Igår när jag hade åkt till jobbet fick Fredrik ett epilepsianfall. På kvällen när Alex skulle gå och sova kröp det fram att han hade vaknat och såklart blivit jätterädd (vi hade pratat om det hela dagen men han hade inte berättat innan att han faktiskt såg det). Jag stog med tårarna rinnande när han berättade att han försökt väcka pappa men att det inte hade gått...
Idag på dagis sa jag till och berättade vad som hänt. Personalen har varit superbra hela dagen med honom. En tjej har varit nära honom hela dagen ifall han skulle behöva prata. Vid lunchen kom det. Han grät och grät och berättade att han försökt gömma sig men inte hittade något bra gömställe och han var så rädd och ensam och pappa vaknade inte. Ännu en gång kände jag att jag verkligen ville gråta. Vilken hemsk upplevelse det måste ha varit för honom. Vi fick en massa tips från tjejerna på dagis hur vi skulle göra så han kunde vara redo om det skulle hända igen (hur redo han nu kan vara).
Vi fick tipset om att berätta för grannarna vad som hänt och frågat om det är okej att han kommer och ringer på hos dom ifall det händer när han är ensam. Min brorson bor en trappa ner så han kan gå dit men jag är rädd för att han ramlar i trappan om han försöker rusa ner dit när han är skärrad och rädd. Jag har svårt att tro att någon av grannarna på vårat plan skulle ha något emot att han kom och ringde på även om det är så tidigt på morgonen.
Tack och lov får han sina anfall extremt sällan och nu var det maximal otur att han lyckades få anfallet efter 5 när jag går till jobbet. Förhoppningsvis behöver inte Alex uppleva det själv igen. Usch mitt mammahjärta gör så ont när jag tänker på vad han fått gå igenom... Men jag är så tacksam att vi har fått världens bästa dagis som verkligen stannade upp allt idag och ändrade om sitt schema för att hjälpa honom så mycket som möjligt för att underlätta och vara där ifall han behövde dom. Dom sa iaf idag att han verkar inte tänka för mycket på det men att han ändå har ett behov att prata om det...
Usch min stackars lilla pojk att behöva se en sån sak och inte riktigt förstå. Det spelar ingen roll att vi har pratat jättemycket om det innan. Nu när han såg det blir det ju helt annorlunda, jag vet ju själv hur det var första gången, jag ringde ambulans och grejer för jag vart så chockad, hur skulle man då inte reagera när man är nästan 4? :´(
Vilket trauma för Alex... Igår när jag hade åkt till jobbet fick Fredrik ett epilepsianfall. På kvällen när Alex skulle gå och sova kröp det fram att han hade vaknat och såklart blivit jätterädd (vi hade pratat om det hela dagen men han hade inte berättat innan att han faktiskt såg det). Jag stog med tårarna rinnande när han berättade att han försökt väcka pappa men att det inte hade gått...
Idag på dagis sa jag till och berättade vad som hänt. Personalen har varit superbra hela dagen med honom. En tjej har varit nära honom hela dagen ifall han skulle behöva prata. Vid lunchen kom det. Han grät och grät och berättade att han försökt gömma sig men inte hittade något bra gömställe och han var så rädd och ensam och pappa vaknade inte. Ännu en gång kände jag att jag verkligen ville gråta. Vilken hemsk upplevelse det måste ha varit för honom. Vi fick en massa tips från tjejerna på dagis hur vi skulle göra så han kunde vara redo om det skulle hända igen (hur redo han nu kan vara).
Vi fick tipset om att berätta för grannarna vad som hänt och frågat om det är okej att han kommer och ringer på hos dom ifall det händer när han är ensam. Min brorson bor en trappa ner så han kan gå dit men jag är rädd för att han ramlar i trappan om han försöker rusa ner dit när han är skärrad och rädd. Jag har svårt att tro att någon av grannarna på vårat plan skulle ha något emot att han kom och ringde på även om det är så tidigt på morgonen.
Tack och lov får han sina anfall extremt sällan och nu var det maximal otur att han lyckades få anfallet efter 5 när jag går till jobbet. Förhoppningsvis behöver inte Alex uppleva det själv igen. Usch mitt mammahjärta gör så ont när jag tänker på vad han fått gå igenom... Men jag är så tacksam att vi har fått världens bästa dagis som verkligen stannade upp allt idag och ändrade om sitt schema för att hjälpa honom så mycket som möjligt för att underlätta och vara där ifall han behövde dom. Dom sa iaf idag att han verkar inte tänka för mycket på det men att han ändå har ett behov att prata om det...
Usch min stackars lilla pojk att behöva se en sån sak och inte riktigt förstå. Det spelar ingen roll att vi har pratat jättemycket om det innan. Nu när han såg det blir det ju helt annorlunda, jag vet ju själv hur det var första gången, jag ringde ambulans och grejer för jag vart så chockad, hur skulle man då inte reagera när man är nästan 4? :´(
Stackars liten, kan verkligen inte ha varit lätt för honom att se pappa så "utslagen" och inte kunna väcka honom!
Hur gick det sen, vaknade han till av sig själv efter anfallet?
Bra att dagis tog situationen så bra och fanns där för honom!
Jag är f.d mamaC ifall någon undrar
Själarna andas samma hjärtslag när tungorna möts och försiktigt smeker varandra.
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.
2
Åh plutten :( Stackars liten, kan verkligen inte ha varit lätt för honom att se pappa så "utslagen" och inte kunna väcka honom!
Hur gick det sen, vaknade han till av sig själv efter anfallet?
Bra att dagis tog situationen så bra och fanns där för honom!
Ingen vet riktigt vad som hände sen. Jag ringde runt 7 på morgonen och då vaknade Fredrik och sa att han haft ett anfall under natten. Han har inget minne av om Alex redan var vaken då eller om han fortfarande sov när jag ringde. Han vet inte om han vaknat upp innan eller hur allt var. Han brukar sova en stund direkt efter anfallet för att sen vakna men eftersom ingen vet när han hade anfallet så...
Alex verkar inte bry sig längre alls även om han säkert funderar och vi pratar fortfarade lite med honom och säger vad han ska göra om det händer igen men man vill å andra sidan inte tjata för mycket om det så han inte kan släppa det och gå vidare.
Dagis är ju verkligen super! Det ligger en bit bort (tar väl runt 10-20 minuter att gå beronde på om man går dit eller hem) och vi ville byta till något av alla dagis här uppe på vår lilla kulle och vi fick en plats till hösten men vi valde att stanna, nu får han gå där till skolstarten här uppe i stället för bättre dagis kan man inte få tag i...
3
Ingen vet riktigt vad som hände sen. Jag ringde runt 7 på morgonen och då vaknade Fredrik och sa att han haft ett anfall under natten. Han har inget minne av om Alex redan var vaken då eller om han fortfarande sov när jag ringde. Han vet inte om han vaknat upp innan eller hur allt var. Han brukar sova en stund direkt efter anfallet för att sen vakna men eftersom ingen vet när han hade anfallet så...
Alex verkar inte bry sig längre alls även om han säkert funderar och vi pratar fortfarade lite med honom och säger vad han ska göra om det händer igen men man vill å andra sidan inte tjata för mycket om det så han inte kan släppa det och gå vidare.
Dagis är ju verkligen super! Det ligger en bit bort (tar väl runt 10-20 minuter att gå beronde på om man går dit eller hem) och vi ville byta till något av alla dagis här uppe på vår lilla kulle och vi fick en plats till hösten men vi valde att stanna, nu får han gå där till skolstarten här uppe i stället för bättre dagis kan man inte få tag i...
Stackars Alex! Jag förstår att han blev rädd. Verkligen bra av dagiset att stötta honom. Som tur är klarar barn av det mesta. Låter bra om han kan ringa på hos grannen. Hoppas att din sambo slipper fler anfall.
Trevlig sommar Kram T
4
Stackars Alex! Jag förstår att han blev rädd. Verkligen bra av dagiset att stötta honom. Som tur är klarar barn av det mesta. Låter bra om han kan ringa på hos grannen. Hoppas att din sambo slipper fler anfall.
Ja dagiset är verkligen toppenbra, över all förväntan! Nu är han som vanligt igen men kan fortfarande fråga lite om det men han verkar ha gått vidare iaf *skönt*
Trevlig midsommar!
5
Ja dagiset är verkligen toppenbra, över all förväntan! Nu är han som vanligt igen men kan fortfarande fråga lite om det men han verkar ha gått vidare iaf *skönt*
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
