Du är inte ensam. Jag kan också bli så irriterad på sånt. En annan sak jag stör mig på är när man är hemma hos kompisar som har barn i 4-6 års åldern och det är kväll och barnen är ÖVERTRÖTTA, men föräldrarna vägrar av någon anledning att natta barnen. Så dem springer gatlopp i huset, hoppar i sofforna och väsnas i största allmänhet. Sen kollapsar dom i soffan och vägrar flytta sig när mamman eller pappan ska sätta sig, så föräldern får sitta på en pinnstol brevid för att ungen vräkt ut sig i soffan och klockan är liksom över tio på kvällen.
Kan man inte bara säga att det är sovdax och sen natta ungarna?
Där, på soffkanten sitter jag med Sixten och känner att jag helst skulle vilja ha hjälm på honom. Han får aldrig vara ifred, det ska pillas och klappas och köras racerbilar precis runt huvudet och på bågen till babygymet osv. Jag säger till, och man lyder en stund, sen är man där igen och väsnas, precis där Sixten ligger.
Jag fattar inte heller varför föräldrar inte kan säga ifrån. Det kanske är lätt för oss att tycka massa nu, vi kanske blir lika mesiga sen också, det vet jag inte. Men, jag tycker det är jobbigt att inte kunna umgås avslappnat med våra kompisar med barn just för att jag inte "litar på" att barnen tar det försiktigt i sällskap med min son.
Föresten! Ska ni köpa hus? Vad härligt!!
Hur bor ni nu då?