Hur ser ni på *buspojkar *i klassen?

[Flickmamman]

I min dotters klass , en 2:a finns det flera stökiga och bråkiga grabbar, de är nog 5 st åtminstone. De stör, retas, är okoncentrerade, och det krävs enormt med tid ifrån läraren att ta hand och reda ut allt som händer. Ingen resurs finns heller ännu men ska komma en.
Jag har inte hört att pojkarna slåss och så men nog är det problem.

Hur ser ni på såna här pojkar? Vad kan vara deras problem? Uppväxten, taskig uppfostran, läraren, eller kan de ha något handikapp? Tänker nu närmast på diverse diagnoser som finns. Men det vore ju orimligt om alla har diagnoser.

Jag får höra av min dotter varenda dag att den och den har gjort det och det, och vet ni vad-jag blir så TRÖTT på det här!!!!! Funderar nästan på att ta mig ett telefonsamtal med föräldrarna. Jag är inte den som är den.

Jag tänker att läraren borde väl förklara för pojkarnas föräldrar att de faktiskt stör,
och kan man kräva att föräldrarna kommer till skolan?Eller ska vi fundera på annan skola???

[mamma till busbarn]

Jag tror att det här kan ha många orsaker. Läraren är inte tillräckligt tydlig eller uppmuntrande när busbarnen gör rätt, könsroller tillåter mycket vidare svängar för pojkar än för flickor (det hör nästan till att man ska vara lite bråkig som pojke, tyvärr...), något eller några av barnen kan ha drag av en diagnos som gör det omöjligt att ha kontroll över sina impulser (att prata, att busa, att leka, att göra allt annat än det tråkiga skolarbetet, att få den åtråvärda beundran från kompisarna...), och det kan vara bristfällig träning i var gränserna går.

Min tanke är att man måste göra skolarbetet så spännande som möjligt, så att man på kort sikt ser att det ger något. Tragglande och småfilande på uppgifter som man kommer att "ha nytta av sen" inspirerar inte.

Jag har ett barn som gärna pratar och gör en massa annat på lektionstid. I mitt barns fall handlar det inte om något jag kan påverka hemifrån. Mitt barn får mycket beröm när h*n klarar att sitta stilla och göra något koncentrerat. Fröken i skolan försöker också berömma. Men det handlar här om omognad - det är omöjligt att hålla kroppen stilla under den tidsrymd som en lektionstimme ofta kräver. Och mitt barn misslyckas, gång på gång på gång. Och får tillsägelser, och "gränssättning", vilket har som enda effekt att h*n känner sig dålig och mindre värd Vilket inte motiverar till ytterligare ansträningar i skolan, h*n gör redan så gott h*n kan!

Jag tycker det här är jättejobbigt och jag blir lika ledsen varje gång jag får höra att mitt barn stört något annat barn, och skulle en förälder ringa hem till mig och klaga skulle jag nog förstå det på ett sätt, men samtidigt bli alldeles förtvivlad för vad ska jag göra? Ska jag ta hem mitt barn från skolan?

Jag tycker att du ska prata med läraren och utan att kritisera be att få en bild, utifrån vad ditt barn berättat. Kanske läraren kan förklara vad h*n gör för att alla barn ska få studiero. Kanske ni kan bolla funderingar och idéer, kanske ni kan ta in hjälp från resursteam osv.

Lycka till.

[bettis]

Svårt att säga men spontant tycker jag att det verkar som om de peppar varandra. Alltså normala pojkar med mycket spring i benen. Det brukar inte ha med uppfostran att göra. De är ju små fortfarande. När mina killar gick i 2.an hade de mycket i skogen och rörelse varje dag (båda är lugna i och för sig).

Diagnoser är ju inget man sätter bara så där. Vad säger fröken?

Ett föräldramöte vore väl inte helt fel? Ni känner ju er inte nöjda och det borde räcka. Alla ska trivas i skolan.

[Anonym nu]

Jag har en "sån" pojke och jag är verkligen förtvivlad, har kämpat så länge för att få hjälp. En mamma ringde till mig idag o berättade hur ledsen både hon, maken samt hennes son är. Över att min som är dum mot hennes son som dessutom är sonens bästa kompis.
Jag misstänker starkt att sonen har ett funktionshinder. Han ska utredas. Men innan dess vet jag inte hur jag ska stå ut...o jag är lika ledsen jag, över att min son inte förstår hur han gör mot sin bästa kompis, retar honom tillsammans med några klasskompisar, tills han gråter, o inte ens då slutar han. Han har svårt med empati.

Sedan tror han att de ska vara vänner igen, men nu fick den andre pojken nog.

Det är nya saker varenda dag. Och det känns förjäkligt, ursäkta uttrycket.

[ulmerkott]

Kanske triggar dom igång varann? Kanske är det nått annat i klassrumsarbetet som inte fungerar.

Jag tycker iofs inte att du ska göra det till ett "pojk" och "flick" problem. Min uppfattning är att flickor kan orsaka nog så mycket oro och tjafs i klassrummet som pojkar, även om dom kanske gör det på ett annat sätt. Har också uppfattat det så att flickorna störs mer av pojkarnas sätt, medan pojkarna störs mer av flickornas.

[ruffa]

Jag är mamma till en "buspojke" och jag kan lova dig att det är urjobbigt! Vad det än beror på, så är det INTE "taskig uppfostran" som du skriver. Jag pratar ständigt med honom om det här, förutom hans lärare som hela tiden finns där för att hjälpa honom att hantera sitt humör och sina känslor, finns dessutom, fritidspedagog som kan ta honom åt sidan när det blir för rörigt,dessutom specialpedagog och skolkurator. Vi jobbar tillsammans hela tiden för att det ska bli bättre. Vi går även på BUP med honom och hoppas givetvis att det ska bli bra så småningom. Som du kanske förstår, gör både vi föräldrar och skolan allt för att få rätsida på honom, och jag kan lova dig att om någon förälder ringde och klagade på honom, skulle jag bli helt knäckt. Jag tycker alltså inte du ska ringa till de här grabbarnas föräldrar, de vet säkert redan om hur de beter sig, för det här är inget som läraren brukar hålla tyst med. Vad menar du med att föräldrarna ska komma till skolan? Att de ska vara med varje dag eller? Jag tror inte det skulle bli bättre då och förresten, hur skulle kunna det, de har väl ett jobb att sköta förmodligen.. Jag blir väldigt ledsen när jag läser sådant här, för det är tillräckligt jobbigt ändå när man har en "buspojke". Det räcker med att man har kontakt med lärare, specialpedagog, kurator och BUP, skulle jag dessutom behöva diskutera min son med andra föräldrar skulle det ta knäcken av mig. Men om du nu tycker de här grabbarna är så hemska, får du väl sätta din dotter i en annan skola. Hoppas det blir en utan "buspojkar" då bara..

[Anonym nu]

Ja, då är vi i liknande sits då, jag har ju fått det där samtalet idag dessutom frpn en mamma och det var så tråkigt att höra hur ledsna hela den familjen är pga min son. Jag vet heller inte vart jag ska vända mig alls, för jag behöver stöd men till Bup är kön lång. Vi står i kö men tills dess får jag/vi bara maktlös se på och höra hur alla skäller på vår pojke som jag s tändigt själv förmanar och tjatar på.

[Mamma Erik]

Jag är sambo med en fd buspojke, som är lugn, trevlig, smart och social, dvs en supertrevlig man. Han är uppvuxen med tre rejäla buspojkar till bröder, samtliga är trevliga och välartade vuxna.
Varför, tja, en del har svårt att sitta stilla, en del retas, en del triggar upp varandra, de är understimulerade, dvs skolan är för lätt, de har svårt att hänga med, de kanske her ett funktionshinder, de kanske har jobbigt hemma, de har kanske för hårda föräldrar, de kanske har föräldrar som tycker om busfasonerna.
Det finns inte ett svar, det enda jag kan säga, att de busiga killarna jag har kännt genom tiderna är idag jättetrevliga vuxna.
Min gamla klass från grundskolan var ökänd, alla har det gått bra för (tom med den tjejen som var på väg att spåra ur redan i mellanstadiet), det har funnits både buspojkar och busflickor i klassen. Själv var jag väldigt snäll (det är sant, jag tog igen det senare )

[cene37]

Jag tänker på Alma Svensson i Katthult:
"Vad är det med Emil - nu igen?"

Vi vet! Men vi har inte möjlighet att göra mer än vi kan.

Å vad det svider i ett mammahjärta när man vet att alla andra talar illa om min guldklimp. För precis som Emil så är de oftast goa pojkar, men med för mycket myror i ben och huvud.

Tror de verkligen att man sitter passiv och väntar på att inhösta kritiken?

Nu har min "Emil" blivit stor och fyller 18 nästa gång. Men så många svärd det gått genom mitt hjärta när han var i era barns ålder.
Nu är han lugn som en filbunke och det knatar på någorlunda i skolan.

Håll ut, alla "Alma Svensson"-mammor!

[Anonym mor]

Vilket bra svar !

Det är dessutom så att med så små barn som ursprungsinlägget handlar om så kan man inte alltid begära tystnad i klassrummet. De är så omogna och många pojkar har fasligt med spring i benen fortfarande medan en del små flickor blivit mognare och lugnare.
Dessutom, de här små juvelerna som kommer hem och berättar att det "är så pratigt och stojigt" i klassrummet är ibland just de som bidrar till detsamma.
Dagens lärare har inte samma uppgift som våra gamla lärare. Vi tystnade av helt andra orsaker på vår tid, något som vi kanske ska vara glada för att barnen inte gör idag, inte av de skälen i alla fall.

Klart att det inte ska vara kaos i klassrummet, men du ska kanske besöka skolan och se om det verkligen är så eländigt som ditt barn säger, eller om det är så att rummet sjuder av kreativitet snarare än obefogat prat.

[-Betula-]

Ja, men så känns det ju faktiskt ibland. Att man vill ha sitt eget barn där det är lugnt och sansat och en bra arbetsmiljö, med eller utan sk buspojkar (och flickor förstås, finns ju av båda könen även om killar tycks överrepresenterade).

Det är inte precis personligt, fast jag så klart förstår att man som förälder känner sig väldigt påpassad. Den skola vi är så vana vid, med stora klasser och få vuxna, passar inte de här barnen - så enkelt tror jag att det är, och då är det frågan var man ska söka lösningen och vem... Hade jag barn med problem av det slag du beskriver och det inte blev bättre med viss mognad - då skulle jag inte ge mig förrän jag hittat en skolform där mitt barn kunde komma till sin rätt och få SIN del av den skola och kunskap även han/hon har rätt att få...

[-Betula-]

Ojdå, jag kan ju direkt säga att de som utmärkte sig redan i lågstadiet i min gamla skola på landsbygden INTE gick vidare i livet och blev trevliga vuxna... Jo, några, men en del gick en för tidig död till mötes, andra har flera domar bakom sig, flera har barn i ett antal förhållanden som de inte träffar (och de ungarna i sin tur har samma problem i plugget i dag).

Så jag tror sannerligen man ska ta problem på allvar i skolan och hemma och inte tänka att det "växer bort". Har man tur så gör det det - men det är ett faktum att fängelserna är överfulla med odiagnosticerade buspojkar.

Usch, det här blev ju galet misantropiskt, men det är den andra, tråkiga sidan av myntet.

[ruffa]

Jo, det är klart jag fattar det. Men det är inte vare sig kul eller lätt att ha en sån här "buspojke" till son heller som alltid får skulden för i stort sett allt som händer. Det var någon här i tråden som skrev att ts kanske själv skulle vara med i skolan någon dag och se hur det verkligen är och det håller jag med om. Sen är det väl kanske svårt att sätta sig in i hur det är att ha en son som beter sig så här stökigt och bökigt när man själv kanske bara har en duktig, lugn och välanpassad dotter. Men att börja fundera på att ringa till de "jobbiga" grabbarnas föräldrar tror jag inte ett dugg på, som förälder till ett sånt här barn känner man sig tillräckligt påpassad ändå och man brukar ofta få telefonsamtal från t ex lärare, specialpedagog och kurator och det räcker verkligen med det. Sen tror jag ju också på det du skriver att dagens stora klasser inte passar de här barnen, att de skulle behöva gå i en mindre klass där det är lugnare. Hoppas det ordnar sig för min son eller att jag i annat fall kan få honom in på någon sådan skola.

[ruffa]

Åh vilket bra svar! Jag känner mig verkligen som en Alma Svensson-mamma! Vad kul att det gått så bra för din son, hoppas verkligen det gör det för min också så småningom, han fyller 11 i januari.

[ruffa]

Usch vad trist.. Jag vet precis hur du har det. Man känner sig verkligen helt maktlös och ensammast i hela världen när det blir så här.. Hoppas verkligen att ni får tid på BUP snart och att ni får den hjälp ni behöver! Skickar massor av styrkekramar till dig så länge!!

[Spirited Mom]

Könsroller! Jag ser tydligt i min dotters klass (och ja, jag har en son också men i den klassen var det inte alls på samma sätt) hur toleransnivån för pojkar är vanvettigt mycket högre än för flickorna. Bara ordet "burpojke" inidikerar ju att man tycker det ligger i pojkars natur att ta en himla massa plats hela tiden. Men de tar den plats de får! Flickorna får en omedelbar tillrättavisning när de väsnas men killarna är det inge som säger till förrän det helt har spårat ur. Det är helt oacceptabelt och måste stävjas.

[eastcoastmom]

Ursäkta, men nu måste jag tycka att så små kan de väl inte vara, går de svensk 2a klass är de 8 år, och inte springer de omkring i Dotterns klass 7-åringarna, hon går i 2nd grade här i USA.

Nu kommer nog många bli arga på mig, men från mitt perspektiv verkar det som om svenska skolan har ett ganska förlåtande och tillåtande attityd till barn som inte gör vad de ska. Alltså sitter still när de ska.

Det är något jag hört från svenska barn som flyttat tillbaka till Sverige efter några år i USA och amerikansk skola, att det är så stökigt i svenska skolor! De saknar studieron de hade här.

[trebarnsmo]

Vad tror du att du ska uppnå med att ringa till föräldrarna?
Kommer pojkarna att lugna ner sig i klassrummet då?
Visst vore det bra att man tar tag i problem i klassen, men på rätt sätt.
Det ska ju komma en resurs som du säger. Då har ju skolan uppmärksammat problemet. Vänta och se om det blir bättre...
Annars ska du ta tag i DIN dotters problem. Har hon ont imagen för att pojkarna är bråkiga så ska hon få hjälp. Har hon ont i huvudet p.g.a. ljudnivån så måste ju skolan agera. Men att ge sig på "buspojkarna" bara av den anledningen att de inte "uppför sig som man ska" är ingen bra lösning!!! Det kan finnas miljontals anledningar till att pojkarna beter sig så här, och det kan inte du ta ansvar för. Du kan påpeka så att de får mer hjälp, men att du ska se till att de sköter sig är inte rätt vä att gå. Någon kan ju ha blivit utsatt för incest-tror du den familjen talar om det för dig? Tror du den pojken kan sitta still på rumpan när andra börjar peta på honom? Någon kan ha en mamma med alkoholproblem och oroa sig för hur mamma mår hemma-tror du hon kommer att säga det på telefon...du jag var så full igår så det är inte konstigt att Lasse var orolig i skolan då...En tredje kan ha en ADHD-diagnos (som min son) men att sonen förbjuder de vuxna att prata med andra vuxna om deras sin diagnos och vad säger en sådan mamma när den söta lilla flickans mamma ringer och klagar?
En fjärde kanske står under utredning (som min son gjorde hela lågstadiet) och eftersom man som förälder anklagar sig själv så otroligt mycket och känner att "Jag lyckas inte få min son att uppföra sig på släktmiddagen och kusinen sitter som ett ljus, i skolan klagar barnen och själv håller jag på att gå sönder av självanklagelser" Vad svarar en sådan mamma när hon inte vet om det är hon eller en diagnos som är problemet? Den femte sonens föräldrar kanske ligger i "akut" skilsmässa efter en otrohetsaffär. Vad säger den mamman när du ringer? Visst kan fem pojkar samtidigt ha problem fast inte fem har en diagnos? Och visst kan de trigga igång varandra och en trött fröken (förståeligt) gör ju inte saken lättare...Det blev långt, men jag kände att jag ville ge en bredare bild av det hela fast jag egentligen inte vet någonting. Allt är inte svart eller vitt-mest en grå sörja...och att hitta vad som är svart och vad som är vitt i det grå är inte så enkelt!

[Mamma Erik]

Inte en enda gammal klasskamrat har hamnat i det kriminella träsket eller börjat droga.
Och ändå är jag uppvuxen i en förort till Stockholm, gick i en skola där polisen kom till Lucia.... och vi ansågs vara den stökigaste klassen, men vi var stökiga, ingen höll på med droger eller snattade, men stöket berodde delvis på mesiga lärare som inte ställde krav.

[_Maa_]

Jag gick också i den där "ökända" klassen, och oss det gick bra för kan räknas på ena handens fingrar. Tyvärr.