Bara sur och vresig jämt

[Så less]

Hur hanterar man någon som är sur och vresig jämt?

Igår var jag så kass av pollenallergin trots medicin blir jag trött och det kliar och rinner. Vi var iväg på resa och jag bad
- Kan inte du hämta än servett ?

Tillbaka får jag suck och stön, gör det själv. Han var busy med att surfa på mobilen. Inte en kommentar om hur mår du? Ska jag fixa nåt? Ta barnen eller så på hela dagen?

Är dessutom sjuk sedan ett tag och det är samma där. Surt och vresigt och aldrig någon omsorg om mig. Han lämnar mig ifred. Frågar aldrig om jag behöver stöd eller erbjuder hjälp, då jag ibland inte orkat med de mer ytligafrågorna a la - Hur mår du?

Flera gånger har jag fått höra att jag måste förstå att det är jobbigt för honom att jag är sjuk och det inte är så konstigt att han alltid är trött, sur och vresig. Visst gör han mycket och visst går det säkert massor med energi av att försöka undvika all potentiell friktion oss emellan för honom. Men jag hade väntat mig stöd och bli sedd i det jag går igenom oxå. Även om det är väldigt jobbigt för honom så är det ju jag som är sjuk.

Ibland känns det som att hans mål med vår relation är att hitta en regelbok så han vet exakt vad han ska göra utan att behöva prata om något med mig. På det sättet kan ju jag aldrig bli besviken och arg vilket leder till att jag vill "samtala".

[Tösen76]

... Exakt så där... Så fort ja var sjuk var man pestsmittad och han var så lååångt från mig som möjligt. totalt ointresserad. Även om man låg i 40 graders feber i influensa.... Man fick ropa sig till vatten, värktabletter mm. Ska d va så....
När jag var sjuk, ont i ryggen mm så gick det inte många dagar förrän han också hade ont eller blev sjuk (inte varade det länge inte) typ.... Så ¨då när jag var liiite friskare så skulle jag passa upp på både honom och barnen.... Sen efter nån dag så gick alltid "sjukan" över och han var hur pigg som helst och ba.... -Nämen vilken lätt förkylning jag fick då... Lite feber och ont i halsen bara.... Åhhhhh...... Han sa mången gång att -så här sjuk har du aldrig varit..... Ämligt liksom så där.... Bah... Själv mår man piss och sköter familjen ändå med feber och hosta och så vidare.... När karlar blir (många iallafall) så ska det daltas och liggas i sängen hela dagarna och passas upp medans en annan får fixa allt lika som alla dagar ändå...
Så här i efterhand så vet jag att han är kall som person, har han efter far sin som är ett stort ego han med. Vissa människor är bara så där.... Bara å suga i sig. Men älskar du honom så kanske det går ändå... Vissa passar perfekt i vårdande yrken medans andra skulle passa grymt dåligt. Han kanske bara är en sån person som inte har så lätt för empati, medkänsla... Kunna räkna ut i förväg vad en person känner och vill ha när man mår dåligt. A ja... Lycka till iallafall...

[Så less]

Ja visst är det farsinerande det där att man kan bli dålig bara för någon annan berättar att de är sjuka...... Mitt dilemma är att jag har en livslång sjukdom...

[Frangipani]

Det är inte alltför ovanligt att en partner tröttnar på att "tycka synd om" den som är sjuk ofta eller länge.

Din önskan om uppmärksamhet som han inte är beredd att ge är i sig en sak som utgör en nötning på förhållandet. Ju mer behövande du är desto mindre ger han - inte för att jag i och för sig att han överhuvudtaget har lust att ta hand om dig (vad det låter på ditt inlägg).

Jag tror inte att det finns en enkel lösning, men jag hoppas att du inte fjäskar för honom när han är sjuk!

[Fredrica]

Det är både jobbigt att vara sjuk och leva med någon som ofta är sjuk. Vem är det mest synd om? Vet inte. Läs Kvinnor är från Venus och män ifrån mars, så kanske ni lär er förstå varandra bättre...

[Så less]

Tröttnat? Här har det aldrig startat. Ända sedan sjukdomen dök upp för ett halvårsedan har det bara varit surt.

Har på 6 månader inte en enda gång fått frågan - Kan jag göra något för dig?

Men visst förstår jag att det är jobbigt. Jag orkar ju inte som förr så han måste ta mer av hushållsjobbet än han gjort innan.

[Så less]

Nu när jag landat i sjukdomen så tycker jag inte det är synd om någon. Jag är bra medicinerad, orkar inte riktigt som förr men man får förändra sättet man lever.

Men det har ju varit en omvälvande tid som verkligen förändrat mig. Önskar att han funnits där mer än att han bara tagit lite mera hushållsjobb och dessutom under mycket stånk och stön