Populärt med diagnoser?

[ebbaförskollärare]

Jobbar inom förskolan, och nyligen hade vi ett möte med skolpsykologen, som sa att det är väldigt "populärt" med diagnoser just nu.

Vad tänker ni härinne om det?

Kanske är man snabb på att tänka just ADHD eller autism, asberger etc, just för att många numera har ett LITET begrepp om hur det ter sig.

Samtidigt är det inte så ovanligt att man hör om vuxna som "träder fram", och äntligen fått diagnos, i vuxen ålder alltså. Så kanske, har man "underdiagnosterat" förut? ( konstigt ord det blev...)

Men inom förskolan är det stora barngrupper, större än någonsin och detta är väl inte den bästa miljön för någon som har ett funktionshinder att brottas med, det är nog jobbigt för ett barn utan dessa svårigheter....

[ebbaförskollärare]

...hmmmm...vet inte varför jag gjorde en sur gubbe.... det är inget surt inlägg...

[Paxelle]

Jag tror det är såhär;
Europeerna överlag har svårt att ta till sig förändringar. Där är vi ganska konservativa.
NPF har inte ökat, kunskapen har ökat. Stor skillnad.
Naturligtvis ökar antalet diagnoser genom att kunskapen hos läkarna blir större, för då fångas fler upp i tid.

Sen har man också lärt sig att NPF inte växer bort, vilket man trodde förr, och då gör ju det med att antalet diagnosticerade blir fler.
Egentligen ganska logiskt och solklart, men det beror på hur man väljer att se på saken.

Rent generellt är många rädd för diagnos för att fördomen från 70-talet ligger kvar då man trodde att det rörde sig om en hjärnskada.
Så, kan man bekämpa fördomarna och lägga fram fakta och öka den allmänna kunskapen hos folk så lär också fördomen om att det går mode i diagnoser försvinna också. Jag hoppas på det ialla fall.

[vajl]

Dels är kunskapen större om ADHD och Asperger (med p) och annat, även om det skulle behövas mycket mycket mer, dels är det väl så att folk tar till det lilla de vet i jakten på en förklaring.

Idag kanske man tror att nån har ADHD där det egentligen handlar om att den är känslig och att klassen ÄR för stor och att ungen skulle må bättre om den slapp så mycket stiss och intryck (men däremot inte blev hjälpt av medicin mot ADHD).

Fast jag tror att underdiagnostisering är ett större problem än tvärsom, vad som än sägs här under...

[Valerina]

Jag tror att kunskapen har ökat så man idag vet att ADHD kan se ut på många olika sätt,,,förr var det bara "Emil"-barnen som ansågs ha ADHD.
Jag tror att skolan när jag var barn (född -71) var med ADHD-vänlig så den som då hade en mild ADHD klarade sig utan diagnos och extra stöd,,,för miljön var så bra ändå.
Dessa barn syns istället idag eftersom skolan idag bygger på så mycket eget ansvar och är så ostrukturerad = katastrof för våra barn som har problem att strukturera.

Sen så tror jag också (och detta kan vara en brasklapp,,,,men INTE riktat till någon specifik här inne) att det finns föräldrar som jobbar så mycket att de inte orkar uppfostra sina barn (förr var det inte lika vanligt med långa dagar på dagis och skola/fritids, för mamma jobbade oftast deltid) och när ungen då beter sig ouppfostrat och bortskämt så är det lätt för föräldern att säga "ja men jag tror att den har lite typ ADHD", men det barnet skulle aldrig få diagnos om man sökte hjälp.
Här menar jag alltså inte att det är läkarna/psykologerna som drar till med detta uttryck utan föräldrar som vill försöka bortförklara sin dåliga uppfostran. Detta har jag sett flera gånger på nära håll.

Som en sista sak ska jag väl skriva att jag åker på skolresa nu med sonen och är borta från nätet i några dagar,,,,ni kanske har slaktat aff-medlemmen Valerina när jag kommer tillbaka

[Lejonet-57]

Kanske det ja, haha... apropå din sista rad..

[Lejonet-57]

Bra svar, där slapp jag krångla med ett eget svar..
Har en bekant som arbetar som specialpadagog. Hon sa till mig att "idag slänger man ju diagnoser efter barnen". Precis tvärtom är det ,skulle jag vilja säga.

[Achelois]

Bra skrivet och nu ska jag tycka till lite. Häng mig om ni vill...

Men jag tycker så här: Om tio procent av befolkningen har någon slags npf så borde det räknas som ett personlighetsdrag och inte ens kallas diagnos. Eftersom det inte är en sjukdom.

Tio procent har alltså problem med att passa in i den samhälleliga normen som satts upp, så jag föreslår att vi istället anpassar samhället mer för de med npf, eftersom struktur och ordning och att lyfta varandra mår vi alla bra av, npf eller ej.

Och jag tror att de flesta barn klarar ganska stora grupper, om det funnits disciplin i dessa.

Men det är bara vad jag tycker

[Valerina]

Nej nåd snälla

[Paxelle]

Fast varför?
Diagnos är ju en benämning på ett tillstånd, oavsett om det är en sjukdom eller ett funktionshinder. Jag har ju tex diagnos närsynthet, för att korrigera det har jag recept från optikern på glasögonstyrka.

Jag ser inget fel i att få diagnos på npf men ser inget konstigare i att ha adhd än att ha synfel.
Det är allmänhetens synsätt som behöver mjukas upp, för att få bort skamstämpeln och öka acceptansen och toleransen mot allas likheter och olikheter.
Sen är det klart du har rätt, i en perfekt värld skulle inte diagnoser behövas öht, utan alla skulle få funka precis som de är och världen vore anpassad efter det.

Nu lever vi inte i nån perfekt värld tyvärr och då behövs diagnoserna också.

[wondergirl]

Amen! Håller med till 100%

[Lejonet-57]

Lugn, lugn.. av mig blir du inte slaktad!

[mamma blå två]

Jag håller med om att det blir förvirrande med att det blir diagnos av det om det inte är sjukdom.
Var går gränsen mellan funktionshinder och sjukdom, var är skillnaden?

och de flesta skol/dagismiljöerna vårt samhälle har som norm är inte bra för någon och allra minst barn med nfp.

[mamma blå två]

Paxelle, jag undrar, vi får hela tiden höra att diagnos är en färskvara och att man kan växa ur den. Är det helt fel?

jag har också hört att det kan vara hjärnskada, fel också?

Hur ska man beskriva det? Jag tycker att det är hjärnor som funkar annorlunda men inte alltid sämre, tvärtom, men hur ska man kort förklara det för folk?

Och om du också håller med om att i en perfekt värld skulle diagnoserna inte behövas. vad skulle hända om de togs bort? Varför vill vi ha dem kvar?
Jag vet större delen av svaret men skulle gärna vilja höra uförligare från dig som analyserat läget mer än jag.

Om det togs bort skulle det inte kanske bli lättare att acceptera dessa individer då? Eller är jag supernaiv?

[vajl]

Får jag svara fast jag inte är Paxelle? Nu gör jag det i vilket fall...

Paxelle, jag undrar, vi får hela tiden höra att diagnos är en färskvara och att man kan växa ur den. Är det helt fel?

jag har också hört att det kan vara hjärnskada, fel också?

Hur ska man beskriva det? Jag tycker att det är hjärnor som funkar annorlunda men inte alltid sämre, tvärtom, men hur ska man kort förklara det för folk?

Och om du också håller med om att i en perfekt värld skulle diagnoserna inte behövas. vad skulle hända om de togs bort? Varför vill vi ha dem kvar?
Jag vet större delen av svaret men skulle gärna vilja höra uförligare från dig som analyserat läget mer än jag.

Om det togs bort skulle det inte kanske bli lättare att acceptera dessa individer då? Eller är jag supernaiv?

Färskvarupratet är för att man kanske hittar strategier och/mognar på ett sånt sätt att man inte längre uppfyller kriterierna för t ex klassisk autism (Kanners syndrom) utan ska ha AS-diagnos istället. Men själva tänket tror jag aldrig nånsin går över, man förblir alltid eljest på nåt sätt, även om man inte längre uppfyller diagnoskriterier (för att man t ex inte längre är funktionshindrad av sina drag, genom t ex stor anpassning av miljön).

Hjärnskada KAN det vara, då man kan få autismspektrumstörningar genom såväl arv, slump som skada. Det kan vara att mamman är sjuk under graviditeten, eller dricker jättemycket, att man skadas vid förlossningen eller t ex ramlar på huvudet senare. Men andelen som fått autismspektrumstörningar genom skada ska vara många färre än de andra.

Angående att ha en hjärna som är annorlunda, så tycker jag analogin mellan PC och Mac är bra. Båda är datorer, men den ena är bättre på det ena och den andra är bättre på det andra. Somliga gillar den ena bättre och andra den andra, rätt eller fel. Den ena är vanligare, det betyder inte att den är bättre per automatik.

Jag tror INTE att acceptansen ökar för att man tar bort eller inte sätter diagnoser. Då tänker nog folk ännu mer som idag, att en alternativkablad är t ex lat, arrogant, kaxig, ouppfostrad, dum, egensinnig, har social fobi eller vad du vill. Med diagnos blir man visserligen också sedd som konstig, ofta, men det finns i alla fall en förklaring som inte har med dålig uppfostran att göra, t ex.

Det betyder inte att det inte är jätteviktigt att jobba på större tolerans för olikhet, må det sen gälla npf, sexuella preferenser, religion, etnicitet eller vad du vill.

[Silja*]

Här ställer jag mej också! Håller helt med dej! Tål att tänkas på!

[Paxelle]

vajl gav bra svar redan men jag svarar som jag ser på saken:
Man trodde förr att adhd växte bort. Nu har man insett att det egentligen bara handlar om att vissa lär sig hantera sin adhd bättre än andra och därmed är inte svårigheterna lika påtagliga då de nått vuxen ålder.
Så ADHD har man livet ut vare sig man vill eller ej.

Jag tycker vajl haft en ypperligt bra formulering; alternativkablage. Dvs, vi funkar egentligen som alla andra men vi är kopplade på lite andra vägar än gemene man och i vissa fall är det en fördel; man tänker snabbare, ser detaljer andra missar, jobbar fortare, sover mindre tex... medans det kan vara till nackdel med bristande tålamod och koncentrationssvårigheter tex.

I en perfekt värld skulle alla accepteras precis som de är. Det innebär att om det visar sig att man har tex adhd och man funkar bättre med medicin så får man det utan knussel och utan folk som skriker knarkare. I en perfekt värld skulle man få vara den man är oavsett om det är att man behöver glasögon eller ritalin.
Hänger du med på hur jag menar?
Som det är nu så är folk i allmänhet livrädd för allt som inte är som de är vana vid, så i en perfekt värld vore folk inte så jäkla rädda för att lära sig nåt nytt nån gång ibland.
Jag störs inte av diagnoser, för mig är diagnos just en benämning på vad man har för svårighet eller sjukdom. Diagnos för mig är inte automatiskt lika med skada eller sjukdom utan kan lika gärna vara nåt så enkelt som en fotvårta. Det är ju en diagnos det med.
Men kanske vore det bättre i en perfekt värld att kalla det för benämning istället för diagnos?

Och nej, jag tror inte världen bättre skulle acceptera bokstavsbarnen om diagnoserna försvann, då vore vi tillbaka på ruta 1 där de blev dömda som odrägliga och ouppfostrade igen.

[Achelois]

Jo, så kanske det är men jag tycker att just ordet diagnos förknippas så mycket med sjukdom att man borde byta ut det mot något annat.

Och tyvärr, världen är lååångt ifrån perfekt.

[Achelois]

Ja, att skaffa mer struktur och en lugnare miljö hade vi alla vunnit på tror jag

[Ulle+3]

Så ser jag på det också. Att ha NPF är i mina ögon ingen sjukdom och är ett funktionshinder enbart i relation till miljön. ADHD vore inget funktionshinder i tex stenåldersmiljö- snarare vore det väldigt handikappande att vara "snäll och stillsam" i en miljö där det gäller att äta eller ätas.
I den miljön skulle mina barn inte vara det minsta funktionshindrade- de skulle leda flocken!

Jag kan också tycka att det är missvisande och olyckligt att benämningen kallas just diagnos eftersom det lätt leder tankarna till sjukdomar. Detta beror förmodligen på att det är just sjukvården som utreder och presenterar resultatet av utredningen. Vore det någon annan instans (låt mig dra till med soc, skolan, dykarklubben eller vad man vill dra till med skulle det kanske "heta" nåt annat än just diagnos. Vad man gör är ju att spalta upp en rad egenskaper och presentera dem med ett samlingsnamn.

Precis som du skriver kan det inte ses som något onormalt att ha NPF när en så stor del av befolkningen har det, tycker jag. Att vara bög är väl ungefär lika vanligt och detta ses väl inte längre som något "sjukt" utan mer som en del i normalpopulationen. Eller att vara närsynt. Eller att ha blodgrupp AB. Eller att inte tåla laktos- det är ju fullständigt normalt eftersom största delen av jordens befolkning inte tål laktos. Eller nåt så ovanligt som att ha blå ögon- då är väl NPF vanligare skulle jag tro.

men eftesom vi ändå tvingas leva i det samhälle vi har, NPF eller inte, laktosintoleranta eller inte, så behöver man kanske för att må så bra som möjligt, ta reda på vad det är för egenskaper man har som gör det svårt att fungera som de flesta andra i samma samhälle och försöka påverka det man kan både hos omgivning och individ för att individen och omgivningen ska kunna leva tillsammans på ett så smidigt och givande sätt som möjligt.