Fy fan vad jag lider...

[Anonym]

I ett år har jag längtat... Varje natt drömmer jag att vi är tillsammans och på dagarna dagdrömmer mig bort. Jag älskar min man som en väldigt nära vän, men vi har inte haft sex på fyra månader och innan dess var det lika lång tid emellan... Jag har ingen lust längre. Kan inte hitta den känslan tillsammans med honom som krävs för att jag ska vilja ha sex. Vårt sexliv har aldrig varit riktigt på topp, men nu är det värre än någonsin. Han är en fantastisk man och han har ett enormt tålamod, men jag vet ju att det inte varar för evigt. Han har sagt att han kanaliserar den energin på annat, men givetvis vet jag att han längtar. Vi har det fint annars med hus och tre barn, vi trivs tillsammans, men från min sida finns ingen glöd. Jag tror att jag stannar för barnens skull och för att det är tryggt.

Den här mannen som jag fantiserar om är en vän, en nära vän och jag älskar honom. Blir alldeles varm när jag tänker på honom. Men det är så smärtsamt att aldrig få komma tillräckligt nära. Jag tror inte på en framtid med honom. Vi är alldeles för olika, men jag kan inte sluta tänka på honom... Ska jag acceptera ett liv utan romantisk kärlek eller vad ska jag göra. Jag vet ingenting längre, det enda jag vet är att jag inte kan tänka mig att leva utan mina barn.

Hoppas på några kloka råd...

[MaWe]

I botten skriver du det viktiga, att du inte kan tänka dig att leva utan dina barn.
Kan du tänka dig att liksom lägga beslag på dom på heltid?
Att pappan max får träffa dom någon gång ibland?
Kämpa och slåss för hela umgänget?

Om inte så faller allt annat och det enda som finns kvar är att stanna i ditt förhållande och ta smällarna med ev. bitterhet och frustration.

[Anonym]

Du måste snarast ta reda på Om det är möjligt att tända gnistan emellan er igen.
Ring familjerådgivningen och be om tid. De är jätteduktiga på det här! Kan varmt rekommendera!
Vänta inte.

Går den att tända igen, blir ni lyckliga igen.

Om gnistan är slocknad så är den. Då måste du/ni avsluta för att överleva och av respekt för er egen och den andres lycka.! Man kan inte leva utan kärlek.
Kompisförhållanden har man kompisar till.


Försökte själv att härda ut i 10 år i ett kompisförhållande innan jag nästan dog invärtes. Sen förbannade jag mig själv varför jag inte avslutade tidigare. Man slösar bara bort livet.

Barnen vet och ser. De blir lyckliga när ni blir lyckliga.
Din man är sannolikt också lika olycklig som dig.

Livet är som det är. Det är, och det förändras.
Som människa måste man följa med och förändras också.
Fienden är bekvämligheten och rädslan för förändringar.

Gemensamma vägar tar slut och man skiljs kanske åt. Så är det bara.

Lyck till!

[Anonym]

Hej och tack för svar. Vi ska ringa familjerådgivningen, det har vi bestämt. Vi går i individuell terapi, men vi ska absolut gå tillsammans också. Jag tror inte att lågan var särskilt sprakande från min sida från början egentligen, han har alltid älskat mig mer tror jag... Visst kan det vara så att barnen ser, men vi lever inte ett kärlekslöst liv, det är bara den romantiska kärleken som fattas. Därför känns det också så meningslöst att avsluta. Vad säger man till sina barn? "Mamma älskade pappa, men jag kände ingen glöd så därför valde jag att splittra hela familjen"...

Det finns en sida i mig som inte får blomma där jag är nu och det är så smärtsamt. Jag vet att jag har så mycket mer att ge!

[Anonym]

Ja, du kanske har rätt. Jag får leva i bitterhet och frustration... Min man är en fantastisk pappa och skulle definitivt haft barnen halva tiden och det är inget jag skulle kunna leva med (så känner nog i och för sig alla föräldrar). Som läget är nu finns det en enorm längtan efter närhet och en annan slags kärlek än den jag känner för min man, men det är väl smällar man får ta när man har valt att dela livet med en annan människa.

[MaWe]

Ja, dina prioriteringar är solklara, men vet du?, man kan ändra sina prioriteringar.
Man kan exempelvis prioritera att barnen ser sin mamma lycklig, skrattig & nykysst.
DET skulle väl vara en bra förebild?

Risken är ju annars att dina barn får normen:
"I ett äktenskap har man inte kärleken kvar"

Det vore väl synd?

[Emmylou]

Jag kan nog med ganska stor säkerhet säga att ALLA som har stått inför en skilsmässa där barn finns med i bilden tänker att de aldrig skulle kunna vara skiljda ifrån sina barn. Men ibland blir man tvungen, för att inte sluta vara den man är. Och det går. Det är tufft och supersorgligt men det känns bättre efter ett tag och kanske inte ens så hemskt som man befarade. Och det är den man är, i sin allra vackraste form, som man vill ge till sina barn. Som förebild och som givare av kärlek.

[Anonym]

Tack, jag gråter när du svarar så, men jag vet inte hur jag skulle kunna leva med att ha sårat min man så. Han sa häromdagen att han alltid ska älska mig, vad som än händer och att han ska kämpa för mig in i det sista. Det skulle vara så sorgligt att avsluta en så lång vänskap, fruktansvärt! Allt bara för att mitt hjärta ska få sjunga? Jag vet inte... Vad är det som säger att det inte blir likadant i nästa förhållande? Jag kanske är en sån där som söker spänning och som inte kan få till det känslomässigt utan det...?

[Anonym]

Men vad är man för förebild när man inte kan älska deras pappa fullt ut? Både jag och min man har föräldrar som hållit ihop i över fyrtio år. Jag kan inte se mig själv som skild, men jag dör av tanken på att aldrig få känna mig kär igen. Nu drar tankarna iväg i smyg åt en annan man och jag vet att det är fel, men för första gången på flera år känner jag plötsligt sexlust. Det är som om något vaknat till liv. Tyvärr kan jag inte dela det med min man, så här står jag med en nyväckt lust utan någon att dela den med. Jag vet att många av er tänker att jag ska använda mig av den lusten och fantasin tillsammans med min man, men då dör den (lusten alltså).

[Emmylou]

Tja, jag tycker inte tex att min mamma är en dålig förebild, utan en väldigt bra, just (bland annat) för att hon skiljde sig från min pappa. Det kan jag se nu när jag själv är vuxen. hon har inspirerat mig att våga olika saker.

[Eliza62]

Jag tänkte också, när jag var i valet och kvalet om jag skulle ta steget eller ej, att jag aldrig skulle kunna göra min man så ont. Trots att jag inte älskade honom så var/är han en bra människa som jag haft mycket trevligt och fint ihop med. Barnen VISSTE jag skulle få det bra med honom - också.

Och när vi sedan skilde oss så visst var det svårt att bara träffa barnen varannan vecka MEN det var svårt för MIG, inte för dem. För de hade det bra hos pappa och jag kände mig trygg med att de tyckte lika mycket om att vara hos och med honom som hos och med mig. Och nu har det gått över 7 år och de är harmoniska och glada och okomplicerade barn som själva säger att detta med att bo varannan vecka hos varje förälder är inga problem alls. Och det har aldrig varit några problem. Och jag tror att de har det bra bättre nu än de skulle ha haft det med en kroniskt frustsrerad och sur mamma, som vid det här laget hade varit en bitter tant.

[Eliza62]

Kan bara instämma. Om det är nåt jag verkligen beundrar min mamma för så är det för att hon till slut vågade bryta upp från min pappa. Visserligen när hon träffat en annan man - men ändå: Hon ville inte ha ett liv i ett eländigt äktenskap, och gjorde nåt år det på det sätt hon förmådde (efter att ha varit hemmafru med 4 barn).

[Anonym]

Jag förstår och jag instämmer. Om jag hade levt i ett dåligt äktenskap hade det varit sååå mycket enklare (inbillar jag mig i alla fall). Nu kan jag egentligen inte peka på några som helst fel hos min man. Han är en kvinnodröm. Han är känslig och väldigt bra på att prata känslor, han kokar kaffe till mig varje morgon för att han vet att jag älskar det (han dricker inte själv), på helgerna får jag sova ut och det händer ofta att jag får kaffet på sängen, han fråga spontant om han ska massera mig, o.s.v.... Jag vet inte varför jag inte känner något. Jag känner mig hemsk! Han är värd så mycket mer, varför förstår han inte det själv???

[Anonym]

Får jag fråga hur du och din ex hade det tillsammans. Jag menar vad var det som gick fel? Om du vill svara alltså...

[Eliza62]

Han är en bra och trevlig människa på många sätt - men också patologiskt (ja faktiskt) slarvig och lat. Det funkade ändå, sålänge vi inte hade barn, men sedan blev det successivt allt jobbigare för mig. Jag blev projektledare i AB Familjen och han var som ytterligare ett barn: som en tonårskille som aldrig växte upp. Därtill började han fetma till och bli ofräsch, låg mest i en soffa och zappade eller satt framför datorn, gjorde aldrig nåt "för bara mig" och var usel på ömhetsbevis - enda gångerna han tog i mig var när han ville ha sex, typ. Tog inga initiativ till nåt (utom sex då - vilket för min del blev allt svårare för mig att ha med honom...). Till slut hade jag tappat respekten för honom som vuxen man och såg honom inte som något annat än en kompis.

[farson]

Du skulle väl knappast bli utan dina barn. Minst varannan vecka skulle du rimligen få vara med dem.
Mina föräldrar skildes när jag var i början av skolåldern och det var en fullständig katastrof för mig.
Men inte vet jag hur livet hade blivit om de fortsatt ihop. Än värre kanske? De kanske gjorde det bästa i ett dåligt läge.

[krax]

man kan ju inte tvångskommendera evig kärlek. än mindre, tycker jag, vidhålla institutionstänkandet i äktenskapet. OM man nu inte älskar och tänder på varandra på riktigt, utan bara står ut, så ger man barnen, kan man tänka, ungefärligen den här förebilden:

när man gifter/stadgar sig, dör glädjen.

oj, vad sugna de kommer att bli på att följa ditt exempel
*retas lite*

[Anonym]

Ni säger helt enkelt att ni valt att bo på varsitt ställe för att ni inte mår bra av att bo tillsammans.
Kommer följdfrågor så svarar ni på dem. Bara förklara att ni inte är kära i varandra längre.

[Anonym]

Vad är du för förebild om du väljer att stanna kvar i ett förhållande där kärleken är slut? Pappan älskar dig han väntar och längtar. Är det snällt mot honom att håll ahonom på halster och låta honom vänta och längta efter nåt som du vet inte finns?
Är det bra för dina barn att veta att du offrade dig och stannade kvar i ett förhållande du mådde dåligt i för deras skull?
Jag avskyr frasen, jamen ni ska väl försöka för barnens skull. Nej, man ska inte försöka för barnens skull, man ska försöka för sin egen skull och för sin partners skull, men man ska inte stanna i ett dåligt förhållande för barnens skull. Tänk vilka skuldkänslor det lägger på barnen. Mamma stannade och mådde dåligt bara för vår skull.

Mina föräldrar skilde sig när jag var tonåring. Det var det bästa de kunnat göra. De hade kunnat skilja sig långt mycket tidigare också i mina ögon. Ingen mådde bra i vår familj trots att mina föräldrar aldrig bråkade. De levde sida vid sida, men inte tillsammans bara under samma tak.

[sisla]

När jag valde att skiljas var det inte orsakat av längtan till någon annan person, utan bara orsakat av en total tristess. Vardagen hade blivit en grå sörja under flera års tid, och jag hade ingen gnista kvar för min man. Det var många som tyckte jag var helgalen som valde att skilja mej från en så fin och snäll man när vi varken grälade eller hade andra problem.

Jag undrade själv om det var förmätet av mig att vilja KÄNNA något........

I efterhand kan jag dock säga att om jag valt att stanna kvar i det äktenskapet skulle min dotter fått växa upp med en svårt deprimerad mamma, en arbetsnarkoman till far och ett kärlekslöst förhållande som förebild för en parrelation.

Det tror jag hade varit sämre för henne än som det blev.