Jag säger skolans. Ert ansvar är att få honom till skolan, deras ansvar är att undervisa honom.
Åh, jag önskar att vi hade såna här "enkla" problem att brottas med. Och då menar jag inte att förringa era problem, utan att de är klarare att se än våra. Klarare att se vem som gör tokigt, tycker jag.
Går man i tvåan kanske man ska klara att vara ute själv, men fungerar man inte som alla andra så är det ju inte lika självklart längre att man klarar samma saker som andra i tvåan.
Hade han klarat det hade han ju inte haft sina diagnoser... Korkat sagt av dem tycker jag.
Jag ska skriva av ett stycke jag läste i en bok igår...
""När det står
"nedsatt funktionsförmåga", är det ordets rätta bemärkelse som avses - Barnet klarar inte av att fungera på ett adekvat sätt i förhållande till sin ålder, sin potentiella förmåga och de aktiviteter som man förväntar sig att barnet ska klara av.""
Där har du det. Att det ska vara så svårt för dem att förstå.
Ang. din andra fråga ska jag skriva av en sak till ur samma bok:
Det är inte matematiska formler, kasusböjningar i tyska eller städer i Belgien som i sig är grunden för eller motivet till inlärning. Skolkunskaperna ska ses som byggklossar. Alla kommer inte att ha användning för allt, men eftersom man inte vet vilka bitar en viss elev kommer att behöva för sitt livsbygge, försöker man att förmedla omfattande och allsidiga kunskaper och färdigheter. För elever med speciella behov av anpassad undervisning betyder detta att det blir ofta lite för omfattande. Man måste välja bort för att få tid till att koncentrera sig på resten.
Är det så att han är efter i det grundläggande och han redan nu bara hinner med det eller knappt det så är det ju svårt att plocka bort mer naturligtvis... Vår son går också i tvåan och har assistent. Han får varva arbete med att sitta vid datorn, men han har inga problem kunskapsmässigt. Jag tror hon fixar och trixar rätt mycket vissa dagar (assistenten alltså).
Och samtidigt som man vet allt det här så är det ju jättesvårt att
inte ta på sig ansvar hemma eftersom man inte vill att de ska bli efter. Ens dåliga samvete som hänger som en ryggsäck där bak hela tiden. Det kan ju också skolan spela på och det tycker jag verkligen inte om. Jag tror du behöver hitta sätt för honom att klara sig igenom dagarna. På något sätt varva arbete med belöning eller annat för att få honom att orka.
Jag kommer inte på något så här på en gång förutom korta pass av arbete och sen något roligt eller röra lite på sig...
När min stora dotter satt hemma hos mormor och jobbade in en massa skolarbete varvade de genom små korta pauser med något att äta. Datorn gick inte att ta fram för korta pauser för då blev det svårt att få henne därifrån sen, men ett äpple, en serietidning...
Från Bo Hejlskovs bok kan jag knycka ett tips och det är att ta något som har ett slut. Annars kan det - som med datorn - bli svårt att avsluta. Om man har det problemet. En frukt har ett slut. En kort bok eller serietidning eller en springtur runt skolan likaså.
Jag gissar att du får fler tips av andra här.
Och boken jag skrev av ifrån, den heter "Om de bara kunde skärpa sig! : barn och ungdomar med DAMP/MBD, AD/HD och Tourettes syndrom"
http://www.bokus.com/b/9789144002774.html
