Så har sonen, knappt 5, fått tilläggsdiagnosen utvecklingsstörning. Läkaren rekommenderar bestämt särskola, vanliga skola tycks helt uteslutet. All träning tycks inte ha ledit nånstans. Mycket hopp är försvunnet nu :-(
Hur håller man moralen uppe?
/Anonym idag
1
Utvecklingsstörning Så har sonen, knappt 5, fått tilläggsdiagnosen utvecklingsstörning. Läkaren rekommenderar bestämt särskola, vanliga skola tycks helt uteslutet. All träning tycks inte ha ledit nånstans. Mycket hopp är försvunnet nu :-(
Hur håller man moralen uppe?
/Anonym idag
jag har en son på särskolan och det lät så hemskt med ordet "sär" i början men jag lovar dig att det är inte farligt.
Det bästa är väl att ditt barn får den hjälp han behöver ?
3
Det är inte farligt jag har en son på särskolan och det lät så hemskt med ordet "sär" i början men jag lovar dig att det är inte farligt.
Det bästa är väl att ditt barn får den hjälp han behöver ?
Usch vad jobbigt för er. Jag förstår att det känns tröstlöst nu.
Lillan var knappt 6 år när hon fick diagnosen måttlig på gränsen till grav utvecklingsstörning. Osäkerheten berodde på om språket skulle komma igång (måttlig utvecklingsstörning) eller inte (grav utvecklingsstörning). Språket har inte kommit igång än så tillvida att hon har inget talat språk idag snart 7 år gammal.
Det var självklart för oss att lillan skulle börja särskolan (vilket hon nu gjort). Trots att det är jobbigt så insåg vi att det inte fanns några alternativ för lillan. Hon skulle bara fara illa i den vanliga skolan och hon behöver så mycket stöd som inte skulle finnas där. Lillan trivs jättebra i skolan och längtar dit. Nu går lillan i träningsskola och inte i särgrundskolan som följer vanliga skolans läroplan. Men hon lär sig mycket ändå.
Det är ett hårt slag, särskilt om detta är ytterligare en diagnos på kort tid men det finns hopp och även barn med utvecklingsstörning utvecklas-i sin takt men ändå. Så jag tvivlar att all träning varit förgäves, även om det känns så nu.
Hur man håller moralen uppe? Ta hjälp både av ert nätverk och av professionella. Prata prata. Det är en sorgeprocess. Det är tillåtet att vara ledsen, arg, förbanna sin situation. Men någon gång, någonstans börjar det kännas bättre.
Styrkekramar till dig
Lillans mamma
5
Usch vad jobbigt för er. Jag förstår att det känns tröstlöst nu.
Lillan var knappt 6 år när hon fick diagnosen måttlig på gränsen till grav utvecklingsstörning. Osäkerheten berodde på om språket skulle komma igång (måttlig utvecklingsstörning) eller inte (grav utvecklingsstörning). Språket har inte kommit igång än så tillvida att hon har inget talat språk idag snart 7 år gammal.
Det var självklart för oss att lillan skulle börja särskolan (vilket hon nu gjort). Trots att det är jobbigt så insåg vi att det inte fanns några alternativ för lillan. Hon skulle bara fara illa i den vanliga skolan och hon behöver så mycket stöd som inte skulle finnas där. Lillan trivs jättebra i skolan och längtar dit. Nu går lillan i träningsskola och inte i särgrundskolan som följer vanliga skolans läroplan. Men hon lär sig mycket ändå.
Det är ett hårt slag, särskilt om detta är ytterligare en diagnos på kort tid men det finns hopp och även barn med utvecklingsstörning utvecklas-i sin takt men ändå. Så jag tvivlar att all träning varit förgäves, även om det känns så nu.
Hur man håller moralen uppe? Ta hjälp både av ert nätverk och av professionella. Prata prata. Det är en sorgeprocess. Det är tillåtet att vara ledsen, arg, förbanna sin situation. Men någon gång, någonstans börjar det kännas bättre.
Styrkekramar till dig
Lillans mamma
Tack... Ja här var det måttlig utv.störning... Vi har drabbats av så många olyckor förutom detta, annars skulle vi kanske kunna ta det, har haft snart tio år i rad med otur.
Inte för jag har något emot särskolan, men det bevisar bara att detta slit som hindrat oss från att leva inte gett så mycket :-) Tack iallafall för ditt svar!
6
Tack... Ja här var det måttlig utv.störning... Vi har drabbats av så många olyckor förutom detta, annars skulle vi kanske kunna ta det, har haft snart tio år i rad med otur.
Inte för jag har något emot särskolan, men det bevisar bara att detta slit som hindrat oss från att leva inte gett så mycket :-) Tack iallafall för ditt svar!
Ja jag är ju medveten om att Saga kommer gå i särskola däremot så vägrar jag tro på utvecklingsstörning även om jag är fullt medveten om att det är ganska stor risk att hon får den tilläggsdiagnosen ändå.
Hur man orkar? Jaa man bara gör det och jag hörde en mycket klok mamma säga att hon valde mellan att ha pojken i vanlig skola och se honom ALLTID vara sämst och sist eller ha honom i särskolan då han faktiskt kunde få vara BÄST ibland. Det har iallafall gjort det lite lättare för mig att tänka på det hon sa
8
Ja jag är ju medveten om att Saga kommer gå i särskola däremot så vägrar jag tro på utvecklingsstörning även om jag är fullt medveten om att det är ganska stor risk att hon får den tilläggsdiagnosen ändå.
Hur man orkar? Jaa man bara gör det och jag hörde en mycket klok mamma säga att hon valde mellan att ha pojken i vanlig skola och se honom ALLTID vara sämst och sist eller ha honom i särskolan då han faktiskt kunde få vara BÄST ibland. Det har iallafall gjort det lite lättare för mig att tänka på det hon sa
Jag har ingen erfarenhet själv, min AS-pojke (och jag) fungerar alldeles väl men jag försöker anpassa mitt livssyn till att se till att alla är olika.
Mina barn har börjat ta efter det och det innebär att vi kan göra lite som vi vill. Tjejen på 7 (som är alldeles "normal") valde att gå på kalas med ansiktsmålning + prinsessaklänning bara för att hon kände för det, hon tyckte att det kunde vara en kul grej.
Jag är stolt över det för hennes anledning var just att man behöver inte vara som alla andra!
Och det samma med ditt barn: som förälder vill vi alla att barnen ska bli lyckliga och må bra... men ibland glömmer vi kanske att "lycklig" och "må bra" är enligt BARNETS definition, inte våran!
Jag förstår att det är jobbigt och att ni har slitit men särskola är ju till för att t.ex. ditt barn ska få en chans att faktisk klara av en skolvardag utan att känna sig som usel och sämst och en sak bör du tänka på:
Alla(!) är bra på något och ingen är bra på allt!
9
Jag har ingen erfarenhet själv, min AS-pojke (och jag) fungerar alldeles väl men jag försöker anpassa mitt livssyn till att se till att alla är olika.
Mina barn har börjat ta efter det och det innebär att vi kan göra lite som vi vill. Tjejen på 7 (som är alldeles "normal") valde att gå på kalas med ansiktsmålning + prinsessaklänning bara för att hon kände för det, hon tyckte att det kunde vara en kul grej.
Jag är stolt över det för hennes anledning var just att man behöver inte vara som alla andra!
Och det samma med ditt barn: som förälder vill vi alla att barnen ska bli lyckliga och må bra... men ibland glömmer vi kanske att "lycklig" och "må bra" är enligt BARNETS definition, inte våran!
Jag förstår att det är jobbigt och att ni har slitit men särskola är ju till för att t.ex. ditt barn ska få en chans att faktisk klara av en skolvardag utan att känna sig som usel och sämst och en sak bör du tänka på:
Alla(!) är bra på något och ingen är bra på allt!
Vår son utreds också för bägge delar, autism och utvecklingsstörning. Jag förutsätter att han hamnar i särskola, och mår också ibland dåligt av det. Jag ser att den träning vi lägger ner GER resultat. Han lär sig nya saker varje vecka, och så länge han gör det så finns det hopp! Psykologen sa två bra saker, dels att hon föredrar att kalla det för utvecklingsförsening och ínte utvecklingsstörning, samt att diagnosen är en ögonblicksbild, som kan testas och förändras senare.
Och Jonathan mår ju inte dåligt alls just nu - hans livskvalitet är bra och är en lycklig kille. Jag gör ingen nytta genom att gå och sörja över det hela tiden - utan istället försöker jag njuta av den annorlunda värld han ger mig till livs. Det är ett annat sätt att tänka.
Ibland sörjer man inombords för hans framtid, men det är jag som sörjer inte han. Han känner inget annat än den värld han lever i och i nuet. Det är ju flera av oss som strävar efter att vara där han är i lycka... Jag läste för ett tag sedan en mor (på engelska) som reflekterade över sin dotter (normalstörd) och sin son (autistisk), och hur sonen under hela sin uppväxt var så lycklig, i jämförelse med dottern som genomgick ungdomstiden, förtvivlad över killen som gjorde slut med henne osv. Om jag hittar den igen så kan jag lägga den som inlägg här i forumet.
Vår son utreds också för bägge delar, autism och utvecklingsstörning. Jag förutsätter att han hamnar i särskola, och mår också ibland dåligt av det. Jag ser att den träning vi lägger ner GER resultat. Han lär sig nya saker varje vecka, och så länge han gör det så finns det hopp! Psykologen sa två bra saker, dels att hon föredrar att kalla det för utvecklingsförsening och ínte utvecklingsstörning, samt att diagnosen är en ögonblicksbild, som kan testas och förändras senare.
Och Jonathan mår ju inte dåligt alls just nu - hans livskvalitet är bra och är en lycklig kille. Jag gör ingen nytta genom att gå och sörja över det hela tiden - utan istället försöker jag njuta av den annorlunda värld han ger mig till livs. Det är ett annat sätt att tänka.
Ibland sörjer man inombords för hans framtid, men det är jag som sörjer inte han. Han känner inget annat än den värld han lever i och i nuet. Det är ju flera av oss som strävar efter att vara där han är i lycka... Jag läste för ett tag sedan en mor (på engelska) som reflekterade över sin dotter (normalstörd) och sin son (autistisk), och hur sonen under hela sin uppväxt var så lycklig, i jämförelse med dottern som genomgick ungdomstiden, förtvivlad över killen som gjorde slut med henne osv. Om jag hittar den igen så kan jag lägga den som inlägg här i forumet.
Kan tillägga att diagnosen egentligen heter begåvningshandikapp numera. Utvecklingsstörning är ett gammalt begrepp som lever kvar, för om man ser vad det betyder så har ju alla med autism det....en störning i utvecklingen alltså
Och ja det är vi som sörjer, efter ett tag när man accepterat läget lite mer så blir dagarna man sörjer färre och man inser lite som det står i Bill och Bolla (ni som inte läst den GÖR det!) varför är vi ledsna när Bolla självär glad?
12
Kan tillägga att diagnosen egentligen heter begåvningshandikapp numera. Utvecklingsstörning är ett gammalt begrepp som lever kvar, för om man ser vad det betyder så har ju alla med autism det....en störning i utvecklingen alltså
Och ja det är vi som sörjer, efter ett tag när man accepterat läget lite mer så blir dagarna man sörjer färre och man inser lite som det står i Bill och Bolla (ni som inte läst den GÖR det!) varför är vi ledsna när Bolla självär glad?
Du har så rätt. Jag har läst Bill och Bolla för Jonathans storebror, och vi har den på film :-) Han har sett på den flera gånger faktiskt. Den var underbar.
/anna
13
Du har så rätt. Jag har läst Bill och Bolla för Jonathans storebror, och vi har den på film :-) Han har sett på den flera gånger faktiskt. Den var underbar.
/anna
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
