Några tankar någon...

[CochE]

... om det här med fler barn. Jag är SÅ kluven. Tycker jättemycket om barn, men känner att jag inte alltid är den bästa mamman. Har varit alldeles för mycket hemam med Ebba och alldeles för lite Christin. Jag känner ibland att om jag inte ens orkar ta hand om en, hur ska jag då orka ta hand om två? Iof har vi sagt att om vi får fler så ska vi dela mycket mer på föräldra"ledigheten". Jag vill inte vara hemma så här mycket. Detta är lite "förbjudna" tankar, jag vet och jag skäms å känner mig SÅ dålig. Alla andra verkar tycka att det är så lätt och så mysigt, jag tycker mer att vissa stunder är lätta o mysiga annars gäller det mest att få ihop det. Min nackskada med huvudvärk gör det ju tyvärr inte lättare heller.

Jag tror också att det är de första åren med barn som är jobbigast (ni med större får gärna hålla med eller dementera). Sedan när man kan prata med dem känns det alla fall lättare.

Älskar ju alla "barnaktiviteter" som djurparker, vattenland, lekplatser mm och bara röja, det är äkta glädje tillsammans med Ebba, men jag har svårt att vara en bra mamma en hel dag.

Det är svåra och ledsna ord det här. Det gör jätteont i mig att jag känner så här och att mitt första år med Ebba var så fyllt av läkare och tråkigheter att jag glömde bort att njuta också.
Snälla, skriv vad ni tänker, även om det är elakt.
Kram från lilla ledsna mig.

[Mimis]

Jag tycker att du låter som en fullt normal mamma/förälder! Visst älskar man sina barn och blir sprudlande glada av dem ofta, men det vore nog omöjligt att vara det jämt...

Själv känenr jag mig som en dålig mamma fler än en gång om dagen och ofta är det relaterat till stress har jag märkt, som när jag gör middag eller andra såna situationer som mina 2 små INTE tycker om... Likaväl som jag känner att storebror (2,5 år) får se för mycket på Pippi Långstrump och får dåligt samvete för det, så kan jag känna mig väldigt duktig när jag stått vid gungorna i en timme med barnen. Det går helt enkelt upp och ner och det gör det nog för de allra flesta. Men som du skriver så blir man ju ledsen också över att inte känna sig perfekt, men vem är på topp jämt?

Ändå så blev det bättre för mig efter Vinga föddes (när vi väl kommit in i rutinerna med allt) för då går helt plötsligt dagarna ändå lättare med allt som SKA göras och allt vi VILL göra. De dagar som Devin varit borta står jag nästan handfallen och vet inte alls hur jag ska bete mig för att roa en 1-åring, knepigt... Nu har ju barnen så mycket kul tillsammans att jag inte ens får vara med jämt och då orkar jag leka mer/vara delaktig med dom när det väl gäller...

Men ja... det är bra att du tar upp det för det är nog många som bär på det här men helst inte pratar om det med risk för att de är ensamma om det. Jag är nog en av dem.

Det här med en tvåa då.. Jag kan bara prata utefter min erfarenhet, men hittills tycker jag nästan att det är lättsammare med 2 än 1 eftersom de har varandra också och inte blir lika plåstrade på oss vuxna (får man skriva så? Fast ni vet nog vad jag menar...) Vill ni verkligen ha ett barn till så är det nog rätt för er. Och säkert kommer det gå lättare den gången eftrsom ni haft så mycket extra jobbigt med Ebbas alla sjukhusbesök och så...

Kram på dig och din söta familj!!

[Lättare-fia]

(långt) Men du var inte ledsen! Du är ju världens bästa mamma tycker Ebba! Och man får tänka så, det gör vi nog alla någon gång!

När det gäller fler barn så kanske det inte är rätt för dig/er att tänka på det nu. Låt tiden gå lite med bara Ebba och jobba ett tag så kanske det kommer en tid då ni vill ha ett syskon till henne. Eller så gör det inte det.

Ni har haft det tufft med läkare och sår och det tar ju på en. Jag förstår om du glömt njuta men försök att göra det nu istället, de stunder du känner att du kan.

Ta en dag i taget och tänk att Ebba är en del av dig för visst är hon underbar! Och man behöver inte vara på topp hela tiden! Lämna över henne lite till din man och gör något kul för dig själv och känn att du saknar henne lite kanske?

Usch hoppas det hjälpt dig lite iaf!
Stor kram till dig!

[Minchi]

När min första föddes så blev det komplikationer, något som ledde till att jag mådde dåligt och många gånger hade väldigt svårt att vara en bra mamma till henne. Visst älskade jag henne, men jag var ofta arg, ledsen, tänkte hemska tankar om att det hade varit bättre utan barn osv. Jag ville absolut inte ha några fler barn.

Jag var arbetslös så jag tog hela föräldraledigheten och jag satt ofta hemma ensam med henne och visste inte riktigt var jag skulle ta vägen. Vi hade precis flyttat också, så jag hade inte direkt några vänner här och jag visste inte att det fanns en öppen förskola osv. Jag grät mycket och så fort älsklingen kom hem från jobbet så skyndade jag mig att lämna över bebisen till honom så jag fick vara ifred. Han hade svårt att förstå mig, tyckte att jag var hemsk som inte ville ha vårt barn...

Det blev mycket lättare när Miranda började på förskolan 15 timmar i veckan, då fick jag tid för mig själv och kunde vara jag, istället för den hemska mamman. Jag levde upp igen, började plugga till förskollärare och livet blev lättare. Men jag hade fortfarande bestämt mig för att jag absolut inte skulle ha några fler barn, hur skulle jag klara av det?

När jag nu är gravid med trean så känner jag bara att det är hur rätt som helst. Älsklingen ska vara föräldraledig mycket mer den här gången för jag börjar jobba när bebisen är 8 månader (Jag tycker att jag har varit ledig länge nog nu).

Jag vet inte om det här bara blev en massa svammel, men jag ville bara berätta att jag förstår dig. Det kan vara allt annat än ljuvligt att vara mammaledig länge...

Jag har två helt olika upplevelser av att vara föräldraledig, en väldigt positiv nu med Ofelia! Det kanske blir lika för dig?

Kram till dig och lilla familjen!

[guinness20]

Långt! När jag fick storebror så var förlossningen lång och jobbig, amningen funkade inte perfekt (det skulle ju vara sååå mysigt, jo tjena) och jag tyckte det var allmänt långtråkigt att gå hemma så jag började jobba tidigt och skulle absolut inte ha fler barn...
Tiden gick o vi började brata om barn igen och så fick vi Måns för 13 månader sen.
Jag ahde förberett mig på att det skulle vara jobbigt med två barn men jag tycker att det flytit på jättebra.
Sen var denna förlossningen mycket lättare, amningen funkat toppen så det har säkert underlättat till inställningen. Jag har ingen större brådska till jobbet och jag kan tänka mig fler barn (men det kommer det inte bli).
Men det här med perfekta mammor finns inte. Jag kan sura och muttra mig genom en hel dag ibland och andra dar är jag som en lärka.
Du är den bästa mamman för Ebba!!
Kramar Linda

[CochE]

Skönt att höra att man inte är ensam om de "fula" tankarna. Kul också att dina barn leker så fint ihop! De barnen här på gården med syskon tycker att Ebba är mkt roligare än sina med E jämnåriga syskon då E kan gå och inte de :-)
Just det med laga mat håller jag med om. Kanske är de hungriga och vill att det ska bli klart NU. Blir också ofta stressad då och gör något som man kan lämna då och då typ omelett el pasta.
Tack för ditt svar!
Kram C

[CochE]

Ja, ska försöka vara mer själv. Ska faktiskt åka till London på fredag i 3 nätter!!! Får se om jag har kul eller bara saknar dem. Ska försöka att bara släppa och ha roligt.

Vi vill båda ha syskon till Ebba, men vet inte om vi orkar. Det är hela grejen.
Tack för att du svarar! Kram.

[CochE]

Precis så har jag kännt också. Och har inte R kommit hem vid utlovade kl 17 så är det full panik. Vad ska jag göra nu i hela 3 minuter till. Skitlöjligt, jag vet,men ett rätt bra tecken på att man inte mår helt 100 känner jag.
Jag tycker det har varit så bökigt att gå iväg med henne som liten då det varit svårt med kläder över huvudet då hon hade ont, att passa in allt med hur hon var vid omläggningen denna dag, med kräkningar osv. Till slut satte jag mål att vi skulle göra ngt varje dag om det så bara var att gå till affären och då blev det lite bättre tyckte jag. Märkte att det funkade. Nu är hon glad bara hon får komma ut men då vi inte har förband längre får jag alltid berätta vad Ebba har på kinden och det är också trist.
Tack för att du är så ärlig tillbaka! Kram C

[CochE]

Det hänger nog jättemycket på hur förlossning/amning funkar tror jag. En kompis var ute o CYKLADE 1 mån efter sin förlossning medans jag fortfarande hade ont att sitta på för hårda underlag i 10 månader efter. Det är också mycket fördömanden kring det här med amning vilket jag tycker är jättesynd. Huvudsaken är ju egentligen att de blir mätta och glada. Det blir ju lite löjligt när jag att det var ok att inte amma när jag sa att jag inte hade någon mjölk. Jaha, men då är det ju ok typ. Hm!?
Hur gammal var din äldsta när han blev storebror?

Ska försöka tänka att jag gör mitt bästa! Kram.

[guinness20]

Marcus var 3 år och 10 månader vilket jag tyckte var lagom, kanske kan dom inte leka så mycket ihop men för mig/oss kändes det bra. Han var självgående och blöjfri och det gick att förklara bra för honom.
Min svägerska har två år emellan sina och det känner jag att jag inte hade orkat ,eller jag hade väl gjort det om det blivit så men du fattar vad jag menar..
Linda

[Mollsan]

Men varför måste du överhuvud taget tänka på fler barn då? Finns väl ingenting i hela världen som säger att man MÅSTE ha fler? Och OM man nu vill d, vrför inte vänta då? Mellan Molly o Thelma e d 7½ år o dom har jättemycket glädje av varandra. Skrattar o leker en massa. Samtidigt får jag lite hjälp av henne m passning av Thelma korta stunder o Molly njuter verkligen av sin syster.

O dina tankar skulle jag vilja kalla helt normala!!! Jag e så trött på att vara mamma nu att jag lätt skulle vilja rymma en vecka, lr säg en månad! Bläk o usch, var tog jag vägen lixom? Jag har närapå glömt vem jag är o d plågar mig. Ett barn är ett barn, två är fasen så mkt jobbigare OCH roligare! Men nä, jag tycker fortfarande folk (inget illa menat) har för bråttom att skaffa syskon. Ta d lugnt, vänta tills du, Ebba o framförallt förhållandet är redo för ett litet knytte till. OM ni vill, d e inget fel med ett barn! Men d e fel att skaffa barn tätt för att man tror d e bättre för syskonen. Blaha! Börja m att ta hand om dig själv! D ÄR ok att bara vilja spy över hela mammarollen, d ÄR ok att vara trött på d, o d ÄR ok att bara vilja vara sig själv! Du är inte konstig, du är männsklig! Jag tycker verkligen inte d bara är lätt o mysigt, o ärligt tror jag inte alla andra heller tycker d , bara man skrapar lite på ytan så finns nog dessa tankar hos många fler än du tror
Visst blir det lättare med åren, beroende på vad som sker i ens liv så klart. Men jag glömde oxå att njuta av Mollys första år på ett sätt. Hade så bråttom att hon skulle bli stor så vi skulle kunna göra så mkt (har inte hunnit hälften) Men den här gången njöt jag länge, men nu spyr jag snart på att se dom här väggarna o pratat lulllull o fika m mammaor. Jag vill vara vuxen o snacka annat än barn!
Ta d lugnt lilla vännen, skynda långsamt så ska du se att d löser sig av sig självt! KRAM KRAM KRAM

[johanna73]

Hej Christin! Nu har jag äntligen läst ditt inlägg i lugn och ro!!! Blev störd sist....

Jag kan säga hur jag har haft det. Jag har inte liksom njutit lika mycket av den här föräldraledigheten som de andra två..vet inte varför men många kompisar jobbar nu och jag har känt mig lite ensam..kanske därför..
men däremot när jag tänker på att skaffa barn nr 2 för eran del så ta det lugnt...ni behöver inte ha bråttom...njut av Ebba (eftersom ni har haft det tufft första året) och låt henne bli minst 3 år (oftast är de blöjfria) och då kan ni fundera....

Lycka till och krama din goa lilla familj!!!!
Kram Johanna

[AnnaSv]

Jag tycker inte alls man behöver bestämma sig för att skaffa fler barn medan ens första barn fortfarande är så litet. Varför inte låta tiden ha sin gång? Lå Ebba bli större, börja på dagis etc så hinner du komma ut och jobba och lära känna dig själv igen.

Det där med att vara en "bra mamma", vad är det egentligen? Man kan ha många tankar kring det men vad det, för mig, handlar om är att en bra mamma älskar och respekterar sina barn. Vem orkar vara en "rolig lekmamma" en hel dag? Vilken mamma måste inte vara "arga mamman" och sätta gränser tusen ggr/dag ibland? Det hör ju till och så är det för alla.

Många gånger tror man att "alla andra" har det så "mysigt" och "lätt" med sina barn och sina familjeliv och att "allt går på räsl". Så är det inte. Alla brottas då och då med dåligt samvete, man vill så mycket men man orkar inte alltid.

Vad som är viktigt för mig är att jag lärt mig att jag måste må bra för att jag ska orka med att vara en bra mamma. Alltså är det viktigt att jag ibland är ego nog att lyssna på mig själv och göra sådant som är bra för mig. För i längden är det bra för oss alla.

Om man ska generalisera lite så är det nog vanligare att mammor gör allt för alla andra men alltför ofta glömmer bort sig själva...

Styrkekramar,

[Nina m. Maja & Ellen]

Nu har jag äntligen tid att svara dig!

Det här första året har i alla fall jag upplevt att jag fått sätta mig själv åt sidan nästan jämt. Det är svårt och jobbigt att orka exakt hela tiden! Ibland har jag längtat så efter att bara få vara "jag" igen.
Ändå har jag haft längtan efter en till bebis sedan maja var nyfödd.. trots att varken jag eller mathias har mått vidare bra. Vi var ständigt trötta eftersom Maja sov så dåligt och skrek många timmar varje kväll/natt. Det är först nu jag känner riktigt lycklig! (och utvilad... åtminstone ibland)
Vårat föhållande har blivit väldigt mycket starkare sedan Maja föddes, men det har verkligen varit en berg och dalbana.

Vi har bestämt oss för att vänta med en liten till, för våran egen skull. Det känns skönt att ha fått tillbaka gnistan för varandra och framför allt att ha TID att ge varandra.
I början kände jag att Maja gav mig så mycket närhet och kärlek att jag inte behövde mathias... låter kanske konstigt.. men jag hade inget behov av att vara nära av honom och det var riktigt jobbigt för både honom och mig.

Ni har ju haft det väldigt jobbigt med sjukhus och allt, så kanske vore det bäst för er också att passa på att njuta av livet.. både med varandra och med ebba?

Fler barn har ni ju tid med i varje fall.

Jag tror att det skulle gå helt perfekt att skaffa en liten till på en gång. Ingen tvekan om saken. Men det kan vara skönt att vänta ett halv år eller så bara för att verkligen känna efter hur man vill ha det.

Alla andra har gett dig så bra svar så jag vet inte vad mer jag kan skriva.
Jo, du är den bästa mamma i världen för Ebba!!!
och du är absolut inte ensam om att känna att du inte räcker till.

Kramar till dig!

[spiff_05]

Inte ska du känna att det är förbjudna tankar. Så där känner både jag och min man ofta! När jag hade varit hemma i 8 månader lääängtade jag efter att få börja jobba, vilket jag fick en månad senare. Då var det MYCKET roligare att komma hem till lillen. Maken ringde ofta till mitt jobb och sa "när kommer du hem ...".

Ingen av oss är gjorda för att vara spädbarnsföräldrar. Jag tycker det är roligare nu, men fortfarande är en hel dag ensam med Ludvig utmattande tycker jag. Han sysselsätter sig väldigt lite själv och har inte alls samma intressen som jag

Det är mycket slit och jobb. Och så kommer ju de mysiga stunderna inhoppandes titt som tätt. Jag kan inte säga att jag längtar efter ett spädbarn till, men jag vill väldigt gärna ha en till medlem i familjen. Men sedan är det stopp!

Känn inte dåligt samvete. Klaga och gnäll över att det är jobbigt. För det är det, tycker jag i alla fall.

[CochE]

Tack för ditt svar! O alla andra som har svarat ovan!
Det var bra tyckte jag, det där om spädbarnsföräldrar. Jag trivs jättebra med 2+ nämligen. Då kan vi leka och ha roligt. Vi närmar oss dit märker jag.
Tack igen för att du är ärlig!

[spiff_05]

Hej igen, jag gissar att det ofta är mer OK för män att inte tycka spädbarn är det bästa som finns och lite mer tabu för kvinnor att känna så. Men jag trivs också bättre och bättre med min solstråle ju äldre han blir! Är definitivt nu glad över att vara gravid men ser INTE fram emot de där första månaderna som bara är en massa sömnbrist, blöjor och ett litet paket på ena axeln. Fast själva paketet ser jag fram emot att få

... hoppas ni som läser förstår och inte tror att jag är totalt känslokall.

Äsch. Tänk att jag kände mig tvingad att skriva ovanstående rad. Det visar ju just att det är lite pinsamt att inte längta efter spädbarn. Håhå jaja.