Hur överlever man?
Separation
  1. Anonym
    #1

    Hur överlever man?

    Hej!
    För en tid sedan sa min man att han ville skiljas. Det kom som en blixt från klar himmel för mig. Visst, det har gått på tomgång ett tag. Men vi har inte bråkat eller så. Däremot tyckte jag att jag börjat ana en ljusning eftersom vi börjat prata om hur vi skulle göra vårt gemensamma liv lite roligare. Bara två veckor innan så sa min man; "jag älskar ju dig och vill leva med dig, det känns så skönt att vi kan prata nu". Sen bara två veckor senare så släpper han en bomb när han säger att han vill skiljas. Den första tiden gick jag runt och ömsom grät, ömsom förnekade. Sen har jag börjat hoppas att vi ska kunna ordna upp det igen. Men han har varit nästan fientlig mot mig och ganska snart så flyttade han hem till sin bror. Barnen är nu varannan vecka med honom och varannan med mig. Allt har gått så fort. Vi har inte skrivit några papper ännu. Jag är inte i det skick att jag klarar det ännu men jag väntar bara att han ska komma dragandes med det också han har så bråttom. Nu i helgen fick jag veta att han träffat en annan. Enligt honom så "var det" inget när han sa till mig att han ville skiljas. Tydligen för att hon sa att hon inte ville ha ett förhållande med en gift man. Detta ultimatum gjorde då att min man gick raka vägen hem till mig (som han nyss sagt att han älskade) och sa att han vill skiljas.

    Jag mår så otroligt dåligt nu! De enda gånger jag mår drägligt är när jag byggt upp en smula hopp om att vi ska reda ut det här och att han ska komma tillbaka. Han är mitt livs stora kärlek! Vi har varit tillsammans hela mitt vuxna liv!

    Ni som gått igenom en skilsmässa mot er vilja, alltså när det är den andre som driver igenom den, hur har ni överlevt? Jag har så svårt att se att det ska finnas en ljusning någonstans. Hur ska jag någonsin kunna lita på en annan människa igen? När den som varit min trygghet och mitt stöd, mina barns far, svikit mig så grymt? Jag känner mig så djupt nere nu och vet inte hur jag ska orka leva vidare. Men jag ska, jag måste för mina underbara barns skull. Men varje dag gör så ont och är så plågsam. Han lämnade mig mitt i vårt gemensamma liv där vi planerade för framtiden tillsammans. Allt rämnade från en dag till den andra. Har någon något råd till mig hur jag ska ta mig ur det här mörkret? Jag orkar inte mycket längre nu.
  2. 1
    Hur överlever man? Hej!
    För en tid sedan sa min man att han ville skiljas. Det kom som en blixt från klar himmel för mig. Visst, det har gått på tomgång ett tag. Men vi har inte bråkat eller så. Däremot tyckte jag att jag börjat ana en ljusning eftersom vi börjat prata om hur vi skulle göra vårt gemensamma liv lite roligare. Bara två veckor innan så sa min man; "jag älskar ju dig och vill leva med dig, det känns så skönt att vi kan prata nu". Sen bara två veckor senare så släpper han en bomb när han säger att han vill skiljas. Den första tiden gick jag runt och ömsom grät, ömsom förnekade. Sen har jag börjat hoppas att vi ska kunna ordna upp det igen. Men han har varit nästan fientlig mot mig och ganska snart så flyttade han hem till sin bror. Barnen är nu varannan vecka med honom och varannan med mig. Allt har gått så fort. Vi har inte skrivit några papper ännu. Jag är inte i det skick att jag klarar det ännu men jag väntar bara att han ska komma dragandes med det också han har så bråttom. Nu i helgen fick jag veta att han träffat en annan. Enligt honom så "var det" inget när han sa till mig att han ville skiljas. Tydligen för att hon sa att hon inte ville ha ett förhållande med en gift man. Detta ultimatum gjorde då att min man gick raka vägen hem till mig (som han nyss sagt att han älskade) och sa att han vill skiljas.

    Jag mår så otroligt dåligt nu! De enda gånger jag mår drägligt är när jag byggt upp en smula hopp om att vi ska reda ut det här och att han ska komma tillbaka. Han är mitt livs stora kärlek! Vi har varit tillsammans hela mitt vuxna liv!

    Ni som gått igenom en skilsmässa mot er vilja, alltså när det är den andre som driver igenom den, hur har ni överlevt? Jag har så svårt att se att det ska finnas en ljusning någonstans. Hur ska jag någonsin kunna lita på en annan människa igen? När den som varit min trygghet och mitt stöd, mina barns far, svikit mig så grymt? Jag känner mig så djupt nere nu och vet inte hur jag ska orka leva vidare. Men jag ska, jag måste för mina underbara barns skull. Men varje dag gör så ont och är så plågsam. Han lämnade mig mitt i vårt gemensamma liv där vi planerade för framtiden tillsammans. Allt rämnade från en dag till den andra. Har någon något råd till mig hur jag ska ta mig ur det här mörkret? Jag orkar inte mycket längre nu.
  3. Medlem sedan
    Jun 2002
    #2
    Ja du, jag vet precis känslan du har inom dig just nu.. Det gör fysiskt ont inom en.. Det känns som en bit av ens hjärta har försvunnit. Önskar jag kunde krama om dig just nu.
    När jag var där du är nu så trodde jag inte heller jag skulle överleva det, men mitt råd till dig är att prata prata prata.. sök hjälp och få stöd med allt. Älta om och om igen, visst vänner lyssnar, men jag kände nog att till sist så ville jag inte störa dom med samma sak om och om igen. Så jag fick hjälp med att prata med en professionell. Och det var/är guld värt!
    Många kramar till dig och hoppas att du får en bra start på år 2010..
  4. 2
    Ja du, jag vet precis känslan du har inom dig just nu.. Det gör fysiskt ont inom en.. Det känns som en bit av ens hjärta har försvunnit. Önskar jag kunde krama om dig just nu.
    När jag var där du är nu så trodde jag inte heller jag skulle överleva det, men mitt råd till dig är att prata prata prata.. sök hjälp och få stöd med allt. Älta om och om igen, visst vänner lyssnar, men jag kände nog att till sist så ville jag inte störa dom med samma sak om och om igen. Så jag fick hjälp med att prata med en professionell. Och det var/är guld värt!
    Många kramar till dig och hoppas att du får en bra start på år 2010..
  5. Medlem sedan
    Mar 2006
    #3
    Jag beklagar verkligen, det måste vara hemskt! Jag vet hur dåligt jag mått tidigare i livet när flickvänner gjort slut.

