Min man och jag ska skiljas.
Än så länge bor jag kvar i huset bara för att " det är enklast så..."
Till saken hör att jag ansökt om ensam vårdnad om våra tre barn (5½år, 3år och 8 mån)
pga. olika saker som skett i hemmet.
Kanske siktade jag högt men...
Nåja, vi har nu i alla fall börjat få igång en konversation om hur vi vill ha det.
Vi har haft svårt att prata med varandra i flera år, men nu efter att vi båda lagt kortena på bordet med hjälp av både jurister och familjerätten och vet mer vad den andre tycker å tänker så känns det lättare.
Men då till detta om barnen.
Vi har båda gått och grunnat på ett förslag.
Förslaget är att han tar hel vårdnad om vår äldsta son, jag tar hel vårdnad om våra två minsta (dotter 3år + son 8 mån). Dessutom flyttar jag med barnen närmare min familj och min släkt, dvs. en flytt på ca. 140 mil!!!
Här där vi bor nu så har jag inte en endaste släkting, nu ingen egen familj heller, ett ex. jag inte kommer att umgås med, vi har förvisso gemensamma vänner men...
Kommer detta att fungera?
Nån som delat på syskon och kan berätta hur det gått?
Vi är överens om att komma å hälsa på, hålla kontakt och ringa, skriva osv.
Men ajg är rädd att mitt ex kommer att "glömma bort" det.
Han och vår äldsta son är väldigt tajta i sin kontakt, men jag tycker itne att min man är den perfekta pappan, långt ifrån.
Det finns mycket att anmärka på där....
Men för att jag ska kunna fortsätta med livet och må bra efter va som hänt så länne rjag att bo kvar inte är ett altenativ.
Tänker jag dumt?
Är jag egoistisk?
Men mår inte jag bra kommer inte heller barnen att må bra.
Vår minsta är dessutom inte ett planerat barn, å min man har inte varit intresserad av honom vare sig nrä han låg i magen, under förlossningen elelr de senaste 8 månaderna, så att han ska bo hos mig är självklart tycker vi båda.
Ge mig gärna lite spontana kommentarer.
de tär svårt att förlika sig med tanken att "lämna" ett barn...
Men samtidigt är jag glad att kanske få rå om två på heltid i stället och komam närmare min familj och släkt.
Feedback tack...
1
Erfarenheter av delade syskon? Min man och jag ska skiljas.
Än så länge bor jag kvar i huset bara för att " det är enklast så..."
Till saken hör att jag ansökt om ensam vårdnad om våra tre barn (5½år, 3år och 8 mån)
pga. olika saker som skett i hemmet.
Kanske siktade jag högt men...
Nåja, vi har nu i alla fall börjat få igång en konversation om hur vi vill ha det.
Vi har haft svårt att prata med varandra i flera år, men nu efter att vi båda lagt kortena på bordet med hjälp av både jurister och familjerätten och vet mer vad den andre tycker å tänker så känns det lättare.
Men då till detta om barnen.
Vi har båda gått och grunnat på ett förslag.
Förslaget är att han tar hel vårdnad om vår äldsta son, jag tar hel vårdnad om våra två minsta (dotter 3år + son 8 mån). Dessutom flyttar jag med barnen närmare min familj och min släkt, dvs. en flytt på ca. 140 mil!!!
Här där vi bor nu så har jag inte en endaste släkting, nu ingen egen familj heller, ett ex. jag inte kommer att umgås med, vi har förvisso gemensamma vänner men...
Kommer detta att fungera?
Nån som delat på syskon och kan berätta hur det gått?
Vi är överens om att komma å hälsa på, hålla kontakt och ringa, skriva osv.
Men ajg är rädd att mitt ex kommer att "glömma bort" det.
Han och vår äldsta son är väldigt tajta i sin kontakt, men jag tycker itne att min man är den perfekta pappan, långt ifrån.
Det finns mycket att anmärka på där....
Men för att jag ska kunna fortsätta med livet och må bra efter va som hänt så länne rjag att bo kvar inte är ett altenativ.
Tänker jag dumt?
Är jag egoistisk?
Men mår inte jag bra kommer inte heller barnen att må bra.
Vår minsta är dessutom inte ett planerat barn, å min man har inte varit intresserad av honom vare sig nrä han låg i magen, under förlossningen elelr de senaste 8 månaderna, så att han ska bo hos mig är självklart tycker vi båda.
Ge mig gärna lite spontana kommentarer.
de tär svårt att förlika sig med tanken att "lämna" ett barn...
Men samtidigt är jag glad att kanske få rå om två på heltid i stället och komam närmare min familj och släkt.
Vårdnad är ju bestämmande, antar att du menar vård...
Hinner inte läsa eller svara så noga just nu - hoppas kunna återkomma (om det önskas).
I princip tror jag dock inte på att dela t.ex. syskon...
Ha en bra eftermiddag, själv ska jag gå en skogspromenad och titta efter huldrorna... imt
2
Vårdnad är ju bestämmande, antar att du menar vård...
Hinner inte läsa eller svara så noga just nu - hoppas kunna återkomma (om det önskas).
I princip tror jag dock inte på att dela t.ex. syskon...
Ha en bra eftermiddag, själv ska jag gå en skogspromenad och titta efter huldrorna... imt
Den enda fråga du egentligen ska ställa dig UTAN att bland in dina känslor och önskemål är vad som är bäst för barnen. Om någon skulle kunna fråga dem och få ett ärligt och insiktsfullt svar, vad tror du att de skulle säga?
Mår barnen bra av att överges av en förälder? Mår de automatiskt bra för att du gör det eller har de egna känslor? Kan du må bra om barnen inte gör det? Oddsen för att dina barn kommer att må dåligt av ditt förslag - förr eller senare - är högst sannolikt mycket höga.
3
Den enda fråga du egentligen ska ställa dig UTAN att bland in dina känslor och önskemål är vad som är bäst för barnen. Om någon skulle kunna fråga dem och få ett ärligt och insiktsfullt svar, vad tror du att de skulle säga?
Mår barnen bra av att överges av en förälder? Mår de automatiskt bra för att du gör det eller har de egna känslor? Kan du må bra om barnen inte gör det? Oddsen för att dina barn kommer att må dåligt av ditt förslag - förr eller senare - är högst sannolikt mycket höga.
Det ni måste fokusera på är barnens bästa. Inte ditt eller hans bästa. Att föräldrar separerar är tungt och svårt både för de vuxna och för barnen.
Att dessutom då skiljas från sina syskon och ena föräldern under långa perioder, är något som med all sannolikhet kommer kommer skapa känslor som blir svåra att hantera under uppväxten.
Både av egen erfarenhet av mina barn som blev berövade en förälder (mej) och av erfarenhet från min barndom då min äldsta bror fick flytta 80 mil som sjuåring - något han aldrig än i dag kommit över, han har en känsla av att ha blivit övergiven och bortlämnad trots att han bodde hos älskade människor , så är det inget jag nånsin skulle rekommendera.
Du och din man väljer att skiljas. Barnen gör det inte. De har, oavsett din och din mans relation till varandra, rätt att ha en bra relation till er båda OCH syskonen.
4
Spontant och med hjärtat: Nej. Dela inte syskonen.
Det ni måste fokusera på är barnens bästa. Inte ditt eller hans bästa. Att föräldrar separerar är tungt och svårt både för de vuxna och för barnen.
Att dessutom då skiljas från sina syskon och ena föräldern under långa perioder, är något som med all sannolikhet kommer kommer skapa känslor som blir svåra att hantera under uppväxten.
Både av egen erfarenhet av mina barn som blev berövade en förälder (mej) och av erfarenhet från min barndom då min äldsta bror fick flytta 80 mil som sjuåring - något han aldrig än i dag kommit över, han har en känsla av att ha blivit övergiven och bortlämnad trots att han bodde hos älskade människor , så är det inget jag nånsin skulle rekommendera.
Du och din man väljer att skiljas. Barnen gör det inte. De har, oavsett din och din mans relation till varandra, rätt att ha en bra relation till er båda OCH syskonen.
Helt ärligt tycker jag det låter vansinnigt att flytta 140 mil. Hur ska ni kunna hålla kontakten så mycket att barnen inte känner sig övergivna och bortvalda?
Du har valt att skaffa tre barn med en man på den orten ni idag bor på. Du visste redan innan att du inte hade släkt osv där. Det är lite försent att ändra boendeort nu när det finns tre barn att ta hänsyn till.
7
Helt ärligt tycker jag det låter vansinnigt att flytta 140 mil. Hur ska ni kunna hålla kontakten så mycket att barnen inte känner sig övergivna och bortvalda?
Du har valt att skaffa tre barn med en man på den orten ni idag bor på. Du visste redan innan att du inte hade släkt osv där. Det är lite försent att ändra boendeort nu när det finns tre barn att ta hänsyn till.
Hallå! Ska du överge ett av dina barn för att du som är vuxen vill bo nära mamma och pappa??? Kontakten med dina föräldrar är alltså så viktig att du är beredd att dumpa ditt eget barn för den sakens skull? Samtidigt som du försäker intala dig att just du inte är viktigt för ditt barn? Hör du inte själv hur inkonsekvent och själviskt det låter? Du säger samtidigt att barnens pappa inte är helt 100. Grow up! Du är vuxen och kan/måste skapa dig ett eget liv och en egen tillvaro för dig och dina barn och klara dig utan mammsen och pappsen. Herregud.
8
Hallå! Ska du överge ett av dina barn för att du som är vuxen vill bo nära mamma och pappa??? Kontakten med dina föräldrar är alltså så viktig att du är beredd att dumpa ditt eget barn för den sakens skull? Samtidigt som du försäker intala dig att just du inte är viktigt för ditt barn? Hör du inte själv hur inkonsekvent och själviskt det låter? Du säger samtidigt att barnens pappa inte är helt 100. Grow up! Du är vuxen och kan/måste skapa dig ett eget liv och en egen tillvaro för dig och dina barn och klara dig utan mammsen och pappsen. Herregud.
5, 1/2 år.. då är man _liten_ och man behöver båda sina föräldrar OCH sina syskon. Du leker med tanken att ta ifrån honom både mamma och syskon.. och därtill en pappa som du egentligen inte riktigt litar på..
På någotvis så måste du ju ändå förvänta dig att han klarar av den äldste för att ens tänka i de banorna.. och då fixar han nog övriga också.. men det är ingel val jag någonsin skulle kunna göra
Hade jag varit i dina kläder så hade jag försökt hitta ett sätt att lära mig trivas där jag befann mig.
Alternativt .. om jag vetat att pappan egentligen inte kunde/ville ta alla barnen så hade jag sett till att få med mig allihop. Men det sista skulle jag i princip bara göra om det fanna överhängande risk för att de for illa hos sin pappa, och då skulle det blivit både rättegång och nollumgänge före.
Bara måste...... allt....
10
Den äldste är ju pytteliten 5, 1/2 år.. då är man _liten_ och man behöver båda sina föräldrar OCH sina syskon. Du leker med tanken att ta ifrån honom både mamma och syskon.. och därtill en pappa som du egentligen inte riktigt litar på..
På någotvis så måste du ju ändå förvänta dig att han klarar av den äldste för att ens tänka i de banorna.. och då fixar han nog övriga också.. men det är ingel val jag någonsin skulle kunna göra
Hade jag varit i dina kläder så hade jag försökt hitta ett sätt att lära mig trivas där jag befann mig.
Alternativt .. om jag vetat att pappan egentligen inte kunde/ville ta alla barnen så hade jag sett till att få med mig allihop. Men det sista skulle jag i princip bara göra om det fanna överhängande risk för att de for illa hos sin pappa, och då skulle det blivit både rättegång och nollumgänge före.
Har du barnets bästa i åtanken när du rekommenderar detta? Är pappan så oviktig att man inte ska ta någon som helst hänsyn till vad han tycker och hur hans och barnens relation är?
13
Har du barnets bästa i åtanken när du rekommenderar detta? Är pappan så oviktig att man inte ska ta någon som helst hänsyn till vad han tycker och hur hans och barnens relation är?
Det finns nästan lika många kvinnliga som manliga pedofiler. Varför får du de vibbarna och varför ljuga om det i rätten? Barnet är ju hälften fån fadern (tänk vad det gör med barnets självbild..)
14
Det finns nästan lika många kvinnliga som manliga pedofiler. Varför får du de vibbarna och varför ljuga om det i rätten? Barnet är ju hälften fån fadern (tänk vad det gör med barnets självbild..)
Men menar du allvar?? Du sitter alltså och tycker att mamman gör helt rätt i att flytta 140 mil från barnens pappa? Sen uppmanar du henne också att ljuga i en ev vårdnadstvist och säga att pappan är pedofil.. HERREGUD, det är ju bara inte klokt alltså. Och vad i herrans namn är det för konstigt med att en pappa kan ha en god kontakt och ett jättebra förhållande till sina barn?? Då är han alltså enligt dig genast pedofil. Min man och vår gemensamma son har ett jättebra förhållande, sonen är verkligen "pappas pojke". När jag nu berättar det för dig, får du pedofilvibbar då också eller?? Läste också något annat inlägg du skrev här någonstans att man alltid ska ha barnens bästa för ögonen. Tycker du att man har det när man planerar att flytta 140 mil hemifrån med dem, bara för att mamman själv vill komma närmare sina föräldrar och släkt? Om det varit en pappa som hade ställt samma fråga, hade du gett honom samma råd som du gör till den här mamman??
17
Men menar du allvar?? Du sitter alltså och tycker att mamman gör helt rätt i att flytta 140 mil från barnens pappa? Sen uppmanar du henne också att ljuga i en ev vårdnadstvist och säga att pappan är pedofil.. HERREGUD, det är ju bara inte klokt alltså. Och vad i herrans namn är det för konstigt med att en pappa kan ha en god kontakt och ett jättebra förhållande till sina barn?? Då är han alltså enligt dig genast pedofil. Min man och vår gemensamma son har ett jättebra förhållande, sonen är verkligen "pappas pojke". När jag nu berättar det för dig, får du pedofilvibbar då också eller?? Läste också något annat inlägg du skrev här någonstans att man alltid ska ha barnens bästa för ögonen. Tycker du att man har det när man planerar att flytta 140 mil hemifrån med dem, bara för att mamman själv vill komma närmare sina föräldrar och släkt? Om det varit en pappa som hade ställt samma fråga, hade du gett honom samma råd som du gör till den här mamman??
Grejen är den att jag flyttade hit mot min vilja redan från början.
Min man bodde på västkusten nrä vi träffades, jag flyttade till honom, fick jobb, vi gifte oss, blev gravida och flyttade upp till en större ort i norra norrland strax innan vår förstfödde föddes.
Vi bodde där bara ett år eftersom min man fick en "kanon-erbjudande" om ett jobb i skåne som han inte kunde tacka nej till.
JAg har nog gråtit litervis med tårar över den flytten, men vad gör man när plikten kallar...?
Att vi sen fick ett barn till va planerat, vår trea är inte planerad. Inte heller välkommen av min mans föräldrar. Inte ett grattis har vi fått...
dessutom planerar jag inte att flytta hem till mamma å pappa. Jag kommer fortfarande att ha 13 mil till dom.
JAg är nog den vuxne i vår relation här hemma.
Att jag ska få igenom enskild vårdnad är nog inte så troligt.
Ljuga kan jag inte...
Men jag tror faktiskt han skulle kunna ta hand om vår äldsta son.
Men jag kommer att ha ögonen på honom, på ett eller annat sätt!!!
Vad som gör att han inte är 100% lämpad vill jag inte gå in på. För de tär kanske bara är sånt som "jag tycker är annorlunda".
Jag vill inte ha en pajkastning här inne.
Vi ska ta ett snack med familjerätten nrä vi skrivit ner hur vi vill att vårt förslag ska se ut.
18
Jag visste det... Jag skulle få mothugg...
Grejen är den att jag flyttade hit mot min vilja redan från början.
Min man bodde på västkusten nrä vi träffades, jag flyttade till honom, fick jobb, vi gifte oss, blev gravida och flyttade upp till en större ort i norra norrland strax innan vår förstfödde föddes.
Vi bodde där bara ett år eftersom min man fick en "kanon-erbjudande" om ett jobb i skåne som han inte kunde tacka nej till.
JAg har nog gråtit litervis med tårar över den flytten, men vad gör man när plikten kallar...?
Att vi sen fick ett barn till va planerat, vår trea är inte planerad. Inte heller välkommen av min mans föräldrar. Inte ett grattis har vi fått...
dessutom planerar jag inte att flytta hem till mamma å pappa. Jag kommer fortfarande att ha 13 mil till dom.
JAg är nog den vuxne i vår relation här hemma.
Att jag ska få igenom enskild vårdnad är nog inte så troligt.
Ljuga kan jag inte...
Men jag tror faktiskt han skulle kunna ta hand om vår äldsta son.
Men jag kommer att ha ögonen på honom, på ett eller annat sätt!!!
Vad som gör att han inte är 100% lämpad vill jag inte gå in på. För de tär kanske bara är sånt som "jag tycker är annorlunda".
Jag vill inte ha en pajkastning här inne.
Vi ska ta ett snack med familjerätten nrä vi skrivit ner hur vi vill att vårt förslag ska se ut.
och det gör ont i mig... vad ska du svara din äldste den dagen han frågar varför han valdes bort? För det är troligen så han kommer att se det... mina gör det..
Bara måste...... allt....
19
Du verkar ha bestämt dig och det gör ont i mig... vad ska du svara din äldste den dagen han frågar varför han valdes bort? För det är troligen så han kommer att se det... mina gör det..
Du har gjort dina val. Du får också betala priset för dem. Det valet kan du göra nu, annars tycker jag att du fortsätter att göra felaktiva val med den enda skillnaden att barnen får lida för dem, inte du.
Din man är inte helt lämplig och ändå tänker du lämna barnet ensamt med honom? Vad tror du att du kan ha koll på 140 mil bort? Vore det inte bättre att adoptera bort barnen till lämpliga familjer, i alla fall en äldste så han kan få komma till lämpliga föräldrar som välkomnar, respekterar och älskar honom? Skillnaden mellan det du tänker göra och att adoptera bort honom är inte jättestor. I alla fall inte för honom.
För övrigt tycker jag det låter tragiskt att du upprepar att yngsta barnet var oplanerat och oönskat. Det är något du absolut måste sluta bära med dig, för det kommer att läcka till barnet på ett eller annat sätt.
Skulle också vilja veta vad du ska säga till ditt övergivna barn om några år när han frågar.
20
Du har gjort dina val. Du får också betala priset för dem. Det valet kan du göra nu, annars tycker jag att du fortsätter att göra felaktiva val med den enda skillnaden att barnen får lida för dem, inte du.
Din man är inte helt lämplig och ändå tänker du lämna barnet ensamt med honom? Vad tror du att du kan ha koll på 140 mil bort? Vore det inte bättre att adoptera bort barnen till lämpliga familjer, i alla fall en äldste så han kan få komma till lämpliga föräldrar som välkomnar, respekterar och älskar honom? Skillnaden mellan det du tänker göra och att adoptera bort honom är inte jättestor. I alla fall inte för honom.
För övrigt tycker jag det låter tragiskt att du upprepar att yngsta barnet var oplanerat och oönskat. Det är något du absolut måste sluta bära med dig, för det kommer att läcka till barnet på ett eller annat sätt.
Skulle också vilja veta vad du ska säga till ditt övergivna barn om några år när han frågar.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
