hej alla kloka!
jag o min man separerade för snart 2 mån sedan o våra barn bor varannan vecka. de är 5 o 7 år gamla o deras far har behållt huset för hans ekonomi tillåter det, medan jag hittat en lägenhet i närheten.
I början var det ok för barnen, men nu när spänningen med min nya lägenhet släpper vill de helst bara bo hos pappa. Varför måste ni bo isär, kan inte mamma flytta tillbaka o vi vill bara bo här i huset...Varje gång de kommer hit är de så klart glada att se mig, men de blir förkrossade när pappa går. De är väldigt nära sin far o ja jag kommer inte kunna konkurrera med honom varken i form av pengar eller de aktiviteter som följer med större plånbok. Jag är inte heller samma spralliga glad person som han o livet hos mig blir därmed mer nertonat o tyst, vilket inte alls är en nackdel. Men ja i deras ögon är det så här o det gör så ont att de inte vill vara här med mig. Deras liv är så mycket enklare hos sin far, där kamrater finns på gatan och trädgården ger frihet att leka och springa.
Nu är det som det är o min fråga är egentligen bara hur jag ska hantera deras sorg?
Hur ska jag vara där för dem? det svåraste med en separation är alla beslut och ansvar som man inte kan bolla med en annan vuxen...Samtidigt som jag själv försöker landa i min sorg över att inte tillhöra en traditionell familj.
Kram
1
Bortvald hej alla kloka!
jag o min man separerade för snart 2 mån sedan o våra barn bor varannan vecka. de är 5 o 7 år gamla o deras far har behållt huset för hans ekonomi tillåter det, medan jag hittat en lägenhet i närheten.
I början var det ok för barnen, men nu när spänningen med min nya lägenhet släpper vill de helst bara bo hos pappa. Varför måste ni bo isär, kan inte mamma flytta tillbaka o vi vill bara bo här i huset...Varje gång de kommer hit är de så klart glada att se mig, men de blir förkrossade när pappa går. De är väldigt nära sin far o ja jag kommer inte kunna konkurrera med honom varken i form av pengar eller de aktiviteter som följer med större plånbok. Jag är inte heller samma spralliga glad person som han o livet hos mig blir därmed mer nertonat o tyst, vilket inte alls är en nackdel. Men ja i deras ögon är det så här o det gör så ont att de inte vill vara här med mig. Deras liv är så mycket enklare hos sin far, där kamrater finns på gatan och trädgården ger frihet att leka och springa.
Nu är det som det är o min fråga är egentligen bara hur jag ska hantera deras sorg?
Hur ska jag vara där för dem? det svåraste med en separation är alla beslut och ansvar som man inte kan bolla med en annan vuxen...Samtidigt som jag själv försöker landa i min sorg över att inte tillhöra en traditionell familj.
Kram
usch jag förstår att det känns tungt. Men ajg kan förstå barnen också. Vad ajg förstår så ahr det inte gått så lång tid och de har kanske inte vant sig riktigt än med vv? De behöver ju också tid på sig att vänja sig och sörja. Och det klart det fortfarande känns tryggare i gamla huset där de är vana. Ge dem lite tid och jag tycker inte helelr att du ska känna att du måste "spralla till dig" för att "vinna" dem. Det viktiga är ju att finnas där, lyssna på dem, ta deras känslor på allvar men ändå var tydlig med att nu är det så här, mamma kommer inte att flytta tillbaka och det är ett beslut som inte ka ändras. De vänjer sig säkert. Det är kanske som man brukar säga när man kommer till ett nyt tland, först är allt nytt och spännande, sen kommer fasen där allt är jobbigt och mabn hatar allt och bara vill hem, men sen vänjer man sig och börjar gilla landet igen men på ett annat sätt. dina barn kanske befinner sig i "hata-fasen". lite amatörpsykologi jag vet men har märkt att det stämmer när jag bott i andra länder och skulle ju kunna stämma på denna situationen också. lycka till!
2
usch jag förstår att det känns tungt. Men ajg kan förstå barnen också. Vad ajg förstår så ahr det inte gått så lång tid och de har kanske inte vant sig riktigt än med vv? De behöver ju också tid på sig att vänja sig och sörja. Och det klart det fortfarande känns tryggare i gamla huset där de är vana. Ge dem lite tid och jag tycker inte helelr att du ska känna att du måste "spralla till dig" för att "vinna" dem. Det viktiga är ju att finnas där, lyssna på dem, ta deras känslor på allvar men ändå var tydlig med att nu är det så här, mamma kommer inte att flytta tillbaka och det är ett beslut som inte ka ändras. De vänjer sig säkert. Det är kanske som man brukar säga när man kommer till ett nyt tland, först är allt nytt och spännande, sen kommer fasen där allt är jobbigt och mabn hatar allt och bara vill hem, men sen vänjer man sig och börjar gilla landet igen men på ett annat sätt. dina barn kanske befinner sig i "hata-fasen". lite amatörpsykologi jag vet men har märkt att det stämmer när jag bott i andra länder och skulle ju kunna stämma på denna situationen också. lycka till!
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
