jag antar att det är fler som har barn runt 7 år ålder som är disträ och som inte lyssnar.
Vad har ni för taktik för att hantera det? Just nu känns det som om vi inte alls kan lita på honom eller räkna med att han hjälper till i familjen.
Vi kan be honom hämta en sak och beskriver var den är men han hittar inte den. Går jag sedan dit så syns den på till och med på avstånd, så han har inte tittat över huvudtaget.
Vi kan säga till honom att behandla sin lillasyster så som han vill behandlad men det går heller inte in. Visseligen är lillasyster en dramaqueen som gråter vid minsta beröring.
Så jag vet inte vad vi ska göra. Inte behandla honom som en 6-7 åring och förvänta oss lite hjälp eller vad? När jag frågar honom varför han gör något så får jag bara till svar "jag vet inte" och jag avskyr det svaret. Jag vill att han ska veta varför han gör något och sedan göra en bedömning om det är rätt sak att göra. Jag måste inte alltid gilla svaret och i sådanta fall gå in en argumentation men det går ju inte om han inte vet varför han gör något.
Uppenbarligen gör vi som föräldrar något jättetokigt men jag vet inte var jag ska förändras för att vi ska få harmoni i familjen.
Hjälp mig för just nu är det inge bra alls.
Mamma till underbara och busiga Samuel född feb 2003
och charmiga Kristin född mars 2006
Ständigt inne på Viktsnack och försöker komma ner till slutvikt runt 60 kg.
Börjat på Itrim för att nå målen slutligen.
Disträ och lyssnar inte.. jag antar att det är fler som har barn runt 7 år ålder som är disträ och som inte lyssnar.
Vad har ni för taktik för att hantera det? Just nu känns det som om vi inte alls kan lita på honom eller räkna med att han hjälper till i familjen.
Vi kan be honom hämta en sak och beskriver var den är men han hittar inte den. Går jag sedan dit så syns den på till och med på avstånd, så han har inte tittat över huvudtaget.
Vi kan säga till honom att behandla sin lillasyster så som han vill behandlad men det går heller inte in. Visseligen är lillasyster en dramaqueen som gråter vid minsta beröring.
Så jag vet inte vad vi ska göra. Inte behandla honom som en 6-7 åring och förvänta oss lite hjälp eller vad? När jag frågar honom varför han gör något så får jag bara till svar "jag vet inte" och jag avskyr det svaret. Jag vill att han ska veta varför han gör något och sedan göra en bedömning om det är rätt sak att göra. Jag måste inte alltid gilla svaret och i sådanta fall gå in en argumentation men det går ju inte om han inte vet varför han gör något.
Uppenbarligen gör vi som föräldrar något jättetokigt men jag vet inte var jag ska förändras för att vi ska få harmoni i familjen.
Jag tror inte att ni gör något fel! Barn är olika och många sexåringar är väldigt omogna - jag har själv en sådan son. Man får ställa frågor 10 gånger och ge instruktioner 100 gånger ibland. Va? är det mest återkommande svaret...
När du skriver "..behandla honom som en 6-7åring" så tror jag just att det är den springande punkten. Man kan inte förvänta sig för mycket av barn i den här åldern! Det är nog bara att fortsätta att tjata och instruera och en dag blir det nog bättre!
2
Jag tror inte att ni gör något fel! Barn är olika och många sexåringar är väldigt omogna - jag har själv en sådan son. Man får ställa frågor 10 gånger och ge instruktioner 100 gånger ibland. Va? är det mest återkommande svaret...
När du skriver "..behandla honom som en 6-7åring" så tror jag just att det är den springande punkten. Man kan inte förvänta sig för mycket av barn i den här åldern! Det är nog bara att fortsätta att tjata och instruera och en dag blir det nog bättre!
Jag tror inte heller ni gör något fel - i så fall gör vi det också. Min son har alltid varit något av en disträ professor men som du skriver börjar man ju vilja kräva lite mer nu när de är 7. Allt tar så lång tid för honom, att klä på sig på morgonen skulle aldrig gå man inte kontrollerade att han inte började med nåt annat mitt i. Min taktik är att röra honom om jag ber om något, för att vara säker på att jag nått fram. Det funkar faktiskt ganska ok. Och om han ska utföra något, till exempel gå upp på övervåningen och borsta tänderna, ropar jag till honom och frågar om han börjat borsta, han kan lika väl gå in i sitt rum och börja bygga lego istället. Suck. Skillnaden är att jag aldrig får höra "jag vet inte" utan han argumenterar om ALLT så att jag blir galen. Minsta lilla grej ska vridas och vändas på. Som att leva med en liten politiker, en envis politiker som aldrig ger upp. Säkert positivt, men det är inte roligt det heller alla gånger Kontentan är nog att alla är olika. Jag har en kompis med en son som är likadan, fast han är 11 nu och klarar vissa grejer själv, men våra söners beteende liknar varandra. Hon har fler barn som inte alls är så och jag har ju en dotter också som är väldigt närvarande. Men sonen, det har jag ju skrivit om här på snacket tidigare också kom jag på, han har för det mesta huvudet i ett moln...
3
Jag tror inte heller ni gör något fel - i så fall gör vi det också. Min son har alltid varit något av en disträ professor men som du skriver börjar man ju vilja kräva lite mer nu när de är 7. Allt tar så lång tid för honom, att klä på sig på morgonen skulle aldrig gå man inte kontrollerade att han inte började med nåt annat mitt i. Min taktik är att röra honom om jag ber om något, för att vara säker på att jag nått fram. Det funkar faktiskt ganska ok. Och om han ska utföra något, till exempel gå upp på övervåningen och borsta tänderna, ropar jag till honom och frågar om han börjat borsta, han kan lika väl gå in i sitt rum och börja bygga lego istället. Suck. Skillnaden är att jag aldrig får höra "jag vet inte" utan han argumenterar om ALLT så att jag blir galen. Minsta lilla grej ska vridas och vändas på. Som att leva med en liten politiker, en envis politiker som aldrig ger upp. Säkert positivt, men det är inte roligt det heller alla gånger Kontentan är nog att alla är olika. Jag har en kompis med en son som är likadan, fast han är 11 nu och klarar vissa grejer själv, men våra söners beteende liknar varandra. Hon har fler barn som inte alls är så och jag har ju en dotter också som är väldigt närvarande. Men sonen, det har jag ju skrivit om här på snacket tidigare också kom jag på, han har för det mesta huvudet i ett moln...
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.