Hur har ni berättat?
Bokstavsbarn
  1. Medlem sedan
    Mar 1998
    #1

    Hur har ni berättat?

    Har en 7-årig son som vi väl på något sätt måste börja upplysa lite om att han fungerar lite annorlunda. Han har ingen diagnos och har inte gjort något WISC-test så det vi vet vet vi genom erfarenhet kan man säga. Han har resurs i skolan. I skolan (klassen och övrig personal t.v.) ska resursen och rektorn ta hand om infon. Då kommer han - naturligtvis - att vara någon annanstans.
    Men hur gör man hemma???
    Ett sätt är ju att liksom "väva in" det i vardagen, men jag har ett stort problem och det är att jag glömmer. Allt går så snabbt och som på räls att jag itne tänker på att jag ska ju informera honom om det också.
    Har ni några tips?
  2. 1
    Hur har ni berättat? Har en 7-årig son som vi väl på något sätt måste börja upplysa lite om att han fungerar lite annorlunda. Han har ingen diagnos och har inte gjort något WISC-test så det vi vet vet vi genom erfarenhet kan man säga. Han har resurs i skolan. I skolan (klassen och övrig personal t.v.) ska resursen och rektorn ta hand om infon. Då kommer han - naturligtvis - att vara någon annanstans.
    Men hur gör man hemma???
    Ett sätt är ju att liksom "väva in" det i vardagen, men jag har ett stort problem och det är att jag glömmer. Allt går så snabbt och som på räls att jag itne tänker på att jag ska ju informera honom om det också.
    Har ni några tips?
  3. Medlem sedan
    Apr 2007
    #2
    Varför linda in det?
    De är ofta väldigt väl medvetna om att de inte är som alla andra.
    Jag sa som det var, att det fanns nåt som heter ADHD och att det kan vara därför de har så mycket spring i benen och så svårt att vara still och lyssna osv....
    Inga omskrivningar, inga detaljer utan bara rakt upp och ned vad det är och innebär. Sen hade de ju följdfrågor såklart som jag besvarade. Genom det blev det heller inget konstigt med utredningen och därefter blev de snarast lättade när de fick ett namn på varför de är som de är.
    Jag har kört den raka ärliga linjen med ungarna och det har funkat för oss ialla fall. Barn känner och märker om man inte är ärlig ialla fall och det är bättre då att säga som det är än att linda in det och kanske skapa fler frågor eller rädslor än vad som är nödvändigt, lite så tänker jag ialla fall.
  4. 2
    Varför linda in det?
    De är ofta väldigt väl medvetna om att de inte är som alla andra.
    Jag sa som det var, att det fanns nåt som heter ADHD och att det kan vara därför de har så mycket spring i benen och så svårt att vara still och lyssna osv....
    Inga omskrivningar, inga detaljer utan bara rakt upp och ned vad det är och innebär. Sen hade de ju följdfrågor såklart som jag besvarade. Genom det blev det heller inget konstigt med utredningen och därefter blev de snarast lättade när de fick ett namn på varför de är som de är.
    Jag har kört den raka ärliga linjen med ungarna och det har funkat för oss ialla fall. Barn känner och märker om man inte är ärlig ialla fall och det är bättre då att säga som det är än att linda in det och kanske skapa fler frågor eller rädslor än vad som är nödvändigt, lite så tänker jag ialla fall.
  5. Medlem sedan
    Aug 2008
    #3
    Jag tycker du har en toppeninställning till det där. Det har jag tagit efter faktiskt! Det är inte bra att "hymla", det har vi gjort ibland förut men det är inte bra.
    I längden blir det bara mer o mer intrasslat..
  6. 3
    Jag tycker du har en toppeninställning till det där. Det har jag tagit efter faktiskt! Det är inte bra att "hymla", det har vi gjort ibland förut men det är inte bra.
    I längden blir det bara mer o mer intrasslat..
  7. Medlem sedan
    Mar 1998
    #4
    Har dina då (innan du började prata om det) märkt själva att de varit annorlunda?
    Man säger ju att barn märker själva och i dotterns fall var det nog så, men jag undrar jag med sonen... han är så... alltså, han märker inte vad som händer runtomkring honom liksom... Vissa svårigheter vet han ju om att han har men dem vill han helst inte prata om. I allaf all inte när man blandar in någon annan i händelsen.
  8. 4
    Har dina då (innan du började prata om det) märkt själva att de varit annorlunda?
    Man säger ju att barn märker själva och i dotterns fall var det nog så, men jag undrar jag med sonen... han är så... alltså, han märker inte vad som händer runtomkring honom liksom... Vissa svårigheter vet han ju om att han har men dem vill han helst inte prata om. I allaf all inte när man blandar in någon annan i händelsen.
  9. Medlem sedan
    Apr 2007
    #5
    Thanks.
    Och ja, det är ju så, ska man börja linda in så är man snart alldeles otroligt intrasslad och det blir mer invecklat än det hade behövt vara.
    Raka rör utan krusiduller, det tror jag på!
  10. 5
    Thanks.
    Och ja, det är ju så, ska man börja linda in så är man snart alldeles otroligt intrasslad och det blir mer invecklat än det hade behövt vara.
    Raka rör utan krusiduller, det tror jag på!
  11. Medlem sedan
    Apr 2007
    #6
    Ja, det har de. Även om sonen då med sin asperger oftast anser att det är andra som är orättvisa så har han ju sett/känt att han inte har varit som alla de andra. Han blev jättearg då jag först tog upp ämnet adhd för han var ju minsann inte som sin syster!
    Nä, det är han ju inte, och efter att ha pratat med honom ett tag om att alla är olika och att adhd inte betyder att alla med adhd är samma person utan det förklarar bara varför man har svårt att vara stilla, blir arg eller ledsen väldigt lätt och så, så lugnade han sig.
    När det väl var dags för utredning och han så småningom fick diagnos så ryckte han bara på axlarna och sa "jaha", så var det inte mer med den saken.

    Man behöver inte så mycket egentligen gå in på själva svårigheterna, särskilt inte med så pass små barn utan mer bara säga att "du vet att det kan vara lite jobbigt att sitta still och lyssna på fröken och att komma ihåg vad det är du ska göra" , typ så... och bara säga att det _kan_ bero på något som heter ADHD och sen bara förklara att det _inte_ betyder att det är nåt fel på honom utan att det bara helt enkelt är en förklaring på vad det skulle kunna vara som gör att han är så mycket mer springig i kroppen och knoppen än andra barn.
    Sen behöver inte egentligen det ämnet beröras mer förrän det är dags för själva utredningen, men det brukar underlätta om barnet vet varför de ska dit och vad det är som väntar. ADHD och plötsliga förändringar är ju som sagt oftast inte nån bra kombination.

    Att din son inte vill lyssna då ni pratar om de problem som uppstår med tredje part inblandad är nog en blandning av dåligt samvete och taskig självkänsla som ofta ofta medföljer denna problematik. Nog vet de att man inte får slåss eller springa iväg och att de förväntas sitta still i klassrummet, men de har ingen koll på impulserna, blir fort uttråkad och det blir trassel. Inte sällan så skuldbeläggs de ytterligare av personal och omgivning som tycker att "du som är så stor borde kunna....". Jo, de VET det men de kan inte hejda sig och så lägger de tyngden på sig själva och tror att det är fel på dem.
  12. 6
    Ja, det har de. Även om sonen då med sin asperger oftast anser att det är andra som är orättvisa så har han ju sett/känt att han inte har varit som alla de andra. Han blev jättearg då jag först tog upp ämnet adhd för han var ju minsann inte som sin syster!
    Nä, det är han ju inte, och efter att ha pratat med honom ett tag om att alla är olika och att adhd inte betyder att alla med adhd är samma person utan det förklarar bara varför man har svårt att vara stilla, blir arg eller ledsen väldigt lätt och så, så lugnade han sig.
    När det väl var dags för utredning och han så småningom fick diagnos så ryckte han bara på axlarna och sa "jaha", så var det inte mer med den saken.

    Man behöver inte så mycket egentligen gå in på själva svårigheterna, särskilt inte med så pass små barn utan mer bara säga att "du vet att det kan vara lite jobbigt att sitta still och lyssna på fröken och att komma ihåg vad det är du ska göra" , typ så... och bara säga att det _kan_ bero på något som heter ADHD och sen bara förklara att det _inte_ betyder att det är nåt fel på honom utan att det bara helt enkelt är en förklaring på vad det skulle kunna vara som gör att han är så mycket mer springig i kroppen och knoppen än andra barn.
    Sen behöver inte egentligen det ämnet beröras mer förrän det är dags för själva utredningen, men det brukar underlätta om barnet vet varför de ska dit och vad det är som väntar. ADHD och plötsliga förändringar är ju som sagt oftast inte nån bra kombination.

    Att din son inte vill lyssna då ni pratar om de problem som uppstår med tredje part inblandad är nog en blandning av dåligt samvete och taskig självkänsla som ofta ofta medföljer denna problematik. Nog vet de att man inte får slåss eller springa iväg och att de förväntas sitta still i klassrummet, men de har ingen koll på impulserna, blir fort uttråkad och det blir trassel. Inte sällan så skuldbeläggs de ytterligare av personal och omgivning som tycker att "du som är så stor borde kunna....". Jo, de VET det men de kan inte hejda sig och så lägger de tyngden på sig själva och tror att det är fel på dem.
  13. Medlem sedan
    Aug 2008
    #7
    Exakt så säger jag till mina. Som du beskriver nedan alltså.. jag ska snart berätta om utredningen som stundar, för den yngste. Men ska vänta med att nämna ADHD, ifall det nu inte är det.. men allt det andra tar jag.. om att man ska kolla upp varför vissa saker i skolan osv, kan vara svårare..varför han inte kan koncentrera sig o är så rastlös osv..

    Hade jag varit lika bombsäker på diagnos denna gång som de andra två gångerna, så hade jag nämnt adhd.. men det är jag inte nu. Men jag vill ändå veta. IFALL... liksom. Läkaren är dock redan ganska säker, men det som fattas nu är ju då psykologtesterna.
  14. 7
    Exakt så säger jag till mina. Som du beskriver nedan alltså.. jag ska snart berätta om utredningen som stundar, för den yngste. Men ska vänta med att nämna ADHD, ifall det nu inte är det.. men allt det andra tar jag.. om att man ska kolla upp varför vissa saker i skolan osv, kan vara svårare..varför han inte kan koncentrera sig o är så rastlös osv..

    Hade jag varit lika bombsäker på diagnos denna gång som de andra två gångerna, så hade jag nämnt adhd.. men det är jag inte nu. Men jag vill ändå veta. IFALL... liksom. Läkaren är dock redan ganska säker, men det som fattas nu är ju då psykologtesterna.
  15. Medlem sedan
    Feb 2008
    #8
    Håller med. imt
  16. 8
    Håller med. imt
  17. Medlem sedan
    Feb 2008
    #9
    Låna gärna Varför vill ingen leka med Dennis och läs ihop. Historien om den slöe vaktmästaren i huvudet gillade min dotter. Fast sen gick hon och sa Nej mamma, säg inte så, du retar upp min vaktmästare!!
  18. 9
    Låna gärna Varför vill ingen leka med Dennis och läs ihop. Historien om den slöe vaktmästaren i huvudet gillade min dotter. Fast sen gick hon och sa Nej mamma, säg inte så, du retar upp min vaktmästare!!
  19. Medlem sedan
    Jun 2007
    #10

    Varför vill ingen leka med

    Dennis läste jag.. och så diskuterade vi därifrån
    Bara måste...... allt....
  20. 10
    Varför vill ingen leka med Dennis läste jag.. och så diskuterade vi därifrån
  21. Medlem sedan
    Mar 1998
    #11
    Tack, den ska jag se om de har (men förmodligen inte... ) på biblioteket.
  22. 11
    Tack, den ska jag se om de har (men förmodligen inte... ) på biblioteket.
  23. Medlem sedan
    Mar 1998
    #12
    Ska se om biblioteket har den. Tack.
  24. 12
    Ska se om biblioteket har den. Tack.
  25. Medlem sedan
    Dec 1999
    #13
    På något sätt känns det lättare om barnet är yngre. Min son är 12 och jag har inte berättat. Jättesvårt tycker jag. Har sagt att han har koncentrationssvårigheter, men inte i klartext ADHD.
    Han kallar ju alla för CP störda, Dampbarn, t o m om någon har ett hjälpmedel för dyslexi så kallar han det för CP-dator.
    Har jättesvårt att ta till sig detta att han själv har ADHD.
    Vet inte alls hur jag ska berätta. Och jag är också rädd att han ska skylla på det om han gör något dumt.
    Men jag kan ju ha fel.
    Jag vet att soc tyckte att jag gjorde rätt med att inte säga det så i klartext.
  26. 13
    På något sätt känns det lättare om barnet är yngre. Min son är 12 och jag har inte berättat. Jättesvårt tycker jag. Har sagt att han har koncentrationssvårigheter, men inte i klartext ADHD.
    Han kallar ju alla för CP störda, Dampbarn, t o m om någon har ett hjälpmedel för dyslexi så kallar han det för CP-dator.
    Har jättesvårt att ta till sig detta att han själv har ADHD.
    Vet inte alls hur jag ska berätta. Och jag är också rädd att han ska skylla på det om han gör något dumt.
    Men jag kan ju ha fel.
    Jag vet att soc tyckte att jag gjorde rätt med att inte säga det så i klartext.
  27. Medlem sedan
    Mar 2002
    #14
    Fick frågan idag av 7-åringen

    -Varför har jag assistent mamma?
    -För att du har ADHD och då brukar man ha assistent.
    -Varför då?
    -För att man behöver någon som talar om vad man ska göra och någon som berömmer när man gör rätt.

    -Har man assistent när man är vuxen också?
    -Nej då brukar det gå bra ändå.
    Jaha!
    Sen var han glad och nöjd.
  28. 14
    Fick frågan idag av 7-åringen

    -Varför har jag assistent mamma?
    -För att du har ADHD och då brukar man ha assistent.
    -Varför då?
    -För att man behöver någon som talar om vad man ska göra och någon som berömmer när man gör rätt.

    -Har man assistent när man är vuxen också?
    -Nej då brukar det gå bra ändå.
    Jaha!
    Sen var han glad och nöjd.
  29. Medlem sedan
    Mar 2005
    #15
    Vi berättade, med enkla ord, för dottern, när hon fick diagnosen i 8-9 årsåldern(minns inte längre när det var)
    Jag tror det var skönt för henne att få ett svar på varför allt gick så tokigt just för henne...att hon var annorlunda kände hon på sig tidigt.

    Dottern kände att det finns ett ord för problemen, att det finns flera som har det, att det inte är fel på henne(att hon inte var allt från en slarvmaja och yrväder till en dum, idiot, knäpp och konstig)
  30. 15
    Vi berättade, med enkla ord, för dottern, när hon fick diagnosen i 8-9 årsåldern(minns inte längre när det var)
    Jag tror det var skönt för henne att få ett svar på varför allt gick så tokigt just för henne...att hon var annorlunda kände hon på sig tidigt.

    Dottern kände att det finns ett ord för problemen, att det finns flera som har det, att det inte är fel på henne(att hon inte var allt från en slarvmaja och yrväder till en dum, idiot, knäpp och konstig)
  31. Medlem sedan
    Feb 2008
    #16
    Fast många företagsledare med och utan ADHD har assistenter, till allt tradigt de inte orkar eller vill hålla i huvudet...

    Förutom sekreterare och annat som många har, har jag läst att t ex riksdagskvinnan som har ADHD har nån extra hjälp med somligt som lät lite som det resurserna gör i skolan.

    Vilket luddigt inlägg, sorry!!
  32. 16
    Fast många företagsledare med och utan ADHD har assistenter, till allt tradigt de inte orkar eller vill hålla i huvudet...

    Förutom sekreterare och annat som många har, har jag läst att t ex riksdagskvinnan som har ADHD har nån extra hjälp med somligt som lät lite som det resurserna gör i skolan.

    Vilket luddigt inlägg, sorry!!
  33. Medlem sedan
    Apr 2007
    #17
    Nej, det tycker jag inte. Min äldsta var 14 då hon fick diagnos ADHD och ODD förra året. Fanns ingen anledning att inte säga nåt för hon hade ju själv märkt att hon haft svårt att styra sig.
    Nyligen fick hon också tillägg Asperger och det var samma där, det handlar om henne, alltså har hon rätt att veta.
    Det är ju HON som ska lära sig hantera sig med de svårigheter hon har och det gör hon ju bäst om hon vet varför hon reagerar som hon gör och även kan dela detta med andra som har samma problematik.
    Det är ju allt detta hyssjande kring bokstavsproblematiken som gör att det överhuvudtaget benämns som problematik.
    Min erfarenhet är att barnen faktiskt får en ökad tolerans mot omvärlden om de vet att det finns en förklaring till saker och ting, även det faktum att de själva gör sina misstag.
    För att kunna rätta till och göra bättre nästa gång krävs ju att man har kunskapen om vad det handlar om.
    Att soc säger som de gör förvånar mig inte alls för de saknar kunskap kring npf.
    Och det finns ingen anledning att man ska ha adhd:n att skylla på, det har aldrig mina fått göra även om de försökt,men det har jag tagit ur dem ganska snabbt.
  34. 17
    Nej, det tycker jag inte. Min äldsta var 14 då hon fick diagnos ADHD och ODD förra året. Fanns ingen anledning att inte säga nåt för hon hade ju själv märkt att hon haft svårt att styra sig.
    Nyligen fick hon också tillägg Asperger och det var samma där, det handlar om henne, alltså har hon rätt att veta.
    Det är ju HON som ska lära sig hantera sig med de svårigheter hon har och det gör hon ju bäst om hon vet varför hon reagerar som hon gör och även kan dela detta med andra som har samma problematik.
    Det är ju allt detta hyssjande kring bokstavsproblematiken som gör att det överhuvudtaget benämns som problematik.
    Min erfarenhet är att barnen faktiskt får en ökad tolerans mot omvärlden om de vet att det finns en förklaring till saker och ting, även det faktum att de själva gör sina misstag.
    För att kunna rätta till och göra bättre nästa gång krävs ju att man har kunskapen om vad det handlar om.
    Att soc säger som de gör förvånar mig inte alls för de saknar kunskap kring npf.
    Och det finns ingen anledning att man ska ha adhd:n att skylla på, det har aldrig mina fått göra även om de försökt,men det har jag tagit ur dem ganska snabbt.
  35. Medlem sedan
    Aug 2005
    #18

    Jag satt med

    sonen och pratade och kom in på det där med olika svårigheter. Hörde mig själv mala om glasögon och rullstolar och diabetes och dyslexi och allergi....Att många barn har lite svårigheter med olika saker och att hans svårigheter bla var att han har svårt att koncentrera sig och att han reagerr så häftigt på många saker. När jag sa att det finns ett namn på just det funktionshindret så tittade han så där lite lurigt på mig och sa. Jag vet...
    Jaha, sa, jag, vet du vad det heter då.
    Ja, svarade han, klart att jag vet. Det heter ADHD. Det har jag sett på alla dina böcker som du läser i alltid.....

    Vi pratade inte så värst mycket om det. Sonen pratar inte så jättemycket och det verkade inte bekymra honom. Dagarna efter så kom han själv och sa att han ville läsa Dennisboken. Vi läste den både tillsammans och han själv.

    Efter detta har vi knappt pratat om adhd alls.

    Ser nog ingen anledning till att inte berätta för barnet, men man får känna av barnet och kolla av hur mycket barnet vill veta.
  36. 18
    Jag satt med sonen och pratade och kom in på det där med olika svårigheter. Hörde mig själv mala om glasögon och rullstolar och diabetes och dyslexi och allergi....Att många barn har lite svårigheter med olika saker och att hans svårigheter bla var att han har svårt att koncentrera sig och att han reagerr så häftigt på många saker. När jag sa att det finns ett namn på just det funktionshindret så tittade han så där lite lurigt på mig och sa. Jag vet...
    Jaha, sa, jag, vet du vad det heter då.
    Ja, svarade han, klart att jag vet. Det heter ADHD. Det har jag sett på alla dina böcker som du läser i alltid.....

    Vi pratade inte så värst mycket om det. Sonen pratar inte så jättemycket och det verkade inte bekymra honom. Dagarna efter så kom han själv och sa att han ville läsa Dennisboken. Vi läste den både tillsammans och han själv.

    Efter detta har vi knappt pratat om adhd alls.

    Ser nog ingen anledning till att inte berätta för barnet, men man får känna av barnet och kolla av hur mycket barnet vill veta.
  37. Medlem sedan
    Mar 2002
    #19
    Nej så luddigt var det väl inte.
    Tänkte inte på det men du har ju faktiskt rätt.
    Som vuxen kan man många gånger själv ordna och fixa till den hjälp man behöver.
    Jag har en vuxen son med utvecklingstörning och han har blivit expert på att själv fixa till de hjälppersoner han behöver för att kunna arbeta med det han tycker är roligt.
  38. 19
    Nej så luddigt var det väl inte.
    Tänkte inte på det men du har ju faktiskt rätt.
    Som vuxen kan man många gånger själv ordna och fixa till den hjälp man behöver.
    Jag har en vuxen son med utvecklingstörning och han har blivit expert på att själv fixa till de hjälppersoner han behöver för att kunna arbeta med det han tycker är roligt.
  39. Medlem sedan
    Feb 2008
    #20
    Det påminner om min lilla. När jag berättat vad tanterna på BUP kommit fram till sa hon Vad bra, då vet vi och så kan vi få hjälp och sen var det slutpratat och hon började babbla om några skor hon köpt till en begravning..

    Kontenta? Man ska inte göra det större, eller mindre, än det är för dem. Allt i deras takt och på deras nivå och så det gagnar dem.
  40. 20
    Det påminner om min lilla. När jag berättat vad tanterna på BUP kommit fram till sa hon Vad bra, då vet vi och så kan vi få hjälp och sen var det slutpratat och hon började babbla om några skor hon köpt till en begravning..

    Kontenta? Man ska inte göra det större, eller mindre, än det är för dem. Allt i deras takt och på deras nivå och så det gagnar dem.
Sidan 1 av 3 123 SistaSista

Liknande trådar

  1. nu har vi berättat
    By dove in forum _1002 Februaribarn
    Svar: 13
    Senaste inlägg: 2009-07-03, 19:05
  2. Har ni berättat?
    By Marie85 in forum _1001 Januaribarn
    Svar: 15
    Senaste inlägg: 2009-06-05, 22:16
  3. Nu har jag berättat
    By misse aka theresa in forum _0704 Aprilbarn
    Svar: 7
    Senaste inlägg: 2006-09-19, 05:13
  4. Har ni berättat?
    By Jennie m Iza + 2:an in forum _0704 Aprilbarn
    Svar: 16
    Senaste inlägg: 2006-08-30, 17:17
  5. OK - har ni berättat
    By Ärtans mamma in forum _0611 Novemberbarn
    Svar: 8
    Senaste inlägg: 2006-05-03, 11:31
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar