Oroar ni er för era vuxna barn?
Medelålders 45+
  1. Anonym
    #1

    Oroar ni er för era vuxna barn?

    Jag har tre barn på 19, 21 och 24 år och jag har så svårt att låta bli att oroa mig för dem. Jag oroar mig för allt möjligt: Att de ska råka ut för våldtäkt/överfall/misshandel när de är ute sent, att de inte ska få jobb, att de ska vantrivas på sina jobb, att de inte ska hitta någon partner, att deras partner ska göra slut, att de ska drabbas av olycklig kärlek, att de ska bli deprimerade och allt möjligt.
    Jag har liksom svårt att släppa taget och bekymrar mig ofta för att något ska hända dem eller för att de inte ska lyckas få vad de önskar i sina liv och därför bli ledsna och olyckliga. Till saken hör att ingen vet riktigt vad de vill bli än. De två äldsta pluggar humanistiska ämen som man inte direkt "blir något" på och den yngsta gick ut gymnasiet i våras och jobbar som telefonförsäljare just nu. Har tänkt börja plugga i höst.

    Ni andra med vuxna barn, hur hanterar ni sånt här? Hur slutar man att oroa sig för sina vuxna barn och för hur deras liv ska bli?
  2. 1
    Oroar ni er för era vuxna barn? Jag har tre barn på 19, 21 och 24 år och jag har så svårt att låta bli att oroa mig för dem. Jag oroar mig för allt möjligt: Att de ska råka ut för våldtäkt/överfall/misshandel när de är ute sent, att de inte ska få jobb, att de ska vantrivas på sina jobb, att de inte ska hitta någon partner, att deras partner ska göra slut, att de ska drabbas av olycklig kärlek, att de ska bli deprimerade och allt möjligt.
    Jag har liksom svårt att släppa taget och bekymrar mig ofta för att något ska hända dem eller för att de inte ska lyckas få vad de önskar i sina liv och därför bli ledsna och olyckliga. Till saken hör att ingen vet riktigt vad de vill bli än. De två äldsta pluggar humanistiska ämen som man inte direkt "blir något" på och den yngsta gick ut gymnasiet i våras och jobbar som telefonförsäljare just nu. Har tänkt börja plugga i höst.

    Ni andra med vuxna barn, hur hanterar ni sånt här? Hur slutar man att oroa sig för sina vuxna barn och för hur deras liv ska bli?
  3. Medlem sedan
    Aug 1998
    #2
    Oja, jag oroar mig för mina stora ungar. Trettioåringen med. Fast hon har pojkvän, lägenhet och fast jobb.

    Jag oroar mig för tjugoåringen. Hon är disträ, omotiverad och fruktansvärt krav - och stresskänslig. Hon var på fest i en stad, fem mil härifrån förra våren. Klockan tre på natten ringer telefonen (jo, jag sover med mobilen under kudden på helgerna.
    Det var dottern som ringde från ett okänt mobilnummer, redlöst berusad, bad att bli hämtad och lyckades få ur sig en adress.
    Jag åkte dit. Det kom ut ett ungt par som hittat min dotter liggande i trappuppgången, i kortkort kjol, tunn tröja, utan skor, plånbok eller telefon.
    (det visade sig senare att dottern tagit fel på trappuppgång till den där festen hon var på och villat bort sig).
    Det där unga paret hade tagit in min dotter, luskat rätt på mitt mobilnummer, lånat ut sin mobil och hjälpt henne att ringa.
    Vilka underbara människor.

    Jag oroar mig för min artonåring som fick barn när hon var sjutton år. Hon ska börja gymnasiet i veckan, separera från pappan, flytta till en soclägenhet och har en urusel ekonomi.

    Jag oroar mig för sjuttonåringen som har Asperger - och tourette syndrom. Med allt vad det innebär.

    OCH! Jag oroar mig för min lille dotterson som nyss fyllt ett år - som ska börja på dagis nästa vecka.

    Det jag vill ha sagt är: Man slutar aldrig att oroa sig. Har det börjat lugna ner sig någorlunda, ja då får man barnbarn att oroa sig för. Och så börjar det om...
  4. 2
    Oja, jag oroar mig för mina stora ungar. Trettioåringen med. Fast hon har pojkvän, lägenhet och fast jobb.

    Jag oroar mig för tjugoåringen. Hon är disträ, omotiverad och fruktansvärt krav - och stresskänslig. Hon var på fest i en stad, fem mil härifrån förra våren. Klockan tre på natten ringer telefonen (jo, jag sover med mobilen under kudden på helgerna.
    Det var dottern som ringde från ett okänt mobilnummer, redlöst berusad, bad att bli hämtad och lyckades få ur sig en adress.
    Jag åkte dit. Det kom ut ett ungt par som hittat min dotter liggande i trappuppgången, i kortkort kjol, tunn tröja, utan skor, plånbok eller telefon.
    (det visade sig senare att dottern tagit fel på trappuppgång till den där festen hon var på och villat bort sig).
    Det där unga paret hade tagit in min dotter, luskat rätt på mitt mobilnummer, lånat ut sin mobil och hjälpt henne att ringa.
    Vilka underbara människor.

    Jag oroar mig för min artonåring som fick barn när hon var sjutton år. Hon ska börja gymnasiet i veckan, separera från pappan, flytta till en soclägenhet och har en urusel ekonomi.

    Jag oroar mig för sjuttonåringen som har Asperger - och tourette syndrom. Med allt vad det innebär.

    OCH! Jag oroar mig för min lille dotterson som nyss fyllt ett år - som ska börja på dagis nästa vecka.

    Det jag vill ha sagt är: Man slutar aldrig att oroa sig. Har det börjat lugna ner sig någorlunda, ja då får man barnbarn att oroa sig för. Och så börjar det om...
  5. Medlem sedan
    Dec 1998
    #3
    Mina barn är inte riktigt så gamla som dina än; äldsta är 18. Fast det enda som egentligen oroar mig på allvar är att de ska råka ut för något hemskt, dvs överfall, våldtäkt etc.

    Resten av det du räknar upp är en del av livet. De flesta torde råka ut för att en partner lämnar dem någon gång i livet och den breda majoriteten överlever. Att vara normalt ledsen och olycklig en period är fullständigt normalt och inget man behöver oroa sig för.

    Om man aldrig var ledsen hur ska man då veta hur det är att vara glad?

    Att inte veta vad man vill bli när man är mellan 19 och 24 är inget som skulle oroa mig heller. Mest baserat på egna erfarenheter. Jag är 50 och vet fortfarande inte vad jag ska bli ;-)

    Det är rätt vanligt nuförtiden att man beslutar sig sent. Det var mer för två sekler sen man visste att man skulle bli fabriksarbetare som far eller läkare som mor....

    Om det är nån tröst är jag också gammal humanist, dock har jag inte ens läst på universitetet. I dag jobbar som tekniker efter att ha läst kortare kurser, jobbat inom en massa olika områden och skaffat erfarenhet. Att man är nyfiken och provar olika saker behöver inte nödvändigtvis vara en nackdel....
  6. 3
    Mina barn är inte riktigt så gamla som dina än; äldsta är 18. Fast det enda som egentligen oroar mig på allvar är att de ska råka ut för något hemskt, dvs överfall, våldtäkt etc.

    Resten av det du räknar upp är en del av livet. De flesta torde råka ut för att en partner lämnar dem någon gång i livet och den breda majoriteten överlever. Att vara normalt ledsen och olycklig en period är fullständigt normalt och inget man behöver oroa sig för.

    Om man aldrig var ledsen hur ska man då veta hur det är att vara glad?

    Att inte veta vad man vill bli när man är mellan 19 och 24 är inget som skulle oroa mig heller. Mest baserat på egna erfarenheter. Jag är 50 och vet fortfarande inte vad jag ska bli ;-)

    Det är rätt vanligt nuförtiden att man beslutar sig sent. Det var mer för två sekler sen man visste att man skulle bli fabriksarbetare som far eller läkare som mor....

    Om det är nån tröst är jag också gammal humanist, dock har jag inte ens läst på universitetet. I dag jobbar som tekniker efter att ha läst kortare kurser, jobbat inom en massa olika områden och skaffat erfarenhet. Att man är nyfiken och provar olika saker behöver inte nödvändigtvis vara en nackdel....
  7. Medlem sedan
    Nov 2008
    #4
    Jag har många barn men oroar mig inte för dem som är normalfungerande. Det skulle vara att de blir sjuka, eller ska köra bil långt i snöstorm eller liknande..men de äldsta har utbildat sig, har bra jobb, bra inkomster, mår bra, osv..jag känner mig lugn för dem. Just nu i alla fall, om inget oförutsett skulle inträffa. De jag oroar mig för är de två sönerna med bland annat Asperger. Har även en son med adhd men honom är jag inte lika orolig över..han är mera "framåt". Barnbarnen oroar jag mig aldrig för, har aldrig gjort. De har så bra o kloka föräldrar och verkar må så bra.. Vi har tre barnbarn.
  8. 4
    Jag har många barn men oroar mig inte för dem som är normalfungerande. Det skulle vara att de blir sjuka, eller ska köra bil långt i snöstorm eller liknande..men de äldsta har utbildat sig, har bra jobb, bra inkomster, mår bra, osv..jag känner mig lugn för dem. Just nu i alla fall, om inget oförutsett skulle inträffa. De jag oroar mig för är de två sönerna med bland annat Asperger. Har även en son med adhd men honom är jag inte lika orolig över..han är mera "framåt". Barnbarnen oroar jag mig aldrig för, har aldrig gjort. De har så bra o kloka föräldrar och verkar må så bra.. Vi har tre barnbarn.
  9. Medlem sedan
    Aug 2002
    #5
    Inte så jättemycket. Min 19 åriga tjej är jag sällan orolig för. Kanske har det att göra med att hon haft en kille i 3 år och dom har i princip sällskap överallt. Hon pluggar på sthlms universitet och verkar väldigt nöjd med det så här långt.

    Snart 18 årige sonen är jag lite orolig för nu när han börjat festa lite. Har hittills inte råkat på att han varit väldigt onykter, därmed inte sagt att han inte varit det, jag ser ju inte allt. Med honom är jag rädd att han ska bli överfallen på stan alt bli full och somna i en snödriva.

    18 åringen hade en strulig start första året på gymnasiet och fick gå om men nu går det jättebra och han verkar trivas riktigt bra. Lärarna är väldigt nöjda.

    Kanske är det så att jag oroar mig mindre eftersom jag har en sladdis som tar rätt mycket tid i anspråk. Han är bara 6 och kräver mycket uppmärksamhet.
  10. 5
    Inte så jättemycket. Min 19 åriga tjej är jag sällan orolig för. Kanske har det att göra med att hon haft en kille i 3 år och dom har i princip sällskap överallt. Hon pluggar på sthlms universitet och verkar väldigt nöjd med det så här långt.

    Snart 18 årige sonen är jag lite orolig för nu när han börjat festa lite. Har hittills inte råkat på att han varit väldigt onykter, därmed inte sagt att han inte varit det, jag ser ju inte allt. Med honom är jag rädd att han ska bli överfallen på stan alt bli full och somna i en snödriva.

    18 åringen hade en strulig start första året på gymnasiet och fick gå om men nu går det jättebra och han verkar trivas riktigt bra. Lärarna är väldigt nöjda.

    Kanske är det så att jag oroar mig mindre eftersom jag har en sladdis som tar rätt mycket tid i anspråk. Han är bara 6 och kräver mycket uppmärksamhet.
  11. Medlem sedan
    May 2002
    #6
    att oroa sig är väl naturligt? jag vet jag kommer att oroa mig för dottern hela livet. så är det bara.

    sen är det en helt annan sak att låta det gå överstyr så man mår dåligt själv eller påverkar barnet, även om det är vuxet.

    lite OT: mitt värsta var dotterns år som utbytes-student. 9 månader på andra sidan jorden. det var en pärs. att höra att hon, då och då, hade det jobbigt (vilket ju är heeelt naturligt) utan att kunna göra annat än prata i telefon eller chatta = jobbigt! men så mycket erfarenhet hon fick. ovärderligt! vilket har lett till andra utlandsvistelser, pust!
    Vi har allt, men det är också allt vi har.
    Ole Paus

    Återinför Friåret!
  12. 6
    att oroa sig är väl naturligt? jag vet jag kommer att oroa mig för dottern hela livet. så är det bara.

    sen är det en helt annan sak att låta det gå överstyr så man mår dåligt själv eller påverkar barnet, även om det är vuxet.

    lite OT: mitt värsta var dotterns år som utbytes-student. 9 månader på andra sidan jorden. det var en pärs. att höra att hon, då och då, hade det jobbigt (vilket ju är heeelt naturligt) utan att kunna göra annat än prata i telefon eller chatta = jobbigt! men så mycket erfarenhet hon fick. ovärderligt! vilket har lett till andra utlandsvistelser, pust!
  13. Anonym
    #7

    Men hur håller man oron på lagom nivå?

    Tack för era svar och jag håller med om att det är naturligt att oroa sig till viss del och också att man nog aldrig slutar oroa sig för sina vuxna barn. Men jag undrar då hur ni gör för att hantera er oro så att den inte går överstyr och tar för mycket av er energi?
    Jag märker att jag oroar mig mer och mer faktiskt och klart mer nu än när mina barn var små även om jag nog alltid har varit lite hönsmammig av mig. Det är jättejobbigt när de är ute och reser tex, svarar de inte i mobilen eller inte sms:ar så tror jag alltid att något allvarligt har hänt.

    Och jag har också svårt att hantera den här maktlösheten som ligger i att jag inte kan lösa deras problem åt dem längre. Jag kan inte fixa så att de får tillbaka pojk- eller flickvännen som gjorde slut, jag kan inte fixa så att de hittar en partner som älskar dem och vill leva med dem, jag kan inte fixa jobb åt dem osv. Hur hanterar ni detta? Jag märker att jag skulle behöva era råd.
  14. 7
    Men hur håller man oron på lagom nivå? Tack för era svar och jag håller med om att det är naturligt att oroa sig till viss del och också att man nog aldrig slutar oroa sig för sina vuxna barn. Men jag undrar då hur ni gör för att hantera er oro så att den inte går överstyr och tar för mycket av er energi?
    Jag märker att jag oroar mig mer och mer faktiskt och klart mer nu än när mina barn var små även om jag nog alltid har varit lite hönsmammig av mig. Det är jättejobbigt när de är ute och reser tex, svarar de inte i mobilen eller inte sms:ar så tror jag alltid att något allvarligt har hänt.

    Och jag har också svårt att hantera den här maktlösheten som ligger i att jag inte kan lösa deras problem åt dem längre. Jag kan inte fixa så att de får tillbaka pojk- eller flickvännen som gjorde slut, jag kan inte fixa så att de hittar en partner som älskar dem och vill leva med dem, jag kan inte fixa jobb åt dem osv. Hur hanterar ni detta? Jag märker att jag skulle behöva era råd.
  15. °Jools°
    #8
    Jag halkade in här av ett misstag (poängterar att jag varken närmar mig medelålders eller när någon längtan att tillhöra snacket ) men ja! gudars skymning vad jag oroar mig. Dotter, strax 20, står redo att lyfta sina vingar från min skyddade boning [verkstad?] och jag lider. *fruktan*

    Vi bor i förorten där det är svårt att få tag i hr-bostad som inte är synonymt med ghetto, bråk, allmänt stök och medföljande otrygghet. Dotter är förtjust i att roa sig på yngligars vis och slår allt som oftast klackarna i taket - och släntrar hem ungefär vid samma tidpunkt då knepiga typer smyger omkring på asfalten och i buskagen här i betong-land.
    Försöker se till att hon alltid har eskort men dottern är inte lika intresserad av min omsorg och tar sig dit hon ska utan min inblandning. Bra så, egentligen. Det vet jag ju, men lik förbannat lindrar det inte oron som vissa stunder känns som en livslång pina.

    Jag vill att hon ska älska och älskas tillbaka utan sorger, bekymmer och besvär. Förstås. Och må hon aldrig vantrivas utan alltid dra vidare mot nya nejder endast när lusten faller på - och det är jag säker på att hon gör också. Hon har skinn på snoken och tar sig framåt, i sin takt och på sitt vis. Men f*n ta den som gör henne illa. F*n ta den.

    Helst vill jag operera in ett chip i örat på henne så att jag kan se var hon befinner sig, eller ställa mig i buskagen själv och se farlig ut. Klart jag våndas och vill värja henne från allt som kan innebära smärta, ondska och förtvivlan.

    Om inte jag oroar mig, vem skulle då göra det?
  16. 8
    Jag halkade in här av ett misstag (poängterar att jag varken närmar mig medelålders eller när någon längtan att tillhöra snacket ) men ja! gudars skymning vad jag oroar mig. Dotter, strax 20, står redo att lyfta sina vingar från min skyddade boning [verkstad?] och jag lider. *fruktan*

    Vi bor i förorten där det är svårt att få tag i hr-bostad som inte är synonymt med ghetto, bråk, allmänt stök och medföljande otrygghet. Dotter är förtjust i att roa sig på yngligars vis och slår allt som oftast klackarna i taket - och släntrar hem ungefär vid samma tidpunkt då knepiga typer smyger omkring på asfalten och i buskagen här i betong-land.
    Försöker se till att hon alltid har eskort men dottern är inte lika intresserad av min omsorg och tar sig dit hon ska utan min inblandning. Bra så, egentligen. Det vet jag ju, men lik förbannat lindrar det inte oron som vissa stunder känns som en livslång pina.

    Jag vill att hon ska älska och älskas tillbaka utan sorger, bekymmer och besvär. Förstås. Och må hon aldrig vantrivas utan alltid dra vidare mot nya nejder endast när lusten faller på - och det är jag säker på att hon gör också. Hon har skinn på snoken och tar sig framåt, i sin takt och på sitt vis. Men f*n ta den som gör henne illa. F*n ta den.

    Helst vill jag operera in ett chip i örat på henne så att jag kan se var hon befinner sig, eller ställa mig i buskagen själv och se farlig ut. Klart jag våndas och vill värja henne från allt som kan innebära smärta, ondska och förtvivlan.

    Om inte jag oroar mig, vem skulle då göra det?
  17. Medlem sedan
    Dec 2009
    #9
    De vuxna barnen som inte bor hemma oroar jag mig inte för, det flyter på bra för dem nu. Men det är klart att man oroas om något händer/skulle hända, konstigt annars. Men jag tar inte på mig oron som ett fuktigt täcke - de är ju vuxna och måste/ska klara av problem som kommer, det hör ju till, men kan man hjälpa till så gör man ju det. Man ska inte ta på sig ansvaret för de vuxna barnen, de är myndiga och de måste leva sina egna liv. Ge dem råd om de ber om det, försök annars ligga lågt. Det är så här livet ser ut. Jag brukar säga till mina barn om det hänt något; Vad har du lärt dig av det här? Det kan bara bli bättre nu". Lycka till!
  18. 9
    De vuxna barnen som inte bor hemma oroar jag mig inte för, det flyter på bra för dem nu. Men det är klart att man oroas om något händer/skulle hända, konstigt annars. Men jag tar inte på mig oron som ett fuktigt täcke - de är ju vuxna och måste/ska klara av problem som kommer, det hör ju till, men kan man hjälpa till så gör man ju det. Man ska inte ta på sig ansvaret för de vuxna barnen, de är myndiga och de måste leva sina egna liv. Ge dem råd om de ber om det, försök annars ligga lågt. Det är så här livet ser ut. Jag brukar säga till mina barn om det hänt något; Vad har du lärt dig av det här? Det kan bara bli bättre nu". Lycka till!
  19. Medlem sedan
    Mar 2009
    #10
    Inte ett dugg att jag oroar mig. Stöttar, frågar, tittar nyfiket jämför med mitt eget liv i deras ålder och försöker njuta av det som jag uppfattar att dom tycker är bra.

    Kan det bara en könsrelaterad skillnad att jag som man inte oroar mig men ni kvinnor är oroliga för era barn?
  20. 10
    Inte ett dugg att jag oroar mig. Stöttar, frågar, tittar nyfiket jämför med mitt eget liv i deras ålder och försöker njuta av det som jag uppfattar att dom tycker är bra.

    Kan det bara en könsrelaterad skillnad att jag som man inte oroar mig men ni kvinnor är oroliga för era barn?
  21. Medlem sedan
    May 2002
    #11
    ingen aning egentligen men man får skapa andra tankar. fundera på om man skall tapetsera hallen eller vad man skall göra av barnens rum då de flyttar. ägna sig mer åt jobbet. träna. skapa en blogg och skriva av sig. vara stolt över att man har barn som är seriösa och självständiga och som verkar "lyckas" i livet. resa och hälsa på dem. prata för mycket om dem på jobbet.
    det är ju en helt normal process som man bara får ta sig igenom.
  22. 11
    ingen aning egentligen men man får skapa andra tankar. fundera på om man skall tapetsera hallen eller vad man skall göra av barnens rum då de flyttar. ägna sig mer åt jobbet. träna. skapa en blogg och skriva av sig. vara stolt över att man har barn som är seriösa och självständiga och som verkar "lyckas" i livet. resa och hälsa på dem. prata för mycket om dem på jobbet.
    det är ju en helt normal process som man bara får ta sig igenom.

Liknande trådar

  1. Barn och vuxna
    By johannajo in forum Ordet är fritt
    Svar: 39
    Senaste inlägg: 2008-10-12, 10:50
  2. Oroar ni er för era barn?
    By -magnolia- in forum Ordet är fritt
    Svar: 23
    Senaste inlägg: 2008-06-09, 10:59
  3. 25 barn och 5 vuxna
    By -Jessis- in forum Ordet är fritt
    Svar: 18
    Senaste inlägg: 2007-05-31, 11:06
  4. Bra för barn-men för vuxna?
    By anonymt namn in forum Föräldraskap
    Svar: 11
    Senaste inlägg: 2007-04-21, 17:58
  5. Jag oroar mig för mina barn..
    By Fd Deppis in forum Känsliga snack
    Svar: 2
    Senaste inlägg: 2006-01-01, 18:26
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar