Deprimerad

[Anonym]

Mitt i allt nu när man skolat in på dagis och börjat jobba, ja då hamnar maken i 40-års kris...

Vad vill du har jag frågat, för han har bara gått omkring och sagt absolut ingenting här hemma i ett par veckor. Leker sura gubben.
Till svar får man, jag vet inte vad jag vill jobba med, jag vet inte vart jag vill bo och jag vet inte om vi ska leva ihop längre. Grattis.

Precis vad man vill höra när man är mitt i den jobbigasten tiden med småbarnsåren, ungen sover ingenting på nätterna vilket gör att vårt humör sviktar....mest till det sura och tjatiga stadiet.
Jag har börjat jobba 100% igen och givetvis är det jag som fortfarande tar hand om hus och allt vad det innebär. Ja han lagar maten, wow.........

Vet inte om jag ska skratta eller gråta, har gråtit konstans i en veckas tid nu...men enbart på jobbet. Hemma så går vi typ och lägger oss vid 20.30 och säger inte så mycket efter barnen lagt sig. Orkar liksom inte. Vi ska väl prata efter han varit på sin arbetsintervju...får se vad det ger.

Han tycker jag bara gnäller, men va fan karl gör ju ingenting hemma...undra på

Nä var bara tvungen att skriva av mig lite

[Kråkan]

Usch vad jobbigt det måste vara för dig...
Jag tycker man omvärderar hela livet, för varje föräldraledighet på gott och ont kanske. Man har tid att fundera, man stannar upp och tänker till- en chans man kanske inte har på samma sätt när alla bara jobbar på i 180 knyck och allt rullar på av sig själv.

Om ni inte sover så gott om nätterna, bara gör massa tråkiga vardagssysslor som växer en över huvudet, så tär det på förhållandet också. Om ni har möjlighet- ta en paus från Familjen AB, skaffa barnvakt bara en timme eller två och gör något kul tillsammans som främjar er parrelation. Prata om era drömmar, planera något gemensamt projekt, ha något kul att se fram emot snart igen. Prata om sånt ni pratade om när ni först blev kära i varann . Vad var det som gjorde att du blev förälskad i din man och han i dig? Försök att hitta tillbaka den där känslan igen...

KRAM, hoppas det löser sig till det bästa. Det är tufft att vara småbarnsförälder ibland.

[Linda&Agnes]

Har tyvärr inga tips att ge. Är ganska hård ibland och sambon hade en "hängig" period när Agnes var nyfödd. Det var inget "jag funderar på att lämna dig" eller så utan han var mer lite nere. Till slut blev jag förbannad och skällde och tyckte att nu får du fanimej rycka upp dig för jag har inte tid och ork med det här Inte så snällt kanske....men det hjälpte! Jag har lite svårt för "tycka synd om sig själv" och tycker att det funkar ett tag men sedan får man ta ansvar för att agera (söka nya jobb, förändra sitt liv, börja träna eller vad det nu är). Huvudsaken är att man gör något för att försöka förbättra sin situation. Usch vad det lät präktigt...menar inte så...ursäktar mig med att jag aldrig själv har varit riktigt deppig eller har gått in i väggen.

Annars är väl bästa tipset att ta er tid för varandra och börja prata. Vardagskramar funkar hemma hos oss. När vi är griniga så har vi oftast glömt bort att kramas i vardagen.

Kram till dig! Hoppas att allt löser sig!!!

[cia76]

Här kommer många varma STYRKEKRAMAR från en som vet vad du går igenom. Min älskade man befinner sig i en 50-års kris och jag vet inte hur jag ska hjälpa honom eller OM jag kan hjälpa honom.
Tänker just nu på MIG och mitt orkande och njuter av livet med mina underbara barn.
Min man är ena dagen HOPPLÖS, följande dag LITE bättre osv.....

TÄNK PÅ DIG nu, att du orkar och låt karl ta hand om sig själv! Vet med min gubbe iallafall att GNÄLL är det värsta han vet (även om man inte gnäller.. ), då blir han mer än hopplös. Jag försöker vara glad, positiv, prata med honom som vanligt och bryr mig inte om hans "trots". Det går bäst om jag är mig själv och inte "bryr" mig. Om du förstår hur jag menar.
TUNGT är det JA!!! Kämpa på vännen!!!!

Jag älskar min man av hela mitt hjärta och lider av att han mår dåligt, men jag är också viktig och jag måste orka.
Jag finns där för honom om och när han vill prata eller om han behöver en kram, men en dörrmatta vägrar jag vara.

KRAMIS!!!!!

[cia76]

Lät kanske lite hård i mitt inlägg... självklart vill jag "ta hand om" min man, finnas där för honom - men han skuffar mig undan jämnt och det höll på att ta livet av mig (känslomässsigt) att försöka ge honom kärlek. Jag var ledsen jämnt!
Med min man VET jag att hans känslor för mig inte är borta, han bara inte kan eller vet hur han ska ta emot kärlek och närhet just nu. Han behöver sin tid.
Att gå omkring och grubbla jämnt hjälper inte. Prata med honom om han vill/kan prata, ge honom närhet om han tar emot den.....
I vårt fall måste jag ta avstånd och här har det hjälpt!

Jag kan inte gå omkring och tycka synd om honom.... även om jag lider med honom.
Säg ifrån om du inte orkar! Det har även jag gjort. Tror jag försökt med allt!
MEN bäst mår jag nu när jag blivit lite självisk!!!

KRAM IGEN!