Skrivet: 2009-12-06, 23:55
#1
Hur överlever man?
Hej!
För en tid sedan sa min man att han ville skiljas. Det kom som en blixt från klar himmel för mig. Visst, det har gått på tomgång ett tag. Men vi har inte bråkat eller så. Däremot tyckte jag att jag börjat ana en ljusning eftersom vi börjat prata om hur vi skulle göra vårt gemensamma liv lite roligare. Bara två veckor innan så sa min man; "jag älskar ju dig och vill leva med dig, det känns så skönt att vi kan prata nu". Sen bara två veckor senare så släpper han en bomb när han säger att han vill skiljas. Den första tiden gick jag runt och ömsom grät, ömsom förnekade. Sen har jag börjat hoppas att vi ska kunna ordna upp det igen. Men han har varit nästan fientlig mot mig och ganska snart så flyttade han hem till sin bror. Barnen är nu varannan vecka med honom och varannan med mig. Allt har gått så fort. Vi har inte skrivit några papper ännu. Jag är inte i det skick att jag klarar det ännu men jag väntar bara att han ska komma dragandes med det också han har så bråttom. Nu i helgen fick jag veta att han träffat en annan. Enligt honom så "var det" inget när han sa till mig att han ville skiljas. Tydligen för att hon sa att hon inte ville ha ett förhållande med en gift man. Detta ultimatum gjorde då att min man gick raka vägen hem till mig (som han nyss sagt att han älskade) och sa att han vill skiljas.
Jag mår så otroligt dåligt nu! De enda gånger jag mår drägligt är när jag byggt upp en smula hopp om att vi ska reda ut det här och att han ska komma tillbaka. Han är mitt livs stora kärlek! Vi har varit tillsammans hela mitt vuxna liv!
Ni som gått igenom en skilsmässa mot er vilja, alltså när det är den andre som driver igenom den, hur har ni överlevt? Jag har så svårt att se att det ska finnas en ljusning någonstans. Hur ska jag någonsin kunna lita på en annan människa igen? När den som varit min trygghet och mitt stöd, mina barns far, svikit mig så grymt? Jag känner mig så djupt nere nu och vet inte hur jag ska orka leva vidare. Men jag ska, jag måste för mina underbara barns skull. Men varje dag gör så ont och är så plågsam. Han lämnade mig mitt i vårt gemensamma liv där vi planerade för framtiden tillsammans. Allt rämnade från en dag till den andra. Har någon något råd till mig hur jag ska ta mig ur det här mörkret? Jag orkar inte mycket längre nu.