Oplanerat gravid med ovillig pappa....

[Anonym]

Hej,
efter en intensiv o stressig vår med gravid-känningar som jag skjutit framför mig gjorde jag gravtest för 2 v sedan. Självklart var jag gravid - antagligen i v 16! Fyller 42 om ngr månader och detta var inte alls planerat. Det känns fascinerande att ett liv växer inom mig.
Det tycker däremot inte maken. Sen han fick veta har han levt i ett chocktillstånd, ungefär som om han skulle råkat köra över någon eller en nära vän dött!
Han pratar inte längre med mig, om det inte är för att anklaga. Han tycker att jag förstör hans liv. Han hade tänkt få koppla av nu när våra två börjar bli stora (10 o 14). I flera nätter har han vägrat sova i vårt sovrum utan sover i soffan. Han tom har glömt/förträngt att vi älskat flera ggr i veckan o frågat om jag har nån kk!

Allt är totalt sinnesjukt. Vet inte ritkigt hur jag ska ta mig ur det här eller hantera det, men det jag vet är i allafall att jag inte klarar en abort....

Finns det något råd i det här eländet?

[Sherry01]

Hej,

vad jobbigt det låter! Själv är jag 40 och gravid med en liten sladdis. Vi har pratat om det men aldrig helt kommit fram till ett beslut, men vi älskade utan att skydda oss ett par gånger och vips så blev jag gravid.

Precis som ni har vi haft en jättestressig vår, min man har haft mycket på jobbet, jag har haft mycket och min mamma ligger för döden. När jag testat positivt blev jag förvånad och glad - mycket för att det känns så speciellt nu när mamma ligger för döden och det var underbart att få berätta för henne - hon blev sååå glad!!
När jag kom ut till landet på kvällen så köpte jag med mig blommor till min man och berättade och jäklar vad han blev arg/besviken/chockad osv. Jag fick panik - ville bara ta ut fostret - ville ju inte att det skulle bli så!! Han tyckte att jag hade "lurat" honom eftersom jag sagt att det kan vara svårt att bli gravid när man fyllt 40. Han har dock varit medveten om att vi haft oskyddat sex så han har ju varit "lite delaktig" måste man ju säga och jag kan inte låta bli att tro att även din man varit delaktig....de kan ju inte ha missat blommor och bin-lektionen..... Nu känns det bättre när vi haft några härliga veckor tillsammans och min man kanske inte är överlycklig, men han älskar sina barn så högt så han inser att det naturligtvis kommer att bli härligt på många sätt. Som han sade häromdagen - det kommer säkert att bli ett helvete på kort sikt men underbart på lång sikt.

Vi har två barn, 6 och 8 år, så livet är så härligt och bekvämt. Vi har så kul med våra små troll och gör massa skojigt tillsammans så jag måste erkänna att jag fått lite ångest då och då över vad vi gett oss in på.

Jag har inga egentliga råd att ge, men jag förstår din situation även om min man inte varit lika negativ. Om ni bestämmer er för att behålla barnet skulle jag gissa att han, när pyret väl kommer ut, kommer att bli förälskad och förhoppninsvis ser värdet i ett nytt liv och vad det tillför. Glöm inte att era två större kommer att vara en stor hjäl och delaktiga så det kommer nog inte vara lika tufft som det var när ni hade småbarnsåren förra gången.

Lycka till!!

[marilen]

Grattis till graviditeten

Tråkigt med en maken som är ovillig att ta ansvar för konsekvenserna av sex med hustrun. Allt för vanligt tyvärr

Tyvärr måste du nog ta ett allvarligt men faktabaserat samtal (utan att anklaga) med honom och få honom att förstå hur barnet blivit till (eftersom han verkar ha svårt att förstå det) och att du vill behålla barnet och inte klarar av en abort (vilket du absolut inte borde tvingas till).

Fungerar inte det så rekommenderar jag familjerådgivning. Vet att det oftast är jättesvårt att få med karlarna på såna samtal men är han villig att jobba för att rädda ert förhållande så borde han gå med på några samtal.

Sen får han bestämma hur han vill hantera nykomlingen i er familj!

Jag hoppas innerligt att han kommer till sans och inser vad han håller på att förlora med sitt barnsliga beteende!

Våra flickor var 9 och 11 när tredje dottern föddes och visst var jag orolig för hur det skulle bli att börja om igen men det var otroligt lyxigt att ha så stora barn och en liten bebis. Fick massor av hjälp av de stora systrarna som från början avgudade sin lillasyster

Utrymmesmässigt vet jag inte hur ni har det hemma, men när det gäller bil så är det ju inga problem att få in tre barn om man har en medelstor bil.

Skickar massor av styrkekramar och hoppas att ni tar er igenom det jobbiga nu och kan njuta av resten av gravditeten där hela familjen ser fram emot den nya bebisen

kram

[Anonym]

Om han inte ens vill förstå hur bebisen kommit till, låter det som om hans egentliga problem inte är barnet utan något annat, depression, jobb/pengaproblem el.dyl. Han låter ju som en 17 åring.

Har inga bra råd utom att försöka prata om andra saker i hans/ert liv för att försöka upptäcka vad som står på.

Lycka till och grattis!!

[Anonym]

Tack för era gulliga ord och förståelse. Det värmde. Och var väl det jag behövde, inte råd i egentlig mening.

Han har absolut varit och är fortfarande i chocktillstånd...klart att han fattar det där med blommor o bin...men ibland vill man kanske inte inse konsekvenserna av det hela.

Han har i allafall lugnat ner sig något o flyttat in i sovrummet igen

Tror nog det värsta för honom var att tappa kontrollen över saker o ting. Att inte han fick vara med o "bestämma" att nu ska det bli.

Ekonomiskt vet jag vi klarar det, även om det gör en hel del inkomstmässigt. Utrymmesmässigt klarar vi också. Vi håller på att flytta till hus, men det är klart ekonomiska kalkylerna blir inte som tänkt.
Ungarna är glada, speciellt 10-ringen. De är den bästa support jag har.
I allafall är det inte lika deppigt som när jag skrev först o det är jag glad för.
Kram till er alla

[marilen]

Åh vad skönt att höra

Du ska se att det ordnar sig och att maken kommer vara lika glad för bebben som du när han väl fått vänja sig vid tanken1

kram

[Anonym]

Hej!

Jag kan berätta att jag befinner mig i exakt samma situation... iofs är jag bara i vecka 6 och plussade för några dagar sedan, men min man reagerade precis likadant som din. Han tycker det är katastrof och nu talar vi inte heller med varandra. Jag vet att han inte mår ngt vidare för studen pga ekonomi (är egen) och andra orsaker.

Vi har en son som är 6 idag och jag har länge längtat efter ett barn till. Vi har avvaktat då vår relation inte har varit den bästa och skyddat oss också. Nu blev det som det blev och jag blev själv förvånad över att jag blev gravid på ett oskyddat samlag...

Det jobbiga är hur man ska förhålla sig till allt. Jag är helt inne på att behålla barnet. Blir ju konstigt att gå hemma och en är glad och den andra ledsen...

Jag har inga direkta råd att ge, men ville bara berätta att du inte är ensam. Förhoppningsvis så kanske de behöver längre tid att smälta nyheten och ser glädjen i det längre fram.

Styrkekram!