Hej! Jag är snart skild och har 2 barn.
En som (-95) och en dotter (-97). Son undrebara son är min klippa. Håller på att bli självständig kille som älskar dataspel och skateboarden. Min dotter är flerhandikappad utan diagnos. Då hon har en grav utvecklingsstörning behöver hon hjälp med allt alla vakna timmar. Vi har kämpat mycket för hennes bästa och har idag en väl fungerande assistans. Under åren har jag lärt mej mycket genom att läsa lagen och böcker, överklaga och stå på mej. På alla fronter.
Ibland dippar jag men något gör mej på nytt arg och jag tar nya tag. Mycket stöd har vi funnit i Föräldraföreningen Anonymous (www.anonymous.se). Vi är ett gäng föräldrar som har barn utan diagnos. Ett annat viktigt gäng är också de andra familjerna som finns i vårt assistansbolag, Kompis Assistans.
Jag jobbar 1/2 tid administrativt utan för hemmet. Jobbar också som assistent till min dotter samt arbetsledar för hennes assistenter.
Fritid har jag inte haft* mycket av. Och får jag tid över till mej själv så blir det sova eller en bra bok. Förhoppningsvis blir det lite bättre fram över efter det att min man o jag delat på oss. Är precis i processen nu (0801).
PS har någon som tycker om mej och vill finnas i mitt liv nu (0803). Vågar jag?
*