Inget om barn, (låååångt)
_0806 Junibarn
  1. Medlem sedan
    Dec 2007
    #1

    Inget om barn, (låååångt)

    Hej!

    Egentligen borde jag kanske skriva detta i ett annat forum men det känns som jag känner er så det känns bättre att skriva om min upplevelse i söndags här, hoppas att det är okej.

    I söndags blev jag misshandlad av min ena syster! Vi är fyra syskon (tre systrar och en lillebror), vi har alla levt med våra föräldrar tills vi flyttade hemifrån så vi borde ha en någorlunda lika uppväxt (det skiljer 8 år mellan mig som är äldst och vår bror som är yngst). Min syster L är näst äldst och har alltid haft ett hetsigt temperament. Med jämna (och ojämna) mellanrum har hon blivit hysterisk på oss och sagt upp bekantskapen med oss.
    I söndags var syster L med dotter och hund, vår bror med flickvän och hela min familj hos våra föräldrar på middag. Efter att all mat var uppätet och vi satt i vardagsrummet och pratade, gick helt plötsligt syster L´s dator i golvet (ingen var i närheten) och då fick hon ett fullständigt utbrott och skrek att hon skulle åka hem och aldrig ville se oss mera. Eftersom hon hade druckit vin (ett halvt glas) sa min äldsta son att hon inte fick köra bil. Vilket fick min syster att se ännu mera rött och skrek bland annat att han var ouppfostrad, vilket gjorde min man arg. Efter lite tumult där min kära syster försöker slå min man, försöker jag att lugna ner henne (tycker inte att man ska köra bil när man är i upplösningstillstånd) vilket resulterar i att hon klämmer mig på brösten (fel av mig kanske men jag klämmer tillbaks) slänger av mig glasögonen (säger efteråt att det är för att de inte skulle gå sönder), drar mig hårt och länge i håret när jag då försöker slå mig fri, dunkar hon knytnäven rakt i ögat på mig (vilket ordning allt sker i är lite diffust vet att det delas ut några försök till örfilar från båda håll, vem som delade ut det första slaget vet jag ej, tror inte att det var jag då allt jag ville var att krama henne och få henne att lugna ner sig). Jag försökte prata med henne även efter hennes slag, följde med henne ut till bilen men såg till att ha ordentligt med avstånd mellan oss. Hon bad inte om ursäkt utan tyckte att det var mitt fel, hon upprepade oxå att min son är ouppfostrad. Hon hoppades oxå på att hon skulle köra ihjäl sig efter att hon hade lämnat dottern hos sin pappa (dottern sitter i bilen och hör allt).
    Tänker inte ta upp något mer av allt hon hävde ur sig men det var en hel del av saker som hon anser har hänt när vi var barn, som ingen av oss andra har sett eller upplevt. Kvällen slutar i alla fall med att jag får uppsöka sjukhuset och blir limmad i pannan (doktorn hade sytt om såret varit någon annanstans). Ett två centimeters jack och blåtira och en syster som inte vill veta av mig, bror eller föräldrar blev kvällens resultat.

    Detta blev vääääldigt långt och kanske ganska obegripligt men jag behövde skriva av mig. Tack om ni orkade läsa ända till slutet!!!!
    Ska försöka skriva ett brev till min syster men vet inte än hur jag ska formulera mig.

    Kram på er alla underbara människor!
    **Cecilia med Andreas 040318 och Malte 080610**
  2. 1
    Inget om barn, (låååångt) Hej!

    Egentligen borde jag kanske skriva detta i ett annat forum men det känns som jag känner er så det känns bättre att skriva om min upplevelse i söndags här, hoppas att det är okej.

    I söndags blev jag misshandlad av min ena syster! Vi är fyra syskon (tre systrar och en lillebror), vi har alla levt med våra föräldrar tills vi flyttade hemifrån så vi borde ha en någorlunda lika uppväxt (det skiljer 8 år mellan mig som är äldst och vår bror som är yngst). Min syster L är näst äldst och har alltid haft ett hetsigt temperament. Med jämna (och ojämna) mellanrum har hon blivit hysterisk på oss och sagt upp bekantskapen med oss.
    I söndags var syster L med dotter och hund, vår bror med flickvän och hela min familj hos våra föräldrar på middag. Efter att all mat var uppätet och vi satt i vardagsrummet och pratade, gick helt plötsligt syster L´s dator i golvet (ingen var i närheten) och då fick hon ett fullständigt utbrott och skrek att hon skulle åka hem och aldrig ville se oss mera. Eftersom hon hade druckit vin (ett halvt glas) sa min äldsta son att hon inte fick köra bil. Vilket fick min syster att se ännu mera rött och skrek bland annat att han var ouppfostrad, vilket gjorde min man arg. Efter lite tumult där min kära syster försöker slå min man, försöker jag att lugna ner henne (tycker inte att man ska köra bil när man är i upplösningstillstånd) vilket resulterar i att hon klämmer mig på brösten (fel av mig kanske men jag klämmer tillbaks) slänger av mig glasögonen (säger efteråt att det är för att de inte skulle gå sönder), drar mig hårt och länge i håret när jag då försöker slå mig fri, dunkar hon knytnäven rakt i ögat på mig (vilket ordning allt sker i är lite diffust vet att det delas ut några försök till örfilar från båda håll, vem som delade ut det första slaget vet jag ej, tror inte att det var jag då allt jag ville var att krama henne och få henne att lugna ner sig). Jag försökte prata med henne även efter hennes slag, följde med henne ut till bilen men såg till att ha ordentligt med avstånd mellan oss. Hon bad inte om ursäkt utan tyckte att det var mitt fel, hon upprepade oxå att min son är ouppfostrad. Hon hoppades oxå på att hon skulle köra ihjäl sig efter att hon hade lämnat dottern hos sin pappa (dottern sitter i bilen och hör allt).
    Tänker inte ta upp något mer av allt hon hävde ur sig men det var en hel del av saker som hon anser har hänt när vi var barn, som ingen av oss andra har sett eller upplevt. Kvällen slutar i alla fall med att jag får uppsöka sjukhuset och blir limmad i pannan (doktorn hade sytt om såret varit någon annanstans). Ett två centimeters jack och blåtira och en syster som inte vill veta av mig, bror eller föräldrar blev kvällens resultat.

    Detta blev vääääldigt långt och kanske ganska obegripligt men jag behövde skriva av mig. Tack om ni orkade läsa ända till slutet!!!!
    Ska försöka skriva ett brev till min syster men vet inte än hur jag ska formulera mig.

    Kram på er alla underbara människor!
  3. Medlem sedan
    Feb 2007
    #2
    Men shaigt! Släkten är värst, så är det ju bara.

    Men din syster, jag skall inte diagnostisera henne på det lilla du skrivit, men i det lilla lilla du skrev finns det så många signaler som skulel kunna tyda på att hon verkligen skulle må bra av att prata med någon. Hon har kanske gjort det o slutat?

    Jävla omoget skit att sitta o vräka ur sig sånna hemskheter när hennes dotetr sitter i bile. Fy fan, inget tillstånd rättfärdigar att utsätta sina barn för sån skuld och skräck, så enkelt är det.
    Jag brukar ha en mätstock över vissa beteenden, om man skall acceptera dem eller inte och den går something like this "inte ens om man är döende så får man bete sig så". Förstår du hur jag menar, inte ens på sin dödsbädd får man bete sig så illa mot sina barn.
    Skit i din syster, varför skall du skriva ett brev till henne?
    Antingen så ringer du o "avdramatiserar" det hela
    "hej, kom du hem bra? Skönt att du inet körde av vägen som du ville, det var klokt o vuxet gjort av dig, men du satte ett fett ärr i din dottershjärta och en del av henne dog och kommer aldrig mer tillbaka när du hotade med självmord, du får bete dig hur du vill, men utsätt inte henne för misshandel när det är sådant du bär med dig spåren utav, du om någon borde veta och om du inte vet hur du skall göra för att skydda din dotter från dina skuggor som jagar dig, sök hjälp och stöd, din dotter är värd det o du med, var modig och våga möta den västa av dina skuggor. Och om du säger att du gör allt för ditt barn, så ifrågasätter jag inte det, men du dödar hennes själ med ditt beteende, så enkelt är det. Det finns inget du kan säga som kan få mig och ändra min åsikt och någonstans så vet säkert du det också. Kram o ha en bra dag!..o jo...räkningen för sjukhusvistelsen kommer på posten, bara så du vet. Kram!" Typ...


    Vad är det du vill skriva till henne? Har händelsen gett dig dåligt samvete?
    Hon behöver tydliga ramar och straight talk.
    Det enda man kan göra i en sånhär situation är att göra det man vill och inte det man drivs att göra av skuld o skam.
    Vad vill du helst göra? Inte vad du borde eller samvetet säger en helst?

    KRAM
  4. 2
    Men shaigt! Släkten är värst, så är det ju bara.

    Men din syster, jag skall inte diagnostisera henne på det lilla du skrivit, men i det lilla lilla du skrev finns det så många signaler som skulel kunna tyda på att hon verkligen skulle må bra av att prata med någon. Hon har kanske gjort det o slutat?

    Jävla omoget skit att sitta o vräka ur sig sånna hemskheter när hennes dotetr sitter i bile. Fy fan, inget tillstånd rättfärdigar att utsätta sina barn för sån skuld och skräck, så enkelt är det.
    Jag brukar ha en mätstock över vissa beteenden, om man skall acceptera dem eller inte och den går something like this "inte ens om man är döende så får man bete sig så". Förstår du hur jag menar, inte ens på sin dödsbädd får man bete sig så illa mot sina barn.
    Skit i din syster, varför skall du skriva ett brev till henne?
    Antingen så ringer du o "avdramatiserar" det hela
    "hej, kom du hem bra? Skönt att du inet körde av vägen som du ville, det var klokt o vuxet gjort av dig, men du satte ett fett ärr i din dottershjärta och en del av henne dog och kommer aldrig mer tillbaka när du hotade med självmord, du får bete dig hur du vill, men utsätt inte henne för misshandel när det är sådant du bär med dig spåren utav, du om någon borde veta och om du inte vet hur du skall göra för att skydda din dotter från dina skuggor som jagar dig, sök hjälp och stöd, din dotter är värd det o du med, var modig och våga möta den västa av dina skuggor. Och om du säger att du gör allt för ditt barn, så ifrågasätter jag inte det, men du dödar hennes själ med ditt beteende, så enkelt är det. Det finns inget du kan säga som kan få mig och ändra min åsikt och någonstans så vet säkert du det också. Kram o ha en bra dag!..o jo...räkningen för sjukhusvistelsen kommer på posten, bara så du vet. Kram!" Typ...


    Vad är det du vill skriva till henne? Har händelsen gett dig dåligt samvete?
    Hon behöver tydliga ramar och straight talk.
    Det enda man kan göra i en sånhär situation är att göra det man vill och inte det man drivs att göra av skuld o skam.
    Vad vill du helst göra? Inte vad du borde eller samvetet säger en helst?

    KRAM
  5. Medlem sedan
    Jan 2008
    #3
    Det är ju just det man behöver så här kring juldagarna... Sitta på akuten och bråka med sin familj! Tycker jätte synd om er. Hela situationen verkar ha gått helt över styr. Förstår ditt dilemma med din syster som du trots allt älskar och är ditt kött och blod, men beter sig minst sagt respektfullt mot dig och hela familjen. Tycker någonstans att ni bör sätta er ner allesammans och diskutera hur ni vill ha det framöver; du ,din man, dina föräldrar och övriga syskon. Om din syster vill vid rätthålla kontakt med er (om ni nu vill det)? , måste ju initiativet komma från henne, och också att hon måste vilja ändra på sig själv, be om ursäkt till dig och hela familjen, och känna skuld för sitt uppförande. Annars kommer hon aldrig ändra på sig!

    Jag tycker inte heller du bör skriva något brev. Du förtjänar så mycket bättre, en syster som respekterar dig och alla runt om kring. Låt henne komma till dig och be om ursäkt, och gör hon inte det är hon enligt mig inte värd ditt umgänge.

    Hoppas allt löser sig och att ni får njuta och bara ta det lugnt dagarna framöver.

    Kram från oss!
  6. 3
    Det är ju just det man behöver så här kring juldagarna... Sitta på akuten och bråka med sin familj! Tycker jätte synd om er. Hela situationen verkar ha gått helt över styr. Förstår ditt dilemma med din syster som du trots allt älskar och är ditt kött och blod, men beter sig minst sagt respektfullt mot dig och hela familjen. Tycker någonstans att ni bör sätta er ner allesammans och diskutera hur ni vill ha det framöver; du ,din man, dina föräldrar och övriga syskon. Om din syster vill vid rätthålla kontakt med er (om ni nu vill det)? , måste ju initiativet komma från henne, och också att hon måste vilja ändra på sig själv, be om ursäkt till dig och hela familjen, och känna skuld för sitt uppförande. Annars kommer hon aldrig ändra på sig!

    Jag tycker inte heller du bör skriva något brev. Du förtjänar så mycket bättre, en syster som respekterar dig och alla runt om kring. Låt henne komma till dig och be om ursäkt, och gör hon inte det är hon enligt mig inte värd ditt umgänge.

    Hoppas allt löser sig och att ni får njuta och bara ta det lugnt dagarna framöver.

    Kram från oss!
  7. Medlem sedan
    Jan 2008
    #4
    * ej respektfullt skulle det så klart stå!!
  8. 4
    * ej respektfullt skulle det så klart stå!!
  9. S-mamman
    #5
    Skickar en stor kram. Både Missy och Hannah har skrivit mycket klokt och vettigt och jag har inte så mkt att tillägga. Hoppas det löser sig till det bästa!
    S.
  10. 5
    Skickar en stor kram. Både Missy och Hannah har skrivit mycket klokt och vettigt och jag har inte så mkt att tillägga. Hoppas det löser sig till det bästa!
    S.
  11. Medlem sedan
    Jan 2008
    #6
    Många kramar från mig. Det som jag vill ha sagt är redan sagt. Särskilt det som Missy skrev om hur man får bete sig inför sitt barn är viktigt! Hon skadar sitt barn med sitt beteende och det är oerhört sorgligt och skrämmande!!!

    Som sagt, många många kramar till dig!!
  12. 6
    Många kramar från mig. Det som jag vill ha sagt är redan sagt. Särskilt det som Missy skrev om hur man får bete sig inför sitt barn är viktigt! Hon skadar sitt barn med sitt beteende och det är oerhört sorgligt och skrämmande!!!

    Som sagt, många många kramar till dig!!
  13. Medlem sedan
    Jan 2008
    #7
    oj vilket syftningsfel!!
    "Hon skadar sitt barn med sitt beteende och det är oerhört sorgligt och skrämmande!!"
    ALLA här fattar ju att jag syftar på din syster i det fallet och ingen annan... solklart men tål att göras ännu tydligare.
  14. 7
    oj vilket syftningsfel!!
    "Hon skadar sitt barn med sitt beteende och det är oerhört sorgligt och skrämmande!!"
    ALLA här fattar ju att jag syftar på din syster i det fallet och ingen annan... solklart men tål att göras ännu tydligare.
  15. Medlem sedan
    Dec 2007
    #8
    Tack för era svar! Det var skönt att läsa era reaktioner, de bekräfta det jag känner själv, även om ni bara har fått min version av det hela.

    Ni undrar varför jag ska skriva ett brev till min syster, det undrar jag själv ibland.
    För att få ro med både mitt samvete (jag brusade upp mer än vad jag borde med tanke på att jag är vuxen och inte tycker om våld) och min själ. Jag mår fortfarande dåligt över händelsen och hoppas att ett brev skulle kunna få mig (och kanske även min syster) att må bättre.

    Jag hoppas att det är okej om jag citerar både MissyMK och Hanna_1000, fast med mina egna ord. Det är så bra formulerat.

    Tack igen och en stor kram till er alla!
  16. 8
    Tack för era svar! Det var skönt att läsa era reaktioner, de bekräfta det jag känner själv, även om ni bara har fått min version av det hela.

    Ni undrar varför jag ska skriva ett brev till min syster, det undrar jag själv ibland.
    För att få ro med både mitt samvete (jag brusade upp mer än vad jag borde med tanke på att jag är vuxen och inte tycker om våld) och min själ. Jag mår fortfarande dåligt över händelsen och hoppas att ett brev skulle kunna få mig (och kanske även min syster) att må bättre.

    Jag hoppas att det är okej om jag citerar både MissyMK och Hanna_1000, fast med mina egna ord. Det är så bra formulerat.

    Tack igen och en stor kram till er alla!
  17. Medlem sedan
    Feb 2007
    #9
    Du, skulle känna mig hedrad eller stolt eller vad det nu kan kallas om du vill citera mig. Du har min fulla tillåtelse till det.

    Känner ävent attd et är stort och hedersamt att du vill dela med dig av sånt som de flesta vill sopa under mattan och låtsas som det inte existerar än mindre erkänna att det gäller ens egna släkt!

    Kram
  18. 9
    Du, skulle känna mig hedrad eller stolt eller vad det nu kan kallas om du vill citera mig. Du har min fulla tillåtelse till det.

    Känner ävent attd et är stort och hedersamt att du vill dela med dig av sånt som de flesta vill sopa under mattan och låtsas som det inte existerar än mindre erkänna att det gäller ens egna släkt!

    Kram
  19. Medlem sedan
    Jan 2008
    #10
    Det är klart du kan! Hoppas allt reder sig till det bästa, och att ni får lite lugn och ro!
    Kram från oss!!
  20. 10
    Det är klart du kan! Hoppas allt reder sig till det bästa, och att ni får lite lugn och ro!
    Kram från oss!!

Liknande trådar

  1. Inget barn eller dött barn?
    By sprengja in forum Ordet är fritt
    Svar: 16
    Senaste inlägg: 2011-12-13, 20:58
  2. Barn eller inte??? Låååångt deppinlägg
    By lena m 3 barn in forum Föräldraskap
    Svar: 8
    Senaste inlägg: 2009-07-01, 13:31
  3. Inget om barn
    By linda79a in forum _0710 Oktoberbarn
    Svar: 6
    Senaste inlägg: 2008-09-28, 09:06
  4. inget barn med mig hem..
    By CHENOA in forum Ordet är fritt
    Svar: 6
    Senaste inlägg: 2007-01-28, 15:59
  5. Jag har inget barn!
    By -Jools- in forum Singelmingel
    Svar: 3
    Senaste inlägg: 2006-02-21, 21:02
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar