Nyligen 36 år fyllda, bor i hus med blivande make och mina två barn födda 1996 och dec 2001. Jobbar heltid, försöker hinna med barnen, mig själv och sambon på fritiden och det fungerar alldeles utmärkt om man släpper på alla andra krav som typ städning hihi.
Sjunger i kör sedan flera år tillbaka och tränar aktivt på friskis&svettis. Gillar att titta på komediserier och bara få skratta en halvtimme likaväl som jag gillar drama så jag gråter lika mycket som jag skrattat åt komediserien.
Helt enkelt - jag gillar det goda i livet, mat,&dryck, vänner, barnen, sång och skratt. Man ska njuta medans man lever, så är det.
Lilltösa har en talförsening och vi har en del arbete runt det hemma. När hon var bebis kunde hon inte svälja fast föda utan hon var 1,5 år när hon först började äta mat men fortf med problem. Sen kom talförseningen, man vet inte vad det beror på, ärftlighet troligast men det finns ingen i släkten med talproblem. Jaja, hon är en helt normal, underbar unge med en härlig vilja, vi har haft alla trotsåldrar som går och nu som 8-åring verkar hon börja gå in i den sk lilla trotsåldern som ska komma runt 9-årsåldern.
Hon läser och skriver hjälpligt och med tanke på att hon talar lite sämre (hon talar så att man förstår, går i vanlig klass o allt) och att hon är decemberbarn samt leker bara med barn som är ett år yngre så har vi tagit beslut att hon får stanna i 2:an ett år till. Skönt är att hon har klarat alla målen för tvåan men hon behöver mogna och språket behöver komma och det kommer bara med tid varför detta beslut och vi är alla nöjda o glada, även hon.
Nu helt plötsligt när vi tagit beslut om att inga fler barn ha så oops, så blev det ett barn till. Chockad men beslutet kom fort - klart vi behåller det.
Så vi gör en omplanering och det känns roligt, en lycka och stolthet att vi faktiskt ska bli föräldrar igen. Ojojoj. Nu ska jag bara släppa oron att vi har ngn gen som ger våra barn talförseningar el annan problematik men sånt kan man aldrig veta.
Japp, väldigt kort om mig.
