nä, och där är ofta knytpunkten, barn med adhd är inte elaka, tvärtom är de ofta mycket mjuka och goa och omtänksamma, men de blir ständigt missförstådda och då de inte kan kontrollera sitt humör så blir det knas.
Pga att de ständigt blir missförstådda så sjunker självkänslan i botten och DÄR är den största fallgropen för de här barnen. Risken finns att han i tonåren söker sig till fel umgänge för att det blir det enda ställe där han känner sig riktigt accepterad, bland alla andra "missanpassade" och tyvärr... jag är övertygad om att de flesta tonårsbusar som är ute och härjar nattetid är barn med npf som skulle mått fan så mycket bättre om de fångats upp i tid innan de hann kliva över gränsen.
Jag har sagt det förut och säger det igen, det ÄR tungt! Jag har full förståelse för din sits, har ju själv tampats ensam med mina utan nåt stöd öht från barnens far som var totalt och är totalt frånvarande. Jag har varit så slutkörd ibland att jag gått ut och satt mig i bilen och storbölat och haft lust att bara starta bilen och köra tills bensinen tog slut.
Men gick alltid in igen efter ett par minuter och tog i med nya tag, där har jag min egen envishet att tacka.
Jag tror att din son behöver medicin,ja. Jag tror han skulle ha hjälp av den. Det är steg 1. Får du honom att acceptera att han har ett funktionshinder, och att han sen märker att medicinen faktiskt hjälper, DÅ har ni kommit en bra bit på väg. Du skulle bli förvånad över hur mycket lättare det är att resonera med sitt npf-barn då de inte exploderar på två röda.
Så... försök prata med pappan. Slår han bakut vilket han förmodligen kommer göra som det låter, så prata med BUP och säg som det är, rakt upp och ner. De kan om inte annat ta hjälp av soc som kan fatta beslut att sonen ska ha medicin för soc har rätt att gå över huvudet på pappan om de anser det vara till pojkens bästa.
Men allvarligt, du måste börja agera NU. Du har inte mer tid att slösa nu för han är snart i tonåren, mycket snart, och då kan det bli riktigt knivigt att få honom att samarbeta öht.
