När berätta för syskon?

[Katja_73]

Ni som har barn, när tänker ni berätta det? Har en son som är 4,5 och jag tänkte vänta så länge som möjligt. Än sålänge är det bara någon kompis och min mamma som vet (v9). Försöker vänta så länge som möjligt här på jobbet (vill framförallt ha mitt lönesamtal först) för hoppningsvis behöver det inte bli officiellt här förrän efter semestern, men det är tveksamt om jag kan dölja det så länge.
Än sålänge har jag inte gått upp utan gått ner pga att jag mår så dåligt så inget syns allt men man vet ju inte när det börjar synas...

[Sofia_N]

Ja du.. Själv hade jag nog velat vänta till 3e mån eller nåt... så det inte blir så lång väntan för barnen.. Sen har vi ju det där med att en 4.5-5åring definitivt inte kan va tyst..... Men min kära sambo var så otroligt glad över beskedet så på väg hem från jobbet stötte han ihop med grannarna vars dotter leker mycke med våra barn(lika gamla alla 3..) och kunde inte hålla sig utan berättade...! jaja.. Så bestämde oss för att berätta för småtjejerna redan nu så de får höra det från oss... Så nu vet väl hela stadsdelen om det....

Men jobbet..... De ska själva få lista ut... hahaha.. Se vem som först vågar fråga varför jag börjar bli tjock Tyvärr lär det väl inte dröja så länge... fick ju redan nu beställa mammabyxor till uniformen eftersom jag redan blivit något rund om magen... Som en stoor svullen mensmage... lika dant förra graviditeten... hade vuxit ur uniformen innan 3 mån....

Gå på din egen inre känsla och berätta när du är redo. Lycka till med allt och hoppas du mår bättre snart. Jag vet inte varför du mår dåligt men en styrkekram från mig...

[Lina+Andrea & Freja]

Eftersom vi är två mammor i familjen och därför har inseminerat (i Danmark) har vår dotter varit medveten om processen sedan planeringsstadiet. (Efter rådgivning från kliniken bl.a.) Detta gör att vi ju inte kan vänta till typ vecka 12 med beskedet eftersom hon vet om att man får veta om något hänt två veckor efter att vi var i Danmark...
Vi kommer att berätta för henne i dag. Det jag oroar mig för är ifall jag skulle ha oturen att få ett tidigt missfall, hur hon skall ta det. Hon är ju bara 5,5 år och det känns svårt att förklara missfallsrisken för henne nu. Dessutom är hon rätt ängslig av sig så säger vi att det finns en risk kommer hon nog att oroa sig varje dag typ.....
Tankar någon??? (bra trådstart Katja_73!)

[Sofia_N]

Ja det är jag också orolig för.. men hur som helst så OM det skulle hända så märker de ju även man inte berättat... Vad ska man säga då..? Berätta du den glada nyheten utan att oroa barnet om alla risker.. Saker kan ju alltid hända och man kan ju inte hela livet gå och oroa sig för att nåt hemskt ska hända nån man tycker om.... Det är mina tankar om det hela.

[Bridz]

Åhhh vad svårt!

Min son är så liten så han fattar ändå ingenting, så jag har inga bra råd egentligen.

Men jag tror på att vara ärlig inför barn, så långt det nu går. Man behöver kanske inte presentera det som att lillebroster ligger i magen utan berätta att det kanske blir barn, men att det är vanligt att det blir något fel och att man då måste åka till Danmark igen? Helt odramatiskt och utan att blanda in döda barn?

[wivsan]

Jag väntar ju nummer 5 så jag borde ju veta...

Jag tror att det bästa är att berätta vid typ v. 12 när de värsta riskerna är över.

Innan dess kan man ju "råka" läsa böcker om barn som får småsyskon, uppmärksamma bebisar man ser på stan osv....

Sedan det här missfall osv behöver man inte ens nämna förens det eventuellt dyker upp något problem och i så fall förklara så enkelt som möjligt och istället låta barnet fråga om det behöver mer "information".
Ofta förklarar vi FÖR mycket och invecklat i onödan!

Ja så tycker jag i alla fall.

Nu är ju mina barn 12, 8,7 år och 19 månader, och alla "vet" redan....
Dom "stora" är så stora och har fått syskon för så de kan ta ev. komplikationer.
Till "lille-lillebror" som är så liten tror jag att det är bra att nämna det redan nu då och då när han typ pekar på min mage och i andra situationer när det känns naturligt.

[QueenOfNight]

Mina Grabbar var de första som fick veta, den här gången också. Precis efter att jag testade plus.
Min Äldste var den förste som fick veta när Lillebror flyttat in i magen, så det kändes naturligt att de båda nu skulle bli de första även denna gång.
Min Äldste var ju dessutom med när Lillebror blev till (insemination), så det kändes helt rätt att berätta så tidigt.
Det blev inte en lång väntan för honom då (han var 3,5 när Lillebror kom) och verkar inte bli det nu heller (han är 4,5 nu). Han tar det naturligt och pratar inte så mycket om det.
Dessutom vet han att Bebisen kanske inte vill stanna, men då får man försöka igen. Lillebror är ju bara 13 månader så han har nog svårt att förstå att han ska bli Storebror än så länge

Så "alla" vet redan (även den/de personer som snokar och läser mina inlägg här...*Suck*), för händer det så händer det...

[Lina+Andrea & Freja]

Hur berättade du om att bäbisen kanske inte vill stanna? *nyfiken*

[davidoff]

Jag har också klurat på det...men lade det på hyllan ett tag...så igår fick jag börja fundera igen. Har en tjej som fyller tolv och som ABSOLUT inte vill ha syskon. Och hon kommer absolut att prata vitt och brett om det!

Så jag tänker att det kanske är bra på sätt och vis att säga tidigt så hon får tid på sig att vänja sig. Å andra sidan är det kanske bättre att vänta till efter vecka 12...klurigt... Tar gärna råd!

[Å.sa]

Vi kommer berätta efter v 12. Vi är ju en "ny" familj, så döttarnas pappa får info samtidigt.... Så i början på juni blir det

[QueenOfNight]

Jag bara sa det, att Bebisen kanske inte vill stanna den här gången och så var det inget mer med det. Han accepterade det och vet att i så fall får man försöka igen, tills det kommer en bebis i magen som stannar tiden ut.

[Lina+Andrea & Freja]

Ok! Vad skönt att han tog det så bra!

[Katja_73]

Och jag vill inte att min sons pappa ska veta än... Känns som om jag vill vänta så länge som möjligt med att berätta för honom och därmed även sonen. Än sålänge vet bara 3 personer så vi tar det ganska lugnt med att berätta. Jag mår konstant illa och är orolig pga tidigare missfall så jag har inte börjat känna den där lyckan än. Och då känns det konstigt att berätta. Man vill ju vara glad när man berättar! Hoppas att det känns bättre snart och mer verkligt så att jag kan känna att jag kan glädjas med dom som jag berättar för!
Om 3,5 åker vi till Spanien och kommer träffa en kompis som också är kompis med min syster där. En vecka i bikini och utan vin och öl kommer ju vara ganska tydligt... Så vi kommer berätta för närmsta familjen innan vi åker och dom när vi är där. Hoppas kunna vänta så länge som möljigt med jobbet eftersom jag är inne i ett nytt projekt och ska bla gå utbildning i slutet av juni... Hade hoppats kunna hålla mig till efter semestern men det kan nog bli svårt... Men för den stora massan på jobbet i alla fall!

[Bridz]

Alltså även om man väntar till efter vecka tolv, så är det ju låååååång tid att smälta på.

Jag tror att det är jobbigare för en tolvåring med ett missfall än vad det är för en femåring. För 12-åringen som verkligen förstår vad det innebär att vara gravid blir ju ett missfall verkligen detsamma som att någon har dött. Även om hon inte vill ha syskon kan hon nog tycka att det är otäckt med missfall?
Jag fick för övrigt ett syskon när jag var elva, som jag verkligen, verkligen inte ville ha. Men det blev hur bra som helst när hon väl fanns där :-)

[3Ann]

Iom att det är tredje, så lär det väl börja synas ganska snart!
Men det vore skönt att hinna förbi vecka 12, och ha ett UL med i bagaget först att visa för dem. Nu har vi inte inskrivning än på ett par veckor, så vi får väl börja fundera efter det.
De har tjatat med jämna mellanrum om att de vill ha en bebis i alla fall, så jag tror att det kommer att bli välkommet. Trodde faktiskt inte att det skulle bli något den här månaden (även om vi har försökt ett tag - kanske just därför), så det har inte riktigt sjunkit in än hos oss vuxna.
Mår oförskämt bra, bara lite trött. Eftersom jag aldrig haft några missfall, så trivs jag bra med att än så länge slippa illamående och fogar. (Fast det är väl sånt som smäller till, så snart man skriver om det, väl? *peppar, peppar*)

Tänkte också att jag skulle hitta på något fyndigt nick, så att inte lurkande mammor från mina andra grupper skulle känna igen mig direkt - vill vara anonym till vecka 12, tack, OK?! - men där har gravidhjärnan redan slagit till, verkar det som. Och så de vilda, intensiva, färgstarka drömmarna - det var det jag först tog det på, att de var tillbaka.
Och så testade vi i tisdags, då.

[davidoff]

Hm, jag har inte sett det ur den aspekten men du har nog rätt, kanske bra att vänta iallfall...

Hoppas också hon ska ändra sig när h*n väl kommer, tror det blir bra. Har ni bra kontakt idag?