Ärdet bara jag???

[Lincoln]

Kan bli så IRRITERAD på föräldrar som inte har vett att kunna säga till sina barn.
På jobb, i butiker och bland vänner!!!

De låter barnen vråla, skrika, avbryta dom stup i ett och sen står föräldrarna där med ett fån-leende och tycker att det är ok att bli behandlade på det sättet????

Igår när jag var och handlade i en djurbutik, sprang jag ihop med en gammal kollega och hennes barn (5 år gammal) hon...

Eller..ja..

Kolla i bloggen! Skrev hela historien där.
Orkar ni inte läsa hela dagens blogg (haha) så bläddra ner till precis under akvariebilden)

Är de bara jag som blir så förbannad?????

[Emelie_]

NÄ!! Det är inte bara du!!!
Jag blir SKOGSTOKIG när jag bevittnar sånt!!

Om de bara visste vilken otjänst de gör sitt barn!

Dessutom är det så enormt respektlöst mot dig, som hon pratade med.

Man ser detta ofta.
Mest i butikerna!

Nåt barn som ligger o vrålar o skriker o spakar på lösgodislådorna!!

Bredvid står en handfallen förälder och ler oroligt.

Slutar oftast att ungen får lösgodis så den blir tyst!!

Ointelligent är ordet!!!

Jag hade tagit Tyra under armen och lämnat butiken! Inte en chans att hon hade fått NÅGOT om hon hade betett sig så.

[Glupp]

Själva vredesutbrott från barn tycker jag inte är så illa, de har ju känslor, önskningar mm de oxå.. Å då får de väl vara arga eller ledsna en stund.. Jag har stått någon gång med min stora tjej då hon uppfört sig som du beskriver, legat på golvet, sparkat och skrikit - fick _många_ elaka blickar för det men det skiter jag högaktningsfullt i. Dock tog det bara 5 min sen var det över - det var inte "roligt" längre och tydligen gav ju inte det beteendet utdelning - dvs dottern fick inte vad hon hade tjatat om ... nice å sen kunde vi handla vidare. Var ensamstående med henne så skulle jag lyfta ut henne ur affären om hon kinkade skulle vi inte fått något handlat och då hade ju dottern lärt sig att OM man bara protesterar tillräckligt ljudligt så slipper man handla (de är ju långt ifrån dumma de små)

Men att ge barnet något efter ett ilskeutbrott är inget vidare då är det bättre att barnet får allt det efterfrågar på en gång för annars kommer barnet lära sig att testa sina föräldrar i alla situationer om de är inkonsekventa...

Nåväl, barn skriker och beter sig ibland så är det inte så mycket att höja på ögonbrynen åt.. anser iaf _jag_

[*helencecilia*]

Jag känner igen din reaktion. Så tänkte jag nog själv en gång för länge sedan. Jag tycker inte att man gör barnet en tjänst när man aldrig säger till. Det bästa sättet att lära sitt barn att kräva att bli respekterad att att man själv kräver att bli respekterad. Fast på rätt nivå i förhållande till barnets ålder såklart.

Nu när jag själv har en 5- och en 7-åring ser jag mer nyanserat på en sådan situation. Kanske vill mamman inte ta konflikten just där. Kanske vet hon att barnet ändå inte gör som hon säger etc. Jag skulle kanske tycka synd om henne snarare än att bli arg.

Sedan vill vi väl inte heller att barnen gör precis som vi säger hela tiden? De ska ju växa upp till kritiskt tänkande varelser och inte till lydiga robotar.

[Lincoln]

Hon fick inget vredesutbrott.
Hon bara avbröt hela tiden!!
Något som absolut INTE är ok!!

[Lincoln]

Tycker man tar konflikten när den uppstår!
Det är respektlöst mot den man pratar med att konstant avbrytas av barnet och sen börja resonera med det!
Dottern var så stor så hon hade lätt klarat av att få höra:

-Jag vill inte att du avbryter mig när jag pratar!

[Tillhör annan grupp]

Jag blir så trött på föräldrar som inte kan se till att uppfostra sina barn så att de respekterar andra inkl sig själv.

Jag har själv 2 barn och jag skulle aldrig tolerera att någon av dom uppförde sig så.
Jag säger ifrån direkt. Först vänligt och sen lite mer irriterat!
Helt ofattbarn att hon började prata med sin dotter gång på gång och le åt situationen.

Dottern är stor nog att se att mamman pratade med en kompis och kan definitivt vänta till mamman har pratat klart!

[Glupp]

Åh jag svarade på Emelies exempel inte ditt, för nej jag tycker inte det är Ok heller att barnet avbryter hela tiden. Samtidigt vet du ju inte vad som hänt innan ni träffades? Kanske fanns en orsak till detta pladder. Sen tyckte ju mamman uppenbarligen att det var OK. Äh jag vet inte men detta med barnuppfostran är ju en het potatis

[Lincoln]

Haha..ja jag såg de sen..att du svarade på Emelies inlägg =)

[Glupp]

Vilket fint svar! Precis så har jag också upplevt det, har haft starka åsikter och idéer om saker men sen när man själv befinner sig i situationen inser man att det kanske är andra spelregler som gäller.

det sista du skriver satt jag också och funderade på, jag vill inte ha ett barn med kadaverdisciplin, fast jag förväntar mig dock att bli bemött med respekt från mina barn men då gäller ju det åt andra hållet också att de blir bemötta med respekt. Ibland blir ju även barn så bubbligt fyllda med prat och bara _måste_ berätta annars spricker de... Sedan är det inte alltid man som förälder orkar vara pedagogisk eller som du skriver ta konflikten - ibland måste man ju välja sina "strider" också..

[Glupp]

:-) Ibland svarar man ju på av bara farten...

[Sivan70]

Välja strider ja...det känner jag igen. Man orkar inte alltid ta alla konflikter där och då utan man får vara lite selektiv...för sin mentala hälsas skull

[anko]

Du är inte ensam. Jag kan också bli så irriterad på sånt. En annan sak jag stör mig på är när man är hemma hos kompisar som har barn i 4-6 års åldern och det är kväll och barnen är ÖVERTRÖTTA, men föräldrarna vägrar av någon anledning att natta barnen. Så dem springer gatlopp i huset, hoppar i sofforna och väsnas i största allmänhet. Sen kollapsar dom i soffan och vägrar flytta sig när mamman eller pappan ska sätta sig, så föräldern får sitta på en pinnstol brevid för att ungen vräkt ut sig i soffan och klockan är liksom över tio på kvällen.

Kan man inte bara säga att det är sovdax och sen natta ungarna?

Där, på soffkanten sitter jag med Sixten och känner att jag helst skulle vilja ha hjälm på honom. Han får aldrig vara ifred, det ska pillas och klappas och köras racerbilar precis runt huvudet och på bågen till babygymet osv. Jag säger till, och man lyder en stund, sen är man där igen och väsnas, precis där Sixten ligger.

Jag fattar inte heller varför föräldrar inte kan säga ifrån. Det kanske är lätt för oss att tycka massa nu, vi kanske blir lika mesiga sen också, det vet jag inte. Men, jag tycker det är jobbigt att inte kunna umgås avslappnat med våra kompisar med barn just för att jag inte "litar på" att barnen tar det försiktigt i sällskap med min son.

Föresten! Ska ni köpa hus? Vad härligt!! Hur bor ni nu då?

[Glupp]

Jag märker det bland annat med min snart 20-månaders tjej, skulle jag hålla benhårt på mina principer så skulle allt vara NEJ och ajaj, det fungerar inte... Hon har faktiskt börjat gå fram till saker titta på mig och säga ajaj med frågan i rösten.. Hjälp så ska det ju inte vara ... så nu har jag börjat bli lite "slappare" :-D

[Hanna.]

Jag hade nog hållt med dig innan jag hade ett lite större barn, för jag tycker att det är viktigt att vara förälder och lära sina barn gränser, men samtidigt så känner jag att det gäller att välja sina strider ibland, för om man tjatar om allting kommer barnet tillslut stänga av.

Min "stora" är ju visserligen bara 2,5, men notorisk pratkvarn och hade uppfört sig precis som i ditt exempel, pratat som en tok.
Jag säger alltid till honom i sådana situationer att han får vänta tills jag är klar, men det klarar han i ca 20 sekunder innan han hittar något nytt han måste säga. Efter 2 tillsägelser och en undanmanöver, typ: gå och titta på fiskarna tills jag är klar, så skulle jag nog ge upp och diskutera det hela med honom efteråt istället.

Det finns dock vissa saker man inte skall vika på tycker jag och det är ju att han måste stanna om jag säger stopp, aldrig slå någon etc.. Där måste man vara hårdare.

Dessutom är jag väldigt noga med när man är hemma hos någon annan att han frågar innan han leker med saker och påpekar att de får säga till honom om han gör något som de andra inte gillar. Det är jätteviktigt för barn att lära sig att det finns olika gränser på olika ställen tycker jag.

[JennyKL]

Jag blir irriterad på precis samma sätt som du. Jag tycker att man ska säga till barnen, vänligt och tydligt. Och ihärdigt, om det behövs. Jag blir även irriterad när barn talar med för hög röst eller tar för mycket plats på tunnelbanan. Det accepterar inte jag av mina egna barn, de måste respektera att det finns andra människor att ta hänsyn till.

MEN man vet inte hur många konflikter den fånleende mamman gått igenom den dagen, hon kanske inte orkar med en till? Hon kanske väljer att ta konflikten senare, hemma, eftersom hon VET att barnet skulle kasta sig ner och skrika i en kvart? Det kan ju inte vi som står runtomkring veta. Vi lär inte bli mindre irriterad av att BÅDE mamman och barnet står där och gastar.

Nu råkar jag själv ha sån tur att mina två stora sköter bråkandet hemma (och de gör det med besked), på offentliga platser brukar de vara änglalika så jag behöver inte fundera på hur jag ska säga till dem :-)

[Lincoln]

Ja!! Gud, så irriterande!!!
Det har jag också varit med om!!!!

Ungarna blir behandlade som kungar o drottningar och föräldrarna sitter på golv eller pallar medan ungarna ligger utspridda över möblerna och vägrar ge plats!!

Ja, jag blir bara förvånad..och arg!!
En sak vet jag..de ska inte bjudas hit här iallafall!!!

Hus..ja, vi bor redan i hus, men de krävs större nu =)
Letar på..men oj va dyrt de är =)

[Pytte med 4]

Jag förstår din känsla, men jag förstår mamman också. Vi vet ju inte vad som hade hänt tidigare.
Men visst, för mig är det viktigt att mina barn lär sig att visa hänsyn och respekt (på samma sätt som det är viktigt för mig att visa DEM hänsyn och respekt!!). Om mina barn avbryter när jag pratar ber jag dem vänligt att vänta tills jag har pratat klart, men om de då inte skulle lyssna (min 5-åring t.ex. kan bubbla över och ha mycket som hon vill berätta - helt naturligt för ett barn i den åldern) kanske jag inte tar en jättekonflikt just då. Det ger ändå inte så mycket - jag vill att mina barn ska FÖRSTÅ varför jag vill att det ska vara på ett visst sätt, jag vill inte bara att de ska lyda för att jag blir arg - de har inte lärt sig något alls då, det är bara en lösning för stunden. När vi sen kommer hem, och det är lugnt (så att barnet faktiskt kan ta till sig vad jag säger), då kan vi prata om hur viktigt det är att man visar hänsyn och VARFÖR man inte ska avbryta när någon annan pratar. Barnet gör det inte för att det tycker att mamma inte är värd ett skit eller för att det mamma säger inte är viktigt - barnet avbryter för att det vill berätta något för sin mamma, och barnet tycker att DET är viktigt (sen kanske vi tycker att det är en "skitsak" barnet säger, men det är det kanske inte för barnet!).
Nu har inte det här riktigt att göra med det du berättade, men jag har även sett omvända situationer, där föräldern ryter i åt barnet att det ska vara tyst för att mamma/pappa pratar och barnet får inte avbryta, men sen visar inte föräldrarna barnet samma respekt utan avbryter utan problem barnet när det pratar. Respekt ska gälla åt båda hållen

[Bebis i nov..]

Nej, jag kan också bli irriterad och förbannad och tänka att "sådär ska minsann inte mina barn få göra". Men samtidigt så är det lätt att säga så nu men kanske något helt annat när situationen sker gång på gång. Sen får man ju komma ihåg att barn är barn också. Men visst kan det vara irriterande, förmodligen för att det är så främmande för en själv. Du är väl förskollärare? Vad säger den teorin om hur man ska hantera sånt där och hur barn i den åldern fungerar?

[Uwis]

Nä, jag skulle inte bli irriterad över en sån sak faktiskt. MEN själv så säger jag till mina barn (dagligen) att jag måste få prata till punkt!! Jag tycker det är viktigt att dem lär sig det.
Samtidigt så tycker jag att barn är barn och jag kan förstå att de blir uppspelta i en djuraffär. Jag tycker toleransen i samhället har hårdat ganska mycket mot barn och jag kan faktiskt bli lite irriterad på sånna människor som tycker att barn stör så fort dem låter. Sen vet man inte heller hur situationen för den familjen ser ut, barnet kanske har ett funktionshinder och inte förstår tillsägelser, mamman kanske var trött just då och inte riktigt orkade ta en konflikt. Det finns säkert många anledningar och därför försöker jag ha förståelse istället för att bli irriterad.