Jag är född -71 och jag har tre barn, Axel, född i november 2001, Anton, född i oktober 2004, och lilla Astrid, född i maj 2006. Gift med Stefan sedan år 2000 och vi bor söder om Göteborg. Anton har Downs syndrom, och Axel och Astrid är normalstörda så vitt vi vet . När Anton hade fötts upplevde jag det som att mitt livs största skräckscenario hade förverkligats...livet var slut...inget skulle någonsin vara roligt igen...fast han var och är så jättefin så man måste ju bara älska honom och man kan inte önska att han inte fanns. Han var och är superfrisk, ammade fullt, inga hjärtfel eller tarmproblem hittills som annars är vanliga för dessa barn. Han har också perfekt hörsel, inga synfel, - ja, det är ingen hejd på hur fantastisk han är, säger hans stolta mamma! Vi säger att Anton inte vet att han har Downs så han struntar i det . Downs syndrom är ju faktiskt inte det man vare sig önskar sig eller räknar med (i alla fall inte när man "bara" är 32 som jag var när jag blev gravid), även om de flesta säkert snuddar vid tanken någon gång under graviditeten. Men vi är förstås glada över honom ändå och att han är så frisk, men det är klart att vi blev fruktansvärt ledsna när vi fick beskedet. Ingen av barnmorskorna trodde på mig på BB när jag sa att han hade Downs, så vi fick träffa en barnläkare snabbt (eller efter 5 h, de längsta timmarna i mitt liv) bara för att lugna ner mig...men jag hade dessvärre rätt...fast t o m läkaren var osäker och sa att vi skulle vänta på resultatet av blodprovet som vi skulle få dagen därpå. Fast jag visste att jag hade rätt, har nog aldrig varit så säker på något som just det. Jag grät och grät...i tre månader dunkade det "Downs syndrom, Downs syndrom" inne i huvudet all min vakna tid... Jag kunde bara inte tro att det var sant, att det jag var allra mest rädd för hade hänt... Som lök på laxen drabbades jag dessutom av en mycket allvarlig lunginflammation samt blodförgiftning två dagar efter förlossningen, och fick ligga med syrgasgrimma och få antiobiotika intravenöst i fem dagar...Men NU, nu så tänker jag ibland: "Herregud, varför i hela fridens namn har jag varit så rädd för Downs syndrom? Det finns ju en miljon saker som är värre än det här." Det kommer säkert att gå upp och ner framöver men grundkänslan eller vad man ska kalla den är ändå väldigt god. Han är ju våran kille, precis som Axel och han kommer att få ett bra liv. Ett annorlunda liv, ja, men ett bra liv. Vad som kan vara jobbigt är omgivningen tycker jag, inte Anton. Vår närmaste släkt, vänner och grannar har varit kanon hela tiden, inga besserwissrar som hela tiden ska berätta för en hur människor med Downs är (för det "vet" väldigt många människor, särskilt de som aldrig har haft någon närmare kontakt alternativt har en bekants mosters kompis som jobbade i särskolan för typ 25 år sedan..) utan de ser Anton, en liten bebis som alla andra. Men jag tycker t ex att en del läkare och annan sjukvårdspersonal har en tendens att BARA se syndromet. De ser inte att det finns en HELT unik liten människa bakom det där epitetet - det är ungefär som om alla med glasögon skulle få höra "hur de är" för det där med glasögon, det är ju egentligen inte helt normalt... Jag gjorde fostervattensprov när jag var gravid med Astrid, skitjobbigt verkligen. Men det kändes som att det var något vi borde göra, vi hade ju ett ansvar gentemot våra två andra barn. Jag skulle inte vilja byta bort Anton mot något annat barn i hela världen, men det är liksom inte rättvist med två DS-barn (eller annat medfött handikapp), varken mot honom, Axel eller bebbon i magen. Men det var inget enkelt beslut direkt... Men jag är ändå lite kluven till detta med FVP, en del av oss DS-föräldrar kan ju många gånger tycka att det är samhället som faktiskt förstorar upp "hemskheten" med att få ett barn med Downs - alltså jag tittar allt som oftast på mitt fantastiska lilla barn och undrar vad som är så hemskt med honom, även om jag själv också var helt knäckt när han hade fötts (som ni ju vet som har läst ända hit). Grejen är ju att man inte vet något om hur det är att leva med DS (alltså innan man får ett barn med det) och eftersom samhället erbjuder all denna fosterdiagnostik för att just undvika barn med DS så får man ju intryck av att just DS är det värsta som kan hända, och så är det ju faktiskt inte. Ibland kan jag nästan känna att all denna fokusering på DS nästan kan jämföras med fokuseringen på att få en pojke i t ex Indien, där man glatt (nåja...) aborterar oönskade flickfoster. MEN å andra sidan så spelar jag ju med i spelet själv, eftersom jag ju faktiskt inte ville ha ett barn till med DS, fast det är faktiskt främst med tanke på Axel och Anton (säger jag åtminstone till mig själv...). Jag menar, Axel kommer ju nästan att försvinna om man får ett barn till som kräver extra omsorg (för extra omsorg kommer ju Anton att behöva, hur underbar och duktig han än är) och Anton behöver ju "normalstörda" syskon för att utvecklas bra (även om Astrids mening med livet inte är att stimulera Antons utveckling). Sedan har man ju aldrig några garantier för någonting, autism, ADHD, damp, etc syns ju inte på ett enda test och de tillstånden är ju i princip betydligt värre än DS, eller kan åtminstone vara det. Men, visst, jag närmar ju mig gränsen för att kasta sten i glashus, med både FVP och organscreening, men ibland kan jag bara känna mig helt uppgiven över hur enkelt en del kastar ur sig att "om barnet har DS så kommer jag att göra abort för jag kan alltid skaffa ett nytt barn". Vad händer om barnet får syrebrist vid förlossningen och får en CP-skada, eller blir påkört av en bil längre fram och får en hjärnskada? Lämnar man bara bort det då, eller? Svaret är naturligtvis att, nej, det gör man inte för olyckor händer och de kan man inte styra, men man kan göra allt som står i ens makt för att få ett friskt barn. Men även fullt friska barn som utvecklas helt normalt kräver tid och utrymme...det får man inte glömma bort. Det finns faktiskt en del forskare som anser att kromosomförändringar och allt annat som i vardagligt tal klumpas ihop under "handikapp" bara är den normala variationen på arten människa. Handikapp är endast ett resultat av samhällets förtryck. Intressanta frågeställningar som är mycket svåra att hitta klara svar på, och som ni märker så har jag inte ens lyckats hitta en egen ståndpunkt i allt detta. Men FVP ställer allt på sin spets tycker jag - har så oerhört mycket tankar om detta; när blir man en mördare, vem har rätt att bestämma vem som ska få leva och dö, vem är handikappad, vad är livskvalitet, önskan om ett friskt barn och tankar om barnets bästa... Lite svammel från mig - en eloge till er som orkat ända hit!
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
