Jag fyllde år igår, och snart skulle mamma ha fyllt år också. Och jag saknade henne så, att hon inte ringde mig på morgonen och sjöng för mig. Att vi inte pratades vid som vi så ofta gjorde redan kvällen innan - för hon hade alltid lite svårt att somna vid min och min systers födelsedagar. Det var som om kroppen mindes när vi föddes - hon sa att det var som att ha lätta värkar igen.

Nu har jag inte henne här längre att berätta för mig var jag kommer ifrån och att dela tidiga minnen med. Hon var min viktigaste spegel. Jag kan inte längre berätta för henne om hur fint det är nu när våren börjar komma härnere i söder - och hon kommer inte heller att ringa mig för att lyckligt och exalterat berätta om hur lövsprickningen nu äntligen satt igång däruppe i norr. Jag saknar allt bra med henne och känner smärta för det som var mindre bra. Åh, vad jag saknar alla telefonsamtal och besök.

Jag orkar inte prata med min man om min saknad, inte just nu- Han har blivit av med sina föräldrar också, fast på ett annat sätt.

Dessutom ringde en av överläkarna från sjukhuset igår, eftersom vi lämnat in en anmälan hos patientnämnden och ville få svar på en massa frågor. Något som vi inte fått ännu, 10 månader senare.. Han var nytillsatt, men skämdes och ville hjälpa så gott han kan - och det känns skönt att få det bekräftat att det faktiskt var för jkligt att mamma var tvungen att dö på det sättet och att hon inte fick den hjälp som hon skulle behövt.
Men det är så bittert också. Hon kan inte sjunga falskt för mig på min födelsedag mer, hon kan inte längre glädjas åt krokusar och påskliljor, vi kan inte ge varandra en kram mer och hon kommer inte se sina barnbarn mer.

För snart ett år sedan hälsade jag på henne sist, för att fira hennes 62:a födelsedag - och när vi åkte därifrån så var det sista gången jag såg henne i livet och vid medvetande. Mamma, jag saknar dej så.