Någon som känner igen detta??
_02 Sommarbarn
  1. anonymt namn
    #1

    Någon som känner igen detta??

    Har en son på 6-år som varit trygg och inte alls orolig..men nu helt plötsligt så har allt detta blivit totalt omvänt
    Han är otrygg när han ska sova, kan skrika 100 gånger för att kolla att vi vuxna är på plats, han springer upp och ner för trappan (vi har våra sovrum på 2:a våningen) och
    kollar så vi verkligen är inne.
    Vi har ALDIG någon gång gått ut och lämnat honom själv när han sovit eller så, men ändå så har han denna oro!!
    Han vill inte heller att jag (mamman) ska gå in på en affär medan han väntar i bilen med pappan, för då början han genast fråga vart jag gått, om något hänt mig, var för jag inte genast kommer ut ur affären osv.
    Hör detta till åldern, eller vad är det som hänt???
    Det har inte hänt något speciellt i vår familj, allt är som det alltid varit här hemma och inget speciellt har hänt i förskolan häller.
    Snälla, snälla är det någon som känner igen detta?? och kan ge oss lite råd..vad ska vi göra??
    Detta håller på att bli JÄTTE jobbigt för oss alla
  2. 1
    Någon som känner igen detta?? Har en son på 6-år som varit trygg och inte alls orolig..men nu helt plötsligt så har allt detta blivit totalt omvänt
    Han är otrygg när han ska sova, kan skrika 100 gånger för att kolla att vi vuxna är på plats, han springer upp och ner för trappan (vi har våra sovrum på 2:a våningen) och
    kollar så vi verkligen är inne.
    Vi har ALDIG någon gång gått ut och lämnat honom själv när han sovit eller så, men ändå så har han denna oro!!
    Han vill inte heller att jag (mamman) ska gå in på en affär medan han väntar i bilen med pappan, för då början han genast fråga vart jag gått, om något hänt mig, var för jag inte genast kommer ut ur affären osv.
    Hör detta till åldern, eller vad är det som hänt???
    Det har inte hänt något speciellt i vår familj, allt är som det alltid varit här hemma och inget speciellt har hänt i förskolan häller.
    Snälla, snälla är det någon som känner igen detta?? och kan ge oss lite råd..vad ska vi göra??
    Detta håller på att bli JÄTTE jobbigt för oss alla
  3. Medlem sedan
    Jul 2000
    #2

    Jag tror inte att det har hänt

    något, utan det är en helt normal utvecklingsfas.
    Runt 6 års ålder kommer barnens frågor på det existentiella. Många barn blir extremt mörkrädda, trots att de inte varit det innan. Tankar på spöken och monster dyker upp, liksom döden.
    Vi har haft många pratstunder om allt detta hemma, och det blir något bättre.

    Prata med honom när han inte är orolig eller otrygg och fråga om han kan sätta några ord på sina känslor. Vad är det han är orolig för? Utgå därifrån sedan och prata om det han är orolig för. Är han orolig för att ni ska lämna honom eller att ni ska dö så bekräfta hans rädsla, men försök att förklara så grovt som möjligt om döden (om det är det han är rädd för). Kanske kan ni hitta böcker som handlar om det och läsa.
    Det allra bästa är att prata, och att som förälder inte vara rädd att prata om känsliga ämnen.

    Det går över, tids nog, men det är jättejobbigt för alla medans det pågår.

    Kram
    Ango
    Paulina 001213, Simone 020804, Victor 040802 och Axel 100111
    ~http://angosdagar.blogspot.com/~ Vardagsbloggen
    ~http://matbak.blogspot.com~ Mat- och bakbloggen
    ~http://bokfilm.blogspot.com~ Bok- och filmbloggen
  4. 2
    Jag tror inte att det har hänt något, utan det är en helt normal utvecklingsfas.
    Runt 6 års ålder kommer barnens frågor på det existentiella. Många barn blir extremt mörkrädda, trots att de inte varit det innan. Tankar på spöken och monster dyker upp, liksom döden.
    Vi har haft många pratstunder om allt detta hemma, och det blir något bättre.

    Prata med honom när han inte är orolig eller otrygg och fråga om han kan sätta några ord på sina känslor. Vad är det han är orolig för? Utgå därifrån sedan och prata om det han är orolig för. Är han orolig för att ni ska lämna honom eller att ni ska dö så bekräfta hans rädsla, men försök att förklara så grovt som möjligt om döden (om det är det han är rädd för). Kanske kan ni hitta böcker som handlar om det och läsa.
    Det allra bästa är att prata, och att som förälder inte vara rädd att prata om känsliga ämnen.

    Det går över, tids nog, men det är jättejobbigt för alla medans det pågår.

    Kram
    Ango
  5. Anonym
    #3
    Har försökt få honom att berätt om vad det är som gör honom SÅ rädd och orolig, men det är svårt för honom att sätta ord på det han är orolig och rädd för. Men just detta om att människor dör är något som vi tror han "kommit på" och han är nog jätte rädd att det ska hända oss i familjen något.
    Att prata om känslor är något som vi gör ofta för det tycker vi är jätte viktigt, men som sagt han har svårt att sätta ord på det som "trycker" honom.
    Tack för att du svarade..skönt att höra att vi inte är ensama som detta!!
  6. 3
    Har försökt få honom att berätt om vad det är som gör honom SÅ rädd och orolig, men det är svårt för honom att sätta ord på det han är orolig och rädd för. Men just detta om att människor dör är något som vi tror han "kommit på" och han är nog jätte rädd att det ska hända oss i familjen något.
    Att prata om känslor är något som vi gör ofta för det tycker vi är jätte viktigt, men som sagt han har svårt att sätta ord på det som "trycker" honom.
    Tack för att du svarade..skönt att höra att vi inte är ensama som detta!!
  7. Medlem sedan
    Jan 2004
    #4
    Här är en till mamma med en 6åring som känner igen.
    Du har fått finfina svar av Ango så jag ville bara påvisa att ni inte är ensamna.
  8. 4
    Här är en till mamma med en 6åring som känner igen.
    Du har fått finfina svar av Ango så jag ville bara påvisa att ni inte är ensamna.
  9. Medlem sedan
    Jul 2000
    #5

    Jag tycker ni gör

    allt som man "bör" göra, och såklart är det svårt för honom att sätta ord på rädslan. Rädslor är ju ofta irrationella och det är svårt att säga exakt vad det är som skrämmer. Precis som när barn blir sådär tokarga och man själv inte förstår varför. Ofta förstår de inte själva heller och kan inte förklara varför de blev så arga.

    Fortsätt som ni gör med sonen, visa att ni finns där och att ni tar hans rädsla på allvar och fortsätt prata om det. Det kommer gå över så småningom, men tills dess är det bara att försöka göra det bästa som går av situationen.

    Kram
    /Ango
    Paulina 001213, Simone 020804, Victor 040802 och Axel 100111
    ~http://angosdagar.blogspot.com/~ Vardagsbloggen
    ~http://matbak.blogspot.com~ Mat- och bakbloggen
    ~http://bokfilm.blogspot.com~ Bok- och filmbloggen
  10. 5
    Jag tycker ni gör allt som man "bör" göra, och såklart är det svårt för honom att sätta ord på rädslan. Rädslor är ju ofta irrationella och det är svårt att säga exakt vad det är som skrämmer. Precis som när barn blir sådär tokarga och man själv inte förstår varför. Ofta förstår de inte själva heller och kan inte förklara varför de blev så arga.

    Fortsätt som ni gör med sonen, visa att ni finns där och att ni tar hans rädsla på allvar och fortsätt prata om det. Det kommer gå över så småningom, men tills dess är det bara att försöka göra det bästa som går av situationen.

    Kram
    /Ango
  11. Anonym
    #6
    Tusen tack för dina svar!! Vi har nu de senaste dagarna försökt prata ännu mer med sonen och försökt få honom att berätta ALLT som gör honom rädd och orolig och han har kunnat berätta att det är just de att han är rädd att "mamma och pappa ska försvinna", att någon ska bryta sig in i huset och ta oss här i från. Eller att något ska hända oss. Han har en otrolig separations ångest när han ska vara ifrån mig (mamma). Men det går ändå bra att gå till skolan för honom och han har trevligt där och det känns SÅ skönt!! Men när han då kommer hem så vill han ha total koll på vart jag är.
    Sen vi började prata ännu mer med honom ,så har det med små, små steg börjat gå bättre när han ska sova (fast det ändå är jobbigt för honom och för oss runt sovdags). Sonen har varit en trygg och lugn kille, som lagt sig varje kväll utan minsta problem, så detta är verkligen något som vi inte hade väntat oss..men det är bara att vänta ut det. Förhoppningsvis så "går det om" och vi får vår trygga kille tillbaka!!!
  12. 6
    Tusen tack för dina svar!! Vi har nu de senaste dagarna försökt prata ännu mer med sonen och försökt få honom att berätta ALLT som gör honom rädd och orolig och han har kunnat berätta att det är just de att han är rädd att "mamma och pappa ska försvinna", att någon ska bryta sig in i huset och ta oss här i från. Eller att något ska hända oss. Han har en otrolig separations ångest när han ska vara ifrån mig (mamma). Men det går ändå bra att gå till skolan för honom och han har trevligt där och det känns SÅ skönt!! Men när han då kommer hem så vill han ha total koll på vart jag är.
    Sen vi började prata ännu mer med honom ,så har det med små, små steg börjat gå bättre när han ska sova (fast det ändå är jobbigt för honom och för oss runt sovdags). Sonen har varit en trygg och lugn kille, som lagt sig varje kväll utan minsta problem, så detta är verkligen något som vi inte hade väntat oss..men det är bara att vänta ut det. Förhoppningsvis så "går det om" och vi får vår trygga kille tillbaka!!!
  13. Medlem sedan
    Oct 2003
    #7

    Precis som min 8-åring

    Känner mycket igen min egen son, som börjadde bli väldigt orolig strax innan han skulle fylla 8. Att jag eller nån i familjen skulle dö, kollar av hela tiden. Fröken hade (otaktiskt tycker jag) berättat bl.a. om en mamma som blivit överkörd och dött, samt om "fyllos" etc. vilket vår son tog in som en svamp.
    Han har haft väldigt svårt att säga hej då på morgonen vid skolan och om ingen "fritidsfröken" är där (dom är han trygg med) vill han inte gå in.
    Jag och min man var ut och åt för första gången på länge i lördag pga detta, mormor var barnvakt och det gick bra, fast han ringde typ 6 gånger.
    Spöken och monster är inga som helst problem, det är verkliga saker han oroar sig för.
  14. 7
    Precis som min 8-åring Känner mycket igen min egen son, som börjadde bli väldigt orolig strax innan han skulle fylla 8. Att jag eller nån i familjen skulle dö, kollar av hela tiden. Fröken hade (otaktiskt tycker jag) berättat bl.a. om en mamma som blivit överkörd och dött, samt om "fyllos" etc. vilket vår son tog in som en svamp.
    Han har haft väldigt svårt att säga hej då på morgonen vid skolan och om ingen "fritidsfröken" är där (dom är han trygg med) vill han inte gå in.
    Jag och min man var ut och åt för första gången på länge i lördag pga detta, mormor var barnvakt och det gick bra, fast han ringde typ 6 gånger.
    Spöken och monster är inga som helst problem, det är verkliga saker han oroar sig för.

Liknande trådar

  1. Känner någon igen detta?
    By ~Em~ in forum _1002 Februaribarn
    Svar: 6
    Senaste inlägg: 2010-01-28, 12:27
  2. Någon som känner igen sig i detta?
    By Anonym in forum Kropp & hälsa
    Svar: 5
    Senaste inlägg: 2009-11-01, 19:25
  3. Någon som känner igen detta?
    By anonymt namn in forum Pappasnack
    Svar: 19
    Senaste inlägg: 2008-02-17, 12:22
  4. Någon som känner igen detta?
    By Klaudia 3barnsmor in forum Småbarn
    Svar: 10
    Senaste inlägg: 2007-04-01, 16:44
  5. Känner någon igen detta?
    By gellan in forum Barnsjukdomar
    Svar: 4
    Senaste inlägg: 2005-11-16, 08:47
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar