Skolans ansvar

[Mamma Erik]

Jag tycker det finns ganska klara saker om vad som är skolans ansvar. Simning är en sådan sak, i och med att skolan kräver att man skall vara simkunnig för att få godkänt i idrott, så har skolan med automatik tagit på sig ansvaret, hade det stått att simkunnighet hade krävts för VG i idrott, då hade det legat på en annan nivå. Dvs, det som krävs för godkänt anser jag att skall ligga under skolans ansvar.
Jag har för mig att på den tiden jag gick i skolan så noterades det om man var simkunnig eller ej, men inget krav för att få 3:a i gymnastik. Jag vet att det fanns några stycken, när vi gick i mellanstadiet, som inte kunde simma och då fick de ta simlektioner.

[Mireaux]

Vad ska man då göra om eleven inte följer med på simundervisningen nånsin? Jag undrar fortfarande.

[omnia]

Mitt barn går ju inte i högstadiet än, så jag vet inte hur det kommer se ut under skolgången, men skolorna ska väl bedriva simundervisning? Sen kanske inte alla barn lär sig simma under den terminen, men då gör man väl en IUP om det?

Kan man inte läsa får man jobba extra med det hemma, har man svårt att stava jobbar man extra hemma med det, har man svårt för något i matte jobbar man extra hemma med det och har man svårt att få simningen att funka, jobbar man hemma med det? Så trodde jag det funkade?

(Angående ungdomar så fattar jag att det är pinsamt att vara 14 och inte få det att funka, men då hoppas jag att vuxensimskolorna är flexibla nog att ta imot dessa ungdomar. Var 14 är ju inget gentemot att vara 35?)

[Mamma Erik]

Som i alla andra ämnen, dvs åtgärder eller stöd.

[Mamma Erik]

Men om föräldrarna inte har kunskap nog att stötta barnet, så kanske det inte går.
I fallet nedan så hade föräldrarna gjort allt, i mina ögon i varje fall, vad de har kunnat.
Man kan inte slå kunskaper, vare sig bokliga eller fysiska, i ett barn. Det gäller ju även i skolan.
Sedan är det en sak att jobba hemma, en sak om man inte förstår. Ju högre upp du kommer i årskurserna, detso mer måste man förstå, då räcker det inte med att ägna tid, utan det måste finnas någon i omgivningen som kan förklara och förstå och det är något som många föräldrar inte fixar.

[omnia]

Ja, och det är en orättvisa som existerar.

Kanske har man tidigare inte uppmärksammat problemet ur ett fysiskt/motoriskt perspektiv, men föräldrar som har barn som har svårt för tex. matte känner nog till det.

[Mireaux]

Det vi gör är att erbjuda extra simundervisning vid de andra tider som vår skola har tid i badhuset.
Det är en stor kommun så det är inte så att vi kan åka när som helst. Det ska ju även finnas personal som kan åka med...
Men om eleven ändå inte vill och föräldern underlättar för eleven att få slippa? Vad gör man då?

[lisalina]

Jag tycker det finns ganska klara saker om vad som är skolans ansvar. Simning är en sådan sak, i och med att skolan kräver att man skall vara simkunnig för att få godkänt i idrott, så har skolan med automatik tagit på sig ansvaret, hade det stått att simkunnighet hade krävts för VG i idrott, då hade det legat på en annan nivå. Dvs, det som krävs för godkänt anser jag att skall ligga under skolans ansvar.
Jag har för mig att på den tiden jag gick i skolan så noterades det om man var simkunnig eller ej, men inget krav för att få 3:a i gymnastik. Jag vet att det fanns några stycken, när vi gick i mellanstadiet, som inte kunde simma och då fick de ta simlektioner.

Det är klart att skolan har ett ansvar att se till att barnen kan simma. Men jag menar ändå på att föräldrarna också har ansvar för att barnet utvecklar sådana kunskaper. För det första börjar skolans simundervisning oftast i år 2, då barnen är ca 8. För mig är det fullständigt självklart att se till att barnen får vattenvana och lär sig simma några meter långt tidigare än så (att en del behöver lång tid på sig är en annan femma). Man är ju på badplatser och i simhallar med barnen långt före skolstart. För att inte tala om alla de dagar då man bara är nära vattnet (promenerar vid stranden, hälsar på kompisen med stor barnpool etc.)

Tycker att det är kanon att skolan "fångar upp" barn som inte lär sig hemma, och kan förstå att man drar sig för att lära barnen simma om man inte alls kommer från en vattenkultur. Men om man nu gör det och bara tycker att det är obekvämt, dyrt och besvärligt att simträna med barnen och tänker "skönt att jag slipper, det där tar ju skolan sen", då slutar jag att förstå. Dessutom är skolans simundervisning sällan tillräcklig. Visst kanske man lär sig grunderna, men för att bli van i vattnet och kunna känna riktig trygghet behövs träning på fritiden också. Precis som med läsning. De allra flesta behöver träna läsning på fritiden för att bli goda läsare, därför den eviga läsläxan. Och för att bli en god simmare (alltså trygg i vattnet) krävs mer än några få övningstimmar i skolans regi.

Men jag har iofs också svårt att förstå de föräldrar som inte vill ha koll på teoretiska kunskaper som läsning, skrivning och matematik. För mig känns det så självklart att försöka locka barnen till att tycka det är kul med böcker och pussel, att lära dem bokstäver och siffror, räkna tillsammans, få dem att känna igen pengar och fundera över om en tia och två kronor räcker till glassen de vill ha. Även om det är skolans ansvar, så vaför vill man inte hjälpa sitt barn och ge det så goda förutsättningar som möjligt? Skolans ansvar är att lära mina barn vissa saker, men mitt ansvar som förälder är att stötta barnens skolgång och öht se till att de får goda förutsättningar att klara sig som vuxna.

[madelaine_]

Du skriver det självklara så här parkerar jag!

[Mamma Erik]

Men nu är det uppenbarligen så att det finns barn, som trots träning, trots föräldrar som gör allt för att få barnen att simma, ändå inte fixar det.
Skillnade mellan idrottsämnet och de teoretiska ämnen är rätt stora när det gäller inställningen om man inte fixar det.
Det är mer legitimit att vara dålig i matte, eller svenska, vi har en kultur som hyllar idrottsliga prestationer, i skolan var man plugghäst om man var duktig i skolan, popularitet hängde ihop med idrotten. Man kan också "smita" undan om man är dålig i de teoretiska ämnenen. Men är man dålig i idrott, så är det mer synligt, mycket för att man gör mycket gemensamt där och en hel del inom idrotten bygger på att man skall göra ett bra resultat tillsammans och är man då den dåliga så....
Själv har jag (som alltid varit duktig på teoretiska ämnen) varit den som blivit vald sist etc.
Så är man dålig i idrott, så tror jag att det är mentalt jobbigare.
Och en annan sak, att inte kunna de teoretiska ämnen är mer acceptabelt, men idrott, man behöver bara läsa här:
"alla kan lära sig simma", det är skitsnack, även i sonens alla tre klasser har det funnits barn som inte kunnat simma och alla de barnen har föräldrar som verkligen kämpat med detta.
Tänk om man kunde komma på ett ord som t.ex dyselexi, att det finns barn, som trots avsaknad av fysiskt handikapp, har problem med koordinationen att de helt inte klarar av att fixa benrörelser och armrörelser tillsammans.

[Mamma Erik]

Som precis skrev längre ner, att vara dålig i idrott är nog 10 ggr värre än att vara dålig i ett teoretiskt ämne, pga att det finns så mycket man skall göra tillsammans och är man dålig, så förstör man för de andra.
Dessutom är det rätt integritetskrävande, man är lätt klädd, man duschar tillsammans, man är naken i omklädningsrum, man utsätts för rätt mycket jobbiga situationer.
Hade jag haft ett barn som upplevde idrotten som en mardröm, kanske inte så mycket för själva idrotten, utan för allt runt omkring, så hade jag nog underlättat för barnet att slippa det, för barnets självkänsla.
Jag har en väninna som var mobbad genom hela skolan, gymnastiken var en mardröm, från att vara "dålig" i gymnastik så har hon sprungit maraton, hon kanske hade fixat det redan då, om hon mötts med respekt och förståelse av omgivningen.
Omklädningsrummen är det rum som många barn utsätts för väldigt mycket.

[Malinau]

Parkerar här och säger att det också är en del av livet att ta sig igenom utmaningar och hantera obekväma situationer. Att hjälpa sina barn även ta sig an svåra eller jobbiga saker ser jag som en viktig uppgift.

[lisalina]

Nja, handlar det om mobbning eller allmänt taskigt beteende så hade jag gått till lärare/skolledning med problemet. Och ringt upp berörda barns föräldrar och pratat. Mobbning ska inte få förekomma. Men om mobbning nu förekommer är det ju inte idrottens fel egentligen. Dock håller jag med om att många idrottshallar i skolor är dåligt bemannade. Vuxna borde ges möjlighet att hålla bättre uppsikt, helt klart.

Annars tycker jag nog att man får lära sig att anpassa sig lite också... Livet kommer inte alltid göra som jag vill och det måste man börja ta till sig när man är så stor att man går i skolan. Att tycka att det är obehagligt att vara lätt klädd och byta om bland andra går ju att arbeta med mentalt. För det ÄR bara ett mentalt hinder, det är ju inte praktiskt svårt alls. Att mamma och pappa bekräftar faran genom att tillåta att man slipper (eller rent av hjälpa en att slippa) känns som en riktig björntjänst. Bättre i så fall att prata om kroppsuppfattning hemma, stötta och uppmuntra barnet och kanske träna tillsammans genom att gå till simhallen och byta om där i sällskap med trygga mamma/pappa. Hur ska man någonsin bli trygg i sig själv om föräldrarna bekräftar att det är så okej att oroa sig över sin kropp att man slipper så vardagliga saker som att delta på idrottslektionerna i skolan?

[Mamma Erik]

Kanske är det så att föräldrarna har kämpat med detta i flera år och till slut, inser att man bör respektera detta. Att dela omklädningsrum, delta i gymnastik, är endast något som man är tvungen under skoltiden, resten av tiden slipper man detta. Rätt skönt faktiskt.

[Mireaux]

Det är ganska mycket som man gör under skoltiden som man "slipper" senare. Skoltiden är ju till för att lära sig allt möjligt som man kommer eller kanske kommer att få användning för i framtiden.
Men vem ska avgöra när man ska få slippa? Om det alltid vore föräldrarna så skulle jag ha elever som slapp räkna, som slapp gå ut på rast, som slapp läsa vissa böcker etc etc.

Men visst kan jag förstå att det är jobbigt med omklädningsrum - jag var själv en sådan som inte gärna duschade kollektivt när jag var yngre. Men det är ju ändå något man måste ta itu med och göra om man ska simma eller idrotta.

[Mamma Erik]

Jag anser att man kan slippa, när omgivningen (föräldrar och lärare) inser att man inte kommer längre, dvs det enda som är kvar är våld. När det som det rör sig inte är livsavgörande, inte skadar andra, inte skadar personen självt. Dvs det finns en gräns för allting, ibland kanske det är som att lära en blind att se.
Men som det här exemplet rörde sig, det finns de som har fruktansvärt svårt med koordinationen, simning t.ex är väldigt mycket koordination. Samma sak med balans, det finns dom saknar balanssinne, att sätta upp dom på en bom, innebär att de rasar ner och sedan spelar det ingen roll om de bosätter personen på bommen, balansen är så usel, så det går inte.
För min del kunde jag aldrig hoppa bock, hjula eller stå på händer, jag tränade och tränade, det gick inte. Jag har aldrig lärt mig crawla trots miljoner försök, har inte lärt mig dyka alls, trots många försök. Och som jag skrev innan, jag kände en som insåg att bilkörning var inte något för honom, han kunde, trots otroligt många försök inte köra bil, det var för många moment att hålla reda på.
Och du förresten, det fanns på min tid i varje fall, elever som fick sluta skolan i förtid, för att det inte fungerade för dom, de slapp läsa, räkna och annat, de praktiserade istället.
Och till slut, man behöver inte alls duscha kollektivt för att simma eller träna, det finns utomhusbad, och när jag tränade på gym, så dushade jag alltid hemma.

[omnia]

Kanske behövs det "bättre" idrottslärare. Balans är ju tex. något som om det inte beror på yrsel eller så, kan övas upp genom att träna olika muskler tex. småmuskler man inte ens visste att man hade på fötterna
Kroppskontroll är ju också sådant man kan öva på som jag aldrig stötte på under hela min skoltid.

Själv tror jag trots dina erfarenheter att man kan lyckas halvdant med det mesta bara man får rätt instruktioner och har inställningen att man ska lyckas. Bara för att vissa ger upp bilkörning innebär ju inte det att de inte kan lära sig, bara att de inte ansåg det mödan värt. I bilkörning är det väl ganska ofta även "stressen", en bra pedagog hjälper ju då även till att träna så man hittar metoder för att hålla sitt lugn, en dålig förstärker stressen.

Vilket ju igen blir ett exempel på orättvisan i att det inte alltid handlar om eleven utan om hjälpen eleven har runt sig.

[Mamma Erik]

Det håller jag med om. Jag tror många problem som uppstår i samband med idrottslektionerna skulle avhjälpas med bra lärare.
Min lärare på högstadiet ansåg att jag var urdålig, även det jag presterade bra var urdåligt (t.ex var jag väldigt duktig på höjdhopp, men det räknades inte). Eftersom jag tyckte mycket om att röra på mig, så lyckades hon inte förstöra för mig, men jag vet andra, som var tafatta och hatade gympan pga lärarens attityd, ja, det var en hel del skolk av dessa elever och ja, vi var flera som inte klandrade dom direkt.

[Turtle_73_]

Är det faktiskt så att de inte blir godkända i idrott om de inte kan simma? Tveksam till det. Då borde man inte bli godkänd om man inte kan spela fotboll eller paddla kanot, spela brännboll eller liknande också. Är det månne inte mera ment att om du inte _försöker_ och inte prövar och är med?
Här har vi inga krav på att man måste kunna simma och jag tycker det är föräldrarnas ansvar att lära barnen simma, inte skolans. Det finns andra saker som skolan bättre behöver lära barnen! Simskola kan barnen gå i på fritiden om inte föräldarna kan eller vill hjälpa dem att lärsa sig simma.