul är det, som lågpristerapi ungefär.
Och det kan behövas. Lever i en familj med en sambo som är väldigt bestämd i sina åsikter. Vi lever brevid varann och stöttar varann praktiskt. En mer reko person än min man är svår att hitta, men mental gemenskap stöd, romantik eller att revidera sin uppfattning, det är inte hans grej.
En vuxen nyss utflugen, söt, klok, överintelligent dotter, som lider av pengavampyrism (som jag tror de flesta tonåringar äger hon på gränsen till förmågan att transferera pengar från mitt konto bara genom att tala med mig i telefon) Och hennes 20åriga sambo som är sladdis, yngst och jobbigt nog inte behöver ta något ansvar, utan får allt av sina föräldrar.
En mycket konkret och oflexibel åttaåring med specialintressen busstidtabeller, dörrar, primtal och molekyler finns också i familjen. Han är skolans svarta får och det bara händer underliga saker där han passerar. Jag stångar mig blodig mot skolan och pappa för att hitta det stöd till honom som jag anser att han behöver. En klokare kille med större hjärta finns nämligen inte. Det är bara det att han inte klarar de sociala koderna. Han vet inte hur man gör och andra människor skrämmer honom för han förstår inte vad de vill.
Som exempel kan man ta den gråtande sexåringen som blev tvingad att leka kull på simskolan: - "Mamma plötsligt sprang alla barnen efter mig och slog på mig, jag vill inte gå hit mer."
En mycket bortskämd och småväxt sjuåring har jag också. Både dvärgväxten och bortskämdheten är sviter efter en ovanlig form av leukemi som han kämpat mot sedan tvåårsåldern. Vi har levt i skytteltrafik på sjukhus med döden i bakhasorna sedan 2006. Leukemikurer, strålning, infektioner, BIVA, infektionsavdelningar, två benmärgstransplantationer och ett helt isolerat liv har nog gjort oss aningen udda i hela familjen.
Annars arbetar jag på en avskydd statlig ibland Kafkaliknande myndighet som berör alla, fast med ett ärendeslag som i stort sett ingen hört talas om.... Det gör att jag ständigt privat får stå till svars för saker och beslut som jag vet lika mycket om som hon på köttdisken på ICA. Så en gång för alla: Jag vet inte varför du inte fick sjukpenning, föräldrapenning TFP, vårdbidrag, bostadsbidrag etc.. Jag fick det inte heller och har ingen aning om varför. (Eller jo TFP vid leukemin, funkade jättebra faktiskt jag blev förvånad, men många vänner har inte haft samma tur, men det verkar vaiera och som sagt jag vet inte varför)
Jag reser med pendeltåg i Stockholm 1, 5 timmar per dag och det är ju också en folklig upplevelse.
Vi bor i ett stort, jättestökigt hus, både sönerna och mannen är extrema samlare. Mannen är dessutom med i "det som inte går att laga med silvertejp är eventuellt trasigt, men fortfarande bra att ha" Själv har jag gjort mig av med det mesta jag hade. Och det lilla arvegods jag sparat blev stulet av hantverkare i somras.
Med andra ord KAOS, men det ärialla fall aldrig tråkigt!
