Tror ni på magkänslan?

[Anonymisen]

Jag har i ca 2 år haft en manlig kompis. Vi träffas inte så mycket numera som vi gjorde då vi tidigare var kollegor. Det är vi inte nu. Jag har ett nytt jobb. Men vi ringer varandra ett par tre gånger i veckan. Igår kväll ringde han och vi pratade i nästan 2 timmar..och vi skriver mycket till varandra på facebook. Han har samma humor som jag har och det är helt enkelt skitkul att prata.. vi kallar varandra kompis, men åtminstone jag känner en spänning i luften. Jag tror att han känner detsamma men vet inte..och det får jag nog aldrig veta.

För många många år sedan hade jag en exakt liknande relation till en annan, äldre arbetskompis. Vi kallade varandra kompisar, men så på en personalfest i hissen, ( jag hade druckit då men det gör jag inte längre) fullkomligen flög vi i varandras armar..vi hade ett förhållande ett tag, fastän han var gift..men han skildes senare, dock hade inte det med mig att göra.

När man har den här nästan lite magiska känslan av att man gillar varandra, kan det vara annat än vänskap då? Min vän pratar gott om sin fru och jag undrar om man kan göra så fast man dras till en annan..vad tror ni? OBS. jag är själv gift sedan många år. Har det bra, älskar min man. Ändå är jag attraherad av den andre. Vad är det för fel på mig?? Jag småflirtar ju med en annan, fast jag kallar det för "på skoj". Och det är det också..men på ett sätt inte.

Till sist vill jag säga att det inte kommer att hända något mellan mig och den andra. Jag är bara glad över vår vänskap..

Vad jag mest ville var att fråga er andra vad ni tror om det här med "magkänsla"- ljuger den, kan man ta totalt fel?

[Mymlan2]

Vad lustigt att du ställde den här frågan just idag, för tidigare idag funderade jag på just det. Jag ligger i skilsmässa, och av olika tankar tänkte jag på det här med "själsfränder", om det finns eller inte, och om jag egentligen har träffat någon sådan, någonsin. Och det kom jag fram till att jag har, för säkert tjugo år sedan. Det var en jämnårig kille som jobbade på samma ställe som mig. Direkt som vi såg varandra kände jag en underlig samhörighet med honom, och ung som jag var trodde jag att det var lika med att jag var kär eller kände något fysiskt för honom. Därför gjorde vi båda ett halvhjärtat försök att "vara ihop", men DÄR klickade det aldrig. Däremot fann vi varandra direkt och det var som om vi hade känt varandra hela livet (och några liv dessförinnan) - jag har nog aldrig känt mig så mycket "som mig själv" (om du förstår...) som jag gjorde med honom, och jag är oerhört ledsen att jag inte har hållit kontakten med honom (annat land, mycket resande).
Så i just vårt fall var det två vitt skilda ting - vänskapen var starkare än någon annan men det fanns inte ett uns av något kärleksintresse från någon av oss (mer än vänskaplig sådan).
Så svaret på din fråga är väl att det kan vara båda sakerna, men ofta förväxlar man kanske vänskapen med något annat, fast det inte just något annat än vänskap.

[Anonymisen]

Jag funderade just på det idag..för jag hade en dröm om att jag och den här mannen kysstes.. Jag har haft flera manliga kompisar tidigare men har aldrig då känt den här elektriciteten..och det är det jag undrar, kan man inbilla sig den känslan? Jo, själsfrände- det var rätt ord du skrev..
Jag lär känna honom mer och mer och tycker mest om honom av alla mina kompisar. Ingen fattar dock ens hur vi kan umgås, de tycker han ser alldaglig ut och verkar inbunden, men det är han definitivt inte nu då jag känner honom.

[Mymlan2]

Jo jag insåg att jag gav dig ett tvärtom-svar, så att säga!
Tror inte man kan inbilla sig den känslan, men ibland har jag drömt att jag har kysst någon som sedan i drömmen visade sig egentligen vara ngn annan. Om du förstår....

[ElsaB]

Jag tror att magkänslan kan vara rätt och att det inte behöver var ngn fara på taket så länge båda perter följer "trafikreglerna" - och det verkar ni ju göra.

[missy]

Jag vet faktiskt inte.

Jag har en bästis sen flera år som jag umgås flitigt med - träffar honom faktiskt mer än min särbo *s*. När vi känner att vi inte får tillräckligt med bekräftelse i våra relationer så brukar vi båda försöka intala oss att vi egentligen är menade för varandra... Men så fort vi faktiskt har chansen så svalnar det. Vi är bästisar - men det finns så många plan där vi inte skulle matcha varandra i ett förhållande.

Vi börjar vänja oss... och dessutom ta det på allvar om den ena börjar känna sig lite förälskad, eftersom vi vet att det inte har så mycket med oss att göra, mer med bristerna i våra respektive förhållanden. Då får man sätta sig och tänka till lite och fundera över vad som är fel på hemmaplan.

[farson]

Jag tror på magkänslan. Hela ditt inlägg utgår från "sanningen" att man bara kan vara kär i en person åt gången. Men det är en "sanning" som bör ifrågasättas.
Du frågar vad det är för fel på dig. Tänk om det inte alls är fel på dig? Tänk om man kan vara kär (eller känna magi med eller älska eller vad vi nu ska säga) flera samtidigt!
Det är en mycket besvärlig tanke. Och utmanande. Vårt samhälle bygger så starkt på tvåsamhet. Men måste det vara så?
Håll fast vid din man och var honom trogen om det känns bra. Det är säkert bra, mycket bra.
Men ha inte dåligt samvete för att du kan känna starkt för andra. Det behöver inte vara fel, det behöver inte vara dåligt. Bejaka din känsla och var glad för den.

[Eliza62]

Ja jag tror att en massa människor går omkring och tror att nånting är fel, om man lever i en fast relation och känner sig attraherad av någon annan. Men det är naturligtvis inte så att man upphör att vara en kännande individ, bara för att man lever i tvåsamhet. Att det bara finns en enda rätte/rätta är en lögn - om man tror på den. Däremot så kan man göra att aktivt val att "det är det här jag tror på och vill kämpa för. Ett "vi", där jag inser att jag kommer att attraheras av andra genom livet MEN att det inte kommer att betyda något i sig; man måste lixom inte göra nåt åt det.

Lever man i vanföreställningen att man bara KAN attraheras av en person åt gången, det är då man får förfärliga dilemman och tror man måste leva ut alltihopa om man attraheras av någon annan - men så är det inte. Inte om man faktiskt lever i en bra och kärleksfull relation som man inte vill mista.

[heather]

Ja och nej. Magkänslan kan vara rätt till 100% men det händer också att man inbillar sig det mesta, eller att den ene känner kärlek och den andre vänskap. Vänskap har också en laddning av attraktion. Att din vän pratar gott om sin fru betyder att han markerar för dig att han är gift och inte intresserad av ett förhållande. Attraherad av dig kan han vara ändå, på olika plan.

[Eliza62]

Ja, eller att den ene känner kärlek och den andre kättja. Att en man har vänskapskänslor för mig betyder inte att han samtidigt INTE kan tänka sig att, pardon my french, sätta på mig, om det tillfället skulle erbjudas. Har själv varit med om det ett antal gånger; män som jag varit mycket god vän med och känt som själsfränder - men som samtidigt kunde tänka sig att ha sex med mig, utan förpliktelser och utan att lämna sin fru. Den är inte så att bara fär att nån kan tänka sig att ha sex med mig så vill han ha hela "paketet", lämna frun, blir kär etc. Tror man det har man läst för många dåliga kärleksromaner...

Och till TS vill jag påpeka att som nyskild/nyseparerad/i en dålig relation tenderar man att inte vara så finkalibrerad när det gäller hur en "själsfrände" ska vara beskaffad.

[krax]

[Anonym]

Men det gör jag med, pratar gott om min man.. Jag tycker mig ändå känna en slags elektricitet mellan oss..som jag aldrig känt med övriga killkompisar förr.

[Anonym]

Vill bara påpeka att jag aldrig haft några funderingar på att lämna min man eller så..och det är ju samma med den andra mannen. Vi lever i mångåriga äktenskap och skulle inte drömma om att tänka oss något annat. Men lik förbaskat känns det som om det finns en slags attraktion mellan oss. Om jag inte är totalt ute och cyklar.

[Salander]

Ja jag tror på magkänsla. Tycker inte den har haft fel hittills

[Anonym3]

jag är gift i 20 år o tänker inte lämna min man. Men visst har jag känt några gånger (sexuella) laddningen med män som jag inte känner typ på allmän plats eller jobbet (byter arb.plats ofta pga vikarierande) o den förstärks med bra musik, men det har bara stannat i mina tankar. jag tycker att det är ok att få tillåtas att ha de sexuella känslor för stunden, o som eg. inte betyder ngt för mej. De är väl normalt att känna attraktion mellan olika kön o för en kort stund. Jag vet att jag som vikarierande id-lärare hade hög musik under lektion o då stod en annan snygg id-lärare (kände ej honom alls) bredvid mej, då fick jag den laddningen som varade en kort stund. Det måste vara fler som har känt som mej, att bli "kåt" för stunden.

[Anonym]

Magkänslan kan vara fysisk attraktion. Helt enkelt. Ofta vill bli glorifiera den fysiska biten och kanske legitimera den för oss själva genom att ge den andra namn som "själsfrände" "magisk kontakt" osv. men vi ÄR biologiska varelser och attraheras fysiskt av det motsatta könet.
Han känner antagligen något, konstigt annars. Det är spännande att leka med den känslan men eftersmaken kan bli besk om man går för långt.
Min erfarenhet är att det är lättare att bli vän, och enbart vän, med det motsatta könet när man blivit äldre. Den biologiska klockan klämtar i långsammare takt och jag blir inte lika lätt attraherad av mina "kompisar".

[Gurksan]

I rätt tid och på rätt plats så hade er relation säkert kunnat utvecklas till mer än vänskap. Jag tror att de människor man "tycker om" är ganska lika, dvs man blir gärna vän med personer som man skulle kunna bli kär i.
Men det betyder inte att man måste bli kär, bara för att man skulle kunna bli det. Om man redan är gift och inte vill ha ett nytt förhållande, då kan man väl få bli vän istället?
Så genom att vara lite "smart" och hålla relationen rent vänskaplig så får du ju faktiskt det bästa av två världar. Behålla din man med gott samvete, och en vän som du passar bra ihop med.

[Anonym]

Trevligt med så många svar! Kan säga att jag är en klok typ som aldrig skulle riskera man och familj, samma med min vän. Vi har helt enkelt skitkul ihop och det tror jag faktiskt skulle kunna raseras om det blev något mera. Men vi båda är blyga så det skulle inte ske. Däremot är vi allt annat än blyga i telefonen, där skämtar vi friskt även om sex..ja, inte om vårt eget sexliv förstås. Men när vi träffas är vi blyga som små violer..vet inte varför. Till den som sa att det är lättare att känna något när man är yngre ( eller hur det nu stod, jag minns inte) så kan jag säga att jag är 50 och min kompis 47. Så vi är allt annat än unga.

[ullet]

Jag ahr inte trott på magkänsla direkt tidigare men med åren har jag insett att det som min "mage" sagt mig har varit rätt redan ifrån början. (Tänk så mkt man sluppit om man förstått det redan från början.. )

Spänningen tror jag man känner i luften, om den är där, är den där. Sedan om det är true love och live happily ever after eller bara ren åtrå för stunden, det kan ju vara svårt att avgöra men du känner om det är ngt, det är sant.

[gwendolyn]

sådana här frågor dyker upp med jämna mellanrum det är klart att man gillar att b li sedd och uppskattad men perosnligen tycker jag de är fel att uppmuntra sin och andras känslor när man är upptagen. i allafall i mitt äktenskap har vi en överenskommelse om att avstå även från de frestelser som ges när man veta tt de börjar brännas. det är man skydigt den andra, att inte "elda på". det är klart det kan hända att man får känslor för någon anna men respekterar man sin partner springer man åt andra hållet och respekterar den relation men är i . inte enkelt, men moraliskt riktigt i miin värld.