Tonåringar som inte vill till pappa
Vårdnad - gemensam/enskild
  1. Medlem sedan
    Nov 2009
    #1

    Tonåringar som inte vill till pappa

    Hej
    Jag och min hade levt ihop i 20 år när han flyttade för ett år sedan. Äktenskapet var platoniskt de senaste åren, vilket han mådde dåligt av. Därav drev han igenom skilsmässa, Berättade för barnen gjorde vi ihop. Vi var överens om skilsmässan, men inte att han bara gick och köpte en lägenhet utan att varken jag och barnen var delaktiga i det. Barnen är 16 och 14 år. Han flyttade till ett område som barnen inte tycker om och jag kunde inte få lån, så jag tvibngades bo kvar i huset. Detta är förstårs bra för barnen att ha kvar sitt hem de växt upp i, men det har också gjort att dom bara vill bo här med mig. Deras pappa sitter i rulstol med en kronisk sjukdom, men klarar sig utan assistenter.
    Pappan är arg varje vecka på mig för han tror det är mitt fel att barnen inte vill bo hos honom. HAn tror jag pratar skit, vilket jag inte gör. När vi väl får till en träff, så han får träffa barnen, så skäller han på dom för att dom inte hör av sig. Särskilt dottern har tagit avstånd. Hon är 14.
    Dom säger att dom vill bara ha ETT hem och trivs inte där han bor.
    Jag vet inte vad jag ska göra. Barnen behöver ju sin pappa och han mår fruktansvärt dåligt av detta. Jag behöver hjälp!
  2. 1
    Tonåringar som inte vill till pappa Hej
    Jag och min hade levt ihop i 20 år när han flyttade för ett år sedan. Äktenskapet var platoniskt de senaste åren, vilket han mådde dåligt av. Därav drev han igenom skilsmässa, Berättade för barnen gjorde vi ihop. Vi var överens om skilsmässan, men inte att han bara gick och köpte en lägenhet utan att varken jag och barnen var delaktiga i det. Barnen är 16 och 14 år. Han flyttade till ett område som barnen inte tycker om och jag kunde inte få lån, så jag tvibngades bo kvar i huset. Detta är förstårs bra för barnen att ha kvar sitt hem de växt upp i, men det har också gjort att dom bara vill bo här med mig. Deras pappa sitter i rulstol med en kronisk sjukdom, men klarar sig utan assistenter.
    Pappan är arg varje vecka på mig för han tror det är mitt fel att barnen inte vill bo hos honom. HAn tror jag pratar skit, vilket jag inte gör. När vi väl får till en träff, så han får träffa barnen, så skäller han på dom för att dom inte hör av sig. Särskilt dottern har tagit avstånd. Hon är 14.
    Dom säger att dom vill bara ha ETT hem och trivs inte där han bor.
    Jag vet inte vad jag ska göra. Barnen behöver ju sin pappa och han mår fruktansvärt dåligt av detta. Jag behöver hjälp!
  3. Medlem sedan
    May 1998
    #2
    Det är nog inte mycket du kan göra. Pappan måste ta eget ansvar för sin relation till barnen och de är så stora så man inte gärna kan köra över dem i deras val. Försök förklara för pappan att han inte tar några poänger hos tonåringarna genom att skälla på dem och kanske föreslå kul grejer de kan göra tillsammans, men mycket mer varken kan eller bör du göra, tror jag. Det är ju inga småbarn det handlar om, liksom...
  4. 2
    Det är nog inte mycket du kan göra. Pappan måste ta eget ansvar för sin relation till barnen och de är så stora så man inte gärna kan köra över dem i deras val. Försök förklara för pappan att han inte tar några poänger hos tonåringarna genom att skälla på dem och kanske föreslå kul grejer de kan göra tillsammans, men mycket mer varken kan eller bör du göra, tror jag. Det är ju inga småbarn det handlar om, liksom...
  5. Medlem sedan
    May 2005
    #3
    Det är inte så konstigt att de väljer att stanna hos dig. Dels för att de är vana att bo där, har allt där, sina rutiner och allt annat. Och det hjälper du ju inte att de inte gillar stället där han bor.

    Sedan väljer de bort honom när han är otrevlig mot dem. Som "Birgitta 97" skriver så måste han ju själv fatta hur han ska vårda relationen med sina barn. Man kan inte kräva dem.

    Ett alternativ skulle ju kunna vara att han kommer och hälsa på hos er. Käkar en middag tillsammans ibland. Du kanske kan ställa upp med det några gånger så att de bryter isen. Men först förklarar du för honom att han måste vara trevlig och inte träta på dem, för vilket sorts umgänge skulle han själv uppskatta.
  6. 3
    Det är inte så konstigt att de väljer att stanna hos dig. Dels för att de är vana att bo där, har allt där, sina rutiner och allt annat. Och det hjälper du ju inte att de inte gillar stället där han bor.

    Sedan väljer de bort honom när han är otrevlig mot dem. Som "Birgitta 97" skriver så måste han ju själv fatta hur han ska vårda relationen med sina barn. Man kan inte kräva dem.

    Ett alternativ skulle ju kunna vara att han kommer och hälsa på hos er. Käkar en middag tillsammans ibland. Du kanske kan ställa upp med det några gånger så att de bryter isen. Men först förklarar du för honom att han måste vara trevlig och inte träta på dem, för vilket sorts umgänge skulle han själv uppskatta.
  7. Medlem sedan
    Nov 2009
    #4
    Vad jag än gör så är det fel. Det var därför vi skilde oss. Jag har försökt hålla kvar en relation med pappan, bjuda hit honom på fika, middag etc, så han kan träffa barnen, men han tycker det är "SJUKT" att umgås efter man skiljt sig. Sedan när jag berättade att jag träffat en ny, ca 1 år efter hans flytt, så vägrar han komma hit igen. Nu säger han det är mitt fel att barnen inte vill komma till honom för att dom vill bevaka mig och den nya mannen jag dejtar och att dom reagerar med ilska över att jag mött en ny, genom att inte komma till honom.... Han är nog van att jag hållt i allt som har med relationer att göra... och ja. jag fortsätter... För nu ska jag ringa familjerådgivningen.
  8. 4
    Vad jag än gör så är det fel. Det var därför vi skilde oss. Jag har försökt hålla kvar en relation med pappan, bjuda hit honom på fika, middag etc, så han kan träffa barnen, men han tycker det är "SJUKT" att umgås efter man skiljt sig. Sedan när jag berättade att jag träffat en ny, ca 1 år efter hans flytt, så vägrar han komma hit igen. Nu säger han det är mitt fel att barnen inte vill komma till honom för att dom vill bevaka mig och den nya mannen jag dejtar och att dom reagerar med ilska över att jag mött en ny, genom att inte komma till honom.... Han är nog van att jag hållt i allt som har med relationer att göra... och ja. jag fortsätter... För nu ska jag ringa familjerådgivningen.
  9. Medlem sedan
    Nov 2009
    #5
    Hej Malinau, tack för svar. Se mitt svar till Birgitta 97. Jag har försökt hela året vi har bott isär att hitta på roliga saker. Bjudit med honom till Åre när jag hyrde stuga där, hela min släkt bjöd in honom till julafton förra året, jag har haft honom på bjudningar hos mig... men han vill inte längre. Han tycker det är sjukt att barnen inte kommer till honom. Sjukt att vi ska umgås som en familj när vi är skilda. Men jag vill gärna att vi ska kunna fira jul, kalas ihop, kunna ha enkla fika-stunder ibland. Men nu säger han att jag snackar skit om honom till barnen. Vilket jag INTE gör, Han har altlid manipulerat och ömson tryckt ner mig, ömsom sagt hur fin jag är... Samma till vår dotter. När vi sågs sist, skällde han på henne för att hon är dum som inte hör av sig när han ringer, sedan ångrar han sig och skriver förlåt mail till henne på Facebook. Men ord man säger... kan man inte bara förlåta, även om det är bra att försöka.
  10. 5
    Hej Malinau, tack för svar. Se mitt svar till Birgitta 97. Jag har försökt hela året vi har bott isär att hitta på roliga saker. Bjudit med honom till Åre när jag hyrde stuga där, hela min släkt bjöd in honom till julafton förra året, jag har haft honom på bjudningar hos mig... men han vill inte längre. Han tycker det är sjukt att barnen inte kommer till honom. Sjukt att vi ska umgås som en familj när vi är skilda. Men jag vill gärna att vi ska kunna fira jul, kalas ihop, kunna ha enkla fika-stunder ibland. Men nu säger han att jag snackar skit om honom till barnen. Vilket jag INTE gör, Han har altlid manipulerat och ömson tryckt ner mig, ömsom sagt hur fin jag är... Samma till vår dotter. När vi sågs sist, skällde han på henne för att hon är dum som inte hör av sig när han ringer, sedan ångrar han sig och skriver förlåt mail till henne på Facebook. Men ord man säger... kan man inte bara förlåta, även om det är bra att försöka.
  11. Medlem sedan
    May 2005
    #6
    I så fall har du gjort mer än du behöver. Han är själv ansvarig för sina relationer. Sluta ansträng dig och gå vidare och låt barnen göra sina val också.
  12. 6
    I så fall har du gjort mer än du behöver. Han är själv ansvarig för sina relationer. Sluta ansträng dig och gå vidare och låt barnen göra sina val också.
  13. Medlem sedan
    May 1998
    #7
    Lägg din energi på nåt som har större chans att lyckas. Pappans beteende kan du ändå inte påverka. Gör nåt roligare och mer utvecklande i stället! Släpp ansvaret för hans olycka, det är inte du som ska fixa det. Du har redan gjort långt mycker mer än vad någon kan förvänta sig!
  14. 7
    Lägg din energi på nåt som har större chans att lyckas. Pappans beteende kan du ändå inte påverka. Gör nåt roligare och mer utvecklande i stället! Släpp ansvaret för hans olycka, det är inte du som ska fixa det. Du har redan gjort långt mycker mer än vad någon kan förvänta sig!
  15. Medlem sedan
    Nov 2009
    #8
    TAck för att ni stöttar mig. Men jag är nog så nertryckt att jag tror att jag gör för lite, och att det jag gör inte är bra. Typ jag tror snart jag verkligen var klantig som tog hem min nya kille redan efter1,5 månad. Jag var klantig som inte stöttade barnens pappa när han skällde på dottern att hon inte hrde av sig. Han tycker jag gör allt för att sabotera för honom. Och att jag bara tänker på mig själv.
  16. 8
    TAck för att ni stöttar mig. Men jag är nog så nertryckt att jag tror att jag gör för lite, och att det jag gör inte är bra. Typ jag tror snart jag verkligen var klantig som tog hem min nya kille redan efter1,5 månad. Jag var klantig som inte stöttade barnens pappa när han skällde på dottern att hon inte hrde av sig. Han tycker jag gör allt för att sabotera för honom. Och att jag bara tänker på mig själv.
  17. Medlem sedan
    Feb 2002
    #9

    Har också en tonåring som inte vill

    träffa sin pappa alls längre.
    Vi är skilda sedan 8 år, har haft barnen vv och träffats varje fredag och ätit middag tillsammans, även sedan vi skaffat nya familjer. Alla träffas och mitt ex och min sambo är bra vänner.

    I somras ville äldsta sonen inte bo hos sin pappa längre. Han är 16 år.
    Jag menade att det fick han själva bestämma eftersom han är så stor. Pappan gick med på det även om han blev ledsen.

    Sonen är ALDRIG hos sin pappa, vill inte dit varannan helg eller så. Jag menar att det får man acceptera, han är trots allt 16, han är mest med sina kompisar.

    MEN därmed inte sagt att pappan ska ta avstånd från honom, vilket han gjort. Pappan ringer aldrig och frågar vare sig mig eller sonen hur det är och hur skolan går osv. VI träffas fortfarande varje fredag, men pappan får inte den tiden med sonen då eftersom vi alla är med.

    Efter mycket konstigheter, där pappan "rensade"ut sonens rum och saker och ställde en bäddsoffa i ett hörn till honom, blev jag till slut arg och ledsen och tog det med honom, förklarade att även om han som pappa känner sig kränkt över att sonen inte vill vara hos honom kan han inte bete sig som en tonåring själv. Han kan inte redera honom ur sitt liv, utan måste själva "dra"till sig honom, genom att bland annat ringa, bjuda på middag, kanske sticka till stan och handla tillsammans osv.

    Så nu är det bättre, men sonen tar inte själv frivilligt intiativ, men jag tror att han känner att pappan finns där för honom igen.
  18. 9
    Har också en tonåring som inte vill träffa sin pappa alls längre.
    Vi är skilda sedan 8 år, har haft barnen vv och träffats varje fredag och ätit middag tillsammans, även sedan vi skaffat nya familjer. Alla träffas och mitt ex och min sambo är bra vänner.

    I somras ville äldsta sonen inte bo hos sin pappa längre. Han är 16 år.
    Jag menade att det fick han själva bestämma eftersom han är så stor. Pappan gick med på det även om han blev ledsen.

    Sonen är ALDRIG hos sin pappa, vill inte dit varannan helg eller så. Jag menar att det får man acceptera, han är trots allt 16, han är mest med sina kompisar.

    MEN därmed inte sagt att pappan ska ta avstånd från honom, vilket han gjort. Pappan ringer aldrig och frågar vare sig mig eller sonen hur det är och hur skolan går osv. VI träffas fortfarande varje fredag, men pappan får inte den tiden med sonen då eftersom vi alla är med.

    Efter mycket konstigheter, där pappan "rensade"ut sonens rum och saker och ställde en bäddsoffa i ett hörn till honom, blev jag till slut arg och ledsen och tog det med honom, förklarade att även om han som pappa känner sig kränkt över att sonen inte vill vara hos honom kan han inte bete sig som en tonåring själv. Han kan inte redera honom ur sitt liv, utan måste själva "dra"till sig honom, genom att bland annat ringa, bjuda på middag, kanske sticka till stan och handla tillsammans osv.

    Så nu är det bättre, men sonen tar inte själv frivilligt intiativ, men jag tror att han känner att pappan finns där för honom igen.
  19. Medlem sedan
    Nov 2009
    #10
    Föräldrar som straffar barnen när dom inte vill bo växelvis är sååå dåligt. Att ha barn är att acceptera dom som dom är. Fortsätta ge kärlek, fast dom väljer bort sin ena föräldrar en period. Man kan säga att man saknar dom och att man älskar dom, men ta bort sängar och säga att man har gett upp - är sååå barnsligt och egotrippad att jag blir tokig. Sedan kan man ju själv försöka klura ut att man som tonåring helst vill bo nära sina polare och bara ha ett hem, med sin dator, sina prylar etc..., Man behöver inte vara den vassaste kniven i lådan för det. Kan tro att det är du, Cadasi, som fixar med middagar etc , såsom jag gjort. Jag tjatar snällt på mina barn, åk hem till pappa med lite lussebullar, ring pappa, gå på pappas gym med honom etc... Men jag kan inte tvinga dom, då blir det bara surt hemma och dom blir arga. Mitt ex skrev till mig i sms i helgen att jag var ego och att det borde ligga i mitt intresse att barnen vill träffa honom. Nu känner jag att jag kämpade för vårt äktenskap och familjeliv 15 år som gifta... nu ligger mitt intresse i att barnen mår bra när dom är hemma hos oss och att jag mår bra som ensamstående morsa och att jag har det bra med min nya man. Jag kan inte stånga mig blodig längre.
  20. 10
    Föräldrar som straffar barnen när dom inte vill bo växelvis är sååå dåligt. Att ha barn är att acceptera dom som dom är. Fortsätta ge kärlek, fast dom väljer bort sin ena föräldrar en period. Man kan säga att man saknar dom och att man älskar dom, men ta bort sängar och säga att man har gett upp - är sååå barnsligt och egotrippad att jag blir tokig. Sedan kan man ju själv försöka klura ut att man som tonåring helst vill bo nära sina polare och bara ha ett hem, med sin dator, sina prylar etc..., Man behöver inte vara den vassaste kniven i lådan för det. Kan tro att det är du, Cadasi, som fixar med middagar etc , såsom jag gjort. Jag tjatar snällt på mina barn, åk hem till pappa med lite lussebullar, ring pappa, gå på pappas gym med honom etc... Men jag kan inte tvinga dom, då blir det bara surt hemma och dom blir arga. Mitt ex skrev till mig i sms i helgen att jag var ego och att det borde ligga i mitt intresse att barnen vill träffa honom. Nu känner jag att jag kämpade för vårt äktenskap och familjeliv 15 år som gifta... nu ligger mitt intresse i att barnen mår bra när dom är hemma hos oss och att jag mår bra som ensamstående morsa och att jag har det bra med min nya man. Jag kan inte stånga mig blodig längre.

Liknande trådar

  1. Vill inte till pappa
    By Anonym in forum Ensamförälder
    Svar: 3
    Senaste inlägg: 2012-06-05, 23:16
  2. Hon vill inte till sin pappa!!
    By jasika in forum Ensamförälder
    Svar: 3
    Senaste inlägg: 2007-08-21, 09:12
  3. Barnen vill inte till pappa..
    By Jobbig sommar in forum Ensamförälder
    Svar: 1
    Senaste inlägg: 2006-06-06, 13:06
  4. 11 åring som inte vill till pappa
    By G in forum Vårdnad - gemensam/enskild
    Svar: 3
    Senaste inlägg: 2006-03-30, 14:41
  5. Barnet vill inte till pappa!
    By Anna in forum Ensamförälder
    Svar: 9
    Senaste inlägg: 2006-03-20, 21:15
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar