Min man får insulinkänningar och blir arg över minsta lilla, hänt flera ggr, och tyvär så hamnar jag och vår äldsta son i "skottlinjen" han blir arg, och på 3½ år har han lyckats skada mig och sonen några ggr, han kastade en hård leksak i pojkens huvud en gång men beklagade sig senare att han inte siktade mot honom, har slitit tag i mig, kastat in oss på rum, och sagt att vi inte är önskade av honom, han säger alltid förlåt, gråter å ångrar sig.
Han vet inte vad han gör säger han.
Igår slet han tag i vår son å lyfte honom upp i sin höjd å skrek flera ggr i hans ansikte att hålla käften, när jag kommer å ska slita bort honom släpper han pojken i sängen och sliter tag om mina armar å puttar in mig mot väggen.
jag är ledsen på mig själv som stannat så här länge, och ännu ledsnare för jag inte bestämt mig för att lämna honom?!
Jag funderar tom nu på att stanna kvar.
Jag behöver hjälp och en riktig "hjärntvätt" för jag vet hur dåligt
det är att stanna kvar, å endå gör jag de?!
jag vill flytta, samtidigt stanna kvar.
är d fel på mig?!
jag är rädd å ensam. ge förslag å svar. tack!
1
Misshandel?? Min man får insulinkänningar och blir arg över minsta lilla, hänt flera ggr, och tyvär så hamnar jag och vår äldsta son i "skottlinjen" han blir arg, och på 3½ år har han lyckats skada mig och sonen några ggr, han kastade en hård leksak i pojkens huvud en gång men beklagade sig senare att han inte siktade mot honom, har slitit tag i mig, kastat in oss på rum, och sagt att vi inte är önskade av honom, han säger alltid förlåt, gråter å ångrar sig.
Han vet inte vad han gör säger han.
Igår slet han tag i vår son å lyfte honom upp i sin höjd å skrek flera ggr i hans ansikte att hålla käften, när jag kommer å ska slita bort honom släpper han pojken i sängen och sliter tag om mina armar å puttar in mig mot väggen.
jag är ledsen på mig själv som stannat så här länge, och ännu ledsnare för jag inte bestämt mig för att lämna honom?!
Jag funderar tom nu på att stanna kvar.
Jag behöver hjälp och en riktig "hjärntvätt" för jag vet hur dåligt
det är att stanna kvar, å endå gör jag de?!
jag vill flytta, samtidigt stanna kvar.
är d fel på mig?!
jag är rädd å ensam. ge förslag å svar. tack!
Har detta på riktigt med insulinkänningar att göra, så säg åt mannen att gå till doktorn för att få hjälp med insulininställningen, och förse honom med druvsockertabletter - hjälper inte det, så måste du ju gå, förstås.
2
Har detta på riktigt med insulinkänningar att göra, så säg åt mannen att gå till doktorn för att få hjälp med insulininställningen, och förse honom med druvsockertabletter - hjälper inte det, så måste du ju gå, förstås.
insulinkänning eller dålig ursäkt spelar ingen roll, uppenbart saknar han helt självkontroll och du har ett ansvar främst gentemot er son och även dig själv.
Du har inget val, tyvärr, packa och dra för att skydda din son så inget riktigt allvarligt händer för då skulle du nog inte kunna förlåta dig själv.
Kan han inte se problemet och göra nåt för att åtgärda det så skulle jag aldrig i helsicke stanna kvar.
3
insulinkänning eller dålig ursäkt spelar ingen roll, uppenbart saknar han helt självkontroll och du har ett ansvar främst gentemot er son och även dig själv.
Du har inget val, tyvärr, packa och dra för att skydda din son så inget riktigt allvarligt händer för då skulle du nog inte kunna förlåta dig själv.
Kan han inte se problemet och göra nåt för att åtgärda det så skulle jag aldrig i helsicke stanna kvar.
Det är vanligt att människor blir aggressiva vid känningar. Tom min annars så otroligt kolugna man blev _påtagligt_ aggresiv.
Btw var han med om ett forskningsprojekt hur hjärnan påverkas vid insulinkänningar, och hur diabetiker öht kan överleva. (En del får så lågt blodsockervärde att de eg skulle vara döda - hjärnan får alltså näring ur andra källor än socker.)
Vet man det är det ganska självklart att människan ifråga kanske inte är helt kapabel att styra sig själv, hjärnan funkar helt enkelt inte som den ska.
Detta inte sagt som ursäkt utan som _förklaring_ på beteendet.
De som haft diabetes länge kan bli "immuna" mot känningar, det hinner gå för långt innan de upptäcker det själva.
Du kan upptäcka att känning är på gång genom att titta på andra tecken. Min man blir tex blek kring munnen, svettas på överläppen och får stirrig blick.
Var lyhörd och påtala att du ser att det är på gång, be honom testa sockret eller ge socker till honom.
_Däremot_ behöver han och ni hjälp med att ställa in hans socker. Följ med nästa gång till läkaren och förklara. Vägrar din man att du ska med skriver du ett brev till läkaren.
Tycker att det är onödigt att lämna honom för något som faktiskt går att behandla.
4
Det är vanligt att människor blir aggressiva vid känningar. Tom min annars så otroligt kolugna man blev _påtagligt_ aggresiv.
Btw var han med om ett forskningsprojekt hur hjärnan påverkas vid insulinkänningar, och hur diabetiker öht kan överleva. (En del får så lågt blodsockervärde att de eg skulle vara döda - hjärnan får alltså näring ur andra källor än socker.)
Vet man det är det ganska självklart att människan ifråga kanske inte är helt kapabel att styra sig själv, hjärnan funkar helt enkelt inte som den ska.
Detta inte sagt som ursäkt utan som _förklaring_ på beteendet.
De som haft diabetes länge kan bli "immuna" mot känningar, det hinner gå för långt innan de upptäcker det själva.
Du kan upptäcka att känning är på gång genom att titta på andra tecken. Min man blir tex blek kring munnen, svettas på överläppen och får stirrig blick.
Var lyhörd och påtala att du ser att det är på gång, be honom testa sockret eller ge socker till honom.
_Däremot_ behöver han och ni hjälp med att ställa in hans socker. Följ med nästa gång till läkaren och förklara. Vägrar din man att du ska med skriver du ett brev till läkaren.
Tycker att det är onödigt att lämna honom för något som faktiskt går att behandla.
Om det är insulinnivån som gör honom så farlig så måste han väl för rackarns själv fatta att han ska gå till doktorn imorgon för att få ordning på det?!
Han kan inte använda detta som ursäkt en enda gång till, för det är ingen ursäkt. Är han så sjuk att han inte skulle fällas för misshandel ska han ju ha psykiatrisk vård!
Har du bevis för misshandeln? Vittnen? Har du berättat för någon?
Du måste ställa ultimatum till honom genast. För det här handlar inte bara om dig, det handlar också om vad ditt barn utsätts för. Skulle du släppa in någon annan i ditt hem som gick lös på ditt lilla barn på det sättet?
6
Om det är insulinnivån som gör honom så farlig så måste han väl för rackarns själv fatta att han ska gå till doktorn imorgon för att få ordning på det?!
Han kan inte använda detta som ursäkt en enda gång till, för det är ingen ursäkt. Är han så sjuk att han inte skulle fällas för misshandel ska han ju ha psykiatrisk vård!
Har du bevis för misshandeln? Vittnen? Har du berättat för någon?
Du måste ställa ultimatum till honom genast. För det här handlar inte bara om dig, det handlar också om vad ditt barn utsätts för. Skulle du släppa in någon annan i ditt hem som gick lös på ditt lilla barn på det sättet?
Alltså du måste ta hand om ert barn, det är det viktigaste du har att ta hand om och prioritera. Din mans problem är en sekundär del. Barnet är mest viktigt.
Du ska inte skylla på att du är hjärntvättad, du måste ta ansvar för att ditt/ert barn lever i säkerhet och kan känna sig trygg!
Herregud, hur tänker du när du skyller ifrån dig på bekostnad av att ditt barn mår dåligt? Du får skita i att du är rädd och ensam. Ditt barn mår ännu sämre och är i en ännu värre utsatt situation.
Du har inget val! Du måste ta hand om din son!
8
Förslag?
Alltså du måste ta hand om ert barn, det är det viktigaste du har att ta hand om och prioritera. Din mans problem är en sekundär del. Barnet är mest viktigt.
Du ska inte skylla på att du är hjärntvättad, du måste ta ansvar för att ditt/ert barn lever i säkerhet och kan känna sig trygg!
Herregud, hur tänker du när du skyller ifrån dig på bekostnad av att ditt barn mår dåligt? Du får skita i att du är rädd och ensam. Ditt barn mår ännu sämre och är i en ännu värre utsatt situation.
Om han får sådana insulinkänningar så tycker jag att du ska ställa ett ultimatum att antingen tar han tag i diabetesen och ser till att ställa in rätt dos, Exets kompis kastade iväg hammaren vid en inslulinkänning så jag vet att det kan bero på känningar.
Men det är fortfarande ingen ursäkt. Jag vet inte riktigt hur det funkar vid insulinkänningar om han kommer ihåg och ångrar sig så verkar det ju konstigt om han då inte tar tag i sitt problem.
Jag tycker du ska ta kontakt med familjerådgivningen, se till att du och mannen får prata med varandra om detta, prata med kurator själv så du får bearbeta dina tankar,. och som någon skrev ovan att du följer med mannen till läkaren och pratar om hans agerande vid insulinkänningar. Det är ju inte meningen att du och äldsta sonen ska känna rädsla inför honom. Kanske också prata med bup för sonens skull och prata med sonen hur han mår och tar det hela.
Jag kan förstå dina tankar att stanna kvar, för vad händer den dagen din man får en känning och det är bara han och barnen, vad gör han med barnen då om inte du går emellan. Det är inget fel på dig, att flytta isär är enormt jobbigt, har precis gjort det själv, men mina barns pappa gör ju inget mot barnen. RIng vårdcentralen imorgon och be om hjälp är mitt förslag.
Många styrkekramar till dig och Lycka till oavsett vad ditt beslut blir.
9
Om han får sådana insulinkänningar så tycker jag att du ska ställa ett ultimatum att antingen tar han tag i diabetesen och ser till att ställa in rätt dos, Exets kompis kastade iväg hammaren vid en inslulinkänning så jag vet att det kan bero på känningar.
Men det är fortfarande ingen ursäkt. Jag vet inte riktigt hur det funkar vid insulinkänningar om han kommer ihåg och ångrar sig så verkar det ju konstigt om han då inte tar tag i sitt problem.
Jag tycker du ska ta kontakt med familjerådgivningen, se till att du och mannen får prata med varandra om detta, prata med kurator själv så du får bearbeta dina tankar,. och som någon skrev ovan att du följer med mannen till läkaren och pratar om hans agerande vid insulinkänningar. Det är ju inte meningen att du och äldsta sonen ska känna rädsla inför honom. Kanske också prata med bup för sonens skull och prata med sonen hur han mår och tar det hela.
Jag kan förstå dina tankar att stanna kvar, för vad händer den dagen din man får en känning och det är bara han och barnen, vad gör han med barnen då om inte du går emellan. Det är inget fel på dig, att flytta isär är enormt jobbigt, har precis gjort det själv, men mina barns pappa gör ju inget mot barnen. RIng vårdcentralen imorgon och be om hjälp är mitt förslag.
Många styrkekramar till dig och Lycka till oavsett vad ditt beslut blir.
Först och främst - all sympati till dig och din svåra situation. Jag begriper så väl att du känner dig rådvill. Vid en separation har du ju ingen kontroll på hur mannens insulin påverkar hans uppförande mot barnet.
Så det är ju inte bara att lämna honom utan att situationen förbättrats först.
Du behöver tala med hans diabetesläkare. Har han dosa som känner av insulinnivån och reglerar den automatiskt? Annars är det en väg att gå.
Hur förändringsbenägen är din man? Det vill säga, förstår han att det omöjligt kan fortsätta såhär? Inte för dig och absolut inte för ert barn. Om han begriper att det är dags att allvarligt adressera problemet, har ni kommit en bit. Annars finns ju familjerådgivningen. Det brukar finnas telefonnummer via kommunens hemsida. Svenska kyrkan har även de terapeuter.
Om han inte vill söka hjälp eller tillåta att du hjälper honom och om detta gör att du förbereder en separation, skulle jag ge dig det tråkiga rådet att spela in ett par av hans utbrott. Detta för att han inte ska ges ansvar för barnet vecka/vecka. Det vore inte hållbart om situationen inte reglerats först. Så länge hans insulin är så nyckfullt och hans reaktioner blir våldsamma kan han inte tillåtas ensamumgänge med barnet. Då kan istället någon från exempelvis socialtjänsten finnas med när han umgås med barnet, fram till han tagit tag i sin hälsosituation.
Du vet väl att du kan ringa socialtjänsten och rådgöra anonymt med en handläggare? Ingenting loggas eller registreras.
Önskar dig ett stort lycka till!
10
Först och främst - all sympati till dig och din svåra situation. Jag begriper så väl att du känner dig rådvill. Vid en separation har du ju ingen kontroll på hur mannens insulin påverkar hans uppförande mot barnet.
Så det är ju inte bara att lämna honom utan att situationen förbättrats först.
Du behöver tala med hans diabetesläkare. Har han dosa som känner av insulinnivån och reglerar den automatiskt? Annars är det en väg att gå.
Hur förändringsbenägen är din man? Det vill säga, förstår han att det omöjligt kan fortsätta såhär? Inte för dig och absolut inte för ert barn. Om han begriper att det är dags att allvarligt adressera problemet, har ni kommit en bit. Annars finns ju familjerådgivningen. Det brukar finnas telefonnummer via kommunens hemsida. Svenska kyrkan har även de terapeuter.
Om han inte vill söka hjälp eller tillåta att du hjälper honom och om detta gör att du förbereder en separation, skulle jag ge dig det tråkiga rådet att spela in ett par av hans utbrott. Detta för att han inte ska ges ansvar för barnet vecka/vecka. Det vore inte hållbart om situationen inte reglerats först. Så länge hans insulin är så nyckfullt och hans reaktioner blir våldsamma kan han inte tillåtas ensamumgänge med barnet. Då kan istället någon från exempelvis socialtjänsten finnas med när han umgås med barnet, fram till han tagit tag i sin hälsosituation.
Du vet väl att du kan ringa socialtjänsten och rådgöra anonymt med en handläggare? Ingenting loggas eller registreras.
Önskar dig ett stort lycka till!
Insulinkänning eller lågt blodsocker som det också kan kallas ger inte känslor av aggressivitet i normalfallen och insulinkänning är ingen anledning till att reagera mot omgivningen utan endast en orsak till att gå till köket och äta något. Insulinkänning brukar ge känslor av darrighet, hunger och svaghet. Om det nu av någon anledning är så att han skulle reagera aggressivt vid insulinkänning så är han faktiskt vuxen nog att känna igen det och veta vad han ska göra och inte göra - han ska alltså äta, dricka något och inte bråka. Har han lågt blodsocker så lär det sjunka än mer av utbrott.
Efter sina utbrott vid påstådd insulinkänning - går han och äter då?
Jag tycker att det låter mer som att han skulle behöva terapi och få reda på varför han har så aggressivt och dåligt humör och gör illa sin familj.
Jag tycker att du ska prata med honom om det och att ni inte kan leva såhär.
11
Insulinkänning eller lågt blodsocker som det också kan kallas ger inte känslor av aggressivitet i normalfallen och insulinkänning är ingen anledning till att reagera mot omgivningen utan endast en orsak till att gå till köket och äta något. Insulinkänning brukar ge känslor av darrighet, hunger och svaghet. Om det nu av någon anledning är så att han skulle reagera aggressivt vid insulinkänning så är han faktiskt vuxen nog att känna igen det och veta vad han ska göra och inte göra - han ska alltså äta, dricka något och inte bråka. Har han lågt blodsocker så lär det sjunka än mer av utbrott.
Efter sina utbrott vid påstådd insulinkänning - går han och äter då?
Jag tycker att det låter mer som att han skulle behöva terapi och få reda på varför han har så aggressivt och dåligt humör och gör illa sin familj.
Jag tycker att du ska prata med honom om det och att ni inte kan leva såhär.
Det där om hjärnan, hjärnan kan inte vara utan glukos men diabetiker har ofta vant sin hjärna att tåla lägre nivåer än hos personer utan diabetes. Därmed löper de också större risk för att hamna i koma.
13
Det där om hjärnan, hjärnan kan inte vara utan glukos men diabetiker har ofta vant sin hjärna att tåla lägre nivåer än hos personer utan diabetes. Därmed löper de också större risk för att hamna i koma.
Det är vanligt att man som diabetiker själv _inte_ känner att man har för lågt blodsocker, utan bara beter sig... märkligt, eller blir dålig i allmänhet.
Jag träffade en tjej en gång som blev helt fnittrig och flamsig, som efter alldeles för mycket vin en fredagskväll - detta var på jobbet och hon började tramsa runt med patienterna. Det gick ju inte, och dessutom kunde det ju snabbt bli farligt för henne. En tredje, allmänt luttrad och erfaren, arbetskamrat och jag lirkade med henne ut i köket och stoppade i henne mjölk och kakor.
Sen, efteråt, kunde hon förklara att det är sådär hon blir i sina känningar - men då hade hon inte en aning. Tror inte alls att det är ovanligt.
14
Det är vanligt att man som diabetiker själv _inte_ känner att man har för lågt blodsocker, utan bara beter sig... märkligt, eller blir dålig i allmänhet.
Jag träffade en tjej en gång som blev helt fnittrig och flamsig, som efter alldeles för mycket vin en fredagskväll - detta var på jobbet och hon började tramsa runt med patienterna. Det gick ju inte, och dessutom kunde det ju snabbt bli farligt för henne. En tredje, allmänt luttrad och erfaren, arbetskamrat och jag lirkade med henne ut i köket och stoppade i henne mjölk och kakor.
Sen, efteråt, kunde hon förklara att det är sådär hon blir i sina känningar - men då hade hon inte en aning. Tror inte alls att det är ovanligt.
Å vad bra - nu skrev du en massa som jag borde ha skrivit men missade. Håller med både dig och anonym ovanför om att sitsen måste kännas hopplös, att barnen behöver skyddas och hur gör man det bäst?
15
Å vad bra - nu skrev du en massa som jag borde ha skrivit men missade. Håller med både dig och anonym ovanför om att sitsen måste kännas hopplös, att barnen behöver skyddas och hur gör man det bäst?
Oavsett hur man reagerar är det ingen ursäkt för att inte lära läsa av sig själv, det är en grundbult i diabetikerns liv att kunna hantera sina blodsockerförändringar och känna efter. Därför kan man inte acceptera misshandel för att en person har insulinkänning. Vi pratar om vuxna människor här och i våra hjärnor har vi alltid ett medvetande som iakttar oss själva och som man ska använda sig av för att kunna kontrollera sin kropp och sitt beteende.
16
Oavsett hur man reagerar är det ingen ursäkt för att inte lära läsa av sig själv, det är en grundbult i diabetikerns liv att kunna hantera sina blodsockerförändringar och känna efter. Därför kan man inte acceptera misshandel för att en person har insulinkänning. Vi pratar om vuxna människor här och i våra hjärnor har vi alltid ett medvetande som iakttar oss själva och som man ska använda sig av för att kunna kontrollera sin kropp och sitt beteende.
Ja, absolut - den här mannen är ju dessutom fullt medveten efteråt, gråter och ber om ursäkt. Det finns inget skäl till att han ska låta detta fortgå utan att söka medicinsk hjälp, för sådär kan han inte ha det med sin diabetes över huvud taget, det är ju livsfarligt på alla sätt och vis.
Just i stunden, mitt i insulinkänningen, tror jag dock (och det var det jag försökte förklara för MaWe) att biokemin kan ställa till med väldigt mycket kognitiva konstigheter, som kan vara svåra att förstå eller ens "tro på" om man inte har sett dem inträffa, så att säga.
17
Ja, absolut - den här mannen är ju dessutom fullt medveten efteråt, gråter och ber om ursäkt. Det finns inget skäl till att han ska låta detta fortgå utan att söka medicinsk hjälp, för sådär kan han inte ha det med sin diabetes över huvud taget, det är ju livsfarligt på alla sätt och vis.
Just i stunden, mitt i insulinkänningen, tror jag dock (och det var det jag försökte förklara för MaWe) att biokemin kan ställa till med väldigt mycket kognitiva konstigheter, som kan vara svåra att förstå eller ens "tro på" om man inte har sett dem inträffa, så att säga.
Läkarna vet nog vad de talar om och troligen mer och bättre än dig. Faktiskt.
Men det stämmer det du säger också, att diabetiker vant sig vid lägre nivåer. MEN en människa "ska" vara död när nivån är 0.1. Bevisligen går det att överleva som diabetiker eftersom min man har haft det.
Forskningsresultaten finns för alla att ta del av. Sök eller ring en diabetesläkare och fråga om vilket det handlar om för jag minns faktiskt inte.
20
Läkarna vet nog vad de talar om och troligen mer och bättre än dig. Faktiskt.
Men det stämmer det du säger också, att diabetiker vant sig vid lägre nivåer. MEN en människa "ska" vara död när nivån är 0.1. Bevisligen går det att överleva som diabetiker eftersom min man har haft det.
Forskningsresultaten finns för alla att ta del av. Sök eller ring en diabetesläkare och fråga om vilket det handlar om för jag minns faktiskt inte.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
