Slut = slut?

[huskors]

Slutar man att vara en familj när kärleken och förhållandet med den människan man har barn tillsammans med tar slut?

Jag är medveten om att det finns relationer som spricker och där parterna knappt kan se varandra i ögonen av olika skäl, otrohet t ex. Nu talar jag inte om dessa utan om vanliga förhållanden där man glidit isär.

En del verkar t ex höja på ögonbrynen för att ngn fortfarande vill fira julen med sitt X. I sådana här fall verkar folk alltid tro att det handlar om att man inte kan släppa sitt X eller familjen, att man fortfarande är kär i sitt X och har en drömbild om att familjen ska återförenas.
Det behöver inte alls handla om det. Min kärlek till mitt X tog slut men därmed inte vänskapen eller det förhållandet att vi är mor och far och son, d v s fortfarande en familj. Min son kommer alltid att se mig, honom och sin pappa som en familj hur många nya män jag än kommer att presentera honom för under mitt liv.Jag är inte det minsta svartsjuk på min nya mans X och han får mer än gärna fira jul med henne om han så önskar. Jag skulle aldrig i mitt liv kräva av honom att fira jul med mig i stället för med sitt X och deras barn samtidigt som jag aldrig skulle prioritera en vuxen mans önskningar om julfirande framför mitt barns önskningar om julen.

Jag tycker om mitt X och tycker det är kul att umgås med honom ibland. Jag misstänker att det snarare är de som fortfarande har känslor, negativa som lite väl positiva, för sitt X som har svårt för det här med julfirande ihop. Det kan också vara så att samma människor har partners med X som skapar svartsjuka för man kan ju inte fira jul med sitt eget X om man dör av svartsjuka om partnern firar jul med sitt.

[Mamma Erik]

I mina ögon ja, har man brutit upp med en annan person, så måste man acceptera att det blir nya spelregler.
Sedan är det upp till var och en, hur spelreglerna skall spelas, men man kan inte bara hänga kvar i gamla vanor, utan träffar man en ny så måste man ta ställning.
Skulle min sambo bestämt att t.ex julen skulle firas med hans fd (nu var det inte akuellt, de skydde varandra som bara den) så hade jag nog inte varit kvar med denna man. Inte så mycket för att det var just det med julen, men att han skulle föredra att hålla fast vid en tradition med sin fd, istället för att skapa nya traditioner med mig, skulle vara oerhört sårande.

[Rut_Blad]

För barnen är ju bioföräldrarna fortfarande den "sanna" familjen för dem. Bioföräldrarna kommer ju som regel alltid i första hand för ett barn. Ett barn slutar inte vilja träffa sina bioföräldrar för de inte längre bor ihop.

Jag förstår inte heller den där diskussionen, som om ett förhållandet aldrig har funnits. Man liksom glömmer bort att det blev ett barn. "Oj hoppsan, men vi låter det här barnet få tillhöra familj A nu, och som reserv hos familj B". Iaf känner jag så när en del skriver så där baklänges. Och sedan kräver att barnet ska acceptera att inte få ha rätt till sina bioföräldrar?

Dessutom en julafton. Jag kan offra alla framtida julaftnar om det gagnar mina barn. Har inget som helst problem med det.

Det du och ditt barns biopappa gör för sonen, är precis vad jag själv hade gjort. Men jag har märkt att det finns många som inte prioriterar barnen. Konstigt hur det har blivit faktiskt.

[Rut_Blad]

Så du prioriterar en annan vuxen före ditt egna barn för en julafton?

[huskors]

För mig beror det på vilken tradition det är. Julen är för mig barnens högtid och då vill jag tillfredsställa min sons önskningar så mycket som möjligt. Varför skall jag fira jul med en vuxen man och barn som inte är mina när jag har en son som inget hellre vill än att fira jul med båda sina biologiska föräldrar? Om jag och min nya man skulle haft barn skulle det naturligtvis blivit en annan sak, men hade detta föregåtts av en period med julfirande med X:et och vår son, så hade jag inte bara helt rått lagt ner den traditionen för att jag fått barn med den nya. Det som varit en tradition för min son i det här fallet kan jag inte bara ta ifrån honom så där hipp som happ. En del säger att barn anpassar sig så lätt men det köper jag inte. Åtminstone min son är ytterst känslig när det gäller sådana här frågor och jag tror inte han är ensam, även om en del barn kanske inte säger det rakt ut.

[Mamma Erik]

Om jag hade varit i den sitsen att jag inte levt ihop med barnets pappa (vilket jag gör), då hade jag varit väldigt noga med att skapa en tradition som pappan inte var involverad i och självklart sett fram mot att barnets pappa hade skapat sina traditioner där jag inte var inblandad i.

[Mamma Erik]

Jag är så oerhört barnslig att julen även är _min_ högtid, sambon och jag har firat vuxenjular ihop, jag har nog firat mer jular utan barn än med barn (även om jag räknar mina egna barndomsjular).
Nej, jag hade nog funderat både en och två gånger om det var en familj där världen kretsar kring barnen, eftersom ajg är av den uppfattningen att det är supernyttigt för barnen att även dom skall anpassa sig efter andra, dvs alla få både ge och ta.

[huskors]

ponera att du och ditt X firat jul ihop i fem år med ert gemensamma barn (d v s efter separationen). Skulle du då sluta med det helt abrupt bara för att du skaffat en ny karl? Hur tror du ert barn skulle ta det? Visst, man kan ändra på traditioner, t ex om det kommer fler barn med i bilden, men det kanske inte är så enkelt som att säga att "barn anpassar sig"?

[Rut_Blad]

Det är just det där jag INTE begriper. Varför sätter du dig själv främst före ditt egna barn?

[Mamma Erik]

Nu är det just julen man tar upp, men jag vet folk som anser att födelsedagarna är heligt, midsommar är helig, påsken är helig etc.
I släkten finns det en som brutit med släkten då släkten in ansåg att om man inte prioriterade barnens födelsedagar så kunde det lika gärna vara.
Nej, jag anser inte att julen är så helig att traditioner inte kan ändras.
Det jag vill nå fram med, det är att om en man hade föredragit att hålla kvar sina traditioner med sin gamla familj, oavsett om det varit jul, midsommar, nyår, födelsedagar, påsk whatever, och inte hade det minsta intresse att släppa denna bit, så hade nog han inte blivit min sambo.
Min sambo, tack och lov, ville dela sitt liv med _mig_ och inte hans fd fru, självklart var barnen med i hans liv, men hans fd hade ingen plats kvar.

[Rut_Blad]

Det vore "supernyttigt" för _dig_ att åsidosätta _dina_ behov till förmån för barnen. Att _du_ alltså får anpassa dig efter den situation som du ändå själv är delaktig i. Barnet har ingenting med föräldrarnas separation att göra, den måste man som vuxen stå för själv.

Ta vuxenansvar helt enkelt.

[Rut_Blad]

Och jag säger precis tvärtom. Om jag träffade en man som vill hålla kvar traditioner för _sina barns_ skull, så skulle jag _älska_ denna man ännu mer. Han skulle få min fulla respekt för att han visar det enda sanna, att barnen är hans mest viktiga i livet.

Även mellan bioföräldrar som håller ihop, så _bör_ det vara barnen som hamnar högst på priolistan. Och när det gäller nytillskott av kärlekspartner, så känns det ännu mera viktigt att barnen är mest viktiga.

Och självklart är ett barns födelsedag viktigare än en ny kärlek hos föräldern. Så du menar att en ny kärlek ska välja _dig_ före sitt egets barns födelsedag?

Alltså, jag undrar om du verkligen inser vad du påstår nu. På riktigt alltså.

[Mamma Erik]

Men nu är jag _inte_ i den sitsen, men om jag hade varit i den sitsen, så hade jag varit väldigt noga med att barnet hade en tradition med sin mamma och en med sin pappa.
Sambon har ju två barn sedan tidigare, de har aldrig firat jul med båda sina föräldrar sedan de skildes, utan alltid, tills dess de var vuxna, varit varannan jul och de har haft lika bra jular hos båda två. Med sin mamma fick de träffa kusiner, hos oss sin lillebror. De har även firat jul med min familj och tyckt det var jättekul, dessutom har de fått glädjen att möta andra traditioner (de har t.ex smakat rätter som de inte fått hos sin mamma)

[Mamma Erik]

Jag hade inte ens gjort det, det finns inte i min värld, inte heller midsommar, påsk, nyår, inte ens födelsedagarna

[Mamma Erik]

Jamen jag är INTE i den sitsen, och sambon och hans ex diskuterade inte ens den saken. Jag hade inte satt mig i den sitsen, troligen hade karln som hade den traditionen fått ett vackert adjö och godbye

[Mamma Erik]

Japp och jag är så fruktansvärt egoistisk att jag vet, med facit i hand, att jag, om jag hamnar i sitsen att jag blir ensam, så aldrig en karl med barn som inte är vuxna, ingen karl som har för mycket gemensamt med sin fd.
Nu har jag tack och lov en karl som vill ha så lite med sin fd så möjligt (så lite att det är jag som tog över saker som student etc)
Det konstiga är att jag känner mång skilda vänner som resonerar precis som jag

[Rut_Blad]

Nu förstår jag, du känner alltså igen dig hos Lena, och vill att din man ska prioritera dig och era gemensamma före hans särkullbarn.

[huskors]

varför?

Är det för att du inte anser att man skall fira ngt tillsammans med sitt X oavsett hur relationen och situationen med X:et ser ut, eller är det för att det inte är tänkbart med just ditt X?

Om du tänker dig in i min situation där jag och X.et och sonen har valt att fira jul tillsammans i runt fem år efter separationen, tycker du då det är fel att fortsätta fira jul på detta sätt trots att det kommit en ny partner med i bilde`n?

[Rut_Blad]

Jag är bara så förvånad över din inställning till att bortprioritera små barn till förmån till sig själv, som är vuxen.

[huskors]

varför pratas det hela tiden om att barn har så lätt att anpassa sig. Har inte vuxna,eller borde ha, lättare att anpassa sig? Vore det inte hur enkelt som helst för en ny partner att anpassa sig till att hans nya firade jul med X.et och deras barn? Jag skulle inte ha några problem med den saken.