Alzheimers -mamma till mamma och mormor?

[scamamma]

Bakgrund: Min mormor, 83, har fått diagnosen Alzheimers! En grym sjukdom, som jag tror att vi anhöriga lider mest av, för mormor verkar glatt omedveten om allt galet hon hittar på. Morfar är död sedan 10 år och min mamma är enda barnet. Mamma och jag har bott nära mormor, så vi har dragit det tyngsta lasset i dagligvården, mina syskon har haft mest "telefonsupport". Det har varit tungt, både praktiskt och mentalt. Mormor har vägrat ta hemtjänst till hjälp, och krävt mkt av mamma och mig. Ett kärt besvär kan tyckas och visst vill man känna så, men det är också förknippat med oro, frustration och irritation. Även ilska, skuld och mängder av sorg. Tillfällen har funnits då man önskat henne död, för att slippa denna utdragna, "oläkande" sorg. En känsla som ger stora skuldkänslor. Så får man inte tycka!!
Nu har mormor flyttat till ett demensboende och jag trodde väl att det skulle innebära en lättnad för mamma och mig. Nu har mormors tillstånd inneburit ännu ett problem. Min mamma lider psykiskt av att ha lämnat bort henne. Efter varje besök hos mormor (ca 3 ggr per vecka)kommer hon hem till mig för att "leva" lite med barnbarnen, som är hennes motvikt till allt ont. Det avslutas alltid med en fika och massa gråtande. Vi ältar allt ont mormor drabbats av och alla skuld vi känner över att inte kunna hjälpa mer.Jag älskar och vill gärna stötta min mamma, och vi har en nära och underbar relation, men jag vet inte hur länge till jag orkar vara psykolog, väninna och mamma, allt-i-ett! Detta tär på mig. Jag har en egen familj som vill ha en mamma/fru med ork kvar. Trots att mormor lever och är vid god fysisk hälsa, så sörjer och lider vi.

[skanetjej]

din mamma kan nog behöva proffshjälp.Demens är de anhörigas sjukdom.Vi lider mest.

Min pappa hade en frontallobsdemens.Han vårdades länge i hemmet pga att vi inte fick ngn hjälp av kommunen med ett boende.2003 fick vi den hjälpen då det gått alldeles för långt och den kommunen vi bodde i då ansåg att han behövde dygnetruntpassning,något han ej fick hemma då min mamma jobbade.

Men ja det var jobbigt.Kändes som om vi svek honom,speciellt eftersom han inte ville vara där.

I ert fall så verkar det inte som att din mormor vantrivs,i alla fall skriver du inget om det?

Be din mamma prata med ngn på vc om detta,säg till henne att du inte orkar.

kram

[scamamma]

Tack för ditt svar! Och kramen!
Jag vet inte riktigt vad jag vill med detta inlägg?? Kanske bara ösa ur mig lite till någon "annan". Det känns lättare att tala ut när man inte måste väga orden...

Jo, jag VILL gärna säga till mamma att det är jobbigt, och att jag inte orkar, men det blir ju ytterligare skuldkänslor att lägga på henne, eller hur? Att hon belastar sin egen dotter med sina problem?? Vi har talat om att söka hjälp tillsammans, mamma och jag, och jag har också talat med mormors läkare som lovat att skriva remiss åt oss när det kommer dithän... Jag känner mig så vansinnigt trött, är rädd att bränna mig på detta. Har 3 barn som kräver sitt, minstingen är bara 8 mån...
Mamma verkar tyvärr inte kunna älta detta med mina syskon, vilket hade kunnat lätta bördan, kanske för att de inte är riktigt lika "insyltade" pga längre avstånd (vi bor alla i samma stad, men mamma och jag i samma stadsdel, även mormors hus var nära). Jag vill känna mig utvald, för att mamma kan tala så fritt och öppet med mig, men jag saknar mina syskon i detta. Jag tror inte de fattar vilket börda det är.

Vad gäller mormor så varierar humöret väldigt. Vissa dagar ska hon bara HEM!!! och vi är elaka och egoistiska som inte hämtar henne genast! Andra dagar är allt toppen och hon har en sååå fin lägenhet -"och de till och med städar för mig, visst är de rara, töserna jag har som grannar" dvs personalen!! Vi vet aldrig vad som väntar när vi hälsar på.

Jag tror att jag har en tendens att köra "strutsen" här och hoppas att problemet försvinner av sig självt med tiden. Jag hoppas bara att jag orkar, och gubben min som har blivit min "sop-tunna" jag öser allt i.

Hur har ni orkat igenom detta? Skuldkänslorna?? Sorgen efter? Jag tolkar dig som att din pappa inte finns kvar? Känner du att du önskar att du gjort mer? Sökte ni hjälp?
Tack och kram tillbaka!

[skanetjej]

den 21 december 2008,så det har varit ett tungt år för oss alla nu.Vi sökte ingen hjälp utan pratade med varandra men vi är 6 stycken som kan prata plus att vi har sambos att prata med så vi belastar inte en med allt såsom sker i ditt fall.Skuldkänslorna var riktigt jobbiga och jo jag önskar att jag hälsat på mer,tagit hem honom mer men i situationen var där så mycket annat också...tyvärr

Prata med din mamma,du måste för att inte gå under,du har din egen familj också att tänka på.Dina barn är små.Kan du prata med dina syskon om detta?De kan väl prata med din mamma,förklara för dem hur du känner.

Din mamma måste förstå att du inte kan hjälpa henne till 100% även om man såklart vill.Du måste få sörja själv,ta hand om dig och din familj och för att orka det kan du inte ta hand om din mamma.Dina syskon måste få veta vilken börda det är för dig,de måste stötta din mamma de också.

Ibland nu kan jag känna att jag kanske ska prata med ngt proffs om detta,det är ff jobbigt såklart,det är ju inte så längesen min pappa gick bort.Han hade som du läste varit sjuk länge i 14 år så man har sörjt hela tiden,det är länge.Jag både har och inte har gått igenom alla sorgens stadier och det tror jag gäller hela min familj.Min dotter saknar morfar hon med,frågar mycket om honom.Jag svarar så gott jag kan men samtidigt gör det mig ledsen och påminner mig om min saknad efter honom.Samtidigt som jag tycker att det är skönt att han slipper lida längre...

kram

[scamamma]

Då kämpar du så klart fortfarande med det värsta, vassaste sorgearbetet Har ni klarat av det praktiska, begravning mm? lider med dig.
14 år är lång tid. Då blev han sjuk i alldeles för ung ålder, antar jag.
Min svärmor vårdade svärfar i hemmet, efter flera strokes, i 7 år innan han fick boende. Han dog,för 11 år sedan, 63 år gammal. Jag lärde aldrig känna honom riktigt, då han redan var mkt sjuk när min man och jag träffades. Min man säger idag, när han ser mitt med mormor att han känner så väl igen det helvete jag går igenom.

Tack för ditt stöd. Jag har bestämt mig för att ta det direkt med mamma. Det kommer att bli tufft, men du har rätt. Jag måste. Min man tar ungarna med sig till svärmor imorgon efter jobbet, och mamma kommer hit. Har tänkt ladda upp med storfika och näsdukar...

Måste åka till mormors hus också, och gå igenom allt. Konstigt. Det känns som om man ska röja i ett dödsbo. Hon lever ju! Men hon kommer aldrig hem igen. Vi vågar inte heller låta henne komma hem på besök ännu, av rädsla för att hon vägrar åka tillbaka... Visst känner man sig som en kallblodig skurk.

Det är så skönt att "prata" med någon utomstående med erfarenhet av demens. Tack för att du orkar bry dig mitt i ditt eget kaos.

Varma kramar

[skanetjej]

är avklarad.Bouppteckningen drar tyvärr ut på tiden,det är riktigt jobbigt vill jag lova.Man kan liksom inte riktigt gå vidare i sorgen.

Min pappa var 60 år när han fick sin allvarliga hjärnblödning så ja han var ung,det sa läkarna att det var ungt för denna sortens hjärnblödning och han höll på att dö redan då men klarade sig med epilepsi,afasi,apraxi m,m som biverkningar.December 2007 fick han diagnosen cancer i magen samt ett bråck på stora kroppspulsådern,det var de som sprack,det han dog av den 21 december 2008,kvart över 3 på em.

Så himla synd om din mormor,det ska ta mig tusan inte vara så,det gör mig arg att man inte får den hjälpen man har rätt till.Att man ska behöva kämpa mot allt och alla.

Det här klarar du,det är ju inte så att din mamma aldrig får prata med dig men hon behöver prata med ett proffs,som kan hjälpa henne med detta.Du är stark,tänk på det.

Ja fy det vet jag hur det känns.Hemskt.Vi tog nästan inget av det min pappa haft på hemmet.Bara det vi gett honom i presentväg plus att jag tog den koftan han alltid hade på sig.

Ja man känner sig som en skurk men vi gjorde exakt samma sak och med facit i hand så var det rätt.Det är bättre att det får gå ett tag innan ni tar hem henne på besök.

Prata på,jag tycker också att det är skönt att kunna "prata" med någon som vet hur det känns.Ingen annan kan egentligen förstå när de inte vet hur demens m,m yttrar sig.

Tack själv

Varma kramar