    Jag brukar oftast stötta de som "vill" lämna, och som mår dåligt över det, och av de sakerna jag liksom kommit fram till, finns några saker jag kan nämna även här. De kanske inte stämmer ett dugg med ert förhållande, med dig, och i så fall kan du bara glömma allt. :-)

    Du ska försöka styra undan tankarna på att du är sviken. Ja, just detta att han nyligen sagt att han älskar dig, och att han haft ett förhållande, visst - men inte i fråga om att han slutat älska dig (som ju faktiskt är det stora, det viktiga, i sammanhanget). Man bestämmer ju inte över hur man älskar. Blir man kär så blir man, försvinner det så gör det, liksom. Det är antagligen inget han önskat han heller, att det skulle bli så här. Han gör det inte för att vara elak, han är antagligen rätt bedrövad över det också (även om han inte visar det, för då kan det tolkas som att han inte är säker). Det tror jag är jäkligt viktigt att förstå.

    I flera andra fall jag känner till, så har den som vill skiljas en längre tid "varit missnöjd" på ett eller annat sätt, eller vetat att kärleken är borta. Men de har inte pallat med att dra igång en skilsmässa, utan resignerat, stannat kvar. Eller så har de bara skjutit det framåt, som man ser här på detta forum: "Kanske efter jul... Nä, efter nyår! Nä, efter att barnet är inskolat på dagis. Nä, efter semestern". Sen, så småningom träffar de en ny. Och då, då inser de till fullo att "Ja, nu måste jag ju skiljas, för det här går ju inte". Och då tycker partnern: "Jaha, han/hon träffade en ny, och så dög inte jag längre!". Men det är en GROV förenkling av sanningen, i de allra flesta fall, skulle jag vilja påstå.

    Och, i väldigt många fall lever man i en förnekelse, tror jag. Man märker att kärleken försvinner, men vägrar se det. Och partnern märker detsamma, men vill inte se, vill inte prata om det. Och så går tiden, man biter ihop, och säger: "Man kan ju inte bara skilja sig, nu när man har skaffat barn, det gör man inte". Och man mår sämre och sämre, men visar det inte, håller masken, håller skenet uppe. För alla. Till och med sig själv: "Nä, så illa är det inte, jag klarar det. Vi är ju vänner i alla fall!". Och åren går. Och under denna tid, så säger man: "jag älskar ju dig och vill leva med dig, det känns så skönt att vi kan prata nu" - för det är ju vad man lurar sig själv att tro, och det är så man egentligen skulle vilja att det var. Enklast, bäst - plus att det var avsikten hela tiden. Och sen kommer det över en, att: "Jag lever i en lögn!". Och vad göra då? Fortsätta ljuga, fortsätta inge hopp? Eller säga som det är, hur "elakt" det än är?

    Ja, det var vad jag kommer på nu. Jag kan bara lägga till att jag inte talar av egen erfarenhet här, jag har inte varit i din makes situation. Men jag känner andra som varit ungefär där - kvinnor. Och, framför allt, jag har läst om massor med andra, mest här på AFF, som varit i den situationen. Även där mest kvinnor. Och de har väl oftast varit "missnöjda" med en make som inte bryr sig om dem ett skit. Men, egentligen är orsaken till att kärleken är borta ganska oviktig, faktiskt, för till slut står man på samma punkt i livet i alla fall "Jag vill skiljas".
  6. 3
    Jag beklagar verkligen, det måste vara hemskt! Jag vet hur dåligt jag mått tidigare i livet när flickvänner gjort slut.

    Jag brukar oftast stötta de som "vill" lämna, och som mår dåligt över det, och av de sakerna jag liksom kommit fram till, finns några saker jag kan nämna även här. De kanske inte stämmer ett dugg med ert förhållande, med dig, och i så fall kan du bara glömma allt. :-)

    Du ska försöka styra undan tankarna på att du är sviken. Ja, just detta att han nyligen sagt att han älskar dig, och att han haft ett förhållande, visst - men inte i fråga om att han slutat älska dig (som ju faktiskt är det stora, det viktiga, i sammanhanget). Man bestämmer ju inte över hur man älskar. Blir man kär så blir man, försvinner det så gör det, liksom. Det är antagligen inget han önskat han heller, att det skulle bli så här. Han gör det inte för att vara elak, han är antagligen rätt bedrövad över det också (även om han inte visar det, för då kan det tolkas som att han inte är säker). Det tror jag är jäkligt viktigt att förstå.

