Länge sen - finns nån kvar som jag känne
Sond- & knappmatning
  1. Medlem sedan
    Aug 2005
    #1

    Länge sen - finns nån kvar som jag känne

    Hej!

    Nu är det drygt tre år sedan som jag först tittade in här och precis tre år sedan som jag presenterade mig och började hänga här. Jag fick mycket stöd av Gabrielle, Ann med Frida och Nillan med Alvin bland annat. Finns ni kvar? Finns det någon annan kvar här som jag känner igen? Hur är det med er och era barn?

    Jag har inte varit här på länge. För er som inte minns så var min dotter svårt sjuk under sitt första år. Hon genomgick ett par operationer, lång på sjukhus i flera omgångar, som längst våren -06 låg hon inne tre månader. Hon hade syrgas och kunde förstås inte äta.

    Senare visade det sig att hon hade flera funktionshinder och ätproblemen var bara ett av många. Om man redan är på botten, kan man falla djupare ner? Sonden byttes mot knapp, ätandet var obefintligt och kräkningarna många.

    Mycket vatten har runnit under broarna. Vi har haft omgångar med sjukdom igen, fler symptom har dykt upp, andra har förvärrats, men det har också varit ljusglimtar och perioder med positiv utveckling. Syrgasen kunde tas bort, först på dagarna och sen även på nätterna. Motoriken och kommunikationen har gått framåt.

    Ätandet har varit obefintligt hela denna period och trots alla andra framgsteg så har det känts tungt och jag har tillslut inte velat skriva här för det har inte varit några framsteg alls. Det sista inlägg som jag skrev var precis inför vår första inläggning på Folke Bernadotte våren 07. Jag var hoppfull om än realistisk.

    PÅ FBH fick vi många tips, men inget hände ändå. Vi åkte hem och kämpade och kämpade. Kanske ville hon smaka lite, slicka lite grann, men egentligen ingenting. Jag ville inte rapportera här. Vad skulle jag rapportera? Fler kräkningar? Byte av sondnäring som ändå gav kräkningar? Tre slick på en sked? Så under senhösten började ett svagt intresse visa sig. Vi ansökte om att få komma till FBH igen.

    Vi var vår andra gång till FBH nu efter jul. Så plötsligt har det hänt! (Som i trissreklamen) Hon äter! Hon äter! Det är helt ofattbart. Från att inte äta alls till att äta barnmatsburkar och kräm och gröt på bara någon månad! Jag vet att vi kommer att få bakslag och att det inte bara kommer att gå på räls, men detta är helt otroligt. Hon har ju inte ätit alls på tre år!

    Lång epistel, men om det är någon som minns oss så kanske det är roligt att få höra hur det är med oss. Jag skulle gärna vilja höra hur det är med er!

    Kram från Anna med Antonia
  2. 1
    Länge sen - finns nån kvar som jag känne Hej!

    Nu är det drygt tre år sedan som jag först tittade in här och precis tre år sedan som jag presenterade mig och började hänga här. Jag fick mycket stöd av Gabrielle, Ann med Frida och Nillan med Alvin bland annat. Finns ni kvar? Finns det någon annan kvar här som jag känner igen? Hur är det med er och era barn?

    Jag har inte varit här på länge. För er som inte minns så var min dotter svårt sjuk under sitt första år. Hon genomgick ett par operationer, lång på sjukhus i flera omgångar, som längst våren -06 låg hon inne tre månader. Hon hade syrgas och kunde förstås inte äta.

    Senare visade det sig att hon hade flera funktionshinder och ätproblemen var bara ett av många. Om man redan är på botten, kan man falla djupare ner? Sonden byttes mot knapp, ätandet var obefintligt och kräkningarna många.

    Mycket vatten har runnit under broarna. Vi har haft omgångar med sjukdom igen, fler symptom har dykt upp, andra har förvärrats, men det har också varit ljusglimtar och perioder med positiv utveckling. Syrgasen kunde tas bort, först på dagarna och sen även på nätterna. Motoriken och kommunikationen har gått framåt.

    Ätandet har varit obefintligt hela denna period och trots alla andra framgsteg så har det känts tungt och jag har tillslut inte velat skriva här för det har inte varit några framsteg alls. Det sista inlägg som jag skrev var precis inför vår första inläggning på Folke Bernadotte våren 07. Jag var hoppfull om än realistisk.

    PÅ FBH fick vi många tips, men inget hände ändå. Vi åkte hem och kämpade och kämpade. Kanske ville hon smaka lite, slicka lite grann, men egentligen ingenting. Jag ville inte rapportera här. Vad skulle jag rapportera? Fler kräkningar? Byte av sondnäring som ändå gav kräkningar? Tre slick på en sked? Så under senhösten började ett svagt intresse visa sig. Vi ansökte om att få komma till FBH igen.

    Vi var vår andra gång till FBH nu efter jul. Så plötsligt har det hänt! (Som i trissreklamen) Hon äter! Hon äter! Det är helt ofattbart. Från att inte äta alls till att äta barnmatsburkar och kräm och gröt på bara någon månad! Jag vet att vi kommer att få bakslag och att det inte bara kommer att gå på räls, men detta är helt otroligt. Hon har ju inte ätit alls på tre år!

    Lång epistel, men om det är någon som minns oss så kanske det är roligt att få höra hur det är med oss. Jag skulle gärna vilja höra hur det är med er!

    Kram från Anna med Antonia
  3. Tina m Henrik
    #2

    Vi är här!

    Jag blir så djupt rörd över din berättelse, att höra av dig. Glad och tacksam att du delar med dig.

    Vi är kvar här. Jag kollar in här så gott som varje dag, men känner själv att jag inte orkar delta särskilt aktivt, av olika anledningar. Detta forum har verkligen gjort skillnad för mig i kampen för mitt barn, vår familj. Allt stöd och all samlad kunskap jag hämtat här, har gett så oerhört mycket mer än vad vården kunnat erbjuda, och så känns det fortfarande.

    Det är nu snart 5 år sedan vår Henrik föddes, mycket för tidigt och kraftigt tillväxthämmad. Han fick knapp efter fem månader med nässond. Kräkningarna började från dag ett med knapp! För oss har det varit så, ju färre kräkningar, desto mer intresse för att äta med munnen istället. Henrik kräks fortfarande, inte varje dag, men är fortfarande överkänslig i munnen och lättkräkt.

    Henrik äter lite idag, mest på förskolan, där rutinerna och matsituationen är samma varje dag. En pedagog äter avskilt med honom, i lugn och ro, för att "träna". Intresset och orken varierar stort, och vi vill inte pressa honom, utan tror på att hans egen vilja och lust är avgörande. Han kämpar på, visar att han vill, genom att faktiskt "äta" en god stund, i kanske 20-30 min, och har då lyckats peta i sig en halv smal korv utan skinn och en liiiten klick potatismos. Så här kan det se ut bättre dagar. Han tuggar fortfarande mest framme i munnen, men vartefter mängden ökat i tuggan, kommer det mat lite överallt i munnen. Han klarar detta nu, utan att klökas. Vi har ändå bedömt det som att vi inte kan dra ner på själva sondandet, han går inte precis upp i vikt, så det gör vi fortfarande 4 ggr per dag efter ätträning/fikastunder. Det känns som att han behöver kunna äta lite större mängd mat på 20-30 min, innan vi har råd att ta bort ett sondningsmål.

    Som du kanske minns, aitra, så berättade jag om vårt besök på FBH innan ni skulle dit. Vi hade precis varit där. Jag tycker fortfarande så här i backspegeln, att för oss har vistelsen där varit det bästa vården kunnat stödja oss med. Även om inte Henrik har kommit igång att äta så här två år efter vi var där, så har det haft stor betydelse för vårt sätt att förhålla oss till vårt barns funktionshinder. Jag måste fråga: Är Inga-Lill Ek kvar där?

    När jag läser din berättelse så tänker jag att det vore på sin plats att komma till FBH igen. Tyvärr är nog utsikterna ännu mindre denna gången, de vill inte betala en gång till från Region Skåne. Här nere i Lund får vi inte höra till Barnhabiliteringen, pga att Henrik inte har något annat funktionshinder, så att han kvalar in. I Uppsala "räcker" det att 'inte äta' för att få behandling och stöd. Vårt Ätteam hade för ett halvår sedan förhandlat om en plats på "ätveckor" här i Lund, men de brann inne när det blev åtstramning.

    Någon som vet hur man kan göra för att komma till Folke Bernadotte-hemmet igen? Finns kanske pengar att söka? Vad kan vi kräva?

    Jag blev oerhört glad att höra från er och delar er glädje. Jag har undrat, men förstått att du inte orkat berätta. Hoppas nu att ni och er flicka får njuta denna stora seger, att kunna äta - DET ÄR STORT!

    Lycka till!

    Tina
  4. 2
    Vi är här! Jag blir så djupt rörd över din berättelse, att höra av dig. Glad och tacksam att du delar med dig.

    Vi är kvar här. Jag kollar in här så gott som varje dag, men känner själv att jag inte orkar delta särskilt aktivt, av olika anledningar. Detta forum har verkligen gjort skillnad för mig i kampen för mitt barn, vår familj. Allt stöd och all samlad kunskap jag hämtat här, har gett så oerhört mycket mer än vad vården kunnat erbjuda, och så känns det fortfarande.

    Det är nu snart 5 år sedan vår Henrik föddes, mycket för tidigt och kraftigt tillväxthämmad. Han fick knapp efter fem månader med nässond. Kräkningarna började från dag ett med knapp! För oss har det varit så, ju färre kräkningar, desto mer intresse för att äta med munnen istället. Henrik kräks fortfarande, inte varje dag, men är fortfarande överkänslig i munnen och lättkräkt.

    Henrik äter lite idag, mest på förskolan, där rutinerna och matsituationen är samma varje dag. En pedagog äter avskilt med honom, i lugn och ro, för att "träna". Intresset och orken varierar stort, och vi vill inte pressa honom, utan tror på att hans egen vilja och lust är avgörande. Han kämpar på, visar att han vill, genom att faktiskt "äta" en god stund, i kanske 20-30 min, och har då lyckats peta i sig en halv smal korv utan skinn och en liiiten klick potatismos. Så här kan det se ut bättre dagar. Han tuggar fortfarande mest framme i munnen, men vartefter mängden ökat i tuggan, kommer det mat lite överallt i munnen. Han klarar detta nu, utan att klökas. Vi har ändå bedömt det som att vi inte kan dra ner på själva sondandet, han går inte precis upp i vikt, så det gör vi fortfarande 4 ggr per dag efter ätträning/fikastunder. Det känns som att han behöver kunna äta lite större mängd mat på 20-30 min, innan vi har råd att ta bort ett sondningsmål.

    Som du kanske minns, aitra, så berättade jag om vårt besök på FBH innan ni skulle dit. Vi hade precis varit där. Jag tycker fortfarande så här i backspegeln, att för oss har vistelsen där varit det bästa vården kunnat stödja oss med. Även om inte Henrik har kommit igång att äta så här två år efter vi var där, så har det haft stor betydelse för vårt sätt att förhålla oss till vårt barns funktionshinder. Jag måste fråga: Är Inga-Lill Ek kvar där?

    När jag läser din berättelse så tänker jag att det vore på sin plats att komma till FBH igen. Tyvärr är nog utsikterna ännu mindre denna gången, de vill inte betala en gång till från Region Skåne. Här nere i Lund får vi inte höra till Barnhabiliteringen, pga att Henrik inte har något annat funktionshinder, så att han kvalar in. I Uppsala "räcker" det att 'inte äta' för att få behandling och stöd. Vårt Ätteam hade för ett halvår sedan förhandlat om en plats på "ätveckor" här i Lund, men de brann inne när det blev åtstramning.

    Någon som vet hur man kan göra för att komma till Folke Bernadotte-hemmet igen? Finns kanske pengar att söka? Vad kan vi kräva?

    Jag blev oerhört glad att höra från er och delar er glädje. Jag har undrat, men förstått att du inte orkat berätta. Hoppas nu att ni och er flicka får njuta denna stora seger, att kunna äta - DET ÄR STORT!

    Lycka till!

    Tina
  5. Medlem sedan
    Apr 2007
    #3
    Jag var inte med då.. vi landade här under vår/sommar -07 då vi fick vår hjärtis.. Precis som du säger är det i perioder för svårt att skriva för det går så oerhört långsamt.
    Är så fantastiskt roligt att höra när det till slut lossnar. Vi är verkligen på botten med maten. Vi hade en period då det gick lysande och vår Tristan åt och åt, men så ploppade en tand upp och vi var tillbaka på ruta ett igen med total matvägran.
    Lycka till i fortsättningen. Håller tummarna att det håller i sig!
  6. 3
    Jag var inte med då.. vi landade här under vår/sommar -07 då vi fick vår hjärtis.. Precis som du säger är det i perioder för svårt att skriva för det går så oerhört långsamt.
    Är så fantastiskt roligt att höra när det till slut lossnar. Vi är verkligen på botten med maten. Vi hade en period då det gick lysande och vår Tristan åt och åt, men så ploppade en tand upp och vi var tillbaka på ruta ett igen med total matvägran.
    Lycka till i fortsättningen. Håller tummarna att det håller i sig!
  7. Medlem sedan
    Jan 2007
    #4
    Hej!

    Jag undrade vart du försvann, så det är trevligt att höra hur det går för er. Och att det går så bra!!!

    Victor började äta i januari 08 efter en längre fasteperiod, och då tuggade han maten men det höll sig bara en månad. Efter det åt han inget på flera månader förutom någon sked fruktpuré. Efter fasteperioderna som återkommit pga tarmproblem har han alltid ätit bättre igen.

    Hans problem är att han inte kan tugga alls, så det är bara släta babypuréer som gäller och joggis. Nu i påsk har han också ätit kinderägg och dubbelnougat i små klickar som smälter i munnen.

    Vi sondar 3 ggr/dag fortfarande, men mest för att han inte vill dricka. Han kan nog ta en par klunkar men inte så att det räcker. Intresset saknas helt för vätska...

    Annars skriver jag mest på bloggen nuförtiden. Kram från Mia & Victor
    http://imsavimsa.blogspot.com
  8. 4
    Hej!

    Jag undrade vart du försvann, så det är trevligt att höra hur det går för er. Och att det går så bra!!!

    Victor började äta i januari 08 efter en längre fasteperiod, och då tuggade han maten men det höll sig bara en månad. Efter det åt han inget på flera månader förutom någon sked fruktpuré. Efter fasteperioderna som återkommit pga tarmproblem har han alltid ätit bättre igen.

    Hans problem är att han inte kan tugga alls, så det är bara släta babypuréer som gäller och joggis. Nu i påsk har han också ätit kinderägg och dubbelnougat i små klickar som smälter i munnen.

    Vi sondar 3 ggr/dag fortfarande, men mest för att han inte vill dricka. Han kan nog ta en par klunkar men inte så att det räcker. Intresset saknas helt för vätska...

    Annars skriver jag mest på bloggen nuförtiden. Kram från Mia & Victor
    http://imsavimsa.blogspot.com
  9. Medlem sedan
    Apr 2006
    #5
    Jag minns dej Vet inte om du minns oss Jag hade..tjaa har *S* en liten kille med trisomi 9p.Gud va kul att höra att det börjat gå så fint nu,efter alla era motgångar .Stor kram!
  10. 5
    Jag minns dej Vet inte om du minns oss Jag hade..tjaa har *S* en liten kille med trisomi 9p.Gud va kul att höra att det börjat gå så fint nu,efter alla era motgångar .Stor kram!
  11. Medlem sedan
    Oct 2002
    #6
    Hej!
    Jag är mycket sällan här inne numera, vet inte varför men det har bara blivit så. Men nu läste jag din historia och då måste jag ju svara. :-)

    Frida är nu snart 7 år gammal och har fortfarande knapp. Hon äter när hon mår bra, ibland mer ibland mindre men fortfarande ingenting med bitar i och fortfarande bara sötsaker som riktigt god youghurt, chokladpudding mm. Vi bråkar inte så mycket med henne utan ger henne vad hon vill och struntar i resten.

    En period försökte vi ge henne lågkalorisondnäring för att försöka öka upp hennes aptit, men det funkade inte.

    Frida har ju en hel del andra problem som synskada, måttlig utvecklingsstörning med allt vad det innebär, EP, inget tal mm så detta med maten har vi nog inte orkat engagera oss i på rätt länge nu. Hon får ju i sig det hon behöver, hon växer och är absolut intresserad av mat men äter alltså väldigt selektivt. Vad som styr detta har jag inte en susning om.

    Ja så ligger landet här, det var jättekul att få läsa om er andra hur det har gått. Drömmen om att få ett ätande barn har väl falnat lite här men man ska ju aldrig säga aldrig.... :-)

    Kram
    Ann & Frida
  12. 6
    Hej!
    Jag är mycket sällan här inne numera, vet inte varför men det har bara blivit så. Men nu läste jag din historia och då måste jag ju svara. :-)

    Frida är nu snart 7 år gammal och har fortfarande knapp. Hon äter när hon mår bra, ibland mer ibland mindre men fortfarande ingenting med bitar i och fortfarande bara sötsaker som riktigt god youghurt, chokladpudding mm. Vi bråkar inte så mycket med henne utan ger henne vad hon vill och struntar i resten.

    En period försökte vi ge henne lågkalorisondnäring för att försöka öka upp hennes aptit, men det funkade inte.

    Frida har ju en hel del andra problem som synskada, måttlig utvecklingsstörning med allt vad det innebär, EP, inget tal mm så detta med maten har vi nog inte orkat engagera oss i på rätt länge nu. Hon får ju i sig det hon behöver, hon växer och är absolut intresserad av mat men äter alltså väldigt selektivt. Vad som styr detta har jag inte en susning om.

    Ja så ligger landet här, det var jättekul att få läsa om er andra hur det har gått. Drömmen om att få ett ätande barn har väl falnat lite här men man ska ju aldrig säga aldrig.... :-)

    Kram
    Ann & Frida
  13. Medlem sedan
    Aug 2005
    #7
    Hej Tina!

    Förlåt att jag har dröjt med svar till dig. Jag minns att du skrev och berättade om FBH inför vårt första besök där! Inga-lill är kvar och hon har jobbat med vår tjej. Vi är ju jättenöjda med FBH nu så här när A faktiskt äter, men som sagt, det kändes mest jobbigt efter första vändan och inte så mycket hände.

    Vi bor inte heller i Uppsalaområdet, men A har en bra neurolog som har kämpat för att A ska få komma dit. Hon kommer att redovisa vårt fina resultat (som vi får hoppas håller i sig) för hon blev väldigt ifrågasatt för att "slösa" pengar. Även om A inte hade börjat äta så är det ändå mycket värt att komma till ett ställe med samlad expertis som verkligen känner till denna problematik. Jag vet inget annat ställe som gör det.
    Jag hoppas att ni får komma dit igen och att det går framåt för er med!

    Kram, A
  14. 7
    Hej Tina!

    Förlåt att jag har dröjt med svar till dig. Jag minns att du skrev och berättade om FBH inför vårt första besök där! Inga-lill är kvar och hon har jobbat med vår tjej. Vi är ju jättenöjda med FBH nu så här när A faktiskt äter, men som sagt, det kändes mest jobbigt efter första vändan och inte så mycket hände.

    Vi bor inte heller i Uppsalaområdet, men A har en bra neurolog som har kämpat för att A ska få komma dit. Hon kommer att redovisa vårt fina resultat (som vi får hoppas håller i sig) för hon blev väldigt ifrågasatt för att "slösa" pengar. Även om A inte hade börjat äta så är det ändå mycket värt att komma till ett ställe med samlad expertis som verkligen känner till denna problematik. Jag vet inget annat ställe som gör det.
    Jag hoppas att ni får komma dit igen och att det går framåt för er med!

    Kram, A
  15. Medlem sedan
    Aug 2005
    #8
    Hej!

    Kul att höra från dig! Det har gått framåt för er också. Roligt! Det är väl så med våra små att det tyvärr kommer bakslag också och tunga perioder med sjuka barn eller när funktionshindren förvärras. Man har ju inget val annat än att kämpa på.

    Kram, A
  16. 8
    Hej!

    Kul att höra från dig! Det har gått framåt för er också. Roligt! Det är väl så med våra små att det tyvärr kommer bakslag också och tunga perioder med sjuka barn eller när funktionshindren förvärras. Man har ju inget val annat än att kämpa på.

    Kram, A
  17. Medlem sedan
    Aug 2005
    #9
    Jo, jag tror att minns dig. Visst bor/bodde du i Finland? I så fall hade vi ju mycket kontakt under en period. Hur går det för din kille?

    Kram, A
  18. 9
    Jo, jag tror att minns dig. Visst bor/bodde du i Finland? I så fall hade vi ju mycket kontakt under en period. Hur går det för din kille?

    Kram, A
  19. Medlem sedan
    Aug 2005
    #10
    Hej Ann!

    Så roligt att du ville skriva ett par rader! Ja, jag vet hur det är när man har andra funktionshinder. De rent medicinska får ju gå först och sen, när det är många så vet man inte riktigt vad man ska koncentrera sig på. Nu är jag glad över att vi har kämpat på med ätandet, men mest har vi gjort det för att jag har varit övertygad om att hon KAN äta och för att jag hela tiden har trott att sondandet har varit en stor del av hennes eviga kräkande. Ändå har det varit perioder då jag inte har orkat, utan helt lämnat över ätstimuleringen till förskolan eller assistenterna, eller när vi helt enkelt inte har orkat bry oss så mycket. Det har tydligen gått det med.

    Nu är jag ju jätterädd att detta inte ska hålla i sig, men samtidigt så måste jag försöka njuta och vara glad åt de framsteg som vi får vara med om. Och nog är det så att vi med funktionshindrade barn kan glädjas extra mycket åt mycket små framsteg.

    Kram, A
  20. 10
    Hej Ann!

    Så roligt att du ville skriva ett par rader! Ja, jag vet hur det är när man har andra funktionshinder. De rent medicinska får ju gå först och sen, när det är många så vet man inte riktigt vad man ska koncentrera sig på. Nu är jag glad över att vi har kämpat på med ätandet, men mest har vi gjort det för att jag har varit övertygad om att hon KAN äta och för att jag hela tiden har trott att sondandet har varit en stor del av hennes eviga kräkande. Ändå har det varit perioder då jag inte har orkat, utan helt lämnat över ätstimuleringen till förskolan eller assistenterna, eller när vi helt enkelt inte har orkat bry oss så mycket. Det har tydligen gått det med.

    Nu är jag ju jätterädd att detta inte ska hålla i sig, men samtidigt så måste jag försöka njuta och vara glad åt de framsteg som vi får vara med om. Och nog är det så att vi med funktionshindrade barn kan glädjas extra mycket åt mycket små framsteg.

    Kram, A
  21. Medlem sedan
    Aug 2005
    #11
    Hej!

    Jag minns när ni kom. Det var ju i samband med A:s hjärtop. som sond sattes och hon slutade äta helt. Så tråkigt att höra att ni är nere på botten. Har ni försökt med glass, alla barn gillar ju glass (*mycket dåligt skämt, men ni här inne förstår kanske hur jag menar. Jag vet inte HUR många gånger snälla välmenande människor har frågat om vi har försökt med glass!*)

    Tack för lyckönskningarna!

    /A
  22. 11
    Hej!

    Jag minns när ni kom. Det var ju i samband med A:s hjärtop. som sond sattes och hon slutade äta helt. Så tråkigt att höra att ni är nere på botten. Har ni försökt med glass, alla barn gillar ju glass (*mycket dåligt skämt, men ni här inne förstår kanske hur jag menar. Jag vet inte HUR många gånger snälla välmenande människor har frågat om vi har försökt med glass!*)

    Tack för lyckönskningarna!

    /A
  23. Medlem sedan
    Jan 2007
    #12
    Ja, eller prova att ge honom något gott! Man undrar vad tror människor egentligen?? Att vi ger våra barn äcklig mat så att dom inte vill ha...suck.

    När min friska stortjej krånglade med nåt enormt med maten föreslog min mor "Du kan väl duka lite fint så äter hon nog!". Jamen eller hur, att jag inte tänkt på det ;-)
  24. 12
    Ja, eller prova att ge honom något gott! Man undrar vad tror människor egentligen?? Att vi ger våra barn äcklig mat så att dom inte vill ha...suck.

    När min friska stortjej krånglade med nåt enormt med maten föreslog min mor "Du kan väl duka lite fint så äter hon nog!". Jamen eller hur, att jag inte tänkt på det ;-)
  25. Medlem sedan
    Sep 2006
    #13
    Hej.

    Jag har inte varit här på länge. Har inte orkat. Försökt leva livet mer på riktigt än framför skärmen. Livet har varit upp och ner. Blir genuint rörd över att du kommer ihåg mig. Jag minns de första åren med sondmatning och hur otroligt viktigt stödet från andra i samma situation var.

    Jag har, ärligt, svårt att läsa om hur andra tar sig vidare. För vi står väldigt mycket och stampar i samma ruta. Och efter snart sex år så känns det tungt. Victoria kräks inte längre och hon äter varje dag. Dock väldigt ostrukturerat och långt ifrån vettiga mängder. Men man kan väl säga att hon fasat ut ungefär 15% av sondbehovet.

    Jättekul att titta in här igen och se er "gamlingar" och det skär i hjärtat att se många nya. För man vill ju inte att ungar ska behöva ha knapp

    Massor av kramar till dig!

    Och alla andra jag känner
  26. 13
    Hej.

    Jag har inte varit här på länge. Har inte orkat. Försökt leva livet mer på riktigt än framför skärmen. Livet har varit upp och ner. Blir genuint rörd över att du kommer ihåg mig. Jag minns de första åren med sondmatning och hur otroligt viktigt stödet från andra i samma situation var.

    Jag har, ärligt, svårt att läsa om hur andra tar sig vidare. För vi står väldigt mycket och stampar i samma ruta. Och efter snart sex år så känns det tungt. Victoria kräks inte längre och hon äter varje dag. Dock väldigt ostrukturerat och långt ifrån vettiga mängder. Men man kan väl säga att hon fasat ut ungefär 15% av sondbehovet.

    Jättekul att titta in här igen och se er "gamlingar" och det skär i hjärtat att se många nya. För man vill ju inte att ungar ska behöva ha knapp

    Massor av kramar till dig!

    Och alla andra jag känner
  27. Medlem sedan
    Aug 2005
    #14
    Hej Gabrielle!

    Det är klart att jag minns dig. Visst är det tungt när det går framåt för andra när man själv står och stampar. Samtidigt så finns det ju ett litet hopp om att det kan gå framåt för en själv. Vi har ju haft enorma framsteg som du läste, men också ett stort bakslag och vi är tillbaka till i princip 100%-sondning varje jäkla dag. Det är helt obegripligt.

    Det låter ändå väldigt bra att din Victoria inte kräks längre. Jag vet ju verkligen hur det är med ett kräkbarn. Det om något är väl ett framsteg!

    Kram till dig!
    Hälsningar Anna
  28. 14
    Hej Gabrielle!

    Det är klart att jag minns dig. Visst är det tungt när det går framåt för andra när man själv står och stampar. Samtidigt så finns det ju ett litet hopp om att det kan gå framåt för en själv. Vi har ju haft enorma framsteg som du läste, men också ett stort bakslag och vi är tillbaka till i princip 100%-sondning varje jäkla dag. Det är helt obegripligt.

    Det låter ändå väldigt bra att din Victoria inte kräks längre. Jag vet ju verkligen hur det är med ett kräkbarn. Det om något är väl ett framsteg!

    Kram till dig!
    Hälsningar Anna

Liknande trådar

  1. Det är lustigt hur jag känne
    By *Camilla* in forum Vikt
    Svar: 4
    Senaste inlägg: 2010-03-03, 21:50
  2. Kvar hur länge?
    By Jess74 in forum Förlossning
    Svar: 10
    Senaste inlägg: 2009-01-15, 21:17
  3. Hur länge blir man kvar
    By Jessica in forum Förlossning
    Svar: 3
    Senaste inlägg: 2006-03-25, 14:32
  4. Hur länge finns det kvar
    By Annelie in forum Småbarn
    Svar: 1
    Senaste inlägg: 2006-02-03, 08:56
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar