Skrivet: 2009-08-18, 23:38
#1
Egoistiskt skilja sig pga dåligt sexliv?
Är man egoistisk om man skiljer sig med allt vad det innebär för barn och annat bara för att man inte trivs med hur sexlivet är? Är man naiv och patetisk när man är 40+ om man vill på nytt få lite lycka, passion och ett bra sexliv? Utsätta resten av familjen för massa problem (ett av barnen dessutom "särskilda behov, utan att gå in på detaljer, men kräver avsevärt mer än ett vanligt barn) för att man själv vill få ut mer av livet.
Sedan sista barnet föddes har sexlivet varit totalt dött bitvis. År utan någon sex eller kanske någon gång per år. Äktenskap blir till vänskapsförhållande. Vi kommer rätta bra överens i övrigt men det finns ingen sexuell passion eller glöd och då heller inte bara sex utan övria ömhetsbetygelser. Jo lite pussar kan det bli men det ger man ju barnen också. När man inte får något gensvar slutar man till sist att fråga och när sex försvinner så försvinner mycket av de känslor som man har samtidigt. Sex ger ju den där speciella intimiteten mellan två människor.
Sexlivet har väl egentligen aldrig varit speciellt bra. Det har alltid varit jag som alltid tar initiativ, både till sex och "mys". Min partner njuter i sängen när vi väl gör det men har inga egna initiativ eller lust till lite mer varierat sexliv (oralsex är "avancerad sex för min partner). Jag vill ha långa sköna sexstunder med mycket smek och orala nöjen. Men för min partner är sex som en klåda. När det kliar så kliar man och sen är det bra. Orgasm är slutmålet, resan dit är ointressant. Inga fantasier h*n vill genomföra (har frågat massor av ggr), inga initativ och det är nästan alltid bara jag som gör det skönt för min partner inte tvärtom (förutom själva samlaget vilket ju är ömsesidig njutning).
Dock har det den senaste månaderna blivit avsevärt bättre då vi har haft mer sex än under flera år. Men det har egentligen fått tvärtom effekt än vad man kunde tro. Istället för bara en nytändning så har det fått mig att inse att "så som vi haft det vill jag inte ha det i fortsättningen". Vill ha ett samliv fylld med lust och passionerad sex. Inte rutinsex någon gång då och då, när allt är perfekt och jag får gensvar för mina inviter.
Skulle jag separera nu skulle det nog komma som en blixt från en klar himmel. "Men vi som har det bättre nu än aldrig". Men lite för lite och för sent. Så skulle nog omgivningen reagera med. "Men ni som håller på och pussar varandra så mycket nu för tiden" etc, men det är jag som driver det inte tvärtom (skall testa och hålla mig passiv och se om även det avtar om jag inte tar initiativ där med).
Har kanske insett att passionen kanske aldrig riktigt funnits där och det blivit lite av ett resonemangsäktenskap. Men det känns lite "taskigt" att separera nu, hade kanske varit mer naturligt när sexlivet var helt dött. Lustarna har väckts till liv och dessutom är det nog så att det har varit en massa annat elände och nu börjar man även inse att det inte går att bara leva i misär utan man måste även leva på riktigt.
Det känns inte riktigt legalt att separera vid den här ålderna bara för att man har ett tråkigt sexliv ? Det är iof lite mer än bara sex, även saknad av passion och kärlek i vardagslivet. Men den reaktion man ofta möter är "Så är det i alla förhållanden" (är det?), "Det är väl klart att man inte kan känna passion för varandra när man varit gifta så länge" mm.
Sätter jag för stor vikt vid sexlivet? Ja kanske. Skall man nöja sig med att tillfredställa sig själv och då och då ha sex med en partner och vara nöjd med att man är goda vänner? Eller skall man ska en partner som delar ens syn?
Det känns väldigt egoistiskt att sätta sin egen lust och behov i främsta rummet. Eller är det?