    I flera andra fall jag känner till, så har den som vill skiljas en längre tid "varit missnöjd" på ett eller annat sätt, eller vetat att kärleken är borta. Men de har inte pallat med att dra igång en skilsmässa, utan resignerat, stannat kvar. Eller så har de bara skjutit det framåt, som man ser här på detta forum: "Kanske efter jul... Nä, efter nyår! Nä, efter att barnet är inskolat på dagis. Nä, efter semestern". Sen, så småningom träffar de en ny. Och då, då inser de till fullo att "Ja, nu måste jag ju skiljas, för det här går ju inte". Och då tycker partnern: "Jaha, han/hon träffade en ny, och så dög inte jag längre!". Men det är en GROV förenkling av sanningen, i de allra flesta fall, skulle jag vilja påstå.

    Och, i väldigt många fall lever man i en förnekelse, tror jag. Man märker att kärleken försvinner, men vägrar se det. Och partnern märker detsamma, men vill inte se, vill inte prata om det. Och så går tiden, man biter ihop, och säger: "Man kan ju inte bara skilja sig, nu när man har skaffat barn, det gör man inte". Och man mår sämre och sämre, men visar det inte, håller masken, håller skenet uppe. För alla. Till och med sig själv: "Nä, så illa är det inte, jag klarar det. Vi är ju vänner i alla fall!". Och åren går. Och under denna tid, så säger man: "jag älskar ju dig och vill leva med dig, det känns så skönt att vi kan prata nu" - för det är ju vad man lurar sig själv att tro, och det är så man egentligen skulle vilja att det var. Enklast, bäst - plus att det var avsikten hela tiden. Och sen kommer det över en, att: "Jag lever i en lögn!". Och vad göra då? Fortsätta ljuga, fortsätta inge hopp? Eller säga som det är, hur "elakt" det än är?

    Ja, det var vad jag kommer på nu. Jag kan bara lägga till att jag inte talar av egen erfarenhet här, jag har inte varit i din makes situation. Men jag känner andra som varit ungefär där - kvinnor. Och, framför allt, jag har läst om massor med andra, mest här på AFF, som varit i den situationen. Även där mest kvinnor. Och de har väl oftast varit "missnöjda" med en make som inte bryr sig om dem ett skit. Men, egentligen är orsaken till att kärleken är borta ganska oviktig, faktiskt, för till slut står man på samma punkt i livet i alla fall "Jag vill skiljas".
  7. Medlem sedan
    Aug 1998
    #4
    Nu är det tre år sen jag blev lämnad på samma sätt som du nu blir. Mitt första tips är att prata! Vi gick i familjerådgivning innan skilsmässan, och jag fortsatte själv i ett halvår efteråt för att få prata av mig. Det var jätteviktigt för mig! Du kan ringa familjerådgivningen själv, din man behöver inte följa med.
    Mitt andra tips är att ta en dag i sänder. Sluta tänka framåt, tänk på vad du ska göra den dag som är nu. Försök göra något du tycker om idag - ring en god vän, läs en rolig bok, se en film, ta ett bad. Det gäller att låta tiden gå, så blir smärtan mindre. Träna, gå promenader, simma. Det får dig att må bättre! Det viktiga är att inte tänka framåt - framtiden kan man inte planera när man är i din sits.
    Efter ett år känns det bättre. Då har man varit igenom att fira en jul på egen hand, egen semester, födelsedagar etc. Det andra året är inte alls lika jobbigt, då har man redan varit igenom allt ensam en gång.
  8. 4
    Nu är det tre år sen jag blev lämnad på samma sätt som du nu blir. Mitt första tips är att prata! Vi gick i familjerådgivning innan skilsmässan, och jag fortsatte själv i ett halvår efteråt för att få prata av mig. Det var jätteviktigt för mig! Du kan ringa familjerådgivningen själv, din man behöver inte följa med.
    Mitt andra tips är att ta en dag i sänder. Sluta tänka framåt, tänk på vad du ska göra den dag som är nu. Försök göra något du tycker om idag - ring en god vän, läs en rolig bok, se en film, ta ett bad. Det gäller att låta tiden gå, så blir smärtan mindre. Träna, gå promenader, simma. Det får dig att må bättre! Det viktiga är att inte tänka framåt - framtiden kan man inte planera när man är i din sits.
    Efter ett år känns det bättre. Då har man varit igenom att fira en jul på egen hand, egen semester, födelsedagar etc. Det andra året är inte alls lika jobbigt, då har man redan varit igenom allt ensam en gång.
  9. Medlem sedan
    Jan 2003
    #5
    Fantastiskt bra sagt!
  10. 5
    Fantastiskt bra sagt!
  11. Medlem sedan
    Jul 2002
    #6
    JAg stod på andra sidan, men mitt ex har klarat sig känslomässigt bra. Han har haft 2 riktigt långa samboförhållanden på de 10 åren som vi har varit skilda.
    Det går att överleva och det kan bli riktigt bra. Var lite ego och gör saker som du mår bra av när du inte har barnen. Massor med styrkekramar till dig.
  12. 6
    JAg stod på andra sidan, men mitt ex har klarat sig känslomässigt bra. Han har haft 2 riktigt långa samboförhållanden på de 10 åren som vi har varit skilda.
    Det går att överleva och det kan bli riktigt bra. Var lite ego och gör saker som du mår bra av när du inte har barnen. Massor med styrkekramar till dig.
  13. Anonym
    #7
    Tack snälla ni... det känns så skönt att läsa era svar och bara att någon läst och tänkt på vad jag skrivit är en slags tröst. Jag är inte ensam i världen trots allt. Det är så svårt att tro er, att det ska ljusna men jag lovar att jag ska försöka tro på det.
  14. 7
    Tack snälla ni... det känns så skönt att läsa era svar och bara att någon läst och tänkt på vad jag skrivit är en slags tröst. Jag är inte ensam i världen trots allt. Det är så svårt att tro er, att det ska ljusna men jag lovar att jag ska försöka tro på det.
  15. Medlem sedan
    Dec 2009
    #8
    Jag beklagar verkligen, det måste vara hemskt! Jag vet hur dåligt jag mått tidigare i livet när flickvänner gjort slut.

