Men allvarligt, det alla reagerade på var ju tolvåringens brist på gränser, det vill säga att hon onanerade *inför andra* - ok, under ett täcke, men det är liksom inte poängen. Det är då fanken inte "normalt" om det vore en tolvårig kille heller - hur hade du reagerat över det? Ännu starkare kanske - för steget till att tänka blottare skulle ju inte vara så långt. Om vi nu ska dra könsstereotyperna vidare.
ja, det hade jag. Inte över onanerandet i sig för det är fullkomligt normalt, men inte att göra det så öppet och ogenerat.
För mig är det precis samma sak som med alla andra beteenden som du måste lära dig var-när-hur man gör saker. Att flickan onanerar förhållandevis öppet betyder i min värld att hon inte riktigt greppat spelreglerna och det har man inte alltid full koll på när man är tolv. Haha, det finsn massor med vuxna som inet har koll på det heller för den delen, hur många gånger har man inte sett folk peta näsan offentligt, dra penisen tillrätta etc. Det om något borde man ha koll på i vuxen ålder kan jag tycka men tolv? Nja, då är det nog bra om ens familj vänligt och bestämt berättar vad som funkar bäst.
Jag funderade också på, när jag läste vad du skrev, om man skulle problematisera en killes sexualitet på samma vis? Såklart finns här ett "problem" dvs. att flickan ännu inte hajjat privatiseringen av onani alt. ev. andra problem som kan ligga bakom. Intressant hur som att sätta i könsperspektiv.
Ja, jag kan bara utgå från de värdegrunder jag har och vad mina erfarenheter har lärt mig av allt folk man träffat genom livet.
Jag har aldrig, och då upprepar jag aldrig, varit med om någon så gammal som 12 som onanerat öppet och ogenerat. Det finns säkert och det är ju jättebra om du tycker det är okej då men frågan ställdes och jag säger att jag inte tycker det oavsett om det är en kille eller tjej, det har inget med könet att göra där.
Det är ju fortfarande så att själva grejen är helt okej, det är helt normalt att onanera, men man lär sig redan som mycket liten att detta bör utövas när man är ensam därför att det dels är privat och dels faktiskt inte trevligt för andra att behöva bevittna. Ganska enkelt som jag ser det.
Nej, jag tycker inte att det är okej och har heller aldrig skrivit det. Däremot finns det en mängd sociala koder en tolvåring av olika skäl inte har koll på - som t.ex. den här flickan. Det är för mig precis, som jag skrev, lika självklart att lära ut som att man lär ut andra sociala koder.
Fast om jag får lägga mig i så är det här en sån självklar social kod att den inte ens behövs läras ut. Inte har vi "lärt" våra barn att man inte onanerar hur som helst, det har man normalt i sig ändå, annars måste man ta reda på vad som är fel.
Ja, men trådstartaren säger ju faktiskt att hon försökt pränta in detta gång på gång - och ärligt talat så är en tolvåring vanligtvis *långt* förbi den ålder då man inte har koll på vad som tillhör intimsfären - ska jag säga något om mina erfarenheter är det snarare att ungar är överdrivet pryda i den åldern.
Undantaget förstås ungar som av någon anledning har svårigheter att greppa det sociala - och det är ju just det frågan gäller. Något som avviker från det vi uppfattar som normalt kanske faktiskt ÄR en avvikelse som bör kollas upp - inte bara en försenad utveckling.
Om min son hade för vana att onanera offentligt hade jag definitivt pratat med honom om hur man beter sig på ett socialt acceptabelt sätt.
Jag ser ingen som helst könsskillnad här. Onanera är okej och trevligt, men något man gör i ensamhet på sin kammare. Annars genererar man andra.
Svårare är det inte.
Jag är en vuxen kvinna som började onanera i 7-årsåldern. Jag gjorde det väl då av lustkänslor och visste inte vad det var. Jag gjorde det aldrig inför familjen. MEN i skolan. Under bänken. Ständigt .Man kan säga att jag led av hyperonani, för det blev ett slags tvång. Jag fick orgasm.
Jag förstid till sist helt av mig själv att detta inte var OK och slutade göra det offentligt.
Denna skam har plågat mig hela mitt liv. Först vill dock jag säg att det INTE påverkade min "yttre" sexualitet. Där var jag rätt sen. Jag blev chockad(liksom mina kompisar)=när två jämnåriga kysstes under en skoldans. Det var så "vuxet". Under tonåren fantiserade jag om sex och onanerade, men i verkligehten ville jag bara ha ömhet, närhet, hålla handen, vara förälskad. Mitt vuxna sexliv har varit helt normalt, med kärlek och ömhet som de viktigaste ingredienserna.
När jag läst om hyperonani eller onani som barn står det nästan alltid att det beror på att barnet varit utsett för sexövergrepp. Så var det absolut inte i mitt fall.
Men det hela var förenat med mycket skam. Mina skolkamrater märkte ju vad jag höll på med, men de sade inget, men naturligtvis var det oerhört negativt socialt förmig. JAg tror vuxna såg men inget vågade säga. Sexuella ämnen var tabu i min familj.
Jag hade önskat att någon vuxen sagt till mig lugnt men bestämt att man inte gör detta på ställen där folk kan se en, at tdet är något man gör i ensamhet. Då hade jag slutat direkt.
Som sagt, ännu till denna dag känner jag en oerhörd skam över detta. Nu gar jag i och för sig läst och insett att barn börjar onanera vid tidig ålde roch kan få orgasm, det var inte bara jag som gjorde det.
Jag fick i trettonårsåldern början till svåra depressioner som jag sedan haft hela mitt liv. Var onanin en självtröst? Jag vet inte.
Mitt råd är att fortsätta prata med flickan. Undvika att göra det skambetonat, men berätta att det här är en privat sak, som man gör inne på sitt eget rum. "Vanligt sex" är ju inte heller något man gör offentligt.
Vänd er annars till BUP. I miin ungdom gick man bara inte till psykolog. Allt är öppnare nu. Se till att flickan lär sig kontrollera sitt beteende och undersök om hon har någon form av problem. Det hade betytt så oerhört mycket för mig om det kunnat hända på 60-talet.
Men som sagt, min levande, vanliga sexualitet påverkades aldrig av detta. JAg har undrat varför jag var så "sjuk" och "störd" i min barndom. Se till att er dotter aldrig behöver undra så. Onanin i själv är inget problem, men hon behöver hjälp, för detta kan bli skambetonat då hom blir äldre och förstår vilket laddat ämne sexualitet är. Lycka tilll med ert barn!!!
Tala med barn som onanerar på fel ställe!
Jag är en vuxen kvinna som började onanera i 7-årsåldern. Jag gjorde det väl då av lustkänslor och visste inte vad det var. Jag gjorde det aldrig inför familjen. MEN i skolan. Under bänken. Ständigt .Man kan säga att jag led av hyperonani, för det blev ett slags tvång. Jag fick orgasm.
Jag förstid till sist helt av mig själv att detta inte var OK och slutade göra det offentligt.
Denna skam har plågat mig hela mitt liv. Först vill dock jag säg att det INTE påverkade min "yttre" sexualitet. Där var jag rätt sen. Jag blev chockad(liksom mina kompisar)=när två jämnåriga kysstes under en skoldans. Det var så "vuxet". Under tonåren fantiserade jag om sex och onanerade, men i verkligehten ville jag bara ha ömhet, närhet, hålla handen, vara förälskad. Mitt vuxna sexliv har varit helt normalt, med kärlek och ömhet som de viktigaste ingredienserna.
När jag läst om hyperonani eller onani som barn står det nästan alltid att det beror på att barnet varit utsett för sexövergrepp. Så var det absolut inte i mitt fall.
Men det hela var förenat med mycket skam. Mina skolkamrater märkte ju vad jag höll på med, men de sade inget, men naturligtvis var det oerhört negativt socialt förmig. JAg tror vuxna såg men inget vågade säga. Sexuella ämnen var tabu i min familj.
Jag hade önskat att någon vuxen sagt till mig lugnt men bestämt att man inte gör detta på ställen där folk kan se en, at tdet är något man gör i ensamhet. Då hade jag slutat direkt.
Som sagt, ännu till denna dag känner jag en oerhörd skam över detta. Nu gar jag i och för sig läst och insett att barn börjar onanera vid tidig ålde roch kan få orgasm, det var inte bara jag som gjorde det.
Jag fick i trettonårsåldern början till svåra depressioner som jag sedan haft hela mitt liv. Var onanin en självtröst? Jag vet inte.
Mitt råd är att fortsätta prata med flickan. Undvika att göra det skambetonat, men berätta att det här är en privat sak, som man gör inne på sitt eget rum. "Vanligt sex" är ju inte heller något man gör offentligt.
Vänd er annars till BUP. I miin ungdom gick man bara inte till psykolog. Allt är öppnare nu. Se till att flickan lär sig kontrollera sitt beteende och undersök om hon har någon form av problem. Det hade betytt så oerhört mycket för mig om det kunnat hända på 60-talet.
Men som sagt, min levande, vanliga sexualitet påverkades aldrig av detta. JAg har undrat varför jag var så "sjuk" och "störd" i min barndom. Se till att er dotter aldrig behöver undra så. Onanin i själv är inget problem, men hon behöver hjälp, för detta kan bli skambetonat då hom blir äldre och förstår vilket laddat ämne sexualitet är. Lycka tilll med ert barn!!!
Nu är problemet säkert passerat, men i åldern din dotter var blir man mycket lätt upphetsad (gäller båda könen). Det brukar lugna ner sig när puberteten lider mot sitt slut, i 15-16-årsåldern.
Man måste acceptera att kåtheten är ganska "vuxen" i den åldern, en 11-åring vet mer än en förälder vill tro, och de flesta onanerar till orgasm flera gånger per dag. Förstår ändå inte riktigt om du är redig i din berättelse. Pratade du med din dotter när hennes masturbation ökade i intensitet, så att du fick be henne gå in och nå klimax på sitt rum? Normalt sett skäms man över sin könsdrift i den åldern.
Har andra liknande problem, så måste man ta till orda, våga använda ord som kåt och orgasm, samt visa förståelse. Förmodligen var din dotters drift så stark att hon hade behövt onanera "av sig" ordentligt på sitt rum. En sådan sak måste man säga om det går så långt som i fallet du beskrev. Säg att hon kommer ut igen när hon är tillfredsställd. Det måste varit skitpinsamt för dig som mamma.
