jag har bott i en stad sedan ca 2002 och jag känner absolut ingen här. Jag har försökt och det går som det brukar, dvs ingen tycker jag är intressant.
För ett par veckor sen var jag på mitt barns dagis för en sån dag då man fixar och donar. Någon målar bänkar, några planterar växter osv.. jag försökte ställa mig lite med några andra mammor, men på något vis hamnar jag utanför iaf. Jag försöker hänga på de andra, men jag får helt enkelt ingen kontakt. Jag är glad och positiv, men det funkar ändå inte. Min sambo har ibland dåligt samvete för att jag flyttat hit och inte får nya vänner, utan istället börjar mista de jag en gång haft. Det är svårt att behålla vänner när jag reser hem till "min ort" 1-2 gånger om året. Jag och mina "vänner" ringer varann mindre och mindre och jag märker att det bara är jag som saknar dem. De har "bara" mist en vän som flyttat, medan jag mist alla dem på en gång. Jag känner mig gnällig, men jag bara måste få skriva av mig lite. Gråter ofta när jag ska sova, för då kommer man ju på allt som känns tungt.
Jag var på möte på dagis tidigare i våras och då frågade mitt barns fröken om jag brukar låta mitt barn umgås med mina vänners barn. Jag kände att jag rodnade och skämdes för att jag inte hade några vänner. Hon förstod mig sa hon, men gjorde hon det? Jag kände mig som ett freak och en som är inget-å-ha-till-vän.
Jag försökte för ett par veckor sen att inleda ett samtal med en annan mamma, men mitt självförtroende är så lågt att jag skäms över mig själv. Jag börjar bli deprimerad och trött. Jag är så enormt glad att jag har mina barn, så jag är väl inte helt ensam iaf
förlåt mig.. borde kanske inte skrivit här, men känns ändå skönt att få ur sig lite ord och tankar
/nobody
1
Känner absolut ingen jag har bott i en stad sedan ca 2002 och jag känner absolut ingen här. Jag har försökt och det går som det brukar, dvs ingen tycker jag är intressant.
För ett par veckor sen var jag på mitt barns dagis för en sån dag då man fixar och donar. Någon målar bänkar, några planterar växter osv.. jag försökte ställa mig lite med några andra mammor, men på något vis hamnar jag utanför iaf. Jag försöker hänga på de andra, men jag får helt enkelt ingen kontakt. Jag är glad och positiv, men det funkar ändå inte. Min sambo har ibland dåligt samvete för att jag flyttat hit och inte får nya vänner, utan istället börjar mista de jag en gång haft. Det är svårt att behålla vänner när jag reser hem till "min ort" 1-2 gånger om året. Jag och mina "vänner" ringer varann mindre och mindre och jag märker att det bara är jag som saknar dem. De har "bara" mist en vän som flyttat, medan jag mist alla dem på en gång. Jag känner mig gnällig, men jag bara måste få skriva av mig lite. Gråter ofta när jag ska sova, för då kommer man ju på allt som känns tungt.
Jag var på möte på dagis tidigare i våras och då frågade mitt barns fröken om jag brukar låta mitt barn umgås med mina vänners barn. Jag kände att jag rodnade och skämdes för att jag inte hade några vänner. Hon förstod mig sa hon, men gjorde hon det? Jag kände mig som ett freak och en som är inget-å-ha-till-vän.
Jag försökte för ett par veckor sen att inleda ett samtal med en annan mamma, men mitt självförtroende är så lågt att jag skäms över mig själv. Jag börjar bli deprimerad och trött. Jag är så enormt glad att jag har mina barn, så jag är väl inte helt ensam iaf
förlåt mig.. borde kanske inte skrivit här, men känns ändå skönt att få ur sig lite ord och tankar
... det fanns speeddejting om man sökte vänner på samma ort. Eller någon slags "vänförmedling". Bara att lägga in i systemet och det ploppade upp några härliga människor man passar bra ihop med... Har jag önskat många gånger. Jag har märkt att det är svååååårt att träffa vänner "på dagis". Det är liksom bara de som "hör ihop" redan som pratar med varandra. De är hövliga om man tilltalar dem men inget mer. När man kommer upp i en viss ålder har jag märkt (är 31 nu) verkar alla andra redan "stadgat sig" och vill inte ha fler vänner. Man kommer liksom för sent... Har själv inga syskon heller. Lider jag mycket för. Ingen som ställer upp kravlöst liksom. Har några vänner som jag umgås med eftersom jag bor på samma ort jag växt upp i men de är så olika mig att jag känner mig ensam för det ändå. Vi umgås ändå nästan uteslutande för barnens skull å ibland någon "vuxen sammankomst". Känner mig ändå utanför eftersom de har andra intressen och sånt... Min mamma däremot som är 55, har nu jättelätt att hitta nya vänner och umgås med kusiner och arbetskamrater mm. Hon har sagt att hon med hade svårt med umgänge när hon hade mig. Kanske är så att alla i barnalstrande ålder har fullt upp med sitt och inte orkar engagera sig så mycket mer än det man redan har.... Bara en tanke. Har funderat mycket över sånt.... Det är väl jättebra att skriva av sig när man mår dåligt. Själv brukar jag bli lätt överväldigad av ensamhetskänslor ibland och det är ju ändå rätt konstigt med tanke på att jag har en man och 3 barn. Men det tyder väl på att man är normal kanske, alla behöver ett socialt nätvärk MED vänner också, inte bara familj och släkt. Oj så långt....
2
Tänk om... ... det fanns speeddejting om man sökte vänner på samma ort. Eller någon slags "vänförmedling". Bara att lägga in i systemet och det ploppade upp några härliga människor man passar bra ihop med... Har jag önskat många gånger. Jag har märkt att det är svååååårt att träffa vänner "på dagis". Det är liksom bara de som "hör ihop" redan som pratar med varandra. De är hövliga om man tilltalar dem men inget mer. När man kommer upp i en viss ålder har jag märkt (är 31 nu) verkar alla andra redan "stadgat sig" och vill inte ha fler vänner. Man kommer liksom för sent... Har själv inga syskon heller. Lider jag mycket för. Ingen som ställer upp kravlöst liksom. Har några vänner som jag umgås med eftersom jag bor på samma ort jag växt upp i men de är så olika mig att jag känner mig ensam för det ändå. Vi umgås ändå nästan uteslutande för barnens skull å ibland någon "vuxen sammankomst". Känner mig ändå utanför eftersom de har andra intressen och sånt... Min mamma däremot som är 55, har nu jättelätt att hitta nya vänner och umgås med kusiner och arbetskamrater mm. Hon har sagt att hon med hade svårt med umgänge när hon hade mig. Kanske är så att alla i barnalstrande ålder har fullt upp med sitt och inte orkar engagera sig så mycket mer än det man redan har.... Bara en tanke. Har funderat mycket över sånt.... Det är väl jättebra att skriva av sig när man mår dåligt. Själv brukar jag bli lätt överväldigad av ensamhetskänslor ibland och det är ju ändå rätt konstigt med tanke på att jag har en man och 3 barn. Men det tyder väl på att man är normal kanske, alla behöver ett socialt nätvärk MED vänner också, inte bara familj och släkt. Oj så långt....
Exakt så som du skriver upplever jag också det. Jag är själv 36 år och de som är i min ålder behöver inte fler vänner, för de har ju redan de vänner de behöver. Som sagt det blir en artig hälsning på dagis och inte mer.
Speedejting för vänner hade varit något. Kanske man hade hittat någon som man iaf kunde träffas lite då och då.
Att ha socialt umgänge 1-2 gånger om året känns för lite för mig. Då ska dessutom allt hända på den enda veckan jag är hemma. Hälsa på mina föräldrar och träffa de få vänner som jag har kvar..numera är de lätträknade. De har krympt ner till 2 kanske 3 personer. Jag lipar nästan när jag ska köra tillbaka hit var jag bor nu. Känner mig absolut inte vuxen, snarare som ett litet barn som längtar efter sina föräldrar. Känns fånigt nu när jag skriver det.
Tusen tack för ditt svar. Jag hoppas att du lär känna någon som du tycker om att umgås med!
3
Exakt så som du skriver upplever jag också det. Jag är själv 36 år och de som är i min ålder behöver inte fler vänner, för de har ju redan de vänner de behöver. Som sagt det blir en artig hälsning på dagis och inte mer.
Speedejting för vänner hade varit något. Kanske man hade hittat någon som man iaf kunde träffas lite då och då.
Att ha socialt umgänge 1-2 gånger om året känns för lite för mig. Då ska dessutom allt hända på den enda veckan jag är hemma. Hälsa på mina föräldrar och träffa de få vänner som jag har kvar..numera är de lätträknade. De har krympt ner till 2 kanske 3 personer. Jag lipar nästan när jag ska köra tillbaka hit var jag bor nu. Känner mig absolut inte vuxen, snarare som ett litet barn som längtar efter sina föräldrar. Känns fånigt nu när jag skriver det.
Tusen tack för ditt svar. Jag hoppas att du lär känna någon som du tycker om att umgås med!
hej .du är sombody och jag vill berätta för dig att jag känner igen mig själv i det vad du beskriver.alla som jag pratar med lyssnar en gång på allt sedan vill de knappt hälsa när de står i engrupp.Min dotter spelar fotboll,hon började för ca ett år sedan,alla föräldrarna verka rvara intresserad av varandra eftersom de känner varann sedan innan och alla har markerat sina revier och låter inte någon anna komma in i gruppen.jag har stabil familj förhållande,gift och har två barn men vill gärna komma i kontakt med andra mammor och umgås.Jag är alltid glad och positiv,alltid ställer upp Jag saknar någon att umgås med,att kunna prata med och lyssnar på .Det är defenitivt inget fel på oss som inte har några vänner men jag tror att vi alla söker vänner som inte sviker och är kanske lite försiktiga,jag blir gärna din vän. Om det låter intressant skriv till mig så vet jag det.kramar från skåne
4
hej .du är sombody och jag vill berätta för dig att jag känner igen mig själv i det vad du beskriver.alla som jag pratar med lyssnar en gång på allt sedan vill de knappt hälsa när de står i engrupp.Min dotter spelar fotboll,hon började för ca ett år sedan,alla föräldrarna verka rvara intresserad av varandra eftersom de känner varann sedan innan och alla har markerat sina revier och låter inte någon anna komma in i gruppen.jag har stabil familj förhållande,gift och har två barn men vill gärna komma i kontakt med andra mammor och umgås.Jag är alltid glad och positiv,alltid ställer upp Jag saknar någon att umgås med,att kunna prata med och lyssnar på .Det är defenitivt inget fel på oss som inte har några vänner men jag tror att vi alla söker vänner som inte sviker och är kanske lite försiktiga,jag blir gärna din vän. Om det låter intressant skriv till mig så vet jag det.kramar från skåne
Känner precis som du. Mitt självförtroende har dalat rejält de senaste åren. Mina gammla vänner som jag känt länge och som jag har den den där djupare relationen till bor flera mil ifrån och det blir sällan vi träffas blir vid jul och sommar då jag hälsar på föräldrarna. Umgås nästan uteslutande med min sambo och våra barn. Vi träffar min sambos släkt och vänner ibland men jag saknar egna vänner och har gjort det i flera år. Börjar nästan ge upp hoppet och känner att jag snart inte längre orkar/vågar ta kontakt för att det rinner ändå ut i sanden och ingen verkar nämnvärt intresserad av mig. Känner inte igen mig själv riktigt .Mitt forna jag var glatt och positivt och hade lätt för att få nya vänner, idag känner jag mig nästan osocial emellanåt och glädjen och spontaniteten känns nästan som bortblåst. Känns trist men sant... är 31 och det känns som att det blir svårare och svårare att lära känna nya vänner. Läste att smulan-2 också bor i skåne precis som jag så kanske kan vi bilda "de ensammas nätverk"
5
Känner precis som du. Mitt självförtroende har dalat rejält de senaste åren. Mina gammla vänner som jag känt länge och som jag har den den där djupare relationen till bor flera mil ifrån och det blir sällan vi träffas blir vid jul och sommar då jag hälsar på föräldrarna. Umgås nästan uteslutande med min sambo och våra barn. Vi träffar min sambos släkt och vänner ibland men jag saknar egna vänner och har gjort det i flera år. Börjar nästan ge upp hoppet och känner att jag snart inte längre orkar/vågar ta kontakt för att det rinner ändå ut i sanden och ingen verkar nämnvärt intresserad av mig. Känner inte igen mig själv riktigt .Mitt forna jag var glatt och positivt och hade lätt för att få nya vänner, idag känner jag mig nästan osocial emellanåt och glädjen och spontaniteten känns nästan som bortblåst. Känns trist men sant... är 31 och det känns som att det blir svårare och svårare att lära känna nya vänner. Läste att smulan-2 också bor i skåne precis som jag så kanske kan vi bilda "de ensammas nätverk"
Känner också igen mig.
Jag har vänner. Eller hur man nu ska se det.
Det är alltid jag som ringer dem.
Alltid jag som frågar om vi ska träffas.
Ibland försöker jag strunta att ta kontakt med dem för de ringer ju aldrig mig.
Det får nog gå ett ½ år utan att vi hörs av för att de ska ringa mig.
Kanske räknar de med att jag ringer.
Det känns alltid som de är upptagna hela tiden med andra vänner, familjen m.m.
Jag känner mig inte som en viktig vän för dem.
Försöker själv vara positiv. Inte komma med mina problem till dem osv.
Tycker detta är jobbig.
Men livet går vidare ändå. Försöker göra det bästa av det som går.
Mina barn verkar vara större än dina. Och har kompisar i skolan, så det problemet har jag ju inte.
Ge inte upp!
6
Känner också igen mig.
Jag har vänner. Eller hur man nu ska se det.
Det är alltid jag som ringer dem.
Alltid jag som frågar om vi ska träffas.
Ibland försöker jag strunta att ta kontakt med dem för de ringer ju aldrig mig.
Det får nog gå ett ½ år utan att vi hörs av för att de ska ringa mig.
Kanske räknar de med att jag ringer.
Det känns alltid som de är upptagna hela tiden med andra vänner, familjen m.m.
Jag känner mig inte som en viktig vän för dem.
Försöker själv vara positiv. Inte komma med mina problem till dem osv.
Tycker detta är jobbig.
Men livet går vidare ändå. Försöker göra det bästa av det som går.
Mina barn verkar vara större än dina. Och har kompisar i skolan, så det problemet har jag ju inte.
Ge inte upp!
Jag känner igen mig och har heller inga vänner, bara "bekanta" och arbetskamrater. Jag skäms också då ch då, precis som du men har sedan en tid tillbaka börjat acceptera mig själv som jag är, dvs en liten ensamvarg.
Känner du att du behöver vänner för att må bra eller har det blivit ett "måste" för att man "ska" ha det? Hur fungerar det för dig om du går till öppna förskolan och pratar med mammor när du är där och sedan låter det här med nära vänner vara?
Jag var precis som du första året jag flyttade hit och tänkte mycket på¨kompisar men lyckades aldrig skapa några vänskapsband som höll. Nu bryr jag mig inte längre utan jag har accepterat mig själv som jag är.
Jag hoppas du kan få ut något av det jag skrev, jag vet det är inte lått detta med vänner.
7
Jag känner igen mig och har heller inga vänner, bara "bekanta" och arbetskamrater. Jag skäms också då ch då, precis som du men har sedan en tid tillbaka börjat acceptera mig själv som jag är, dvs en liten ensamvarg.
Känner du att du behöver vänner för att må bra eller har det blivit ett "måste" för att man "ska" ha det? Hur fungerar det för dig om du går till öppna förskolan och pratar med mammor när du är där och sedan låter det här med nära vänner vara?
Jag var precis som du första året jag flyttade hit och tänkte mycket på¨kompisar men lyckades aldrig skapa några vänskapsband som höll. Nu bryr jag mig inte längre utan jag har accepterat mig själv som jag är.
Jag hoppas du kan få ut något av det jag skrev, jag vet det är inte lått detta med vänner.
Jag känner absolut igen mig i det du skriver. Man känner knappt igen sig själv längre..
Kanske du och smulan får kontakt med varann! vore ju fint om någon får kontakt med andra på detta forumet.
Tack för ditt svar
8
Jag känner absolut igen mig i det du skriver. Man känner knappt igen sig själv längre..
Kanske du och smulan får kontakt med varann! vore ju fint om någon får kontakt med andra på detta forumet.
Tack snälla!
Men visst är det så här med.. om jag inte hör av mig så är det knappt att någon annan gör det heller. För drygt två år sen var jag hemma hos några väninnor och vi byte mail-adresser och mobilnummer för att hålla kontakten. Jag skrev och sände sms, men hörde absolut inget tillbaka.. det är lite typiskt för mig. Jag har inte skrivit något mer sen dess, orkar inte bry mig om det mer, men i början var jag besviken och ledsen över det.
ha det gott
9
Tack snälla!
Men visst är det så här med.. om jag inte hör av mig så är det knappt att någon annan gör det heller. För drygt två år sen var jag hemma hos några väninnor och vi byte mail-adresser och mobilnummer för att hålla kontakten. Jag skrev och sände sms, men hörde absolut inget tillbaka.. det är lite typiskt för mig. Jag har inte skrivit något mer sen dess, orkar inte bry mig om det mer, men i början var jag besviken och ledsen över det.
ha det gott
Jag gick på öppna förskolan var vi bor, men den finns inte längre. Jag känner att jag faktiskt behöver någon kompis här som jag kan träffa och prata med lite. Det är ganska ensam och den största sociala kontakten jag har är när jag säger hej till kassörskan i närbutiken. Det jag skulle önska var att jag kunde ha en väninna som jag kunde ringa med lite ibland och kanske träffa någongång då och då. Men på sätt och vis så har jag ju vant mig lite vid att vara ensam, men jag vill ändå försöka att få åtminstone en vän här.
Tack snälla för ditt svar
10
Jag gick på öppna förskolan var vi bor, men den finns inte längre. Jag känner att jag faktiskt behöver någon kompis här som jag kan träffa och prata med lite. Det är ganska ensam och den största sociala kontakten jag har är när jag säger hej till kassörskan i närbutiken. Det jag skulle önska var att jag kunde ha en väninna som jag kunde ringa med lite ibland och kanske träffa någongång då och då. Men på sätt och vis så har jag ju vant mig lite vid att vara ensam, men jag vill ändå försöka att få åtminstone en vän här.
Tack snälla för ditt svar
Sök vänner inom dina egna intresseområden! Där brukar det gå lättare att få kontakt. Har du någon hobby?
Jag tycker det är svårt att få kontakt med andra föräldrar på dotterns dagis och på vår gård. Det är lika med dottern, hon börjar prata vänligt med andra barn på gårdarna runtomkring, inget överdrivet påfluget, men de andra barnen avvisar henne mer eller mindre, himla tråkigt. Vi försöker ju få våra barn att bli fördomsfria, och avvisar inte lekkamrater som inte är direkt olämpliga.
Nu har jag dock träffat en något yngre tjej med barn på granngården som sa att hon hade haft samma problem, henne ska jag försöka träffa denna vecka.
Jag vet ej om detta är ett storstadsfenomen, jag tror det. Vi bor i Göteborg.
13
Sök vänner inom dina egna intresseområden! Där brukar det gå lättare att få kontakt. Har du någon hobby?
Jag tycker det är svårt att få kontakt med andra föräldrar på dotterns dagis och på vår gård. Det är lika med dottern, hon börjar prata vänligt med andra barn på gårdarna runtomkring, inget överdrivet påfluget, men de andra barnen avvisar henne mer eller mindre, himla tråkigt. Vi försöker ju få våra barn att bli fördomsfria, och avvisar inte lekkamrater som inte är direkt olämpliga.
Nu har jag dock träffat en något yngre tjej med barn på granngården som sa att hon hade haft samma problem, henne ska jag försöka träffa denna vecka.
Jag vet ej om detta är ett storstadsfenomen, jag tror det. Vi bor i Göteborg.
olämpliga kamrater?????
Kan du deffinera vad en olämplig kamrat är?och förklara gärna vad du menar när du säger att ni är fördomsfria medan du själv här är inte fördomsfri.....
14
olämpliga kamrater?????
Kan du deffinera vad en olämplig kamrat är?och förklara gärna vad du menar när du säger att ni är fördomsfria medan du själv här är inte fördomsfri.....
Var bor du? Jag känner igen mig i det du skriver, så var det för mig för några år sedan när vi flyttade hit (Skåne) - men nu har vi fått ganska många vänner genom barnens kompisar och att min man är väldigt social. Vi tog själva chansen för ett par år sedan när vi var trötta på att jämt sitta ensamma på nyår och midsommar, och ringde till ett annat par som mannen träffat då och då när han hämtade dottern på dagis och tyckte verkade jättetrevliga och bjöd hem dem. De blev superglada, och vi umgås nu ofta. Förra helgen när vi träffades frågade vi ett annat par som nyligen flyttat hit (pratat med på dagis i bland) och bjöd med dem, och vi hade supertrevligt och ska träffas igen. Det är många som tycker det är svårt att få nya vänner när man är sådär 30-40 år...och ibland måste man bara chansa! Visar det sig att man inte alls är på samma våglängd rinner det ju ändå ut i sanden oftast. Du får jättegärna messa mig om du vill!!
15
Var bor du? Jag känner igen mig i det du skriver, så var det för mig för några år sedan när vi flyttade hit (Skåne) - men nu har vi fått ganska många vänner genom barnens kompisar och att min man är väldigt social. Vi tog själva chansen för ett par år sedan när vi var trötta på att jämt sitta ensamma på nyår och midsommar, och ringde till ett annat par som mannen träffat då och då när han hämtade dottern på dagis och tyckte verkade jättetrevliga och bjöd hem dem. De blev superglada, och vi umgås nu ofta. Förra helgen när vi träffades frågade vi ett annat par som nyligen flyttat hit (pratat med på dagis i bland) och bjöd med dem, och vi hade supertrevligt och ska träffas igen. Det är många som tycker det är svårt att få nya vänner när man är sådär 30-40 år...och ibland måste man bara chansa! Visar det sig att man inte alls är på samma våglängd rinner det ju ändå ut i sanden oftast. Du får jättegärna messa mig om du vill!!
Jag förstår precis hur du känner dig. Flyttade 106 mil för ca 2 år sen och vänner lyser med sin frånvaro. Jag söker själv med ljus och lykta efter nån att umgås med. Är kanske svårt att bli accepterad när man inte är infödd. Även om det är tomt utan någon så vill jag ändå inte flytta tillbaka. Har mitt liv här med min man och min dotter. Är sjukpensionär så det har kanske en bidragande orsak till att det är svårare. Håller alla tummar för att det ska lösa sig för dig. // Mia
16
Jag förstår precis hur du känner dig. Flyttade 106 mil för ca 2 år sen och vänner lyser med sin frånvaro. Jag söker själv med ljus och lykta efter nån att umgås med. Är kanske svårt att bli accepterad när man inte är infödd. Även om det är tomt utan någon så vill jag ändå inte flytta tillbaka. Har mitt liv här med min man och min dotter. Är sjukpensionär så det har kanske en bidragande orsak till att det är svårare. Håller alla tummar för att det ska lösa sig för dig. // Mia
En olämplig lekkamrat kan vara en som slåss, ljuger, stjäl eller får ens barn att må dåligt eller tydligt ändra beteende. Om barnet har olämpliga föräldrar som inte tar hand om sina barn på ett bra sätt eller t.ex. låter barnen se på barnförbjudna filmer eller spela dataspel avsedda för högre åldrar låter jag inte mina barn leka hemma hos dem, och de får inte leka hemma hos oss om inte mina barn mår bra av det.
Nej, jag är inte fördomsfull, vill bara skydda mina barn från saker de inte är mogna att hantera än.
17
En olämplig lekkamrat kan vara en som slåss, ljuger, stjäl eller får ens barn att må dåligt eller tydligt ändra beteende. Om barnet har olämpliga föräldrar som inte tar hand om sina barn på ett bra sätt eller t.ex. låter barnen se på barnförbjudna filmer eller spela dataspel avsedda för högre åldrar låter jag inte mina barn leka hemma hos dem, och de får inte leka hemma hos oss om inte mina barn mår bra av det.
Nej, jag är inte fördomsfull, vill bara skydda mina barn från saker de inte är mogna att hantera än.
Hej! Bor du i Stockholm, skulle jag uppskatta träffas och ta en fika med dig eller låta barnen leka i lekparken tillsammans. Jag söker flera vänner. Vänliga hälsningar/engladen
18
Hej! Bor du i Stockholm, skulle jag uppskatta träffas och ta en fika med dig eller låta barnen leka i lekparken tillsammans. Jag söker flera vänner. Vänliga hälsningar/engladen
Hej!
Jag bor tyärr inte i Stockholm, annars hade det varit trevligt att träffas. Jag hoppas att du hittar någon annan som du kan fika med Tack för att du skrev, det uppskattade jag verkligen.
Ha en trevlig helg
19
Hej!
Jag bor tyärr inte i Stockholm, annars hade det varit trevligt att träffas. Jag hoppas att du hittar någon annan som du kan fika med Tack för att du skrev, det uppskattade jag verkligen.
Ha en trevlig helg
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
