Jag vill separera...
Separation
  1. anonymt namn
    #1

    Jag vill separera...

    Öskar att min man också ville separera. Men det är tyvärr bara jag som tycker att jag ska flytta om det nu är för alltid vet jag inte. Han ger allt av sig själv och bjuder verkligen till. Har inget att klaga på. Det är jag som inte känner nåt för honom längre. Han ville ha sex häromkvällen ( har inte haft det på 6 mån) men då sa jag nej. Nu har han blivit sur..av förståliga skäl. När vet man att det är dax att bryta upp? Han blev helt vild o ledsen när jag sa att jag ville flytta för tre veckor sedan.
    Han förbjöd mig att flytta. Tre barn har vi, jag vill ju att vi ska vara överrens. Tänk om han skiter i allt, jobbet etc o bara ger upp? Är det någon som vet hur jag ska agera?

    Tacksam för lite råd
  2. 1
    Jag vill separera... Öskar att min man också ville separera. Men det är tyvärr bara jag som tycker att jag ska flytta om det nu är för alltid vet jag inte. Han ger allt av sig själv och bjuder verkligen till. Har inget att klaga på. Det är jag som inte känner nåt för honom längre. Han ville ha sex häromkvällen ( har inte haft det på 6 mån) men då sa jag nej. Nu har han blivit sur..av förståliga skäl. När vet man att det är dax att bryta upp? Han blev helt vild o ledsen när jag sa att jag ville flytta för tre veckor sedan.
    Han förbjöd mig att flytta. Tre barn har vi, jag vill ju att vi ska vara överrens. Tänk om han skiter i allt, jobbet etc o bara ger upp? Är det någon som vet hur jag ska agera?

    Tacksam för lite råd
  3. Medlem sedan
    Sep 2006
    #2
    Är det något/någon annan som drar, eller varför har du slutat älska honom?
  4. 2
    Är det något/någon annan som drar, eller varför har du slutat älska honom?
  5. anonymt namn
    #3
    Ingen annan drar men allt känns så dött. Tänker att jag bara är 39 år och om man ska gå vidare så kanske det är nu. Tiden går så fort jag får nästan panik att livet bara rinner iväg. Vi bråkar aldrig..allt är nästan perfekt förutom att jag inte känner nåt för honom. Ska man vara kvar för barnens skull? Jag kanske inte mår bättre av att sitta själv varannan vecka. Kan man säga att man längtar efter någon att älska?
  6. 3
    Ingen annan drar men allt känns så dött. Tänker att jag bara är 39 år och om man ska gå vidare så kanske det är nu. Tiden går så fort jag får nästan panik att livet bara rinner iväg. Vi bråkar aldrig..allt är nästan perfekt förutom att jag inte känner nåt för honom. Ska man vara kvar för barnens skull? Jag kanske inte mår bättre av att sitta själv varannan vecka. Kan man säga att man längtar efter någon att älska?
  7. anonymt namn
    #4
    Det låter som om du har en 40-årskris, jag skulle i första hand rekommendera dig att du söker samtalshjälp INNAN du river upp himmel och jord för fyra andra människor.
  8. 4
    Det låter som om du har en 40-årskris, jag skulle i första hand rekommendera dig att du söker samtalshjälp INNAN du river upp himmel och jord för fyra andra människor.
  9. Medlem sedan
    Sep 2006
    #5
    Som anonym skrev, vad tror du om en kris? http://www.alltforforaldrar.se/page/...i-landsproblem
  10. 5
    Som anonym skrev, vad tror du om en kris? http://www.alltforforaldrar.se/page/...i-landsproblem
  11. Medlem sedan
    Apr 2009
    #6
    Jag har kännt så här i drygt ett år. Det är först nu jag börjar ge upp. Jag är inte ett dugg attraherad av honom..blir bara irriterad på det han gör. Har pratat med terapeut som tycker kanske att det vore bra om jag flyttade för att få egen tid. Är så rädd att jag sitter där sen ensam och är efterklok och tänker- jag skulle försökt mer, bjudit till o inte gett upp så lätt. Jag håller på att bli tokig..jag orkar inte med den här jvla situationen längre !
  12. 6
    Jag har kännt så här i drygt ett år. Det är först nu jag börjar ge upp. Jag är inte ett dugg attraherad av honom..blir bara irriterad på det han gör. Har pratat med terapeut som tycker kanske att det vore bra om jag flyttade för att få egen tid. Är så rädd att jag sitter där sen ensam och är efterklok och tänker- jag skulle försökt mer, bjudit till o inte gett upp så lätt. Jag håller på att bli tokig..jag orkar inte med den här jvla situationen längre !
  13. Anonym
    #7
    Då känner vi precis lika. Jag skall också gå till terapeut. Tack för ditt svar, känns skönt att det finns fler .
  14. 7
    Då känner vi precis lika. Jag skall också gå till terapeut. Tack för ditt svar, känns skönt att det finns fler .
  15. Anonym
    #8
    Det här skriker klassisk kvinnlig 40-årskris.
    Allt är bra, allt är perfekt men lik förbannat ska allt kastas på soptippen.
    Nästa steg är en hurtig kontaktannons på Match.com.
    15 besvikelser senare kanske det inte är så kul längre.
    Men, Lycka Till.
  16. 8
    Det här skriker klassisk kvinnlig 40-årskris.
    Allt är bra, allt är perfekt men lik förbannat ska allt kastas på soptippen.
    Nästa steg är en hurtig kontaktannons på Match.com.
    15 besvikelser senare kanske det inte är så kul längre.
    Men, Lycka Till.
  17. Medlem sedan
    Dec 1998
    #9
    Ja, eller så har det inte med en kris att göra, men kanske det faktum att halva livet har gått och man stannar upp och reflekterar över vad man vill ha ut av den halva man har kvar... Det behöver inte alltid skrikas kris bara för att man känner att man vill något annat med den tid man har kvar... En kris låter negativt och sägs ofta i lite nedlåtande ton, som att man som 40-åring (eller de som har 30-årskris) plötsligt inte får analysera sitt liv och komma fram till att man inte är så nöjd, så tillfreds, som man någonstans tror att man kan bli.
    Då är det en styrka att våga gå ifrån ett bekvämt liv, där man delar tidningen, räkningarna, ansvaret men kanske inte utmanar varandra längre. Barnen börjar bli stora och man ska fylla tiden med att umgås med varandra. Och man kanske inte har mer att prata om. Då är det väl bättre att skapa en fungerande vänskapsrelation runt barnen, men leva på varsitt håll. Antingen som skilda eller bara som särbo.

    Jag säger inte att du ska lämna, men heller inte att du ska stanna. Du ska göra det du tror du mår bäst av själv om två år (räkna med minst ett år innan du vant dig vid att vara ensam och sörjt klart).

    Och barnen mår bra när mamma och pappa lever tillsammans. Absolut. Men de kan också må lika bra när mamma och pappa inte gör det, men är lyckliga på varsitt håll.

    Lycka till med vad du än bestämmer dig för.
  18. 9
    Ja, eller så har det inte med en kris att göra, men kanske det faktum att halva livet har gått och man stannar upp och reflekterar över vad man vill ha ut av den halva man har kvar... Det behöver inte alltid skrikas kris bara för att man känner att man vill något annat med den tid man har kvar... En kris låter negativt och sägs ofta i lite nedlåtande ton, som att man som 40-åring (eller de som har 30-årskris) plötsligt inte får analysera sitt liv och komma fram till att man inte är så nöjd, så tillfreds, som man någonstans tror att man kan bli.
    Då är det en styrka att våga gå ifrån ett bekvämt liv, där man delar tidningen, räkningarna, ansvaret men kanske inte utmanar varandra längre. Barnen börjar bli stora och man ska fylla tiden med att umgås med varandra. Och man kanske inte har mer att prata om. Då är det väl bättre att skapa en fungerande vänskapsrelation runt barnen, men leva på varsitt håll. Antingen som skilda eller bara som särbo.

    Jag säger inte att du ska lämna, men heller inte att du ska stanna. Du ska göra det du tror du mår bäst av själv om två år (räkna med minst ett år innan du vant dig vid att vara ensam och sörjt klart).

    Och barnen mår bra när mamma och pappa lever tillsammans. Absolut. Men de kan också må lika bra när mamma och pappa inte gör det, men är lyckliga på varsitt håll.

    Lycka till med vad du än bestämmer dig för.
  19. Medlem sedan
    Dec 1998
    #10
    Gräset är inte grönare på andra sidan. Mycket blir "bökigare" när man är skild (men ev nya kärlekar som ska gå ihop med barnen osv osv). Jag föreslår att du tar din man i handen och går i familjerådgivning. OM ni en gång varit kära finns chansen att "väcka upp känslorna" igen! Lycka till!
  20. 10
    Gräset är inte grönare på andra sidan. Mycket blir "bökigare" när man är skild (men ev nya kärlekar som ska gå ihop med barnen osv osv). Jag föreslår att du tar din man i handen och går i familjerådgivning. OM ni en gång varit kära finns chansen att "väcka upp känslorna" igen! Lycka till!
  21. Medlem sedan
    Dec 2008
    #11
    Hoppar in här och håller fullständigt med föreg. talare.
    Jag förstår inte heller varför man bekvämt kallar saker och ting för "kriser" och då specifikt hänger upp sig på ålder?!...
    Bara för att man råkar vara 29, 39, 41, osv kommer man alltid komma till vägskäl i livet där man reflekterar, och det är väl jättebra?! Till skillnad från att nöja sig med att leva ett bekvämt liv utan riktig lycka inombords? Rannsaka ofta säger jag och gör de förändringar som krävs, vi kan bara leva i nuet och göra förändringar som för oss framåt!
  22. 11
    Hoppar in här och håller fullständigt med föreg. talare.
    Jag förstår inte heller varför man bekvämt kallar saker och ting för "kriser" och då specifikt hänger upp sig på ålder?!...
    Bara för att man råkar vara 29, 39, 41, osv kommer man alltid komma till vägskäl i livet där man reflekterar, och det är väl jättebra?! Till skillnad från att nöja sig med att leva ett bekvämt liv utan riktig lycka inombords? Rannsaka ofta säger jag och gör de förändringar som krävs, vi kan bara leva i nuet och göra förändringar som för oss framåt!
  23. anonymt namn
    #12
    Ja i en familj som funkar i övrigt så vinner alla på att få det att fungera igen.

    Så himla spännande är det inte att sitta där varannan vecka ensam, jättesvårt att gå t ex kurser etc om man hela tiden missar varannan gång. Det är inte så himla lätt att hitta vänner som vill gå på krogen eller hitta på något öht, den helg man inte har barnen. Ständigt tomt i plånboken.
  24. 12
    Ja i en familj som funkar i övrigt så vinner alla på att få det att fungera igen.

    Så himla spännande är det inte att sitta där varannan vecka ensam, jättesvårt att gå t ex kurser etc om man hela tiden missar varannan gång. Det är inte så himla lätt att hitta vänner som vill gå på krogen eller hitta på något öht, den helg man inte har barnen. Ständigt tomt i plånboken.
  25. Anonym
    #13
    Men om känslorna är borta då? Ska man stanna och kämpa ändå och leva i ett "kompisförhållande"? Bara för att det är enklare än en separation?

    Vi har varit ihop i snart 14 år, träffades när jag var 16 år bara................ Känslorna har vuxit bort, jag har "letat" efter dom och verkligen försökt i flera år nu, men de finns bara inte. Inte "dom" känslorna iallafall. Jag älskar honom som kompis, och som pappa till mina barn, men inte som en älskare eller vad man ska säga............
  26. 13
    Men om känslorna är borta då? Ska man stanna och kämpa ändå och leva i ett "kompisförhållande"? Bara för att det är enklare än en separation?

    Vi har varit ihop i snart 14 år, träffades när jag var 16 år bara................ Känslorna har vuxit bort, jag har "letat" efter dom och verkligen försökt i flera år nu, men de finns bara inte. Inte "dom" känslorna iallafall. Jag älskar honom som kompis, och som pappa till mina barn, men inte som en älskare eller vad man ska säga............
  27. anonymt namn
    #14
    Eftersom jag lever ensam så kan jag skriva under på att det omöjligt kan vara värt en separation om man inte blir dåligt behandlad där man är. Tror du din nuvarande partner kommer se dig som en vän efter en separation?

    Byt jobb om du nu behöver förnyelse. Eller köp en sommarstuga. Eller åk på en långresa.

    Som Frederica säger, man kan hitta tillbaka.
  28. 14
    Eftersom jag lever ensam så kan jag skriva under på att det omöjligt kan vara värt en separation om man inte blir dåligt behandlad där man är. Tror du din nuvarande partner kommer se dig som en vän efter en separation?

    Byt jobb om du nu behöver förnyelse. Eller köp en sommarstuga. Eller åk på en långresa.

    Som Frederica säger, man kan hitta tillbaka.
  29. anonymt namn
    #15
    och om du nu fortfarande är inne på separation så rekommenderar jag att ni går _tillsammans_ i samtal, det kanske kan hjälpa din partner att förstå vad det var som gick fel.

    Oavsett separationstankar eller ej så borde ni gå i samtal tillsammans.
  30. 15
    och om du nu fortfarande är inne på separation så rekommenderar jag att ni går _tillsammans_ i samtal, det kanske kan hjälpa din partner att förstå vad det var som gick fel.

    Oavsett separationstankar eller ej så borde ni gå i samtal tillsammans.
  31. Medlem sedan
    Sep 2006
    #16
    Jo men min observation är att allt för många eliminerar problemet istället för att hantera orsaken till problemet. Och risken där är att man då får eliminera till döddagar.. eller tills man kommer till "insikt". Men men, alla har väl sin väg...
  32. 16
    Jo men min observation är att allt för många eliminerar problemet istället för att hantera orsaken till problemet. Och risken där är att man då får eliminera till döddagar.. eller tills man kommer till "insikt". Men men, alla har väl sin väg...
  33. anonymt namn
    #17
    Men jag tror att jag gett upp. Jag vill inte längre. Jag orkar ju inte ens försöka längre. Är det då fel att jag skaffar en lägenhet för att komma ifrån varandra ett tag. Om man bekymmrar sig för hur framtiden kommer att se ut med tex nya kärlekar, inte kunna gå på kurser etc fasiken då vågar man ju aldrig gå vidare.
    Igår sa min man att han tyckte vi kommit varandra närmare sen vi började prata, han tyckte om mej ännu mer nu!!!
  34. 17
    Men jag tror att jag gett upp. Jag vill inte längre. Jag orkar ju inte ens försöka längre. Är det då fel att jag skaffar en lägenhet för att komma ifrån varandra ett tag. Om man bekymmrar sig för hur framtiden kommer att se ut med tex nya kärlekar, inte kunna gå på kurser etc fasiken då vågar man ju aldrig gå vidare.
    Igår sa min man att han tyckte vi kommit varandra närmare sen vi började prata, han tyckte om mej ännu mer nu!!!
  35. Medlem sedan
    Aug 1998
    #18
    "Igår sa min man att han tyckte vi kommit varandra närmare sen vi började prata, han tyckte om mej ännu mer nu!!!"
    Så var det för mig med! När min man började prata om separation, och verkligen var ärlig i sina samtal med mig, växte min kärlek ännu mer! Synd bara att inte samma sak hände för honom. Det blev skilsmässa. Han hade inget hopp om att hans känslor skulle vakna.
  36. 18
    "Igår sa min man att han tyckte vi kommit varandra närmare sen vi började prata, han tyckte om mej ännu mer nu!!!"
    Så var det för mig med! När min man började prata om separation, och verkligen var ärlig i sina samtal med mig, växte min kärlek ännu mer! Synd bara att inte samma sak hände för honom. Det blev skilsmässa. Han hade inget hopp om att hans känslor skulle vakna.
  37. anonymt namn
    #19
    Många bra inlägg....Vad tror ni, jag har ev en lägenhet på G. Är det bättre att säga till min man att jag har bestämt mig för att flytta o har en lägenhet på G eller är det bättre att säga att jag bestämt mig och att jag ska leta efter lägenhet? Jag vill ju såra så lite som möjligt. Ska jag köra en vit lögn eller inte? Hur skulle ni viljat ha det?
  38. 19
    Många bra inlägg....Vad tror ni, jag har ev en lägenhet på G. Är det bättre att säga till min man att jag har bestämt mig för att flytta o har en lägenhet på G eller är det bättre att säga att jag bestämt mig och att jag ska leta efter lägenhet? Jag vill ju såra så lite som möjligt. Ska jag köra en vit lögn eller inte? Hur skulle ni viljat ha det?
  39. Medlem sedan
    Dec 2008
    #20
    bör inte finnas nå vita lögner i dessa lägen, fram med sanningen bara... hellre sårad pga sanning än någon lögn...
  40. 20
    bör inte finnas nå vita lögner i dessa lägen, fram med sanningen bara... hellre sårad pga sanning än någon lögn...
Sidan 1 av 3 123 SistaSista

Liknande trådar

  1. mannen vill separera och jag
    By anonymt namn in forum Arbete, ekonomi & juridik
    Svar: 0
    Senaste inlägg: 2009-02-02, 14:31
  2. Jag vill separera
    By KVINNAN in forum Separation
    Svar: 15
    Senaste inlägg: 2008-09-04, 10:56
  3. Jag vill separera.
    By grinolla in forum Ensamförälder
    Svar: 3
    Senaste inlägg: 2007-02-21, 17:42
  4. Jag vill separera.
    By grinolla in forum Sex & erotik
    Svar: 9
    Senaste inlägg: 2007-01-23, 07:52
  5. min man vill separera
    By Mamma till 2 godingar in forum _05 Vårbarn
    Svar: 10
    Senaste inlägg: 2006-01-01, 19:45
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar