Maya har alltid gillat sin napp. Verkar nästan som om hon blir mer och mer fäst vid den ju äldre hon blir. Vi har hela tiden tänkt att hon behöver den och vi skall inte pusha henne till att sluta utan invänta tecken på att hon är redo. Men hur är man säker på att man läser henne rätt? För ca. ett halvår sedan tuggade hon sönder nappen hon hade på dagis för att använda vid sovstunden. Personalen sa att det var ett tecken på att hon inte eg. behövde den och därför tog vi inte dit någon ny. Nästa dag var det "Du bet ju sönder nappen så nu finns det ingen!" Maya accepterade det på en gång och har aldrig mer bett om napp på dagis. Men hemma däremot har hon den gärna i munnen konstant. Vi får aktivt lura den av henne och distrahera för att hon skall glömma bort den. Ändå ber hon om napp fem minuter senare igen. För två kvällar sedan bet hon dock sönder nappen medans vi läste kvälls saga och då kändes det helt naturligt att säga "Du bet ju sönder nappen så nu får du sova utan." Lite protester blev det men hon gav upp ganska snabbt. På natten var hon dock orolig och arg i halvsovande tillstånd. Ingenting var bra! Jag fick inte trösta henne eller röra henne. Hon somnade om efter ett tag men vaknade snart till igen. För att själv få en blund i ögonen gav jag henne tillslut en napp som jag sen tog bort innan hon vaknade på morgonen. Nästa kväll protesterade hon lite mer mot att inte få somna med napp men det gick till slut. Även denna natt fick hon napp som jag tog bort på morgonkröken. När hon vaknade i morse var hon redan arg och sur och sen blev det bara värre. Värsta morgonen vi har haft tror jag! Det var drabbning på drabbning på drabbning och tillslut tappade jag humöret fullständigt och klädde på ungen med våld. Känns hemskt och efteråt ville jag bara grina. Kan inte låta bli att undra om hon hade vaknat på så dåligt humör om hon hade fått ha nappen. Jag kan inte skilja på vad som är behov och vad som är ohejdad vana. Vill verkligen inte göra detta till ett trauma för henne men samtidigt kanske hon bara behöver få klart för sig att det går utan napp. Om man inte provar vet man ju inte om man kan, liksom! Vad tycker ni? Skall vi backa och låta henne ha nappen så mycket hon vill eller skall vi uthärda ett tag till och se om det går över fort? Bevisar jag för henne att det INTE går utan napp om hon får tillbaka den? Usch, jag vet varken ut eller in! Hjälp!
1
Napp eller inte napp!? Nu behöver jag hjälp och uppmuntran!
Maya har alltid gillat sin napp. Verkar nästan som om hon blir mer och mer fäst vid den ju äldre hon blir. Vi har hela tiden tänkt att hon behöver den och vi skall inte pusha henne till att sluta utan invänta tecken på att hon är redo. Men hur är man säker på att man läser henne rätt? För ca. ett halvår sedan tuggade hon sönder nappen hon hade på dagis för att använda vid sovstunden. Personalen sa att det var ett tecken på att hon inte eg. behövde den och därför tog vi inte dit någon ny. Nästa dag var det "Du bet ju sönder nappen så nu finns det ingen!" Maya accepterade det på en gång och har aldrig mer bett om napp på dagis. Men hemma däremot har hon den gärna i munnen konstant. Vi får aktivt lura den av henne och distrahera för att hon skall glömma bort den. Ändå ber hon om napp fem minuter senare igen. För två kvällar sedan bet hon dock sönder nappen medans vi läste kvälls saga och då kändes det helt naturligt att säga "Du bet ju sönder nappen så nu får du sova utan." Lite protester blev det men hon gav upp ganska snabbt. På natten var hon dock orolig och arg i halvsovande tillstånd. Ingenting var bra! Jag fick inte trösta henne eller röra henne. Hon somnade om efter ett tag men vaknade snart till igen. För att själv få en blund i ögonen gav jag henne tillslut en napp som jag sen tog bort innan hon vaknade på morgonen. Nästa kväll protesterade hon lite mer mot att inte få somna med napp men det gick till slut. Även denna natt fick hon napp som jag tog bort på morgonkröken. När hon vaknade i morse var hon redan arg och sur och sen blev det bara värre. Värsta morgonen vi har haft tror jag! Det var drabbning på drabbning på drabbning och tillslut tappade jag humöret fullständigt och klädde på ungen med våld. Känns hemskt och efteråt ville jag bara grina. Kan inte låta bli att undra om hon hade vaknat på så dåligt humör om hon hade fått ha nappen. Jag kan inte skilja på vad som är behov och vad som är ohejdad vana. Vill verkligen inte göra detta till ett trauma för henne men samtidigt kanske hon bara behöver få klart för sig att det går utan napp. Om man inte provar vet man ju inte om man kan, liksom! Vad tycker ni? Skall vi backa och låta henne ha nappen så mycket hon vill eller skall vi uthärda ett tag till och se om det går över fort? Bevisar jag för henne att det INTE går utan napp om hon får tillbaka den? Usch, jag vet varken ut eller in! Hjälp!
Svårt det där......
Att hon inte har napp på förskolan bevisar inte att hon inte har behov av den tycker jag. Där gör man mer som man blir tillsagd om du förstår vad jag menar!
Tror dock att använder hon den mer så kanske hon behöver de just då!
Jag hade nog väntat ett tag med att ta bort nappen kanske skicka den till tomten och då bestämma att nu e det klart och ej ge henne den någe mer!
2
Svårt det där......
Att hon inte har napp på förskolan bevisar inte att hon inte har behov av den tycker jag. Där gör man mer som man blir tillsagd om du förstår vad jag menar!
Tror dock att använder hon den mer så kanske hon behöver de just då!
Jag hade nog väntat ett tag med att ta bort nappen kanske skicka den till tomten och då bestämma att nu e det klart och ej ge henne den någe mer!
Skickade alla nappar vi kunde hitta till tomten (läs farmor) med brev och det gick över förväntan.
Pontus var tokfrälst vid sin napp och han hade den också gärna hela tiden hemma. Har aldrig träffat en så napptokig unge som han. Lillebror är inte alls lika fanatisk i sitt napperi.
Vi skickade på torsdag och då var han väl medveten om vad som skulle ske, han var glad och nöjd tills han postat paketet men då muttrade han surt "annan dag jag köpa nya tuttar" (tutte=napp i norrland)
Iaf gick torsdagen rätt bra, han var labil men inte så farligt. Vi lät honom ha sällskap när han skulle somna och natten innebar en del uppvaknande men inte så farligt.
Fredag var han än mer labil och ALLT var fel men han var inte så arg, mest bara smålessen och grining. Frågan 200 ggr efter nappen men fick samma svar hela tiden och blev egentligen aldrig arg över svaret att han inte fick nappen men inte var det någon höjdardag precis. Somnade dock hyggligt lätt med sällskap.
Lördag började han bli arg, riktigt arg. Jag tror att han helt enkelt inte vågade bli arg i början för Pontus kan konsten att bli skitförbannad och utan nappen tror jag inte han vågade spåra ur riktigt förän dag 3 när han fått prova på små motgångar utan den. Lördag var jobbig men han somnade jättebra på kvällen.
Söndag var vi klara, han slutade fråga efter nappen och humöret svängde tillbaka! Sen har han funkat precis som innan och han somnade själv igen.
Det var mycket enklare än jag trodde, hade jag vetat hur smidigt det skulle gå hade jag plockat den långt innan.
Jag tror ni måste bestämma att nu räcker det, jobba upp en mental laddning själva för man får inte tveka som förälder. Märker de att man vacklar i sin tro att ge napp så då ger de sig inte. De är stora nu, smarta, envisa och uthålliga om de märker att de kan få som de vill.
Det underlättar ju om alla nappar är borta, skicka till tomten, ge till kattungar vad som helst som gör att de vet att det inte finns några hemma. Lycka till!
Ida med Jennie född mars -04, Pontus född maj -06, Kasper född mars -08 och Sandra född 11/7 -10
3
vi tog den i april Skickade alla nappar vi kunde hitta till tomten (läs farmor) med brev och det gick över förväntan.
Pontus var tokfrälst vid sin napp och han hade den också gärna hela tiden hemma. Har aldrig träffat en så napptokig unge som han. Lillebror är inte alls lika fanatisk i sitt napperi.
Vi skickade på torsdag och då var han väl medveten om vad som skulle ske, han var glad och nöjd tills han postat paketet men då muttrade han surt "annan dag jag köpa nya tuttar" (tutte=napp i norrland)
Iaf gick torsdagen rätt bra, han var labil men inte så farligt. Vi lät honom ha sällskap när han skulle somna och natten innebar en del uppvaknande men inte så farligt.
Fredag var han än mer labil och ALLT var fel men han var inte så arg, mest bara smålessen och grining. Frågan 200 ggr efter nappen men fick samma svar hela tiden och blev egentligen aldrig arg över svaret att han inte fick nappen men inte var det någon höjdardag precis. Somnade dock hyggligt lätt med sällskap.
Lördag började han bli arg, riktigt arg. Jag tror att han helt enkelt inte vågade bli arg i början för Pontus kan konsten att bli skitförbannad och utan nappen tror jag inte han vågade spåra ur riktigt förän dag 3 när han fått prova på små motgångar utan den. Lördag var jobbig men han somnade jättebra på kvällen.
Söndag var vi klara, han slutade fråga efter nappen och humöret svängde tillbaka! Sen har han funkat precis som innan och han somnade själv igen.
Det var mycket enklare än jag trodde, hade jag vetat hur smidigt det skulle gå hade jag plockat den långt innan.
Jag tror ni måste bestämma att nu räcker det, jobba upp en mental laddning själva för man får inte tveka som förälder. Märker de att man vacklar i sin tro att ge napp så då ger de sig inte. De är stora nu, smarta, envisa och uthålliga om de märker att de kan få som de vill.
Det underlättar ju om alla nappar är borta, skicka till tomten, ge till kattungar vad som helst som gör att de vet att det inte finns några hemma. Lycka till!
Och märkligt nog så har Pontus aldrig gett sig på Kaspers nappar. Det förvånade mig också eftersom de har precis samma storlek och modell.
Dock har de alltid haft skilda färger och Pontus hade verkligen stenkoll på vilka som var hans och vilka som var Kaspers. Vi talade om att han var stor nog att sluta och att Kasper inte var det och han köpte det på en gång, tror jag såg honom snegla på en enda napp en gång och det var väl dag 2 eller nåt sånt. Han provade aldrig ta en napp av Kasper och vi försökte vara rätt snabba att plocka upp napparna han tappade sådär i början.
Det enda som fortfarande märks av hans nappberoende är att han är och trycker in en napp i Kasper så fort han får tillfälle. Han kan liksom inte förstå hur Kasper inte kan vilja ha napp hela tiden
Ida med Jennie född mars -04, Pontus född maj -06, Kasper född mars -08 och Sandra född 11/7 -10
5
Kasper har napp som vanligt Och märkligt nog så har Pontus aldrig gett sig på Kaspers nappar. Det förvånade mig också eftersom de har precis samma storlek och modell.
Dock har de alltid haft skilda färger och Pontus hade verkligen stenkoll på vilka som var hans och vilka som var Kaspers. Vi talade om att han var stor nog att sluta och att Kasper inte var det och han köpte det på en gång, tror jag såg honom snegla på en enda napp en gång och det var väl dag 2 eller nåt sånt. Han provade aldrig ta en napp av Kasper och vi försökte vara rätt snabba att plocka upp napparna han tappade sådär i början.
Det enda som fortfarande märks av hans nappberoende är att han är och trycker in en napp i Kasper så fort han får tillfälle. Han kan liksom inte förstå hur Kasper inte kan vilja ha napp hela tiden
*fniss* Som jag när jag är godissugen... Blir väldigt frustrerad när Maya inte äter upp sin choklad boll som jag egentligen vill ha. *skakar på huvet åt mig själv*
6
*fniss* Som jag när jag är godissugen... Blir väldigt frustrerad när Maya inte äter upp sin choklad boll som jag egentligen vill ha. *skakar på huvet åt mig själv*
Nu har jag lyssnat på "knattetimmen" på webbradion. (I'm their greatest fan!) Dom föreslår att man noga förklarar varför (har vi gjort) och börjar med att knyta nappen till särskilda situationer där barnet behöver nappen mest. De föreslår vid sovtid och direkt när man kommer hem från dagis och barnet är trött och behöver varva ner. Stämmer på oss och vi har presenterat förslaget för Maya. Hon får ha nappen när hon skall sova och en halvtimme efter hon kommit hem från dagis mot att hon inte har den andra tider. I morse efter frukost ville hon ha den men då påminnde jag om vårt avtal och efter bara någon sekunds eftertanke la hon nappen på bordet i hallen så att den skulle vara lätt tillgänglig när hon kommer hem. Yess! Känns bra! Tack för peppning!
E
7
Nu har jag lyssnat på "knattetimmen" på webbradion. (I'm their greatest fan!) Dom föreslår att man noga förklarar varför (har vi gjort) och börjar med att knyta nappen till särskilda situationer där barnet behöver nappen mest. De föreslår vid sovtid och direkt när man kommer hem från dagis och barnet är trött och behöver varva ner. Stämmer på oss och vi har presenterat förslaget för Maya. Hon får ha nappen när hon skall sova och en halvtimme efter hon kommit hem från dagis mot att hon inte har den andra tider. I morse efter frukost ville hon ha den men då påminnde jag om vårt avtal och efter bara någon sekunds eftertanke la hon nappen på bordet i hallen så att den skulle vara lätt tillgänglig när hon kommer hem. Yess! Känns bra! Tack för peppning!
Verkar som om ni kommit på en fungerande väg. Jag tror verkligen på att det är bra att på något sätt komma fram till ett avtal som barnet köper. Att det känns ok för dem.
Vår största kille Albin ville också ha nappen hela tiden hemma. Han började tjata så fort vi kom ut från förskolan. När han till sist skulle sluta helt så gjorde vi så att vi förberedde honom långt innan och pratade om att när den dagen kommer så tar vi bort nappen. Vi trodde det skulle bli jättekrångligt men han accepterade att sluta med napp och frågade inte efter den sen. Men för honom har det alltid varit jätteviktigt att själv få vara med i processen och hinna förbereda sig själv.
Hoppas att det fortsätter att fungera bra för er.
/Ingrid
8
Verkar som om ni kommit på en fungerande väg. Jag tror verkligen på att det är bra att på något sätt komma fram till ett avtal som barnet köper. Att det känns ok för dem.
Vår största kille Albin ville också ha nappen hela tiden hemma. Han började tjata så fort vi kom ut från förskolan. När han till sist skulle sluta helt så gjorde vi så att vi förberedde honom långt innan och pratade om att när den dagen kommer så tar vi bort nappen. Vi trodde det skulle bli jättekrångligt men han accepterade att sluta med napp och frågade inte efter den sen. Men för honom har det alltid varit jätteviktigt att själv få vara med i processen och hinna förbereda sig själv.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
