Uppvaknande?
Känsliga snack
  1. Annonnym
    #1

    Uppvaknande?

    Hej.

    Kände att jag måste få skriva av mig... tror jag håller på att vakna.

    Min historia är lång och invecklad... så jag kör en väldigt plan variant här för er...

    När jag var 16 träffade jag en kille som ganska snart blev min sambo, jag flyttade ihop med honom när jag var 17 och han 20.

    Några år senare när jag nyss fyllt 22 fick vi vår första dotter som idag är snart fem år gammal. 20 månader efter det kom vår andra dotter som idag är tre år.

    Jag har alltid under alla år känt mig mindre värd än min sambo. Han har på ett effektivt sätt hållt mig nertryckt i skorna så att säga. Jag har ofta fått höra orden " du ska vara så tacksam..." " "utan mig hade du inte varit någonting alls" o.s.v.

    Min sambo har varit en framgångsrik egenföretagare och stått för huvudelen av familjens försörjning. Jag har haft deltisjobb, timanställningar och varit föräldraledig (dock alltid jobbat på ngt sätt eller fått föräldrapenning och i alla fall dragit in lite pengar).

    Jag har alltid känt mig beroende av honom, tacksam, mindre värd och ansett mig ha dålig självkänsla och dåligt självförtroende. Jag har trötsätit och pendlat i vikt.

    I höstas ville han plötsligt separera. Min värld rasade totalt. Han hade träffat en annan.
    Han slängde ut mig och barnen ( som han till en början ville ha varannan vecka men han tröttnade efter några dagar). Han gick snabbt vidare med den nya kvinnan och fortsatte med henne som om ingenting hänt. Han kunde inte på något vis förstå mig, hade ingen empati över huvudtaget. Jag kunde inte äta eller sova, rasade 20 kilo i vikt på några veckor och fick som tur var en väldigt bra läkare som jag träffade en gång i veckan ( idag varannan vecka).

    Min läkare har fått lyssna och lyssna och lyssna. Han säger att jag är otroligt stark och har bra självkänsla. Något jag aldrig ansett mig ha, men jag börjar inse att han har rätt. Den självkänsla jag fått med mig hemifrån från mina underbara föräldrar måste ha funnits kvar där inne någonstans helt enkelt.

    MEN... Som sagt så har han alltid hållt mig nertryckt i skorna... Jag vet att vänner, både mina och hans har reagerat och flera ggr frågat mig varför jag tolererar att bli behandlad som jag blivit. Jag har beskyddat honom och försvarat honom, inte insett hur fel allt varit. Klart jag har städat, handlat, lagat mat, tagit hand om barnen, jobbat, klippt gräset, skött huset, skött bilarna... skött allt... för han jobbar ju så mycket...han drar ju in pengarna... klart inte han ska behöva göra nått när han kommer hem. Och han är ju mer värd än mig, jag vet ju ingenting... jag är ju hopplös, och "helt otrolig" (på ett negativt sätt).

    Jag märkte det inte då... men NU märker jag det.

    Livet blev inte så bra som exet planerade, den nya tjejen accepterade inte alls hans fasoner. Han fick en kris och började prata om självmord, åkte in till psyket med polisen 2 ggr efter självmordsförsök... Han är helt fixerad vid den andra kvinnan som nu inte vill ha honom. Hans företag är farligt nära konkurs, han har massa skulder... Barnen skiter han totalt i och gissa vem han söker stöd och tröst hos? Just det... mig. Och vad gör jag... jo jag ställer upp i vått och torrt... det är så det alltid varit... och jag är rädd att det alltid kommer att förbli så.

    Men... det var häromdagen jag började vakna... Vi träffades för att prata över en lunch... han ville som vanligt ösa ur sig hur synd det var honom honom som hade så mycket problem med den nya... Kanske är det något jag säger... kajske något jag gör... kanske bara syns det på mig.. men han slänger genast ur sig två komentarer som träffar som knytnävsslag i magen. Jag blir genast jätteliten... och upptäcker att jag är helt nere i skorna igen... helt värdelös i jämförelse med honom.

    Den första komentaren han sa var: " jag ser att du har kunnat börja äta igen?Det syns, du börjar bli plufsig i ansiktet, vadå? Det är ju sant..." medans blicken gransande glider över min kropp, jag känner mig som en blåval. Nästa kommentar kommer en stund senare när han pratar om sin nya kvinna. Han menar att om han vill kan han göra henne arbetslös för evigt för han vet att hon inte klarar press och stress i arbetet. Ja... förutom som städerska då... ( för det är ju jag bland annat och det kan ju vilken idiot som helt vara). Det var som om han var tvungen att punktmarkera mig... nu har han inte samma möjlighet att hålla mig nere i skorna på ett dagligt plan.. så när vi tärffas måste han genast se till att stampa ner mig liksom....

    Flera ggr dagligen smsar han, ringer eller pratar med mig på datorn. Jag svarar, tröstar, stöttar och ställer upp... Skulle jag någon gång vara lite hård mot honom, kräva underhåll i tid eller liknandne så blir han hysterisk och börjar hota med sina självmord. Folk säger åt mig att skita i honom, han har själv satt sig i sitsen och jag är den sista han ska söka tröst hos ang. sin nya kvinna. Men jag ska vara ärlig med er... jag vågar inget annat.... Jag är rädd för vad han kan göra... Även om jag VET att jag är minst lika värdefull som han så känner jag mig så fruktansvärt liten när jag pratar med honom. Är livrädd att bli ovän med honom....

    Jag tror aldrig jag kan bli helt "fri" från hans "bojjor", jag tror inte han kommer släppa mig, han vill alltid ha mig nertryckt någonstans även om han skulle bilda en ny familj med någon annan. Han vet precis vad min akilleshäl är... barnen... och drar sig inte för att utnyttja det och det skrämmer mig. Han är inte intresserad av barnen för sin eller barnens skull... bara om han kan utnyttja dem för egen vinnings skull.

    Min läkares diagnos på mitt ex är narcisistisk personlighetsstörning samt bordeline. Exet vägrar dock träffa någon för "det är inte honom det är fel på... det är alla andra".
    När jag läser om narcisistisk personlighetstörning och Borderline så gråter jag bara, det är mitt ex i ett nötskal. Han har alltid varit narcisitisk och nu efter att hans nya kvinna lämnat honom så stämmer precis alla "symptom" på Borderline in på honom...

    Vet inte riktigt vad jag vill med mitt inlägg... ville nog mest skriva av mig.... känner mig... maktlös på något vis. Någon som känner igen sig eller varit med om något liknande som vill dela med sig?

    Jenny
  2. 1
    Uppvaknande? Hej.

    Kände att jag måste få skriva av mig... tror jag håller på att vakna.

    Min historia är lång och invecklad... så jag kör en väldigt plan variant här för er...

    När jag var 16 träffade jag en kille som ganska snart blev min sambo, jag flyttade ihop med honom när jag var 17 och han 20.

    Några år senare när jag nyss fyllt 22 fick vi vår första dotter som idag är snart fem år gammal. 20 månader efter det kom vår andra dotter som idag är tre år.

    Jag har alltid under alla år känt mig mindre värd än min sambo. Han har på ett effektivt sätt hållt mig nertryckt i skorna så att säga. Jag har ofta fått höra orden " du ska vara så tacksam..." " "utan mig hade du inte varit någonting alls" o.s.v.

    Min sambo har varit en framgångsrik egenföretagare och stått för huvudelen av familjens försörjning. Jag har haft deltisjobb, timanställningar och varit föräldraledig (dock alltid jobbat på ngt sätt eller fått föräldrapenning och i alla fall dragit in lite pengar).

    Jag har alltid känt mig beroende av honom, tacksam, mindre värd och ansett mig ha dålig självkänsla och dåligt självförtroende. Jag har trötsätit och pendlat i vikt.

    I höstas ville han plötsligt separera. Min värld rasade totalt. Han hade träffat en annan.
    Han slängde ut mig och barnen ( som han till en början ville ha varannan vecka men han tröttnade efter några dagar). Han gick snabbt vidare med den nya kvinnan och fortsatte med henne som om ingenting hänt. Han kunde inte på något vis förstå mig, hade ingen empati över huvudtaget. Jag kunde inte äta eller sova, rasade 20 kilo i vikt på några veckor och fick som tur var en väldigt bra läkare som jag träffade en gång i veckan ( idag varannan vecka).

    Min läkare har fått lyssna och lyssna och lyssna. Han säger att jag är otroligt stark och har bra självkänsla. Något jag aldrig ansett mig ha, men jag börjar inse att han har rätt. Den självkänsla jag fått med mig hemifrån från mina underbara föräldrar måste ha funnits kvar där inne någonstans helt enkelt.

    MEN... Som sagt så har han alltid hållt mig nertryckt i skorna... Jag vet att vänner, både mina och hans har reagerat och flera ggr frågat mig varför jag tolererar att bli behandlad som jag blivit. Jag har beskyddat honom och försvarat honom, inte insett hur fel allt varit. Klart jag har städat, handlat, lagat mat, tagit hand om barnen, jobbat, klippt gräset, skött huset, skött bilarna... skött allt... för han jobbar ju så mycket...han drar ju in pengarna... klart inte han ska behöva göra nått när han kommer hem. Och han är ju mer värd än mig, jag vet ju ingenting... jag är ju hopplös, och "helt otrolig" (på ett negativt sätt).

    Jag märkte det inte då... men NU märker jag det.

    Livet blev inte så bra som exet planerade, den nya tjejen accepterade inte alls hans fasoner. Han fick en kris och började prata om självmord, åkte in till psyket med polisen 2 ggr efter självmordsförsök... Han är helt fixerad vid den andra kvinnan som nu inte vill ha honom. Hans företag är farligt nära konkurs, han har massa skulder... Barnen skiter han totalt i och gissa vem han söker stöd och tröst hos? Just det... mig. Och vad gör jag... jo jag ställer upp i vått och torrt... det är så det alltid varit... och jag är rädd att det alltid kommer att förbli så.

    Men... det var häromdagen jag började vakna... Vi träffades för att prata över en lunch... han ville som vanligt ösa ur sig hur synd det var honom honom som hade så mycket problem med den nya... Kanske är det något jag säger... kajske något jag gör... kanske bara syns det på mig.. men han slänger genast ur sig två komentarer som träffar som knytnävsslag i magen. Jag blir genast jätteliten... och upptäcker att jag är helt nere i skorna igen... helt värdelös i jämförelse med honom.

    Den första komentaren han sa var: " jag ser att du har kunnat börja äta igen?Det syns, du börjar bli plufsig i ansiktet, vadå? Det är ju sant..." medans blicken gransande glider över min kropp, jag känner mig som en blåval. Nästa kommentar kommer en stund senare när han pratar om sin nya kvinna. Han menar att om han vill kan han göra henne arbetslös för evigt för han vet att hon inte klarar press och stress i arbetet. Ja... förutom som städerska då... ( för det är ju jag bland annat och det kan ju vilken idiot som helt vara). Det var som om han var tvungen att punktmarkera mig... nu har han inte samma möjlighet att hålla mig nere i skorna på ett dagligt plan.. så när vi tärffas måste han genast se till att stampa ner mig liksom....

    Flera ggr dagligen smsar han, ringer eller pratar med mig på datorn. Jag svarar, tröstar, stöttar och ställer upp... Skulle jag någon gång vara lite hård mot honom, kräva underhåll i tid eller liknandne så blir han hysterisk och börjar hota med sina självmord. Folk säger åt mig att skita i honom, han har själv satt sig i sitsen och jag är den sista han ska söka tröst hos ang. sin nya kvinna. Men jag ska vara ärlig med er... jag vågar inget annat.... Jag är rädd för vad han kan göra... Även om jag VET att jag är minst lika värdefull som han så känner jag mig så fruktansvärt liten när jag pratar med honom. Är livrädd att bli ovän med honom....

    Jag tror aldrig jag kan bli helt "fri" från hans "bojjor", jag tror inte han kommer släppa mig, han vill alltid ha mig nertryckt någonstans även om han skulle bilda en ny familj med någon annan. Han vet precis vad min akilleshäl är... barnen... och drar sig inte för att utnyttja det och det skrämmer mig. Han är inte intresserad av barnen för sin eller barnens skull... bara om han kan utnyttja dem för egen vinnings skull.

    Min läkares diagnos på mitt ex är narcisistisk personlighetsstörning samt bordeline. Exet vägrar dock träffa någon för "det är inte honom det är fel på... det är alla andra".
    När jag läser om narcisistisk personlighetstörning och Borderline så gråter jag bara, det är mitt ex i ett nötskal. Han har alltid varit narcisitisk och nu efter att hans nya kvinna lämnat honom så stämmer precis alla "symptom" på Borderline in på honom...

    Vet inte riktigt vad jag vill med mitt inlägg... ville nog mest skriva av mig.... känner mig... maktlös på något vis. Någon som känner igen sig eller varit med om något liknande som vill dela med sig?

    Jenny
  3. anonymt namn
    #2

    Visst känner jag igen mig

    Jag vet så väl vad du menar med en lång och invecklad historia, som man kortar ner avsevärt och ändå blir den jättelång. *s*

    Jag citerar vissa av dina inlägg:
    "Jag har alltid känt mig beroende av honom, tacksam, mindre värd och ansett mig ha dålig självkänsla och dåligt självförtroende. Jag har trötsätit och pendlat i vikt."

    Jag har aldrig känt mig beroende av mitt ex, men han ville att jag skulle tro att jag var det. Jag försörjde honom under långa tider, men så fort han fick ett jobb så var det hans pengar. Räckte inte mina till ex mat, så fick jag låna av honom.

    Jag har vetat att jag velat separera i flera år. Ja kanske 6-7 faktiskt? Dessemellan föddes barnen! Så när han gick till en annan kvinna, kände jag ingenting annat än tacksamhet. Hon var min bästa väninna och visste att han är barnmisshandlare, men du vet säkert hur de här männen är. Hon menar nu att det han gjort är ju bara småsaker. Nåja, henne har jag släppt. Synd att hon har barn, för hon kommer väl blunda lika hårt som jag tvingade mig att göra i många år.

    Jag gick till kurator ett tag, vilket fick mig att förstå att det inte var jag som var galen. Att hans världsbild och uppfattning om saker och ting inte är allmänna som de flesta människor delar, utan specifika för vissa sorters "män".

    Också jag har en mycket god uppväxt - vilket mitt ex utnyttjade, ex genom att kalla mig "överbeskyddat stackars ensambarn som inte förstår sig på verkligheten" då jag påpekade att han gjorde fel, ex i sina raseriutbrott.
    Han blev psykiskt misshandlad och jag gissar fysiskt också under uppväxten. Det är det enda han känner till - vissa människor är så skadade av sina uppväxter att de aldrig kommer ta till sig att de har FEL och söker hjälp. Andra inser det så småningom. Mitt ex kommer inte göra det dock.

    "Jag har beskyddat honom och försvarat honom, inte insett hur fel allt varit. Klart jag har städat, handlat, lagat mat, tagit hand om barnen, jobbat, klippt gräset, skött huset, skött bilarna... skött allt... för han jobbar ju så mycket...han drar ju in pengarna... klart inte han ska behöva göra nått när han kommer hem."

    Ja de behöver en kvinna de här männen. En kvinna som skyddar och försvarar dem då omvärlden reagerar på deras dårskap. Själv har jag suttit med mitt ex hos soc och förklarat "missförstånden", de gånger folk har anmält oss.
    Egentligen är de oerhört små, antagligen väldigt rädda och bortom alla tvivel väldigt svaga - och de finner sin styrka genom att trycka ner och kontrollera sin kvinna.
    Det är bara positivt (för oss) om de hittar en ny att manipulera, men varken du ellerjag blir släppa av våra ex. I mitt fall handlar det om diverse kontrollförsök, ex i form av upprepade anmälningar för än det ena än det andra. Själv skulle han säga att han gör det för barnen. De fick inte bo vv enlligt interimistiska beslutet och det är och förblir han arg och kränkt för. Alla möjliga anklagelser kommer men numera sällan direkt till mig utan mot andra.
    Som jag ser det är han fullständigt fixerad vid att återta kontrollen över mig och barnen. Jag kommer aldrig låta honom göra det.

    Du måste klippa ALLT med den här killen, NU! När vi ännu är nere i skiten så behövs det så oerhört lite, för att vi ska "förstå" att vi har så fel. Det behövs bara en blick eller en kommentar för att vi åter ska krypa ner i skosulorna. Därför ska du bryta FULLKOMLIGT. Sköt nödvändig kommunikation kring barnen via en medlare, ex familjerätten.
    En tid efter separationen svarade jag emot mitt ex, försökte förklara för honom Varför han hade så fel, motiverade vad jag menade osv. Enstaka gånger sjönk även jag till sandlådenivån, onödigt värre.
    Men nu än senare har jag fått in i ryggmärgen att inte diskutera nåt med honom. Han förstår ingenting som han inte tror han kommit på själv. Hans sanning är den enda, och alla som tycker annorlunda är idioter och har fel. Varför skulle jag ödsla energi på att diskutera med någon så verklighetsfrånvänd? Jag vet ju att han aldrig kommer tillfriskna!

    Vad gäller underhåll så ta det via FK. Ni ska inte ha mer kontakt än absolut nödvändigt, för varför ska du ge honom möjlighetet att trycka ihop dig för att själv känna sig stor och stark? De är ingenting annat än tragiska och löjliga, de här små "männen". Och ibland väldigt farliga, då de ofta kan få folk att gå på vad som helst. Eftersom de är så fullkomligt övertygade om sin egen förträfflighet och VET att de har rätt, så kommer de kunna förklara nästan vad som helst på ett trovärdigt sätt.


    "Jag tror aldrig jag kan bli helt "fri" från hans "bojjor", jag tror inte han kommer släppa mig, han vill alltid ha mig nertryckt någonstans även om han skulle bilda en ny familj med någon annan. Han vet precis vad min akilleshäl är... barnen... och drar sig inte för att utnyttja det och det skrämmer mig. Han är inte intresserad av barnen för sin eller barnens skull... bara om han kan utnyttja dem för egen vinnings skull."

    Det är samma här, jag tror inte jag blir fri. Får jag EV kommer jag straffas också för det. Men rättshaverister brukar myndigheterna inte ta på allvar så länge. Man får ta dom för vad de är, och det måste du och jag också göra.

    Vad gäller svag punkt så vet jag så fruktansvärt väl vad du menar! Det var så han kunde kontrollera mig! Han rusade in till TV-spelsspelande 8-åringen, slet ifrån honom TV-spelet och sa "Du får spela när mamma är glad igen för det är ditt fel att hon är sån här!"
    Under gräl då 1-åringen gick upp ur sin säng och lekte, rusade han in till henne och avreagerade sig. Jag satt länge och vaggade ett hysteriskt och skakande barn den natten. Han tog även sönder barnens leksaker, gav sig på husdjur, låste in, osv.. Så visst fan blir man snäll och beskedlig som sambo, visst fan gör man allt man kan för att inte reta krypen!


    "Min läkares diagnos på mitt ex är narcisistisk personlighetsstörning samt bordeline. Exet vägrar dock träffa någon för "det är inte honom det är fel på... det är alla andra".
    När jag läser om narcisistisk personlighetstörning och Borderline så gråter jag bara, det är mitt ex i ett nötskal. Han har alltid varit narcisitisk och nu efter att hans nya kvinna lämnat honom så stämmer precis alla "symptom" på Borderline in på honom..."

    Här stämmer borderline eller psykopati in nästan till punkt och pricka. Får väl se om vi får det bekräftat nån gång. Han har aldrig fel (endast då ett "erkännande" kan gagna honom själv, kan visa känslor lite till husbehov, klämma fram lite lämpliga tårar för att vinna något.. Noll humörs- och impulskontroll dock. Här for både barn och saker i väggen. Ingen empati, inget intresse av andras perspektiv - det är helt enkelt bara hans eget som räknas och är rätt, världen är svart eller vit.


    Bra att du skriver av dig! Bra även att du söker dig hit, till oss andra med liknande erfarenheter!
    Kram!
  4. 2
    Visst känner jag igen mig Jag vet så väl vad du menar med en lång och invecklad historia, som man kortar ner avsevärt och ändå blir den jättelång. *s*

    Jag citerar vissa av dina inlägg:
    "Jag har alltid känt mig beroende av honom, tacksam, mindre värd och ansett mig ha dålig självkänsla och dåligt självförtroende. Jag har trötsätit och pendlat i vikt."

    Jag har aldrig känt mig beroende av mitt ex, men han ville att jag skulle tro att jag var det. Jag försörjde honom under långa tider, men så fort han fick ett jobb så var det hans pengar. Räckte inte mina till ex mat, så fick jag låna av honom.

    Jag har vetat att jag velat separera i flera år. Ja kanske 6-7 faktiskt? Dessemellan föddes barnen! Så när han gick till en annan kvinna, kände jag ingenting annat än tacksamhet. Hon var min bästa väninna och visste att han är barnmisshandlare, men du vet säkert hur de här männen är. Hon menar nu att det han gjort är ju bara småsaker. Nåja, henne har jag släppt. Synd att hon har barn, för hon kommer väl blunda lika hårt som jag tvingade mig att göra i många år.

    Jag gick till kurator ett tag, vilket fick mig att förstå att det inte var jag som var galen. Att hans världsbild och uppfattning om saker och ting inte är allmänna som de flesta människor delar, utan specifika för vissa sorters "män".

    Också jag har en mycket god uppväxt - vilket mitt ex utnyttjade, ex genom att kalla mig "överbeskyddat stackars ensambarn som inte förstår sig på verkligheten" då jag påpekade att han gjorde fel, ex i sina raseriutbrott.
    Han blev psykiskt misshandlad och jag gissar fysiskt också under uppväxten. Det är det enda han känner till - vissa människor är så skadade av sina uppväxter att de aldrig kommer ta till sig att de har FEL och söker hjälp. Andra inser det så småningom. Mitt ex kommer inte göra det dock.

    "Jag har beskyddat honom och försvarat honom, inte insett hur fel allt varit. Klart jag har städat, handlat, lagat mat, tagit hand om barnen, jobbat, klippt gräset, skött huset, skött bilarna... skött allt... för han jobbar ju så mycket...han drar ju in pengarna... klart inte han ska behöva göra nått när han kommer hem."

    Ja de behöver en kvinna de här männen. En kvinna som skyddar och försvarar dem då omvärlden reagerar på deras dårskap. Själv har jag suttit med mitt ex hos soc och förklarat "missförstånden", de gånger folk har anmält oss.
    Egentligen är de oerhört små, antagligen väldigt rädda och bortom alla tvivel väldigt svaga - och de finner sin styrka genom att trycka ner och kontrollera sin kvinna.
    Det är bara positivt (för oss) om de hittar en ny att manipulera, men varken du ellerjag blir släppa av våra ex. I mitt fall handlar det om diverse kontrollförsök, ex i form av upprepade anmälningar för än det ena än det andra. Själv skulle han säga att han gör det för barnen. De fick inte bo vv enlligt interimistiska beslutet och det är och förblir han arg och kränkt för. Alla möjliga anklagelser kommer men numera sällan direkt till mig utan mot andra.
    Som jag ser det är han fullständigt fixerad vid att återta kontrollen över mig och barnen. Jag kommer aldrig låta honom göra det.

    Du måste klippa ALLT med den här killen, NU! När vi ännu är nere i skiten så behövs det så oerhört lite, för att vi ska "förstå" att vi har så fel. Det behövs bara en blick eller en kommentar för att vi åter ska krypa ner i skosulorna. Därför ska du bryta FULLKOMLIGT. Sköt nödvändig kommunikation kring barnen via en medlare, ex familjerätten.
    En tid efter separationen svarade jag emot mitt ex, försökte förklara för honom Varför han hade så fel, motiverade vad jag menade osv. Enstaka gånger sjönk även jag till sandlådenivån, onödigt värre.
    Men nu än senare har jag fått in i ryggmärgen att inte diskutera nåt med honom. Han förstår ingenting som han inte tror han kommit på själv. Hans sanning är den enda, och alla som tycker annorlunda är idioter och har fel. Varför skulle jag ödsla energi på att diskutera med någon så verklighetsfrånvänd? Jag vet ju att han aldrig kommer tillfriskna!

    Vad gäller underhåll så ta det via FK. Ni ska inte ha mer kontakt än absolut nödvändigt, för varför ska du ge honom möjlighetet att trycka ihop dig för att själv känna sig stor och stark? De är ingenting annat än tragiska och löjliga, de här små "männen". Och ibland väldigt farliga, då de ofta kan få folk att gå på vad som helst. Eftersom de är så fullkomligt övertygade om sin egen förträfflighet och VET att de har rätt, så kommer de kunna förklara nästan vad som helst på ett trovärdigt sätt.


    "Jag tror aldrig jag kan bli helt "fri" från hans "bojjor", jag tror inte han kommer släppa mig, han vill alltid ha mig nertryckt någonstans även om han skulle bilda en ny familj med någon annan. Han vet precis vad min akilleshäl är... barnen... och drar sig inte för att utnyttja det och det skrämmer mig. Han är inte intresserad av barnen för sin eller barnens skull... bara om han kan utnyttja dem för egen vinnings skull."

    Det är samma här, jag tror inte jag blir fri. Får jag EV kommer jag straffas också för det. Men rättshaverister brukar myndigheterna inte ta på allvar så länge. Man får ta dom för vad de är, och det måste du och jag också göra.

    Vad gäller svag punkt så vet jag så fruktansvärt väl vad du menar! Det var så han kunde kontrollera mig! Han rusade in till TV-spelsspelande 8-åringen, slet ifrån honom TV-spelet och sa "Du får spela när mamma är glad igen för det är ditt fel att hon är sån här!"
    Under gräl då 1-åringen gick upp ur sin säng och lekte, rusade han in till henne och avreagerade sig. Jag satt länge och vaggade ett hysteriskt och skakande barn den natten. Han tog även sönder barnens leksaker, gav sig på husdjur, låste in, osv.. Så visst fan blir man snäll och beskedlig som sambo, visst fan gör man allt man kan för att inte reta krypen!


    "Min läkares diagnos på mitt ex är narcisistisk personlighetsstörning samt bordeline. Exet vägrar dock träffa någon för "det är inte honom det är fel på... det är alla andra".
    När jag läser om narcisistisk personlighetstörning och Borderline så gråter jag bara, det är mitt ex i ett nötskal. Han har alltid varit narcisitisk och nu efter att hans nya kvinna lämnat honom så stämmer precis alla "symptom" på Borderline in på honom..."

    Här stämmer borderline eller psykopati in nästan till punkt och pricka. Får väl se om vi får det bekräftat nån gång. Han har aldrig fel (endast då ett "erkännande" kan gagna honom själv, kan visa känslor lite till husbehov, klämma fram lite lämpliga tårar för att vinna något.. Noll humörs- och impulskontroll dock. Här for både barn och saker i väggen. Ingen empati, inget intresse av andras perspektiv - det är helt enkelt bara hans eget som räknas och är rätt, världen är svart eller vit.


    Bra att du skriver av dig! Bra även att du söker dig hit, till oss andra med liknande erfarenheter!
    Kram!
  5. Annonnym
    #3
    Tusen tack för ditt svar!

    "skönt" att höra att någon känner igen sig även om det är sjuk att det ska behöva vara så.

    Jag är livrädd för att bryta med honom, livrädd för familjerätt, vårdnadstvister m.m.... Helt enkelt för att jag blir så himla liten när han trycker på mig. Precis som du skriver så kan han snacka sig ur vad som helst, framstå som väldigt charmig, vettig och trovärdig.

    Jag är dock innerligt tacksam för jag har även hela hans familj i ryggen. De säger själva att de står bakom mig när det gäller barnen, det känns skönt att veta.

    Jag inser väl att jag måste släppa honom helt och bryta, men som det är nu vågar jag inte.

    Min kropp reagerar stenhårt så fort vi inte är "vänner" så fort han är arg/sur eller så så krampar magen, slutar fungera, får diarre och kan inte äta eller sova, blir fruktansvärt nervös och rädd. Väldigt stressd helt enkelt. Så fort jag inte håller med honom eller ifrågasätter nått så hugger han direkt och jag blir genast liten och ber om förlåtelse, bönar och ber om hans förlåtelse och så tills han känner sig nöjd och vi är "vänner" igen....Skitjobbigt.

    Kämpar och kämpar med att inse mitt eget värde och inse att jag klarar mig utan hans "vänskap" (som bara är rent utnyttjande från hans sida). Men så jobbigt när kroppen reagerar så rent fysiskt av "rädslan". Men det är väl bara att kämpa vidare.

    Tack igen,

    Jenny
  6. 3
    Tusen tack för ditt svar!

    "skönt" att höra att någon känner igen sig även om det är sjuk att det ska behöva vara så.

    Jag är livrädd för att bryta med honom, livrädd för familjerätt, vårdnadstvister m.m.... Helt enkelt för att jag blir så himla liten när han trycker på mig. Precis som du skriver så kan han snacka sig ur vad som helst, framstå som väldigt charmig, vettig och trovärdig.

    Jag är dock innerligt tacksam för jag har även hela hans familj i ryggen. De säger själva att de står bakom mig när det gäller barnen, det känns skönt att veta.

    Jag inser väl att jag måste släppa honom helt och bryta, men som det är nu vågar jag inte.

    Min kropp reagerar stenhårt så fort vi inte är "vänner" så fort han är arg/sur eller så så krampar magen, slutar fungera, får diarre och kan inte äta eller sova, blir fruktansvärt nervös och rädd. Väldigt stressd helt enkelt. Så fort jag inte håller med honom eller ifrågasätter nått så hugger han direkt och jag blir genast liten och ber om förlåtelse, bönar och ber om hans förlåtelse och så tills han känner sig nöjd och vi är "vänner" igen....Skitjobbigt.

    Kämpar och kämpar med att inse mitt eget värde och inse att jag klarar mig utan hans "vänskap" (som bara är rent utnyttjande från hans sida). Men så jobbigt när kroppen reagerar så rent fysiskt av "rädslan". Men det är väl bara att kämpa vidare.

    Tack igen,

    Jenny
  7. samma som förut
    #4

    Tycker du ska

    ta kontakt med nån sorts kvinnojour eller liknande. De gör mer än gömmer kvinnor för psykopater!
    De kan ex hjälpa dig ta de rätta kontakterna, berätta för dig vad du behöver göra rent praktiskt - men inte minst så är de vana vid darrande vrak i form av kvinnor. De kommer lyssna, ge konkreta råd, låta dig älta och tjata och de kommer tjata på dig med.. Det ÄR inte ditt fel, NEJ, du behöver honom INTE, JO, du klarar dig utmärkt själv, JO, han HAR faktiskt fel! osv

    Jag tänkte ju precis som du, att han kan snacka sig ur vad som helst. Men också det begriper de här kvinnoorganisationerna, de vet exakt hur de här "männen" brukar bete sig och det kan vara både skrämmande och skrattretande att sitta där och få sitt ex beteende beskrivet i detalj.
    Samma med polis om du skulle behöva ha med dem att göra - de vet vad de här "männen" går för, de har hört ursäkterna och förklaringarna tusen gånger förut.
    Pröva får du se! Och skriv gärna igen om du vill snacka!
  8. 4
    Tycker du ska ta kontakt med nån sorts kvinnojour eller liknande. De gör mer än gömmer kvinnor för psykopater!
    De kan ex hjälpa dig ta de rätta kontakterna, berätta för dig vad du behöver göra rent praktiskt - men inte minst så är de vana vid darrande vrak i form av kvinnor. De kommer lyssna, ge konkreta råd, låta dig älta och tjata och de kommer tjata på dig med.. Det ÄR inte ditt fel, NEJ, du behöver honom INTE, JO, du klarar dig utmärkt själv, JO, han HAR faktiskt fel! osv

    Jag tänkte ju precis som du, att han kan snacka sig ur vad som helst. Men också det begriper de här kvinnoorganisationerna, de vet exakt hur de här "männen" brukar bete sig och det kan vara både skrämmande och skrattretande att sitta där och få sitt ex beteende beskrivet i detalj.
    Samma med polis om du skulle behöva ha med dem att göra - de vet vad de här "männen" går för, de har hört ursäkterna och förklaringarna tusen gånger förut.
    Pröva får du se! Och skriv gärna igen om du vill snacka!
  9. Medlem sedan
    apr 2008
    #5
    hej.

    tyvär känner jag igen vartenda ord. mitt ex har också en narcisistisk läggning, dock inte psykosk sjuk, bara rakt igenom ond och en jävlel på att manipulera.

    jag känner så fruktansvärt mycket igen hur du beskriver att du mår då han är arg på dig, ja minns då ja sms mitt ex då han inte hört av sig på nån timme bara för att vara säker på att han inte var arg, ja klarade inte för en sekund ens tanken på hans ilska. och det visste han, på samma sätt som din plågoande vet hur du fungerar.

    fy va arg ja blir då ja läser hur han beter sig men sammtidgt fan va skönt att du ser vad han gör, då har du kommit en bra bit på väg. även om det känns fullkommligt omöjligt så kommer du måsta be han fara om du ska kunna leva ditt liv lyckligt, ocg det ska gudarna veta att du förtjänar!!

    jag vågade inte lämna mitt ex. han hotade att ta barnen och jag min idiot trodde att han kunde göra det. sen hotade han med självmord, där jag gjorde allt för att hindra han då jag borde gett han en kviv och hejjat på. sen hotade han att döda folk i min närhet också, men idag vet jag att en fegare jävlel får man leta efter. till slut ingrep hans ex och älskarinna(hur sjukt låter det), dom hade fått nog och misstänkte att han utsatte mig för det han gjorde mot dom. vi ringde polisen för att få råd, men dom såg allvaret vi missat och kom och hämtade han rakt av. tack och lov för dom.

    när man kommit så pass lång från det som jag har idag(8 mån) så känner jag bara en sån enorm vrede över att din plågoande får utsätta dig för liknade saker som jag genomgick, och en stor sorg för att du ska måsta lida. jag hoppas att du tar dig därifrån. jag hoppas snart kan se fullt ut hur mycket han förstör för dig.

    skriv till mig här på aff om du vill ha nån mer att prata med.
  10. 5
    hej.

    tyvär känner jag igen vartenda ord. mitt ex har också en narcisistisk läggning, dock inte psykosk sjuk, bara rakt igenom ond och en jävlel på att manipulera.

    jag känner så fruktansvärt mycket igen hur du beskriver att du mår då han är arg på dig, ja minns då ja sms mitt ex då han inte hört av sig på nån timme bara för att vara säker på att han inte var arg, ja klarade inte för en sekund ens tanken på hans ilska. och det visste han, på samma sätt som din plågoande vet hur du fungerar.

    fy va arg ja blir då ja läser hur han beter sig men sammtidgt fan va skönt att du ser vad han gör, då har du kommit en bra bit på väg. även om det känns fullkommligt omöjligt så kommer du måsta be han fara om du ska kunna leva ditt liv lyckligt, ocg det ska gudarna veta att du förtjänar!!

    jag vågade inte lämna mitt ex. han hotade att ta barnen och jag min idiot trodde att han kunde göra det. sen hotade han med självmord, där jag gjorde allt för att hindra han då jag borde gett han en kviv och hejjat på. sen hotade han att döda folk i min närhet också, men idag vet jag att en fegare jävlel får man leta efter. till slut ingrep hans ex och älskarinna(hur sjukt låter det), dom hade fått nog och misstänkte att han utsatte mig för det han gjorde mot dom. vi ringde polisen för att få råd, men dom såg allvaret vi missat och kom och hämtade han rakt av. tack och lov för dom.

    när man kommit så pass lång från det som jag har idag(8 mån) så känner jag bara en sån enorm vrede över att din plågoande får utsätta dig för liknade saker som jag genomgick, och en stor sorg för att du ska måsta lida. jag hoppas att du tar dig därifrån. jag hoppas snart kan se fullt ut hur mycket han förstör för dig.

    skriv till mig här på aff om du vill ha nån mer att prata med.
  11. Anonyma jag
    #6
    Åh, känner igen mig!! När jag läste om psykopati (och narcissism och borderline) föll allt på plats. Har undrat länge vad som är fel på min sambo och det var en sådan lättnad att läsa om detta! Jag förstod och det gav mig en liten möjlighet att bemöta honom. Vi har inte separerat, men det går inte längre att leva så här. Jag vill bort från honom för min egen skull, men framförallt för att skydda barnen. Men dem hotar han med att kriga om för att få 50/50-boende, fast han själv är övertygad om att barn inte mår bra av det. Han vill ha dem av egoistiska skäl. Om jag inte går med på 50/50 kommer han att söka enskild vårdnad... och jag vet vad han kommer att försöka använda som skäl. Jag är så rädd att han "får" barnen, äldsta vill inte ha pappa i huset alls och att han skulle tvingas bo själv med pappa, utan att jag kan ta honom i försvar... hjälp. Sambon är enormt trevlig mot folk han inte känner och lynnig och aggressiv mot familjen. Han är trevlig en stund efter att han kommit från jobbet, vi tassar på tå för att inte väcka hans vrede, men det misslyckas varje dag. Jag ska vara tacksam mot honom för att jag lever ett så spännande liv "Det hade du väl aldrig trott, att du skulle få vara med om detta?"
  12. 6
    Åh, känner igen mig!! När jag läste om psykopati (och narcissism och borderline) föll allt på plats. Har undrat länge vad som är fel på min sambo och det var en sådan lättnad att läsa om detta! Jag förstod och det gav mig en liten möjlighet att bemöta honom. Vi har inte separerat, men det går inte längre att leva så här. Jag vill bort från honom för min egen skull, men framförallt för att skydda barnen. Men dem hotar han med att kriga om för att få 50/50-boende, fast han själv är övertygad om att barn inte mår bra av det. Han vill ha dem av egoistiska skäl. Om jag inte går med på 50/50 kommer han att söka enskild vårdnad... och jag vet vad han kommer att försöka använda som skäl. Jag är så rädd att han "får" barnen, äldsta vill inte ha pappa i huset alls och att han skulle tvingas bo själv med pappa, utan att jag kan ta honom i försvar... hjälp. Sambon är enormt trevlig mot folk han inte känner och lynnig och aggressiv mot familjen. Han är trevlig en stund efter att han kommit från jobbet, vi tassar på tå för att inte väcka hans vrede, men det misslyckas varje dag. Jag ska vara tacksam mot honom för att jag lever ett så spännande liv "Det hade du väl aldrig trott, att du skulle få vara med om detta?"
  13. Medlem sedan
    dec 1997
    #7

    Känner igen

    Maila mig om du vill: sejd1@hotmail.com
  14. 7
    Känner igen Maila mig om du vill: sejd1@hotmail.com
  15. Medlem sedan
    apr 2008
    #8
    men är så jävla sjukt. hur många finns det där ute egentligen. ja trodde liksom att jag lyckats träffa ett jävla orginal men tydligen finns dom överallt. är verkligen helt sjukt!! skriv till mig här på aff om du vill prata med nån som "been there, done that"...tyvär.

    om man kunde tvångs tattuera dom asen i pannan så folk blir varnade.

    och det här att dom använder barnen emot en, mitt ex såg till att jag blev gravid av den enkla anledningen att han då visste att jag inte kunde lämna honom av rädsla att han skulle ta barnen. USCH!!!!

    är han aggressiv eller olämplig som förälder så samla bevis, det är mitt tips. sms, brev, folk som sett eller hört, samla det du kan och lämna aset.

    usch att du ska måste var med en sån. ja skickar all styrka jag kan till dig och hoppas du tar dig och barnen därifrån.

    kram.
  16. 8
    men är så jävla sjukt. hur många finns det där ute egentligen. ja trodde liksom att jag lyckats träffa ett jävla orginal men tydligen finns dom överallt. är verkligen helt sjukt!! skriv till mig här på aff om du vill prata med nån som "been there, done that"...tyvär.

    om man kunde tvångs tattuera dom asen i pannan så folk blir varnade.

    och det här att dom använder barnen emot en, mitt ex såg till att jag blev gravid av den enkla anledningen att han då visste att jag inte kunde lämna honom av rädsla att han skulle ta barnen. USCH!!!!

    är han aggressiv eller olämplig som förälder så samla bevis, det är mitt tips. sms, brev, folk som sett eller hört, samla det du kan och lämna aset.

    usch att du ska måste var med en sån. ja skickar all styrka jag kan till dig och hoppas du tar dig och barnen därifrån.

    kram.
  17. Anonyma jag
    #9
    Tack båda! Blir rörd av era ord. Ska samla mig lite och höra av mig senare.
  18. 9
    Tack båda! Blir rörd av era ord. Ska samla mig lite och höra av mig senare.
  19. Medsyster
    #10
    Finns det inga fler runt denna man? Har han inga föräldrar som du kan prata med? Syskon? För du måste få hjälp att hantera honom. För det är klart att man vill hjälpa en som man bryr sig om och särskilt om man har barn ihop, men du ska inte behöva stå där ensam. Kan du inte ta hjälp av hans kompisar? Stämma träff med hans nätverk och berätta hur dåligt han mår och så kan ni TILLSAMMANS försöka fundera ut hur ni ska gå vidare? Du gör ett hundjobb men du kommer aldrig att få ett tack och har du otur så går du sönder under vägen (som när du rasade i vikt-kroppen lägger av) och det måste ju finnas någon kvar att ta hand om barnen...så din hälsa är viktig! Kram och lycka till!
  20. 10
    Finns det inga fler runt denna man? Har han inga föräldrar som du kan prata med? Syskon? För du måste få hjälp att hantera honom. För det är klart att man vill hjälpa en som man bryr sig om och särskilt om man har barn ihop, men du ska inte behöva stå där ensam. Kan du inte ta hjälp av hans kompisar? Stämma träff med hans nätverk och berätta hur dåligt han mår och så kan ni TILLSAMMANS försöka fundera ut hur ni ska gå vidare? Du gör ett hundjobb men du kommer aldrig att få ett tack och har du otur så går du sönder under vägen (som när du rasade i vikt-kroppen lägger av) och det måste ju finnas någon kvar att ta hand om barnen...så din hälsa är viktig! Kram och lycka till!
  21. Anonym
    #11
    Herregud vi pratar om en dinosaurie en varelse som lever kvar sen tusentals år i tiden. jag vet vad jagpratar om har levt med en i närmre 25ÅR. De har mycet lite att göra med sina släktngr i stort, Men skulle det krisa så dyker dinosaurierföräldrara upp. och om inte de e separerade så slåss de tillsammans för att trycka ner den, som uttalat sig nedsättande om deras dinosauribarn för inte vill de väl att den nedärvda sanningen ska komma ut den utecklade värden....
  22. 11
    Herregud vi pratar om en dinosaurie en varelse som lever kvar sen tusentals år i tiden. jag vet vad jagpratar om har levt med en i närmre 25ÅR. De har mycet lite att göra med sina släktngr i stort, Men skulle det krisa så dyker dinosaurierföräldrara upp. och om inte de e separerade så slåss de tillsammans för att trycka ner den, som uttalat sig nedsättande om deras dinosauribarn för inte vill de väl att den nedärvda sanningen ska komma ut den utecklade värden....
  23. anonymt namn
    #12
    Jo det är nästan som att läsa min situation. han vet precis hur han skall göra mig glad. För att sedan medvetet ta bort kännslan. Har även jag svårt att bli fri. Känner mig svag. Att det redan är förlorat. Att jag inte kommer att kunna stå emot.Dessa männ är alltså sjuka på riktigt.
    Men jag tänker hoppas, för det är det sista som skall lämna mig. Hoppet.

    PS: vi har även en dotter ihop. Som vi tyvärr har delad vårdnad över. Inte för att han vill ta hand om henne. Utan att han skall kuna utöva makt över mig.
  24. 12
    Jo det är nästan som att läsa min situation. han vet precis hur han skall göra mig glad. För att sedan medvetet ta bort kännslan. Har även jag svårt att bli fri. Känner mig svag. Att det redan är förlorat. Att jag inte kommer att kunna stå emot.Dessa männ är alltså sjuka på riktigt.
    Men jag tänker hoppas, för det är det sista som skall lämna mig. Hoppet.

    PS: vi har även en dotter ihop. Som vi tyvärr har delad vårdnad över. Inte för att han vill ta hand om henne. Utan att han skall kuna utöva makt över mig.

Liknande trådar

  1. Skönt uppvaknande!!
    By Glada frugan in forum Sex & erotik
    Svar: 2
    Senaste inlägg: 2011-02-16, 19:18
  2. Ett uppvaknande...
    By Anonym in forum Separation
    Svar: 5
    Senaste inlägg: 2010-11-15, 15:01
  3. Underbart uppvaknande
    By Åkervindan in forum Singelmingel
    Svar: 1
    Senaste inlägg: 2008-06-15, 09:21
  4. uppvaknande
    By anonymt namn in forum Kärlek & relationer
    Svar: 6
    Senaste inlägg: 2007-05-20, 08:43
  5. Så mysigt uppvaknande :)
    By Emmamman in forum _0602 Februaribarn
    Svar: 11
    Senaste inlägg: 2006-01-11, 13:42
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar

Faktabank

Artiklar och nyttig information