Jag är så ARG!!! Jag sa igår kväll att jag ville flytta. Men fick till svar- att så kan man bara inte göra. Tänk på allt fint o roligt vi haft det. Det kan bli så igen. Jag ska ge dig mer frihet så du kan göra vad du vill, känn dig inte pressad att du inte har några känslor för mig just nu. Vi åker bort i några dagar o bara är. Vi måste ge det en chans!
Jaha, då blev det inget med mitt flyttande..jag är så arg på mej själv att jag låtit mig övertalas. Fy vad jag känner mig ledsen. Jag vill ju inget hellre än att komma bort och klara mig själv...suck..jvla liv!
22
Jag är så ARG!!! Jag sa igår kväll att jag ville flytta. Men fick till svar- att så kan man bara inte göra. Tänk på allt fint o roligt vi haft det. Det kan bli så igen. Jag ska ge dig mer frihet så du kan göra vad du vill, känn dig inte pressad att du inte har några känslor för mig just nu. Vi åker bort i några dagar o bara är. Vi måste ge det en chans!
Jaha, då blev det inget med mitt flyttande..jag är så arg på mej själv att jag låtit mig övertalas. Fy vad jag känner mig ledsen. Jag vill ju inget hellre än att komma bort och klara mig själv...suck..jvla liv!
Men varför har du så bråttom? Och varför vill du inte satsa en sista gång på ER? Vad är det som lockar "där ute"? Är det dina "ungdomsår" som du gick miste om som gör att det är sånt "sug" att få vara ensam och fri? Jag tycker att oavsett hur du gör så tycker jag att du ska ha mannen med dej på tåget, dvs OM du absolut vill skiljas så tycker jag att han ska vara med i processen. Jag tycker inte du ska leta lägenhet osv i smyg...Om han inte är farlig på något sätt, och slår dej om han får veta det? Den tjänsten kan du göra honom efter så många år...Lycka till!
26
Men varför har du så bråttom? Och varför vill du inte satsa en sista gång på ER? Vad är det som lockar "där ute"? Är det dina "ungdomsår" som du gick miste om som gör att det är sånt "sug" att få vara ensam och fri? Jag tycker att oavsett hur du gör så tycker jag att du ska ha mannen med dej på tåget, dvs OM du absolut vill skiljas så tycker jag att han ska vara med i processen. Jag tycker inte du ska leta lägenhet osv i smyg...Om han inte är farlig på något sätt, och slår dej om han får veta det? Den tjänsten kan du göra honom efter så många år...Lycka till!
Det som lockar är att jag behöver klara mig själv. Vi är nästan ihop 24 h om dygnet så det känns som om jag aldrig får vara ifred. Därav har mina känslor försvunnit. Återigen så får jag panik om han vill sitta brevid mig eller krama mig. Ja, jag tror att jag längtar efter mina ungdomsår på ett sätt. Jag får väl lugna mig...men hur länga ska jag låte det gå?
27
Det som lockar är att jag behöver klara mig själv. Vi är nästan ihop 24 h om dygnet så det känns som om jag aldrig får vara ifred. Därav har mina känslor försvunnit. Återigen så får jag panik om han vill sitta brevid mig eller krama mig. Ja, jag tror att jag längtar efter mina ungdomsår på ett sätt. Jag får väl lugna mig...men hur länga ska jag låte det gå?
Vi driver ett företag tillsammans. Har varit på jakt efter andra jobb men det gillade han inte. Men nu har han väl ändrat sig. Hur lätt är det att hitta ett nytt jobb i dessa tider.
29
Vi driver ett företag tillsammans. Har varit på jakt efter andra jobb men det gillade han inte. Men nu har han väl ändrat sig. Hur lätt är det att hitta ett nytt jobb i dessa tider.
Känner precis samma för min man! Har alltid sagt att "gräset inte är görnare" och att "man nog inte kan föreställa sig hur det är att var ensam ock skild" så man bör kämpa. Men vad gör man när kramar och pussar bara känns "too much"? Ska man kämpa även när känslorna är borta. När man tror sig klara sig bättre på egen hand?
30
Känner precis samma för min man! Har alltid sagt att "gräset inte är görnare" och att "man nog inte kan föreställa sig hur det är att var ensam ock skild" så man bör kämpa. Men vad gör man när kramar och pussar bara känns "too much"? Ska man kämpa även när känslorna är borta. När man tror sig klara sig bättre på egen hand?
Jag tycker det luktar lite bitterhet om dina inlägg. Alla får det faktiskt inte så som du upplever det. En del får det väldigt bra :-) Vet flera par som gått skilda vägar (däribland jag själv) och som upplever vardagen betydligt mer givande idag. Så du ska nog inte dra alla över en kam, separation innebär inte per automatik att allt blir pest och pina. Tror du behöver jobba lite mer med dig själv och ta över kontrollen ver ditt liv och börja leva igen :-)
31
Jag tycker det luktar lite bitterhet om dina inlägg. Alla får det faktiskt inte så som du upplever det. En del får det väldigt bra :-) Vet flera par som gått skilda vägar (däribland jag själv) och som upplever vardagen betydligt mer givande idag. Så du ska nog inte dra alla över en kam, separation innebär inte per automatik att allt blir pest och pina. Tror du behöver jobba lite mer med dig själv och ta över kontrollen ver ditt liv och börja leva igen :-)
Börja med att försöka hitta ett jobb, så att du är ifrån honom 10 tim/dag åtminstone, och skapar dej lite ett eget litet liv, så att du kan få lite distans! Leta och leta, för "den som söker han finner"...Lycka till!
32
Börja med att försöka hitta ett jobb, så att du är ifrån honom 10 tim/dag åtminstone, och skapar dej lite ett eget litet liv, så att du kan få lite distans! Leta och leta, för "den som söker han finner"...Lycka till!
Så det är fult, dåligt att känna bitterhet över att bli satt i en situation där hela ditt liv och din välfärd rasar?
Du vet INGET om hur min vardag ser ut, jag all rätt i världen att tala om att livet kan bli överdjävligt efter en separation. För det är sanningen för många, även om du känner flera "lyckliga" separationer.
Jag har nära insikt i smutsiga vårdanstvister, hur folk som har haft barn ihop inte kan tala med varandra öht på flera år, etc.
Jag kommer aldrig så länge jag lever att uppmuntra någon till skilsmässa där gemensamma barn finns, så länge det inte förekommer fara/misshandel för någon människa...
33
Så det är fult, dåligt att känna bitterhet över att bli satt i en situation där hela ditt liv och din välfärd rasar?
Du vet INGET om hur min vardag ser ut, jag all rätt i världen att tala om att livet kan bli överdjävligt efter en separation. För det är sanningen för många, även om du känner flera "lyckliga" separationer.
Jag har nära insikt i smutsiga vårdanstvister, hur folk som har haft barn ihop inte kan tala med varandra öht på flera år, etc.
Jag kommer aldrig så länge jag lever att uppmuntra någon till skilsmässa där gemensamma barn finns, så länge det inte förekommer fara/misshandel för någon människa...
Det har jag inte sagt heller! Givetvis finns det heska och olyckliga skillsmässor också, inte tal om den saken! Men jag menar bara att du inte ska dra alla över en kam!!! ALLA skillsmässor blir inte olyckliga, lika väl som ALLA skilsmässor inte är lyckliga! Men för många är det ändå bättre att dela på sig även om det inte förekommer vål/misshandel i förhållandet.
34
Det har jag inte sagt heller! Givetvis finns det heska och olyckliga skillsmässor också, inte tal om den saken! Men jag menar bara att du inte ska dra alla över en kam!!! ALLA skillsmässor blir inte olyckliga, lika väl som ALLA skilsmässor inte är lyckliga! Men för många är det ändå bättre att dela på sig även om det inte förekommer vål/misshandel i förhållandet.
att man kan hitta tillbaka - om du lever ensam. Det är lätt att förgylla något som har varit tidigare. Det finns många par som håller ihop trots att de inte borde och som har en bitterhet som försumpar deras liv.
Självklart ska man fundera mycket innan man slänger bort ett förhållande. Men man lever bara en gång. Och om det inte fungerar så har man det bättre ensam. Eller ska jag skriva så har jag det bättre ensam nu än jag hade i mitt förhållande. Fast det är klart jag kan ju inte vara 100 % på att jag inte ångrar mig. Men min ångest har släppt nästan helt. Och jag mår bättre nu ensam än jag gjorde i förhållandet. Trots att vi var vänner och gillade varandra på något sätt. Men de rätta känslorna saknades. Hade vi stannat så hade vi nog börjat hata varandra efter en tid, tror jag. men ingen har facit över livet.
Självklart är det inte stenkul att vara ensamstående förälder med varannanveckas liv. Men det är minsann inte stenkul att ha ett förhållande som inte fungerar heller. Och man kan känna sig mer ensam i en relation än utan. Dessutom kan man fylla upp sitt liv med människor som man mår bra av.
Lycka till - hur du än gör. Låt din kropp bestämma. Får du ångest i relationen. Och du är säker på att det inte är en kris - då tycker jag att det är läge att bryta upp.
kram knyttet
37
Det är lätt för dig att säga att man kan hitta tillbaka - om du lever ensam. Det är lätt att förgylla något som har varit tidigare. Det finns många par som håller ihop trots att de inte borde och som har en bitterhet som försumpar deras liv.
Självklart ska man fundera mycket innan man slänger bort ett förhållande. Men man lever bara en gång. Och om det inte fungerar så har man det bättre ensam. Eller ska jag skriva så har jag det bättre ensam nu än jag hade i mitt förhållande. Fast det är klart jag kan ju inte vara 100 % på att jag inte ångrar mig. Men min ångest har släppt nästan helt. Och jag mår bättre nu ensam än jag gjorde i förhållandet. Trots att vi var vänner och gillade varandra på något sätt. Men de rätta känslorna saknades. Hade vi stannat så hade vi nog börjat hata varandra efter en tid, tror jag. men ingen har facit över livet.
Självklart är det inte stenkul att vara ensamstående förälder med varannanveckas liv. Men det är minsann inte stenkul att ha ett förhållande som inte fungerar heller. Och man kan känna sig mer ensam i en relation än utan. Dessutom kan man fylla upp sitt liv med människor som man mår bra av.
Lycka till - hur du än gör. Låt din kropp bestämma. Får du ångest i relationen. Och du är säker på att det inte är en kris - då tycker jag att det är läge att bryta upp.
Skönt svar! Det är många som dömer och värderar, på gränsen till skuldbeläggning. Det är väl svårt nog ändå. Man måste nog inse att det inte är lika för nån. En del trivs ensamma andra klarar det bara inte.
Jag har upplevt det precis så som du som startade denna tråd. Förhållandet var i ständig konflikt om det mesta. Barnen blev tonåringar och då blev det outhärdligt. Jag kan inte ens säga att jag tyckte han var en bra pappa. Så här efter ett år med ännu hemskare konflikter, försoning och parterapi, ser jag det från ett annat håll. MEN jag är fortfarande i samma sits som du. Han har visserligen utvecklats som pappa och make, väldigt mycket. Men jag älskar honom inte längre, den biten är borta, och det finns saker i hans personlighet som jag kunde respektera förr men som känns irriterande nu när känslorna är borta.
Inte vet jag om känslorna kan komma tillbaka? Jag ska göra ett försök till och prata med min egen och vår gemensamma terapeut. Men ibland är jag osäker på om jag innerst inne vill, men det hoppas jag få hjälp med.
Längtar så att få vara för mig själv. Jag anpassade mig efter honom alldeles för mycket och till slut hade jag nästan ingen egen personlighet. TROTS att jag är en väldigt stark kvinna. Hans närvaro känns som en blöt filt. Tänk att få hitta på de saker jag tycker om. Att vara med mina tonåringar på mitt sätt...
För dig kan det ju vara så att ni är "för tajta" eftersom ni jobbar ihop. Bara du kan säga om du tror det skulle hjälpa om du bytte jobb istället. Oavsett är det svårt att ha distans till det du känner om ni är tillsammans jämt, så nåt behöver du nog göra för att komma ifrån och kunna värdera dina känslor på riktigt.
Önskar dig lycka till!
40
Skönt svar! Det är många som dömer och värderar, på gränsen till skuldbeläggning. Det är väl svårt nog ändå. Man måste nog inse att det inte är lika för nån. En del trivs ensamma andra klarar det bara inte.
Jag har upplevt det precis så som du som startade denna tråd. Förhållandet var i ständig konflikt om det mesta. Barnen blev tonåringar och då blev det outhärdligt. Jag kan inte ens säga att jag tyckte han var en bra pappa. Så här efter ett år med ännu hemskare konflikter, försoning och parterapi, ser jag det från ett annat håll. MEN jag är fortfarande i samma sits som du. Han har visserligen utvecklats som pappa och make, väldigt mycket. Men jag älskar honom inte längre, den biten är borta, och det finns saker i hans personlighet som jag kunde respektera förr men som känns irriterande nu när känslorna är borta.
Inte vet jag om känslorna kan komma tillbaka? Jag ska göra ett försök till och prata med min egen och vår gemensamma terapeut. Men ibland är jag osäker på om jag innerst inne vill, men det hoppas jag få hjälp med.
Längtar så att få vara för mig själv. Jag anpassade mig efter honom alldeles för mycket och till slut hade jag nästan ingen egen personlighet. TROTS att jag är en väldigt stark kvinna. Hans närvaro känns som en blöt filt. Tänk att få hitta på de saker jag tycker om. Att vara med mina tonåringar på mitt sätt...
För dig kan det ju vara så att ni är "för tajta" eftersom ni jobbar ihop. Bara du kan säga om du tror det skulle hjälpa om du bytte jobb istället. Oavsett är det svårt att ha distans till det du känner om ni är tillsammans jämt, så nåt behöver du nog göra för att komma ifrån och kunna värdera dina känslor på riktigt.
Önskar dig lycka till!
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
