Vet inte om det går längre..
Kärlek & relationer
  1. orka??
    #1

    Vet inte om det går längre..

    jag o min man har en son som nu är 1½år. Vi planerade honom väl och allt verkade jättebra ända tills min mage började växa.. Då börjar svärmor ta sig frihet att "killa BARNET" som hon uttryckte de (dvs killa min mage) i tid o otid.. jag o sambon påpeka gång på gång att jag absolut inte uppskattade det och tyckte de var jättejobbigt.. Men det var ju inte MIG hon killa på utan barnet!!!! Det här var bara början på allt som skulle hända...
    HOn ringde stup i kvarten trots tillsägelser om att jag tyckte de var jobbigt.. o de var samtal som var ungefär så här.. -hur mår du??? -jotack ganska bra... -du har inte ont i ryggen då??? -hmm nää de är ganska bra.. -är det säkert det??? -Men XXX sa att du hade halsbränna, har du inte det längre??? - jo... men inte just nu... osv... tills jag mådde verkigen jättedåligt när jag känt efter jättemycket... :-(
    Sen förklara jag jättetydligt för henne att jag o mannen ville vara ensamma när bebisen kom och de fick komma o hälsa på en gång o sen skulle vi höra av oss... Absolut inga kusiner eller såå den första månaden osv... men när bebis kom så var de som bortblåst.. vi kunde ju inte mena allvar... (de här hade jag tjatat om i ca 5månader!!!!) O jag var för trött för att protestera och sambon vågade inte... (här börjar det bli stora problem!!!!) Han kunde ju såra sina föräldrar!!!! Jag började bli här en riktig häxa i deras ögon då min sambo absolut inte ville som jag ville enligt dem... ( o min fega sambo sa aldrig emot) När vi var o besökte dem så kom hon o tog sonen från mina armar TILL O MED NÄR JAG AMMADE!!! Hon trodde ju att jag var klar!!! Jag lät gärna folk hålla han.. men inte när jag inte själv fick lämna över.. så till slut såg jag till att han itne kom till henne.. O hon hade honom som en vandringspokal.. så fort de var andra folk i närheten så skulle han vandras runt... Sambon sa att han sagt det till henne.. men icke!!! En kväll fick jag åka hemifrån och sambon åkte till dem... när de kom hem så stank sonen av FIMP!!! Svärmor röker...
    Jag fick höra att jag var urlöjlig då jag inte tyckte att sonen skullle träffa folk som var förkylda första 2-3mån... Kan tillägga att sonen skrek varje gång fram till han var runt 10 mån så fort hon höll han... Svärmor trodde de hela skulle bli så mycket bättre om hon fick ha han själv.. o börja ringa varje dag o fråga om jag inte behövde gå o klippa mig eller ha lite egentid så hon kunde ha han... O då har hon inte ens fixat att ge han flaska efter våra isntruktioner om att han ligger ner när han äter.. vilket hon inte uppfattade/brydde sig om/sket i??!! (vi satt jämte)... Enligt henne var han inte hungrig men 20min senare så tog han 2flaskor!!!!
    Hon har absolut inget säkerhetstänk och tycker det är helt ok att han leker med glasrör med dammsugarkulor som har en kork (gjord av kork!!!) när jag påpeka det så säger hon att den har ju KORK... ja just de sa jag.. de är en KORK som han tuggar sönder o sätter i halsen på nolltid!!! jaha fick jag till svar...
    O det här är bara några av allt som hänt det senaste 2åren!!

    Största problemet är väl egentligen min man i det hela... Jag älskar han över allt annat.. han har gått i terapi för att lära sig att säga ifrån till sina föräldrar (har förbättrats men är inte bra!!)) Terpain enligt hans föräldrar beror ju på mig.. det är jag som är problemet!!! (när vi skulle berätta för hans familj att vi skulle gifta oss o att vi bestämt datum så säger min man -vi har något att berätta! o svärmor utbrister högt o tydligt -SKA NI SEPARERA!! )

    Första gången han sa ifrån till hans mor (som jag vet) så ringer båda hans systrar o skäller ut han!!! (så jag förstår att han tycker det är svårt)
    Men jag tycker ju fortfarande att han bör stå på min sida och försvara mig.. vilket jag inte upplever att han gör.. och vilket han tycker att han gör.. Kan väl säga att han försöker men det funkar inte riktigt..
    Vi håller på att diskutera ett barn till och jag har börjat tvivla ganska hårt på om jag orkar med hans familj med ett barn till.. Enda anledningen att det funkar relativit ok nu är att jag är enbart med när det är stora kalas sen åker han dit själv.. (nån gång mer är det men inte ofta och absolut inte frivilligt)
    Jag vet absolut inte hur jag ska göra.. jag vill ha ett barn till med min man... jag vill behålla min man... men på något sätt så känns det som att jag kommer få välja bort något.. jag kommer föreslå parterapi eller nåt för han... men hans familj kommer ju inte försvinna ändå :-( o innan vi fick barn så tyckte jag verkligen om dem.. nu skyr jag dem som pesten!!!

    o som sagt de här är bara en del av allt som hänt...
  2. 1
    Vet inte om det går längre.. jag o min man har en son som nu är 1½år. Vi planerade honom väl och allt verkade jättebra ända tills min mage började växa.. Då börjar svärmor ta sig frihet att "killa BARNET" som hon uttryckte de (dvs killa min mage) i tid o otid.. jag o sambon påpeka gång på gång att jag absolut inte uppskattade det och tyckte de var jättejobbigt.. Men det var ju inte MIG hon killa på utan barnet!!!! Det här var bara början på allt som skulle hända...
    HOn ringde stup i kvarten trots tillsägelser om att jag tyckte de var jobbigt.. o de var samtal som var ungefär så här.. -hur mår du??? -jotack ganska bra... -du har inte ont i ryggen då??? -hmm nää de är ganska bra.. -är det säkert det??? -Men XXX sa att du hade halsbränna, har du inte det längre??? - jo... men inte just nu... osv... tills jag mådde verkigen jättedåligt när jag känt efter jättemycket... :-(
    Sen förklara jag jättetydligt för henne att jag o mannen ville vara ensamma när bebisen kom och de fick komma o hälsa på en gång o sen skulle vi höra av oss... Absolut inga kusiner eller såå den första månaden osv... men när bebis kom så var de som bortblåst.. vi kunde ju inte mena allvar... (de här hade jag tjatat om i ca 5månader!!!!) O jag var för trött för att protestera och sambon vågade inte... (här börjar det bli stora problem!!!!) Han kunde ju såra sina föräldrar!!!! Jag började bli här en riktig häxa i deras ögon då min sambo absolut inte ville som jag ville enligt dem... ( o min fega sambo sa aldrig emot) När vi var o besökte dem så kom hon o tog sonen från mina armar TILL O MED NÄR JAG AMMADE!!! Hon trodde ju att jag var klar!!! Jag lät gärna folk hålla han.. men inte när jag inte själv fick lämna över.. så till slut såg jag till att han itne kom till henne.. O hon hade honom som en vandringspokal.. så fort de var andra folk i närheten så skulle han vandras runt... Sambon sa att han sagt det till henne.. men icke!!! En kväll fick jag åka hemifrån och sambon åkte till dem... när de kom hem så stank sonen av FIMP!!! Svärmor röker...
    Jag fick höra att jag var urlöjlig då jag inte tyckte att sonen skullle träffa folk som var förkylda första 2-3mån... Kan tillägga att sonen skrek varje gång fram till han var runt 10 mån så fort hon höll han... Svärmor trodde de hela skulle bli så mycket bättre om hon fick ha han själv.. o börja ringa varje dag o fråga om jag inte behövde gå o klippa mig eller ha lite egentid så hon kunde ha han... O då har hon inte ens fixat att ge han flaska efter våra isntruktioner om att han ligger ner när han äter.. vilket hon inte uppfattade/brydde sig om/sket i??!! (vi satt jämte)... Enligt henne var han inte hungrig men 20min senare så tog han 2flaskor!!!!
    Hon har absolut inget säkerhetstänk och tycker det är helt ok att han leker med glasrör med dammsugarkulor som har en kork (gjord av kork!!!) när jag påpeka det så säger hon att den har ju KORK... ja just de sa jag.. de är en KORK som han tuggar sönder o sätter i halsen på nolltid!!! jaha fick jag till svar...
    O det här är bara några av allt som hänt det senaste 2åren!!

    Största problemet är väl egentligen min man i det hela... Jag älskar han över allt annat.. han har gått i terapi för att lära sig att säga ifrån till sina föräldrar (har förbättrats men är inte bra!!)) Terpain enligt hans föräldrar beror ju på mig.. det är jag som är problemet!!! (när vi skulle berätta för hans familj att vi skulle gifta oss o att vi bestämt datum så säger min man -vi har något att berätta! o svärmor utbrister högt o tydligt -SKA NI SEPARERA!! )

    Första gången han sa ifrån till hans mor (som jag vet) så ringer båda hans systrar o skäller ut han!!! (så jag förstår att han tycker det är svårt)
    Men jag tycker ju fortfarande att han bör stå på min sida och försvara mig.. vilket jag inte upplever att han gör.. och vilket han tycker att han gör.. Kan väl säga att han försöker men det funkar inte riktigt..
    Vi håller på att diskutera ett barn till och jag har börjat tvivla ganska hårt på om jag orkar med hans familj med ett barn till.. Enda anledningen att det funkar relativit ok nu är att jag är enbart med när det är stora kalas sen åker han dit själv.. (nån gång mer är det men inte ofta och absolut inte frivilligt)
    Jag vet absolut inte hur jag ska göra.. jag vill ha ett barn till med min man... jag vill behålla min man... men på något sätt så känns det som att jag kommer få välja bort något.. jag kommer föreslå parterapi eller nåt för han... men hans familj kommer ju inte försvinna ändå :-( o innan vi fick barn så tyckte jag verkligen om dem.. nu skyr jag dem som pesten!!!

    o som sagt de här är bara en del av allt som hänt...
  3. Medlem sedan
    May 2005
    #2
    Hujedamig vilka domnanta och respektlösa människor och i synnerhet äldre kvinnor det finns. Hade en svärmor från helvetet en gång i tiden som höll på med liknande saker och en man som inte kunder/vågade säga ifrån.

    Jag tror att du måste säga stopp. Tvärstopp. Ni ska inte umgås med dessa människor och om hans systrar inte heller förstår att respektera andra (brås på mamman?) så skippa dem också. Skaffa vänner, umgås med släktingar och andra som ni trivs med. Det är trist att behöva klippa kontakten med sin familj, men ibland är det enda sättet. Kanske kan de lära sig av det, men hoppas inte för mycket.
  4. 2
    Hujedamig vilka domnanta och respektlösa människor och i synnerhet äldre kvinnor det finns. Hade en svärmor från helvetet en gång i tiden som höll på med liknande saker och en man som inte kunder/vågade säga ifrån.

    Jag tror att du måste säga stopp. Tvärstopp. Ni ska inte umgås med dessa människor och om hans systrar inte heller förstår att respektera andra (brås på mamman?) så skippa dem också. Skaffa vänner, umgås med släktingar och andra som ni trivs med. Det är trist att behöva klippa kontakten med sin familj, men ibland är det enda sättet. Kanske kan de lära sig av det, men hoppas inte för mycket.
  5. Medlem sedan
    Jul 2006
    #3
    Jag tillhör dem som tycker att barn SKA vandra runt som "vandringspokaler" på släktkalas a la italiensk storfamilj, jag gillar inte alls det här restriktiva "vaktandet" på barnen som numera är ganska vanligt. Likaså tycker jag att ditt sätt att 5 månader!! innan förlossningen ta upp med svärmor hur du vill ha det efter BB-tiden - vilka som får besöka och vilka som inte får, och när - är bisarrt. För mig känns det som att du skapar problem genom att vakta på ditt barn. Ditt barn är farmors barnbarn, det är naturligt att hon är nyfiken på barnet när det är fött, vill hålla i honom, vill få passa honom osv. Det visar att hon är en normal farmor. Tyvärr tycker jag att du vaktar barnet som om det vore din egendom, att du skapar en maktkamp runt sonen. Det är synd. Pröva att slappna av och ge farmor lite tillgång till sonsonen istället. OK, hon kanske inte gör allt rätt - kanske äter han mindre någon gång än han hade kunnat om du hade matat men nog sjutton överlever han väl det??
  6. 3
    Jag tillhör dem som tycker att barn SKA vandra runt som "vandringspokaler" på släktkalas a la italiensk storfamilj, jag gillar inte alls det här restriktiva "vaktandet" på barnen som numera är ganska vanligt. Likaså tycker jag att ditt sätt att 5 månader!! innan förlossningen ta upp med svärmor hur du vill ha det efter BB-tiden - vilka som får besöka och vilka som inte får, och när - är bisarrt. För mig känns det som att du skapar problem genom att vakta på ditt barn. Ditt barn är farmors barnbarn, det är naturligt att hon är nyfiken på barnet när det är fött, vill hålla i honom, vill få passa honom osv. Det visar att hon är en normal farmor. Tyvärr tycker jag att du vaktar barnet som om det vore din egendom, att du skapar en maktkamp runt sonen. Det är synd. Pröva att slappna av och ge farmor lite tillgång till sonsonen istället. OK, hon kanske inte gör allt rätt - kanske äter han mindre någon gång än han hade kunnat om du hade matat men nog sjutton överlever han väl det??
  7. Bitt
    #4
    Usch vilken människa din svärmor verkar vara!

    Det du skriver om att i förväg uppgjorda "regler" om BB-vistelse, besök och bebisen som vandringspokal ska självklart respekteras av alla.
    Att ta barnet ifrån dig tom när du ammar låter ju hemskt.
    Jag hade blivit rasande!

    Jag känner igen mig så i vad du skriver.
    Det gör mig så förbannad att släkt skiter i vad man säger och vill. Det handlar ju om DITT barn och det är du som bestämmer vad de andra får göra.

    (Min fd svärfamilj hade lånat nyckel av hyresvärden till min lägenhet och hela tjocka släkten väntade hemma när jag kom från BB, trots att jag bestämt sagt att jag vägrade besök den första tiden...)

    I mitt fall valde jag att lämna min dåvarande toffel till man som aldrig vågade ta någon fight för min/våra åsikter mot hans familj som sket fullständigt i mig och vad jag tyckte. De svarade inte ens när jag sa något.

    Jag tycker att du får fundera på hur mycket du ska ta, både från din man som inte vågar stå på din sida vid dessa jobbiga situationer och hur mycket du ska tåla från din svärfamiljs sida.

    Om nu din man inte kan säga ifrån så får det vara du som är den som gör det. Jag hade vägrat att träffa dem och sett till att mitt barn inte gjorde det heller så länge de struntar i vad du har för regler.
    Lika för lika.. De behandlar dig respektlöst, varför ska du göra annorlunda?


    Uteslut de människor från ditt liv som orsakar mer ledsamheter än glädje.
  8. 4
    Usch vilken människa din svärmor verkar vara!

    Det du skriver om att i förväg uppgjorda "regler" om BB-vistelse, besök och bebisen som vandringspokal ska självklart respekteras av alla.
    Att ta barnet ifrån dig tom när du ammar låter ju hemskt.
    Jag hade blivit rasande!

    Jag känner igen mig så i vad du skriver.
    Det gör mig så förbannad att släkt skiter i vad man säger och vill. Det handlar ju om DITT barn och det är du som bestämmer vad de andra får göra.

    (Min fd svärfamilj hade lånat nyckel av hyresvärden till min lägenhet och hela tjocka släkten väntade hemma när jag kom från BB, trots att jag bestämt sagt att jag vägrade besök den första tiden...)

    I mitt fall valde jag att lämna min dåvarande toffel till man som aldrig vågade ta någon fight för min/våra åsikter mot hans familj som sket fullständigt i mig och vad jag tyckte. De svarade inte ens när jag sa något.

    Jag tycker att du får fundera på hur mycket du ska ta, både från din man som inte vågar stå på din sida vid dessa jobbiga situationer och hur mycket du ska tåla från din svärfamiljs sida.

    Om nu din man inte kan säga ifrån så får det vara du som är den som gör det. Jag hade vägrat att träffa dem och sett till att mitt barn inte gjorde det heller så länge de struntar i vad du har för regler.
    Lika för lika.. De behandlar dig respektlöst, varför ska du göra annorlunda?


    Uteslut de människor från ditt liv som orsakar mer ledsamheter än glädje.
  9. Meme
    #5
    jag håller nog mest med gossan, det känns som att du kanske skapat problemen genom att redan långt innan födelsen göra upp regler för kontakten (eller icke-kontakten snarare).
    Ett barns födelse ska väl vara en lycklig tilldraglese för hela släkten i bästa fall.

    Jag tror barn är lyckliga om dom får tillgång till en stor familj som tycker om att vara med dem. Regler kan man ha hemma men låt reglerna brytas hos farmor och annan släkt.

    Och så tror jag att du kanske ska diskutera mera med din man. Han ska inte i första hand försvara dig, du är väl en vuxen människa själv. Om han inte vill säga emot sin mamma och pappa så beror det väl på att han tycker att dom också delvis har rätt, inte bara du. Och barnet är ju ert gemensamma så du kan ju inte ha ensamrätt på att bestämma vem som ska få hålla det och vem som ska få vara med det. Jag tycker det låter lite väl kontrollerande, och det blir barnet som blir mest lidande i längden tror jag.
  10. 5
    jag håller nog mest med gossan, det känns som att du kanske skapat problemen genom att redan långt innan födelsen göra upp regler för kontakten (eller icke-kontakten snarare).
    Ett barns födelse ska väl vara en lycklig tilldraglese för hela släkten i bästa fall.

    Jag tror barn är lyckliga om dom får tillgång till en stor familj som tycker om att vara med dem. Regler kan man ha hemma men låt reglerna brytas hos farmor och annan släkt.

    Och så tror jag att du kanske ska diskutera mera med din man. Han ska inte i första hand försvara dig, du är väl en vuxen människa själv. Om han inte vill säga emot sin mamma och pappa så beror det väl på att han tycker att dom också delvis har rätt, inte bara du. Och barnet är ju ert gemensamma så du kan ju inte ha ensamrätt på att bestämma vem som ska få hålla det och vem som ska få vara med det. Jag tycker det låter lite väl kontrollerande, och det blir barnet som blir mest lidande i längden tror jag.
  11. Meme
    #6
    DITT barn, skriver du, med stora bokstäver. Men jag hoppas du inte menar det. Det är väl pappans barn likamycket.
  12. 6
    DITT barn, skriver du, med stora bokstäver. Men jag hoppas du inte menar det. Det är väl pappans barn likamycket.
  13. Medlem sedan
    May 2005
    #7
    För det är så himla trevligt för barnen att skyfflas runt hos en massa främlingar? För att andra smittor är så nyttiga? För att man inte behöver dia färdigt som spädbarn om farmor vill något annat?

    För att även om man är trött, sliten, öm eller vad som helst så ska man ställa upp på släktkalas när man kommer från BB? För att man som svärdotter inte har rätt till någon som helst integritet över huvud taget?

    Garanterat hade farmor haft en betydligt bättre position om hon valt att visa denna vuxna kvinna mer respekt. Man kan inte tvinga sig på en annan människa. Förtroende förtjänar man.

    Inte är det svärdöttrars och barnbarns lott i livet - lika lite som någon annans - att bara finna sig i vilken behandling som helst. Jag kan aldrig tycka det.

    Fast egentligen spelar det ingen roll vad varken du eller jag tycker, för "orka??" verkar inte må bra i denna situation och det är väl rimligt att hon ska göra det och att det ska räknas?
  14. 7
    För det är så himla trevligt för barnen att skyfflas runt hos en massa främlingar? För att andra smittor är så nyttiga? För att man inte behöver dia färdigt som spädbarn om farmor vill något annat?

    För att även om man är trött, sliten, öm eller vad som helst så ska man ställa upp på släktkalas när man kommer från BB? För att man som svärdotter inte har rätt till någon som helst integritet över huvud taget?

    Garanterat hade farmor haft en betydligt bättre position om hon valt att visa denna vuxna kvinna mer respekt. Man kan inte tvinga sig på en annan människa. Förtroende förtjänar man.

    Inte är det svärdöttrars och barnbarns lott i livet - lika lite som någon annans - att bara finna sig i vilken behandling som helst. Jag kan aldrig tycka det.

    Fast egentligen spelar det ingen roll vad varken du eller jag tycker, för "orka??" verkar inte må bra i denna situation och det är väl rimligt att hon ska göra det och att det ska räknas?
  15. Medlem sedan
    Jul 2006
    #8
    Menar du att barn a la italienska bambinos som skickas runt bland släktingar och pussas och kramas av alla far illa av det? Jag själv har aldrig lagt några restriktioner för mina barn utan de har skickats runt i all kärleksfullhet och de har då aldrig visat några tendenser till må dåligt av det. Vid en viss ålder blir de blygare och då blir det ju helt naturligt att avstå från "kringskickandet" - det finns ju inte många släktingar som tycker att det är kul med ett barn som gallskriker. Enligt min erfarenhet så undviker 99% helt självmant att hålla bebisen när den är i den åldern .

    Det är faktiskt inte svårare än man gör det. I det här fallet hade ju "orka??" bestämt sig månader innan bebisen ens föddes hur det skulle gå till, så det berodde ju inte på hur hon mådde efter förlossningen för det kunde hon ju knappast veta 5 månader _innan_ förlossningen.

    Jag tycker att man som svärdotter måste förstå att även andra i släkten berörs av födseln. Det är som sagt naturligt att t ex morföräldrar och farföräldrar är sprickfärdiga av stolthet, nyfikenhet och kärlek och har väntat nästan lika ivrigt som föräldrarna på barnbarnet. Det kan man tycka vad man vill om som förälder men de känslorna får man lov att erkänna kan finnas. Jag tycker att det är snålt att inte kunna dela med sig av lyckan inför ett barn till den närmsta släkten. Hur kan ens integritet kränkas av att flera människor älskar ens barn? Sånt snack tycker jag är larvigt. Visst kan man vara nere efter en förlossning. Visst kan man vara både öm, trött och omtumlad. Det har man rätt att vara. Då kan man ju _säga_ det till släkten att "Ert besök den här gången får lov att bli kort för jag är trött" eller så är man med på besöket en liten stund och går och lägger sig sen och låter mannen ta hand om släkten. Jag tror att de allra flesta har förståelse för att man kan känna sig manglad efter en förlossning. Det finns ju många sätt att hantera detta utan att stänga ute andra och göra det hela till en maktkamp, där man som mor kungligt delar ur eller nekar audiens hos barnbarnet. För den känslan får jag. Sonen/barnbarnet blir en bricka i mammans spel mot svärmor. Och mannen/sonen förväntas välja mammans sida, för att demonstrera för svärmor att makten minsann ligger oinskränkt hos mamman.

    Att generöst dela med sig av sina barnen till deras mor- och farföräldrar - de som är intresserade av att finnas med i bilden! - kostar inget och ger så mycket till barnen.
  16. 8
    Menar du att barn a la italienska bambinos som skickas runt bland släktingar och pussas och kramas av alla far illa av det? Jag själv har aldrig lagt några restriktioner för mina barn utan de har skickats runt i all kärleksfullhet och de har då aldrig visat några tendenser till må dåligt av det. Vid en viss ålder blir de blygare och då blir det ju helt naturligt att avstå från "kringskickandet" - det finns ju inte många släktingar som tycker att det är kul med ett barn som gallskriker. Enligt min erfarenhet så undviker 99% helt självmant att hålla bebisen när den är i den åldern .

    Det är faktiskt inte svårare än man gör det. I det här fallet hade ju "orka??" bestämt sig månader innan bebisen ens föddes hur det skulle gå till, så det berodde ju inte på hur hon mådde efter förlossningen för det kunde hon ju knappast veta 5 månader _innan_ förlossningen.

    Jag tycker att man som svärdotter måste förstå att även andra i släkten berörs av födseln. Det är som sagt naturligt att t ex morföräldrar och farföräldrar är sprickfärdiga av stolthet, nyfikenhet och kärlek och har väntat nästan lika ivrigt som föräldrarna på barnbarnet. Det kan man tycka vad man vill om som förälder men de känslorna får man lov att erkänna kan finnas. Jag tycker att det är snålt att inte kunna dela med sig av lyckan inför ett barn till den närmsta släkten. Hur kan ens integritet kränkas av att flera människor älskar ens barn? Sånt snack tycker jag är larvigt. Visst kan man vara nere efter en förlossning. Visst kan man vara både öm, trött och omtumlad. Det har man rätt att vara. Då kan man ju _säga_ det till släkten att "Ert besök den här gången får lov att bli kort för jag är trött" eller så är man med på besöket en liten stund och går och lägger sig sen och låter mannen ta hand om släkten. Jag tror att de allra flesta har förståelse för att man kan känna sig manglad efter en förlossning. Det finns ju många sätt att hantera detta utan att stänga ute andra och göra det hela till en maktkamp, där man som mor kungligt delar ur eller nekar audiens hos barnbarnet. För den känslan får jag. Sonen/barnbarnet blir en bricka i mammans spel mot svärmor. Och mannen/sonen förväntas välja mammans sida, för att demonstrera för svärmor att makten minsann ligger oinskränkt hos mamman.

    Att generöst dela med sig av sina barnen till deras mor- och farföräldrar - de som är intresserade av att finnas med i bilden! - kostar inget och ger så mycket till barnen.
  17. Medlem sedan
    Jul 2006
    #9
    Tillägg: när vi berättade för svärmor o svärfar att vi skulle ha barn blev svärmor så glad att hon grinade. Från den dagen började de kalla varann farmor o farfar . Ja, de kom till BB samma dag jag födde vår flicka. Jag var trött o var bara med en liten stund, sen gick jag o la mig. Jag tycker att det skulle ha varit så fruktansvärt ogeneröst om vi hade förbjudit farmor o farfar - som hade väntat och väntat o väntat lika mycket som vi - att träffa det älskade barnbarnet mer än en liten stund och sedan kort sagt att "Vi hör av oss". De har ju också känslor.
  18. 9
    Tillägg: när vi berättade för svärmor o svärfar att vi skulle ha barn blev svärmor så glad att hon grinade. Från den dagen började de kalla varann farmor o farfar . Ja, de kom till BB samma dag jag födde vår flicka. Jag var trött o var bara med en liten stund, sen gick jag o la mig. Jag tycker att det skulle ha varit så fruktansvärt ogeneröst om vi hade förbjudit farmor o farfar - som hade väntat och väntat o väntat lika mycket som vi - att träffa det älskade barnbarnet mer än en liten stund och sedan kort sagt att "Vi hör av oss". De har ju också känslor.
  19. Medlem sedan
    Jan 2000
    Forumvärd
    #10
    Det är helt OK att _du_ gillar det, och det har du all rätt att göra, men hur som helst så måste man respektera hur andra upplever det. Vår son var en kille som från första dagen älskade att träffa andra människor, no problemos, en väninna till mig, hennes andra son var helt hysterisk om någon än mamman hade barnet (och hon är verkligen ingen hönsmamma)
    För vissa kvinnor är omställningen att bli mamma en baggis, för andra kvinnor innebär det en jätteomvälvning.
    Så jag tycker det är självklart att det är familjen som sätter ribban och framför allt mamman, och detta utan att ifrågasätta
  20. 10
    Det är helt OK att _du_ gillar det, och det har du all rätt att göra, men hur som helst så måste man respektera hur andra upplever det. Vår son var en kille som från första dagen älskade att träffa andra människor, no problemos, en väninna till mig, hennes andra son var helt hysterisk om någon än mamman hade barnet (och hon är verkligen ingen hönsmamma)
    För vissa kvinnor är omställningen att bli mamma en baggis, för andra kvinnor innebär det en jätteomvälvning.
    Så jag tycker det är självklart att det är familjen som sätter ribban och framför allt mamman, och detta utan att ifrågasätta
  21. Medlem sedan
    Jul 2006
    #11
    Och visste du eller din väninna 5 månader innan födseln hur era barn skulle vara?
  22. 11
    Och visste du eller din väninna 5 månader innan födseln hur era barn skulle vara?
  23. Medlem sedan
    May 2007
    #12

    Respektlöst!

    Jag tillhör dem som tycker att barn SKA vandra runt som "vandringspokaler" på släktkalas a la italiensk storfamilj, jag gillar inte alls det här restriktiva "vaktandet" på barnen som numera är ganska vanligt. Likaså tycker jag att ditt sätt att 5 månader!! innan förlossningen ta upp med svärmor hur du vill ha det efter BB-tiden - vilka som får besöka och vilka som inte får, och när - är bisarrt. För mig känns det som att du skapar problem genom att vakta på ditt barn. Ditt barn är farmors barnbarn, det är naturligt att hon är nyfiken på barnet när det är fött, vill hålla i honom, vill få passa honom osv. Det visar att hon är en normal farmor. Tyvärr tycker jag att du vaktar barnet som om det vore din egendom, att du skapar en maktkamp runt sonen. Det är synd. Pröva att slappna av och ge farmor lite tillgång till sonsonen istället. OK, hon kanske inte gör allt rätt - kanske äter han mindre någon gång än han hade kunnat om du hade matat men nog sjutton överlever han väl det??
    Det hör var ett rätt respektlöst inlägg!

    Det här är INGET som rekomenderas av MVC, BVC eller BB!
    Dels sprider man smitta till barnet som är för litet för att kunna hantera det på ett bra sätt.
    Dels så vet inte alla släktingar kanske hur man ska hålla ett barn.
    Dels så är det en naturlig instinkt för en mamma att beskydda sitt spädbarnet.
    Dels hänger det ihop med fler kulturella skillnader. Man gifter sig inte mot sina föräldrars vilja alltså svärmor har godkänt, kanske t.o.m. valt ut sonens fru. Svärmor som fött en som och är äldre har mycket högre status i familjen än en nyligen ingift osv. osv.

    Nej det här handlar bara om maktkamp mellan två kvinnor. Det handlar om en mamma som inte vill släppa makten över sin vuxna son.
  24. 12
    Respektlöst!
    Jag tillhör dem som tycker att barn SKA vandra runt som "vandringspokaler" på släktkalas a la italiensk storfamilj, jag gillar inte alls det här restriktiva "vaktandet" på barnen som numera är ganska vanligt. Likaså tycker jag att ditt sätt att 5 månader!! innan förlossningen ta upp med svärmor hur du vill ha det efter BB-tiden - vilka som får besöka och vilka som inte får, och när - är bisarrt. För mig känns det som att du skapar problem genom att vakta på ditt barn. Ditt barn är farmors barnbarn, det är naturligt att hon är nyfiken på barnet när det är fött, vill hålla i honom, vill få passa honom osv. Det visar att hon är en normal farmor. Tyvärr tycker jag att du vaktar barnet som om det vore din egendom, att du skapar en maktkamp runt sonen. Det är synd. Pröva att slappna av och ge farmor lite tillgång till sonsonen istället. OK, hon kanske inte gör allt rätt - kanske äter han mindre någon gång än han hade kunnat om du hade matat men nog sjutton överlever han väl det??
    Det hör var ett rätt respektlöst inlägg!

    Det här är INGET som rekomenderas av MVC, BVC eller BB!
    Dels sprider man smitta till barnet som är för litet för att kunna hantera det på ett bra sätt.
    Dels så vet inte alla släktingar kanske hur man ska hålla ett barn.
    Dels så är det en naturlig instinkt för en mamma att beskydda sitt spädbarnet.
    Dels hänger det ihop med fler kulturella skillnader. Man gifter sig inte mot sina föräldrars vilja alltså svärmor har godkänt, kanske t.o.m. valt ut sonens fru. Svärmor som fött en som och är äldre har mycket högre status i familjen än en nyligen ingift osv. osv.

    Nej det här handlar bara om maktkamp mellan två kvinnor. Det handlar om en mamma som inte vill släppa makten över sin vuxna son.
  25. Medlem sedan
    May 2005
    #13
    Jag har aldrig levt i den italienska kulturen och kan inte svara på den frågan. Varken hur de hanterar sina bebisar, sina släktrelationer eller hur de har det när de växer upp.

    Däremot vet jag en del om hur det fungerar i Sverige och vi håller oss till det. Annat är ointressant.

    Jag förstår absolut att far- och morföräldar, syskon och andra i släkten är nyfikna, glada, stolta etc. Men de måste inte vara det alldeles första timmen eller ens första dagen. Och det måste väl ändå ta någon slags hänsyn till föräldrarna och barnet? Rycka barnet ur famnen när det äter? Att göra det är bara att vara en hänsynslös person. Jag kan få det lika gärna till att svärmor försöker ställa sig emellan mamman och barnet. Hur sunt är det?

    Jag kan hålla med om att det i viss mån kan vara knepigt att veta fem månader innan hur man vill eller inte vill ha det. Samtidigt är det förmodligen där du hittar nyckeln till det hela. Skulle tro att det inte är helt utan anledning. Du skriver att man ju kan säga till dem att "Ert besök den här gången får lov att bli kort för jag är trött". Jag gissar att detta är en svärmor som skiter i vad mamman tycker. Hon kör efter egna önskemål så länge hon har några. Det är hon som har startat maktkampen från början. Kan du i så fall förstå att hon redan innan bestämt att hon inte vill ha henne där? Som jag skrev så är förtroende något man förtjänar och jag skulle inte lämna min nyfödda till någon jag inte har förtroende för.
  26. 13
    Jag har aldrig levt i den italienska kulturen och kan inte svara på den frågan. Varken hur de hanterar sina bebisar, sina släktrelationer eller hur de har det när de växer upp.

    Däremot vet jag en del om hur det fungerar i Sverige och vi håller oss till det. Annat är ointressant.

    Jag förstår absolut att far- och morföräldar, syskon och andra i släkten är nyfikna, glada, stolta etc. Men de måste inte vara det alldeles första timmen eller ens första dagen. Och det måste väl ändå ta någon slags hänsyn till föräldrarna och barnet? Rycka barnet ur famnen när det äter? Att göra det är bara att vara en hänsynslös person. Jag kan få det lika gärna till att svärmor försöker ställa sig emellan mamman och barnet. Hur sunt är det?

    Jag kan hålla med om att det i viss mån kan vara knepigt att veta fem månader innan hur man vill eller inte vill ha det. Samtidigt är det förmodligen där du hittar nyckeln till det hela. Skulle tro att det inte är helt utan anledning. Du skriver att man ju kan säga till dem att "Ert besök den här gången får lov att bli kort för jag är trött". Jag gissar att detta är en svärmor som skiter i vad mamman tycker. Hon kör efter egna önskemål så länge hon har några. Det är hon som har startat maktkampen från början. Kan du i så fall förstå att hon redan innan bestämt att hon inte vill ha henne där? Som jag skrev så är förtroende något man förtjänar och jag skulle inte lämna min nyfödda till någon jag inte har förtroende för.
  27. Bitt
    #14
    Ja, givetvis är det pappans barn lika mycket med.

    Men när han inte klarar av att sätt stopp för något som gör hans fru ledsen och arg så tycker jag att hon får se till sitt och barnets bästa när ingen annan gör det.
  28. 14
    Ja, givetvis är det pappans barn lika mycket med.

    Men när han inte klarar av att sätt stopp för något som gör hans fru ledsen och arg så tycker jag att hon får se till sitt och barnets bästa när ingen annan gör det.
  29. Medlem sedan
    May 2007
    #15

    Usch vilka svar du fått!

    Största problemet är väl egentligen min man i det hela... Jag älskar han över allt annat.. han har gått i terapi för att lära sig att säga ifrån till sina föräldrar (har förbättrats men är inte bra!!)) ...
    Första gången han sa ifrån till hans mor (som jag vet) så ringer båda hans systrar o skäller ut han!!! (så jag förstår att han tycker det är svårt)
    Men jag tycker ju fortfarande att han bör stå på min sida och försvara mig.. vilket jag inte upplever att han gör.. och vilket han tycker att han gör.. Kan väl säga att han försöker men det funkar inte riktigt..
    ...
    Jag förstår precis din frustration.

    Det verkar som om svärmor inte tänker släppa greppet om sin vuxna son. Svärmor verkar (omedvetet?) sett till att sonen inte kan frigöra sig ifrån henne.

    Du är klok och insiktfull när du inser att problemet är inte din svärmor utan din man. Fega svaga män ställer till mycket elände faktiskt.

    DU måste nog ställa dig själv frågan Vad ser du hos denna man egentligen? Kan det vara så att du blandat ihop kärlek med modersinstinkt? Kan det vara så att du egentligen ser även honom som ett stort barn som du måste beskydda? Kan det vara så att du känner dig behövd av din man?Kan det vara så att du känner att han är för feg för att lämna dig så du känner dig trygg med honom?

    Det här med att svärmor rycker babyn ifrån dig tom när du ammar hade fått mig att fullständigt explodera. DU måste givetvis fräsa ifrån på skarpen! Era barn kommer inte må bra av att uppleva att hans/hennes föräldrar har så låg status att alla kör med dem. Svärmor och svägerskorna undergräver er föräldra-auktoritet.

    SJÄLVKLART ska du inte behöva ha med din mans familj att göra eftersom de uppenbart inte respekterar dig. Frågan är hur mycket du ska accepterar att din mans familj har med ert barn att göra. Och frågan är vad du ska göra med din relation med din man..... Du måste förklara för honom att du behöver en vuxen man vid din sida inte ännu ett till "barn". Kan ni inte prova att gå i terapi tillsammans?
  30. 15
    Usch vilka svar du fått!
    Största problemet är väl egentligen min man i det hela... Jag älskar han över allt annat.. han har gått i terapi för att lära sig att säga ifrån till sina föräldrar (har förbättrats men är inte bra!!)) ...
    Första gången han sa ifrån till hans mor (som jag vet) så ringer båda hans systrar o skäller ut han!!! (så jag förstår att han tycker det är svårt)
    Men jag tycker ju fortfarande att han bör stå på min sida och försvara mig.. vilket jag inte upplever att han gör.. och vilket han tycker att han gör.. Kan väl säga att han försöker men det funkar inte riktigt..
    ...
    Jag förstår precis din frustration.

    Det verkar som om svärmor inte tänker släppa greppet om sin vuxna son. Svärmor verkar (omedvetet?) sett till att sonen inte kan frigöra sig ifrån henne.

    Du är klok och insiktfull när du inser att problemet är inte din svärmor utan din man. Fega svaga män ställer till mycket elände faktiskt.

    DU måste nog ställa dig själv frågan Vad ser du hos denna man egentligen? Kan det vara så att du blandat ihop kärlek med modersinstinkt? Kan det vara så att du egentligen ser även honom som ett stort barn som du måste beskydda? Kan det vara så att du känner dig behövd av din man?Kan det vara så att du känner att han är för feg för att lämna dig så du känner dig trygg med honom?

    Det här med att svärmor rycker babyn ifrån dig tom när du ammar hade fått mig att fullständigt explodera. DU måste givetvis fräsa ifrån på skarpen! Era barn kommer inte må bra av att uppleva att hans/hennes föräldrar har så låg status att alla kör med dem. Svärmor och svägerskorna undergräver er föräldra-auktoritet.

    SJÄLVKLART ska du inte behöva ha med din mans familj att göra eftersom de uppenbart inte respekterar dig. Frågan är hur mycket du ska accepterar att din mans familj har med ert barn att göra. Och frågan är vad du ska göra med din relation med din man..... Du måste förklara för honom att du behöver en vuxen man vid din sida inte ännu ett till "barn". Kan ni inte prova att gå i terapi tillsammans?
  31. Medlem sedan
    May 2007
    #16
    Detta handlar bara om en mamma som vägrar släppa makten över sin vuxna son tycker jag. En svärmor som rycker en baby ifrån en mamma som ammar!!!... det handlar bara om att demonstrativt markera makt. Det är inte "orka" som har kontroll behov här tycker jag. Det är svärmor!
  32. 16
    Detta handlar bara om en mamma som vägrar släppa makten över sin vuxna son tycker jag. En svärmor som rycker en baby ifrån en mamma som ammar!!!... det handlar bara om att demonstrativt markera makt. Det är inte "orka" som har kontroll behov här tycker jag. Det är svärmor!
  33. Medlem sedan
    May 2005
    #17
    så det är bara frun då som ska bestämma? pappan kanske tycker det är ok att mamma får komma och besöka HANS barn.....Det borde väl vara ett givande och ett tagande från båda håll, men tyvärr upplever jag allt för ofta att mamma är den som ska bestämma och den pappa som har egna åsikter är en skitstövel som inte passar upp på mamman.
  34. 17
    så det är bara frun då som ska bestämma? pappan kanske tycker det är ok att mamma får komma och besöka HANS barn.....Det borde väl vara ett givande och ett tagande från båda håll, men tyvärr upplever jag allt för ofta att mamma är den som ska bestämma och den pappa som har egna åsikter är en skitstövel som inte passar upp på mamman.
  35. Medlem sedan
    Jan 2000
    Forumvärd
    #18
    Inte alls, men ajg tycker det är bättre att lägga ribban på en så låg nivå för att sedan höja den, det är liksom en lättare väg.
    Jag hävdar faktiskt att som nybliven mamma så är det man som har rätten till att bestämma ribban.
    Släkten har bara att gilla läget.
    Jag trodde faktiskt att jag skulle vara mer trött, ha en mer mammig son etc, så jag blev bara postivt förvånad.
  36. 18
    Inte alls, men ajg tycker det är bättre att lägga ribban på en så låg nivå för att sedan höja den, det är liksom en lättare väg.
    Jag hävdar faktiskt att som nybliven mamma så är det man som har rätten till att bestämma ribban.
    Släkten har bara att gilla läget.
    Jag trodde faktiskt att jag skulle vara mer trött, ha en mer mammig son etc, så jag blev bara postivt förvånad.
  37. Medlem sedan
    Jan 2000
    Forumvärd
    #19
    Som nybliven mamma så anser ajg att det har en kvinna som gått igenom en förlossning, ammar barnet, har troligen sömnbrist, hormoner som skall komma ibalans. Ja, mamman har bestämmanderätt där
  38. 19
    Som nybliven mamma så anser ajg att det har en kvinna som gått igenom en förlossning, ammar barnet, har troligen sömnbrist, hormoner som skall komma ibalans. Ja, mamman har bestämmanderätt där
  39. Medlem sedan
    Jan 2000
    Forumvärd
    #20
    Jag är inte nybliven mamma, det blev lite fel där, men en kvinna som är nybliven mamma
  40. 20
    Jag är inte nybliven mamma, det blev lite fel där, men en kvinna som är nybliven mamma
Sidan 1 av 4 123 ... SistaSista

Liknande trådar

  1. Nä nu GÅR DET INTE LÄNGRE
    By marmeglad in forum Ordet är fritt
    Svar: 11
    Senaste inlägg: 2011-07-24, 16:26
  2. Nu dör jag inte längre!
    By Mimisoul in forum Ordet är fritt
    Svar: 13
    Senaste inlägg: 2010-12-14, 15:04
  3. man är inte ung längre....
    By 0rcid in forum Ordet är fritt
    Svar: 12
    Senaste inlägg: 2009-07-26, 14:09
  4. Vet inte vad längre
    By Ger upp snart in forum Tonåringar
    Svar: 49
    Senaste inlägg: 2009-02-11, 09:22
  5. Hej,vet inte längre ....
    By pinja in forum Försöker bli med barn
    Svar: 12
    Senaste inlägg: 2007-09-02, 11:15
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar