Läs gärna mitt inlägg "Socialtjänsten fabulerar lite varstans" om du inte tror Ungmamma eller vad hon heter.
Jag befarar att många socialsekreterare inte förstår sitt uppdrag.
De är människor och därför inte mer ofelbara än vi andra.
De ska inte göra personliga bedömningar och skriva hur de föreställer sig att någon är eller beter sig, utan professionella, utifrån vissa mallar. Men det är det många som inte gör, och det kan jag lova dig.
(Hur olika personliga bedömningar kan slå kan jag berätta:
Min mor (pedagog, akademiker, socialt välanpassad, tvåbarnsmor; känner mig för övrigt ganska väl) tycker att jag är förfärligt oförsiktig med min dotter.
Min syster (ingenjör, chef, socialt välanpassad, flerbarnsmor; känner mig för övrigt ganska väl) tycker att jag är sjukligt överbeskyddande.
Hur god bedömning av människor tror du att en socialsekreterare kan göra efter ett par korta möten, om ens det, när två personer som känner mig så väl som min mor och min syster inte kan enas om mig som mor?)
Jag och mina kolleger talar mycket om våra tillkortakommanden som föräldrar, men här på Alltförföräldrar läser man många inlägg från tydligen helt felfria mammor...
Jag vände mig ett tag när jag inte kunde hantera min dotters trots till BVC och fick en BUP-kontakt via dem.
Efter EN timmes samtal med mig (tackochlov i närvaro av min underbara BVC-sköterska) hade BUP-tanten skrivit ihop en lång drapa om hur min dotter for illa "i spänningen mellan sina båda föräldrar" (!?) (BVC-sköterskan sa när hon fick höra det: Och vem gör inte det?!) och hur min dotter påverkades på det ena och det andra sättet. Jag frågade hur hon kunde uttala sig så tvärsäkert om detta. Jo, det var hennes "professionella bedömning", sa hon. Jag ifrågasatte - med fog - hur hon överhuvud taget kunde bedöma ett barn som hon inte träffat, än mindre göra en professionell bedömning av barnet.
Jag vände mig alltså till BUP för att jag, I FULL VETSKAP OM ATT JAG INTE ÄR OFELBAR (till skillnad från vad du tror om oss som råkar ut för soc och bup och hela konkarongen), ville be om HJÄLP, men fick i stället ganska skitnödiga råd om ATT JAG BORDE SKILJAS - och detta från en människa som inte träffat mitt barn eller min man. Och där själva grundorsaken var en fråga om hur man hanterar trots. Snacka om att skjuta snett.