    Jag brukar oftast stötta de som "vill" lämna, och som mår dåligt över det, och av de sakerna jag liksom kommit fram till, finns några saker jag kan nämna även här. De kanske inte stämmer ett dugg med ert förhållande, med dig, och i så fall kan du bara glömma allt. :-)

    Du ska försöka styra undan tankarna på att du är sviken. Ja, just detta att han nyligen sagt att han älskar dig, och att han haft ett förhållande, visst - men inte i fråga om att han slutat älska dig (som ju faktiskt är det stora, det viktiga, i sammanhanget). Man bestämmer ju inte över hur man älskar. Blir man kär så blir man, försvinner det så gör det, liksom. Det är antagligen inget han önskat han heller, att det skulle bli så här. Han gör det inte för att vara elak, han är antagligen rätt bedrövad över det också (även om han inte visar det, för då kan det tolkas som att han inte är säker). Det tror jag är jäkligt viktigt att förstå.

    I flera andra fall jag känner till, så har den som vill skiljas en längre tid "varit missnöjd" på ett eller annat sätt, eller vetat att kärleken är borta. Men de har inte pallat med att dra igång en skilsmässa, utan resignerat, stannat kvar. Eller så har de bara skjutit det framåt, som man ser här på detta forum: "Kanske efter jul... Nä, efter nyår! Nä, efter att barnet är inskolat på dagis. Nä, efter semestern". Sen, så småningom träffar de en ny. Och då, då inser de till fullo att "Ja, nu måste jag ju skiljas, för det här går ju inte". Och då tycker partnern: "Jaha, han/hon träffade en ny, och så dög inte jag längre!". Men det är en GROV förenkling av sanningen, i de allra flesta fall, skulle jag vilja påstå.

    Och, i väldigt många fall lever man i en förnekelse, tror jag. Man märker att kärleken försvinner, men vägrar se det. Och partnern märker detsamma, men vill inte se, vill inte prata om det. Och så går tiden, man biter ihop, och säger: "Man kan ju inte bara skilja sig, nu när man har skaffat barn, det gör man inte". Och man mår sämre och sämre, men visar det inte, håller masken, håller skenet uppe. För alla. Till och med sig själv: "Nä, så illa är det inte, jag klarar det. Vi är ju vänner i alla fall!". Och åren går. Och under denna tid, så säger man: "jag älskar ju dig och vill leva med dig, det känns så skönt att vi kan prata nu" - för det är ju vad man lurar sig själv att tro, och det är så man egentligen skulle vilja att det var. Enklast, bäst - plus att det var avsikten hela tiden. Och sen kommer det över en, att: "Jag lever i en lögn!". Och vad göra då? Fortsätta ljuga, fortsätta inge hopp? Eller säga som det är, hur "elakt" det än är?

    Ja, det var vad jag kommer på nu. Jag kan bara lägga till att jag inte talar av egen erfarenhet här, jag har inte varit i din makes situation. Men jag känner andra som varit ungefär där - kvinnor. Och, framför allt, jag har läst om massor med andra, mest här på AFF, som varit i den situationen. Även där mest kvinnor. Och de har väl oftast varit "missnöjda" med en make som inte bryr sig om dem ett skit. Men, egentligen är orsaken till att kärleken är borta ganska oviktig, faktiskt, för till slut står man på samma punkt i livet i alla fall "Jag vill skiljas".

    Måste bara får säga.... Du satte spiken rätt där.
    Kvinna och allt är jag... och kärleken försvann "i min åsikt" mot att respekten till min ex make då när han tyckte att hans ute kvällar till puben var viktigare, när ölen var viktigare än att vara hemma med mig.
    Tog hela 5 år innan jag fick upp styrkan, modet att säga att nog är nog.. och jag klara inte detta längre.
    Man kan bara försöka så länge man kan, sen när det tar slut, tar det helt slut.

    Jag önskar ingen den smärtan... jag söttade min ex make så länge han behövde skrika, gråta och bli helt totalt uttröttad av gråt, jag sa aldrig att jag inte hade tid.
    Jag var där att lyssna på honom, förklarade om och om igen varför det är som det är.
    Det var svårt, jag grät med honom, kännde smärtan han fick gå igenom... men jag kan inte leva resten av mitt liv med en person jag inte älskar på det sättet.
    Nu har han slutat höra av sig "Helt" mina barn kommer snart inte ihåg honom... det gör nästan ondare!!

    Stå på dig... ut mig dig i det fria, var inte rädd att hitta en ny redan nu, det kan hjälpa lite och det rådet fick även jag, vänta inte... utan lev nu, idag och ta för dig.
    Även om det känns tungt, men att få lite flört från nån kan rädda en dag i taget.
    Ta hand om dig....
  16. 8
    Jag beklagar verkligen, det måste vara hemskt! Jag vet hur dåligt jag mått tidigare i livet när flickvänner gjort slut.

    Jag brukar oftast stötta de som "vill" lämna, och som mår dåligt över det, och av de sakerna jag liksom kommit fram till, finns några saker jag kan nämna även här. De kanske inte stämmer ett dugg med ert förhållande, med dig, och i så fall kan du bara glömma allt. :-)

    Du ska försöka styra undan tankarna på att du är sviken. Ja, just detta att han nyligen sagt att han älskar dig, och att han haft ett förhållande, visst - men inte i fråga om att han slutat älska dig (som ju faktiskt är det stora, det viktiga, i sammanhanget). Man bestämmer ju inte över hur man älskar. Blir man kär så blir man, försvinner det så gör det, liksom. Det är antagligen inget han önskat han heller, att det skulle bli så här. Han gör det inte för att vara elak, han är antagligen rätt bedrövad över det också (även om han inte visar det, för då kan det tolkas som att han inte är säker). Det tror jag är jäkligt viktigt att förstå.

    I flera andra fall jag känner till, så har den som vill skiljas en längre tid "varit missnöjd" på ett eller annat sätt, eller vetat att kärleken är borta. Men de har inte pallat med att dra igång en skilsmässa, utan resignerat, stannat kvar. Eller så har de bara skjutit det framåt, som man ser här på detta forum: "Kanske efter jul... Nä, efter nyår! Nä, efter att barnet är inskolat på dagis. Nä, efter semestern". Sen, så småningom träffar de en ny. Och då, då inser de till fullo att "Ja, nu måste jag ju skiljas, för det här går ju inte". Och då tycker partnern: "Jaha, han/hon träffade en ny, och så dög inte jag längre!". Men det är en GROV förenkling av sanningen, i de allra flesta fall, skulle jag vilja påstå.

    Och, i väldigt många fall lever man i en förnekelse, tror jag. Man märker att kärleken försvinner, men vägrar se det. Och partnern märker detsamma, men vill inte se, vill inte prata om det. Och så går tiden, man biter ihop, och säger: "Man kan ju inte bara skilja sig, nu när man har skaffat barn, det gör man inte". Och man mår sämre och sämre, men visar det inte, håller masken, håller skenet uppe. För alla. Till och med sig själv: "Nä, så illa är det inte, jag klarar det. Vi är ju vänner i alla fall!". Och åren går. Och under denna tid, så säger man: "jag älskar ju dig och vill leva med dig, det känns så skönt att vi kan prata nu" - för det är ju vad man lurar sig själv att tro, och det är så man egentligen skulle vilja att det var. Enklast, bäst - plus att det var avsikten hela tiden. Och sen kommer det över en, att: "Jag lever i en lögn!". Och vad göra då? Fortsätta ljuga, fortsätta inge hopp? Eller säga som det är, hur "elakt" det än är?

    Ja, det var vad jag kommer på nu. Jag kan bara lägga till att jag inte talar av egen erfarenhet här, jag har inte varit i din makes situation. Men jag känner andra som varit ungefär där - kvinnor. Och, framför allt, jag har läst om massor med andra, mest här på AFF, som varit i den situationen. Även där mest kvinnor. Och de har väl oftast varit "missnöjda" med en make som inte bryr sig om dem ett skit. Men, egentligen är orsaken till att kärleken är borta ganska oviktig, faktiskt, för till slut står man på samma punkt i livet i alla fall "Jag vill skiljas".

    Måste bara får säga.... Du satte spiken rätt där.
    Kvinna och allt är jag... och kärleken försvann "i min åsikt" mot att respekten till min ex make då när han tyckte att hans ute kvällar till puben var viktigare, när ölen var viktigare än att vara hemma med mig.
    Tog hela 5 år innan jag fick upp styrkan, modet att säga att nog är nog.. och jag klara inte detta längre.
    Man kan bara försöka så länge man kan, sen när det tar slut, tar det helt slut.

    Jag önskar ingen den smärtan... jag söttade min ex make så länge han behövde skrika, gråta och bli helt totalt uttröttad av gråt, jag sa aldrig att jag inte hade tid.
    Jag var där att lyssna på honom, förklarade om och om igen varför det är som det är.
    Det var svårt, jag grät med honom, kännde smärtan han fick gå igenom... men jag kan inte leva resten av mitt liv med en person jag inte älskar på det sättet.
    Nu har han slutat höra av sig "Helt" mina barn kommer snart inte ihåg honom... det gör nästan ondare!!

    Stå på dig... ut mig dig i det fria, var inte rädd att hitta en ny redan nu, det kan hjälpa lite och det rådet fick även jag, vänta inte... utan lev nu, idag och ta för dig.
    Även om det känns tungt, men att få lite flört från nån kan rädda en dag i taget.
    Ta hand om dig....
  17. Medlem sedan
    Oct 2010
    #9
    Jag beklagar verkligen, det måste vara hemskt! Jag vet hur dåligt jag mått tidigare i livet när flickvänner gjort slut.

    Jag brukar oftast stötta de som "vill" lämna, och som mår dåligt över det, och av de sakerna jag liksom kommit fram till, finns några saker jag kan nämna även här. De kanske inte stämmer ett dugg med ert förhållande, med dig, och i så fall kan du bara glömma allt. :-)

    Du ska försöka styra undan tankarna på att du är sviken. Ja, just detta att han nyligen sagt att han älskar dig, och att han haft ett förhållande, visst - men inte i fråga om att han slutat älska dig (som ju faktiskt är det stora, det viktiga, i sammanhanget). Man bestämmer ju inte över hur man älskar. Blir man kär så blir man, försvinner det så gör det, liksom. Det är antagligen inget han önskat han heller, att det skulle bli så här. Han gör det inte för att vara elak, han är antagligen rätt bedrövad över det också (även om han inte visar det, för då kan det tolkas som att han inte är säker). Det tror jag är jäkligt viktigt att förstå.

    I flera andra fall jag känner till, så har den som vill skiljas en längre tid "varit missnöjd" på ett eller annat sätt, eller vetat att kärleken är borta. Men de har inte pallat med att dra igång en skilsmässa, utan resignerat, stannat kvar. Eller så har de bara skjutit det framåt, som man ser här på detta forum: "Kanske efter jul... Nä, efter nyår! Nä, efter att barnet är inskolat på dagis. Nä, efter semestern". Sen, så småningom träffar de en ny. Och då, då inser de till fullo att "Ja, nu måste jag ju skiljas, för det här går ju inte". Och då tycker partnern: "Jaha, han/hon träffade en ny, och så dög inte jag längre!". Men det är en GROV förenkling av sanningen, i de allra flesta fall, skulle jag vilja påstå.

    Och, i väldigt många fall lever man i en förnekelse, tror jag. Man märker att kärleken försvinner, men vägrar se det. Och partnern märker detsamma, men vill inte se, vill inte prata om det. Och så går tiden, man biter ihop, och säger: "Man kan ju inte bara skilja sig, nu när man har skaffat barn, det gör man inte". Och man mår sämre och sämre, men visar det inte, håller masken, håller skenet uppe. För alla. Till och med sig själv: "Nä, så illa är det inte, jag klarar det. Vi är ju vänner i alla fall!". Och åren går. Och under denna tid, så säger man: "jag älskar ju dig och vill leva med dig, det känns så skönt att vi kan prata nu" - för det är ju vad man lurar sig själv att tro, och det är så man egentligen skulle vilja att det var. Enklast, bäst - plus att det var avsikten hela tiden. Och sen kommer det över en, att: "Jag lever i en lögn!". Och vad göra då? Fortsätta ljuga, fortsätta inge hopp? Eller säga som det är, hur "elakt" det än är?

    Ja, det var vad jag kommer på nu. Jag kan bara lägga till att jag inte talar av egen erfarenhet här, jag har inte varit i din makes situation. Men jag känner andra som varit ungefär där - kvinnor. Och, framför allt, jag har läst om massor med andra, mest här på AFF, som varit i den situationen. Även där mest kvinnor. Och de har väl oftast varit "missnöjda" med en make som inte bryr sig om dem ett skit. Men, egentligen är orsaken till att kärleken är borta ganska oviktig, faktiskt, för till slut står man på samma punkt i livet i alla fall "Jag vill skiljas".
    Helt otroligt bra skrivet - jag känner igen mig helt i detta. Tyvärr var jag den som inte fattade detta förrän det var för sent och nu har min älskade försvunnit ur mitt liv och jag är helt förkrossad och så jävla förbannad på mig själv för att inte gjort rätt saker förra året. Jag insåg inte vart det var på väg ...
  18. 9
    Jag beklagar verkligen, det måste vara hemskt! Jag vet hur dåligt jag mått tidigare i livet när flickvänner gjort slut.

    Jag brukar oftast stötta de som "vill" lämna, och som mår dåligt över det, och av de sakerna jag liksom kommit fram till, finns några saker jag kan nämna även här. De kanske inte stämmer ett dugg med ert förhållande, med dig, och i så fall kan du bara glömma allt. :-)

    Du ska försöka styra undan tankarna på att du är sviken. Ja, just detta att han nyligen sagt att han älskar dig, och att han haft ett förhållande, visst - men inte i fråga om att han slutat älska dig (som ju faktiskt är det stora, det viktiga, i sammanhanget). Man bestämmer ju inte över hur man älskar. Blir man kär så blir man, försvinner det så gör det, liksom. Det är antagligen inget han önskat han heller, att det skulle bli så här. Han gör det inte för att vara elak, han är antagligen rätt bedrövad över det också (även om han inte visar det, för då kan det tolkas som att han inte är säker). Det tror jag är jäkligt viktigt att förstå.

    I flera andra fall jag känner till, så har den som vill skiljas en längre tid "varit missnöjd" på ett eller annat sätt, eller vetat att kärleken är borta. Men de har inte pallat med att dra igång en skilsmässa, utan resignerat, stannat kvar. Eller så har de bara skjutit det framåt, som man ser här på detta forum: "Kanske efter jul... Nä, efter nyår! Nä, efter att barnet är inskolat på dagis. Nä, efter semestern". Sen, så småningom träffar de en ny. Och då, då inser de till fullo att "Ja, nu måste jag ju skiljas, för det här går ju inte". Och då tycker partnern: "Jaha, han/hon träffade en ny, och så dög inte jag längre!". Men det är en GROV förenkling av sanningen, i de allra flesta fall, skulle jag vilja påstå.

    Och, i väldigt många fall lever man i en förnekelse, tror jag. Man märker att kärleken försvinner, men vägrar se det. Och partnern märker detsamma, men vill inte se, vill inte prata om det. Och så går tiden, man biter ihop, och säger: "Man kan ju inte bara skilja sig, nu när man har skaffat barn, det gör man inte". Och man mår sämre och sämre, men visar det inte, håller masken, håller skenet uppe. För alla. Till och med sig själv: "Nä, så illa är det inte, jag klarar det. Vi är ju vänner i alla fall!". Och åren går. Och under denna tid, så säger man: "jag älskar ju dig och vill leva med dig, det känns så skönt att vi kan prata nu" - för det är ju vad man lurar sig själv att tro, och det är så man egentligen skulle vilja att det var. Enklast, bäst - plus att det var avsikten hela tiden. Och sen kommer det över en, att: "Jag lever i en lögn!". Och vad göra då? Fortsätta ljuga, fortsätta inge hopp? Eller säga som det är, hur "elakt" det än är?

    Ja, det var vad jag kommer på nu. Jag kan bara lägga till att jag inte talar av egen erfarenhet här, jag har inte varit i din makes situation. Men jag känner andra som varit ungefär där - kvinnor. Och, framför allt, jag har läst om massor med andra, mest här på AFF, som varit i den situationen. Även där mest kvinnor. Och de har väl oftast varit "missnöjda" med en make som inte bryr sig om dem ett skit. Men, egentligen är orsaken till att kärleken är borta ganska oviktig, faktiskt, för till slut står man på samma punkt i livet i alla fall "Jag vill skiljas".
    Helt otroligt bra skrivet - jag känner igen mig helt i detta. Tyvärr var jag den som inte fattade detta förrän det var för sent och nu har min älskade försvunnit ur mitt liv och jag är helt förkrossad och så jävla förbannad på mig själv för att inte gjort rätt saker förra året. Jag insåg inte vart det var på väg ...
  19. Anonym
    #10

    Bra skrivet!!!

    Jag beklagar verkligen, det måste vara hemskt! Jag vet hur dåligt jag mått tidigare i livet när flickvänner gjort slut.

    Jag brukar oftast stötta de som "vill" lämna, och som mår dåligt över det, och av de sakerna jag liksom kommit fram till, finns några saker jag kan nämna även här. De kanske inte stämmer ett dugg med ert förhållande, med dig, och i så fall kan du bara glömma allt. :-)

    Du ska försöka styra undan tankarna på att du är sviken. Ja, just detta att han nyligen sagt att han älskar dig, och att han haft ett förhållande, visst - men inte i fråga om att han slutat älska dig (som ju faktiskt är det stora, det viktiga, i sammanhanget). Man bestämmer ju inte över hur man älskar. Blir man kär så blir man, försvinner det så gör det, liksom. Det är antagligen inget han önskat han heller, att det skulle bli så här. Han gör det inte för att vara elak, han är antagligen rätt bedrövad över det också (även om han inte visar det, för då kan det tolkas som att han inte är säker). Det tror jag är jäkligt viktigt att förstå.

    I flera andra fall jag känner till, så har den som vill skiljas en längre tid "varit missnöjd" på ett eller annat sätt, eller vetat att kärleken är borta. Men de har inte pallat med att dra igång en skilsmässa, utan resignerat, stannat kvar. Eller så har de bara skjutit det framåt, som man ser här på detta forum: "Kanske efter jul... Nä, efter nyår! Nä, efter att barnet är inskolat på dagis. Nä, efter semestern". Sen, så småningom träffar de en ny. Och då, då inser de till fullo att "Ja, nu måste jag ju skiljas, för det här går ju inte". Och då tycker partnern: "Jaha, han/hon träffade en ny, och så dög inte jag längre!". Men det är en GROV förenkling av sanningen, i de allra flesta fall, skulle jag vilja påstå.

    Och, i väldigt många fall lever man i en förnekelse, tror jag. Man märker att kärleken försvinner, men vägrar se det. Och partnern märker detsamma, men vill inte se, vill inte prata om det. Och så går tiden, man biter ihop, och säger: "Man kan ju inte bara skilja sig, nu när man har skaffat barn, det gör man inte". Och man mår sämre och sämre, men visar det inte, håller masken, håller skenet uppe. För alla. Till och med sig själv: "Nä, så illa är det inte, jag klarar det. Vi är ju vänner i alla fall!". Och åren går. Och under denna tid, så säger man: "jag älskar ju dig och vill leva med dig, det känns så skönt att vi kan prata nu" - för det är ju vad man lurar sig själv att tro, och det är så man egentligen skulle vilja att det var. Enklast, bäst - plus att det var avsikten hela tiden. Och sen kommer det över en, att: "Jag lever i en lögn!". Och vad göra då? Fortsätta ljuga, fortsätta inge hopp? Eller säga som det är, hur "elakt" det än är?

    Ja, det var vad jag kommer på nu. Jag kan bara lägga till att jag inte talar av egen erfarenhet här, jag har inte varit i din makes situation. Men jag känner andra som varit ungefär där - kvinnor. Och, framför allt, jag har läst om massor med andra, mest här på AFF, som varit i den situationen. Även där mest kvinnor. Och de har väl oftast varit "missnöjda" med en make som inte bryr sig om dem ett skit. Men, egentligen är orsaken till att kärleken är borta ganska oviktig, faktiskt, för till slut står man på samma punkt i livet i alla fall "Jag vill skiljas".
    Helt otroligt bra skrivet - jag känner igen mig helt i detta. Tyvärr var jag den som inte fattade detta förrän det var för sent och nu har min älskade försvunnit ur mitt liv och jag är helt förkrossad och så jävla förbannad på mig själv för att inte gjort rätt saker förra året. Jag insåg inte vart det var på väg ...
  20. 10
    Bra skrivet!!!
    Jag beklagar verkligen, det måste vara hemskt! Jag vet hur dåligt jag mått tidigare i livet när flickvänner gjort slut.

    Jag brukar oftast stötta de som "vill" lämna, och som mår dåligt över det, och av de sakerna jag liksom kommit fram till, finns några saker jag kan nämna även här. De kanske inte stämmer ett dugg med ert förhållande, med dig, och i så fall kan du bara glömma allt. :-)

    Du ska försöka styra undan tankarna på att du är sviken. Ja, just detta att han nyligen sagt att han älskar dig, och att han haft ett förhållande, visst - men inte i fråga om att han slutat älska dig (som ju faktiskt är det stora, det viktiga, i sammanhanget). Man bestämmer ju inte över hur man älskar. Blir man kär så blir man, försvinner det så gör det, liksom. Det är antagligen inget han önskat han heller, att det skulle bli så här. Han gör det inte för att vara elak, han är antagligen rätt bedrövad över det också (även om han inte visar det, för då kan det tolkas som att han inte är säker). Det tror jag är jäkligt viktigt att förstå.

    I flera andra fall jag känner till, så har den som vill skiljas en längre tid "varit missnöjd" på ett eller annat sätt, eller vetat att kärleken är borta. Men de har inte pallat med att dra igång en skilsmässa, utan resignerat, stannat kvar. Eller så har de bara skjutit det framåt, som man ser här på detta forum: "Kanske efter jul... Nä, efter nyår! Nä, efter att barnet är inskolat på dagis. Nä, efter semestern". Sen, så småningom träffar de en ny. Och då, då inser de till fullo att "Ja, nu måste jag ju skiljas, för det här går ju inte". Och då tycker partnern: "Jaha, han/hon träffade en ny, och så dög inte jag längre!". Men det är en GROV förenkling av sanningen, i de allra flesta fall, skulle jag vilja påstå.

    Och, i väldigt många fall lever man i en förnekelse, tror jag. Man märker att kärleken försvinner, men vägrar se det. Och partnern märker detsamma, men vill inte se, vill inte prata om det. Och så går tiden, man biter ihop, och säger: "Man kan ju inte bara skilja sig, nu när man har skaffat barn, det gör man inte". Och man mår sämre och sämre, men visar det inte, håller masken, håller skenet uppe. För alla. Till och med sig själv: "Nä, så illa är det inte, jag klarar det. Vi är ju vänner i alla fall!". Och åren går. Och under denna tid, så säger man: "jag älskar ju dig och vill leva med dig, det känns så skönt att vi kan prata nu" - för det är ju vad man lurar sig själv att tro, och det är så man egentligen skulle vilja att det var. Enklast, bäst - plus att det var avsikten hela tiden. Och sen kommer det över en, att: "Jag lever i en lögn!". Och vad göra då? Fortsätta ljuga, fortsätta inge hopp? Eller säga som det är, hur "elakt" det än är?

    Ja, det var vad jag kommer på nu. Jag kan bara lägga till att jag inte talar av egen erfarenhet här, jag har inte varit i din makes situation. Men jag känner andra som varit ungefär där - kvinnor. Och, framför allt, jag har läst om massor med andra, mest här på AFF, som varit i den situationen. Även där mest kvinnor. Och de har väl oftast varit "missnöjda" med en make som inte bryr sig om dem ett skit. Men, egentligen är orsaken till att kärleken är borta ganska oviktig, faktiskt, för till slut står man på samma punkt i livet i alla fall "Jag vill skiljas".
    Helt otroligt bra skrivet - jag känner igen mig helt i detta. Tyvärr var jag den som inte fattade detta förrän det var för sent och nu har min älskade försvunnit ur mitt liv och jag är helt förkrossad och så jävla förbannad på mig själv för att inte gjort rätt saker förra året. Jag insåg inte vart det var på väg ...
  21. Anonym
    #11
    Hej! Vet att det har gått 6 år sedan du skrev ditt inlägg men eftersom jag själv sitter i samma sits och är gravid i 8 månaden och har ytterligare ett barn på 2,5 år, hur överlevde du? Hur gick du vidare? Det är ju väldigt färskt för mig så jag tror ju att jag ska dö... Vi har varit tillsammans i 13 år varav 5 år som gifta.
  22. 11
    Hej! Vet att det har gått 6 år sedan du skrev ditt inlägg men eftersom jag själv sitter i samma sits och är gravid i 8 månaden och har ytterligare ett barn på 2,5 år, hur överlevde du? Hur gick du vidare? Det är ju väldigt färskt för mig så jag tror ju att jag ska dö... Vi har varit tillsammans i 13 år varav 5 år som gifta.

Liknande trådar

  1. Hur överlever man
    By Anonym in forum Kärlek & relationer
    Svar: 25
    Senaste inlägg: 2011-01-04, 09:56
  2. Man överlever..
    By Norrlands-mamma in forum Allvarligt sjuka
    Svar: 1
    Senaste inlägg: 2008-03-10, 15:55
  3. Hur överlever man?
    By toktroll in forum Småbarn
    Svar: 11
    Senaste inlägg: 2008-01-11, 21:04
  4. Hur överlever man?
    By anonymt namn in forum Separation
    Svar: 7
    Senaste inlägg: 2007-12-15, 12:04
  5. Hur överlever man?
    By anonymt namn in forum Separation
    Svar: 3
    Senaste inlägg: 2007-08-20, 23:12
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar