tveksam styvpappa

[snoddis123]

Hej där ute.

Det känns lite konstigt att skriva rakt ut i internetvärlden om mitt privatliv, men jag litar på att ni finns där, andra oroliga o ärliga föräldrar. Jag skilde mig för 2 år sedan från mina barns far, efter 16 år s äktenskap då jag träffat en man som jag tyckte mig ha sökt efter i hela mitt liv.
Han skilde sig i sin tur och så var allt frid o fröjd, men icke sa nicke. Jag tridde vi skulle dela allt i vått o torrt, men min nye pojkvän kände sig osäker på att börja om med små barnm, mina killar är under 15 år och hans barn är över 23 , då han är äkldre än mig.
Nu har vi varit ett par i två år. Vi är särbo och ses varannan helg pga av att han har sin handikappade vuxna son boende hos sig varannan vecka o mina förhållandevis små barn 8 o 12 tycker det är svårt att umgås med min pojkväns son pga av hans handikapp som gör honom mkt högljudd osv.
Då min pojkvän ständigt påtalat sin tveksamhet över mina barn o att ta ansvar för dem, har jag dragit mig tillbaka och ni ses vi bara varannan helg så vi inte har våra barn hos oss.
Vad göra? För min pojkvän är hans son allt och viktigast, jag anser att mina barn är lika viktiga o mitt i allt iho älskar vi varandra.
Är det någon därute som har varit i en liknande situation?

[dell111]

Jag är i lite liknande sits. Jag har tre barn 11-19 år och min särbo har tre barn 13-18 år. De yngsta går i olika grundskolor, 2 mil emellan. Vi har varit särbo i 1 år nu.
Vi är bägge tveksamma till att flytta ihop så länge vi har så pass många barn boende hemma. Vi bor tillsammans varannan vecka då vi inte har några barn och på var sitt håll den vecka vi har barnen hemma.
Har du dina barn mer än varannan vecka? Är din särbo tveksam till att träffa dig även den vecka han inte har sin son hos sig?
Jag och min särbo träffas ibland även de veckor vi har barn, schemat är ju inte helt statiskt pga av resor etc. Men ingen av oss tar något ansvar för den andres barn - när han är hos mig fixar jag med mina barn och när jag är hos honom fixar han med sina.
Som du hör är jag nöjd som det är. Förstår nog inte riktigt ditt problem?

[Mamma Erik]

Men barnen har en pappa, som, tillsammans med dig har ansvaret för era barn.
Jag kan mycket väl förstå din särbo, en sak är säkert, om jag skulle bli singel igen (vilket jag verkligen inte vill) så finns det ingenting i världen som skulle få mig flytta tillsammans med en man som har mindreåriga barn.
Jag har flera väninnor som har separerat från sina sambos, av den enkla anledningen, de vill inte gå in och vara reservföräldern och när mannen ifråga inte accepterade detta, så var det adjö.
Så man måste faktiskt acceptera att alla vill inte ha en föräldraroll, även om de älskar partnern.

[snoddis123]

Hej Tack för båda inläggen!

Ni har rätt båda två i det ni säger.
Mitt problem är att jag har tagit till mig särbons hanikappade son, för det är självklart för mig eftersom sonen är ju en del av den man jag älskar. Därför har jag inte förstått att min särbo tyckt att det varit bra att jag accepterat hans son, men själv anmärkt på faktumet att jag har små barn. Mina barn blir större. Hans son kommer alltid att vara "liten".
Jag har börjat acceptera att det faktiskt är mina egan dumma förväntningar om den lyckliga familjen som spökar.
Tack för era kloka åsikter Mamma Erik och Dell111.
Jag vet att man väljer sina situationer o partners själv. Och att de så klart ska få vara dem de är.
Ha det bra!