Val på fel grunder

[Oroliga mamman]

Sitter här mitt i natten och kan inte sova. Är så orolig för min 17-åring! Det är en lång historia, började redan på mellanstadiet med mobbing som man inte lyckades komma tillrätta med fast skolan verkligen jobbade på det. Efter skolbyte i sexan funkade det bättre en tid, sen återkom problemen. 17-åringen utreddes på BUP under åttan-nian. Ingen diagnos, men uttalade problem på det sociala området och vissa kognitiva svårigheter konstaterades.

Träffar man min 17-åring märker man sannolikt inte något särskilt först, men succesivt upptäcker man små, små avvikelser som att h*n gärna bokstavstolkar det man säger, har ett lätt avigt förhållningssätt till människor och saknar smidighet. De här små skillnaderna är vad som sannolikt har utlöst bemötandet från andra ungdomar. Det har inte alltid rört sig om mobbing, utan sannolikt bottnat i min tonårings oförmåga att tolka och förstå det sociala samspelet, som ju kan vara både grovt och tufft bland de unga...

I höstas började 17-åringen på gymnasiet, kom in på önskad linje. Återigen gick det bra även med kompisar under en tid, men framåt jul var det en katastrof och ständiga möten och besök hos kurator och försök att gjuta olja på vågorna. Klassen var strulig, många elever med diagnoser och andra former av problem, hård atmosfär som inte alls passar min ömtåliga unge...

Efter en praktikperiod i februari brast det helt. Vi blev inlagda på barnpsyk några dagar när självmordstankar avslöjades. 17-åringen är sen dess sjukskriven och jag var hemma med denne på TFP ca en månad. Vård och behandling på BUP, elevvårdskonferenser osv på löpande band. Nu kan jag jobba igen, men går som på glas, livet känns skört och ömtåligt. Självmordstankarna försvann ganska snabbt när vi lovade att h*n inte behöver gå tillbaka till den aktuella skolan och klassen, så nu gäller det att hitta alternativ till det. Och här står vi nu med det aktuella problemet...

17-åringen har missat för mycket den här terminen för att kunna få fullständiga betyg för åk1, så h*n ska börja om på en annan skola. Vi har besökt två skolor, som är väldigt olika.

Den första är en ganska liten friskola, där vi möttes av rektor och programansvarig. Samtalet utgick i hög grad från min tonåring, som fick ställa sina frågor. Vi fick också frågor om vad som lett till att vi är där vi är, hur vi såg på framtiden, vilka insatser som planeras framåt och vad som är vår inställning till samarbete i en sån här situation. Man intresserade sig för den eventuella eleven på ett personligt plan och ville försäkra sig om att det finns förutsättningar för att det hela ska fungera. Denna skola fanns med i bilden redan när tonåringen valde förra året, men valdes då bort.

Den andra skolan ligger i en grannkommun, är kommunal och egentligen en ganska liten gymnasieskola med ca 500 elever. Det tar en halvtimme dit med buss, så det är ingen jättelång pendling. Där träffade vi en av lärarna i det aktuella programmet. Säkert en väldigt engagerad och duktig lärare. Men hon pratade nästan non-stop i över en timme om "sitt" program och deras arbetssätt, utan att intressera sig för vem hon pratade med. Vi fick knappt en syl i vädret och även om tonåringen blev lite "trollbunden" blev jag ganska frustrerad...

Efteråt deklarerade min 17-åring direkt att det är på skolan i grannkommunen h*n vill gå. Och där står h*n fast.

Jag menar att friskolans inställning och engagemang för individen väger oerhört tungt i den sköra situation vi befinner oss i, men tonåringen vill inte alls lyssna på det örat. H*n värderar fakta i stil med "det var rent på toaletterna, de har ett stort bibliotek, det fanns grupprum intill klassrummet" mer än "de verkar bry sig om vem jag är".

Rena toaletter lär ju inte hjälpa min unge att klara den sociala tillvaron på skolan liksom...

Så, om någon orkat läsa ända hit, vad kan jag göra här? Ska jag låte ungen välja nåt som jag i magen känner är helt fel, vilket kan leda till att gymnasiet inte blir fullföljt alls? Ska jag tvinga igenom det val jag tror på? Mitt eget svar på båda frågorna är - Nej...

Jag känner mig som gisslan i en situation jag inte själv kan påverka och ser hur mitt sköra och av tråktiga erfarenheter skadade barn väljer framtid på helt fel grunder. Vad kan jag göra....?

[Anonym mamma]

att barnet, som hon ju fortfarande är, egentligen ska få välja själv (såklart), men att hon kanske inte har tänkt fullt ut. Finns det någon i allt det här, som hon har känt förtroende för? Någon kurator, eller BUP-människa, som ni också skulle kunna diskutera det här med? Som skulle kunna få henne att tänka på att hon faktiskt behöver ett skyddnät, som kan fånga henne, om det blir likadant på den nya skolan, som den andra? Vet du om hon har funderat på den biten själv?


Är anonym, med samma nick som nedan. Tänkte att om jag fortsätter att diskutera i detta och drar några paralleller till min son (som inte har lika jobbigt, men det är ju det jag har att utgå från).

[sisla]

Oj, det var ingen lätt situation du beskriver.. Din unge har inte riktigt den mogna blicken för vilka saker som verkligen är viktiga på den kommande skolan... Å andra sidan blir det svårt att få det att fungera på en skola som h*n inte vill gå på, det går ju inte att tvinga en 17-åring som fått en bestämd idé.

Jag tror ni får ta gud i hågen på detta och försöka vara vaksamma på om nya svackor dyker upp för att då snabbt reagera. Kanhända det var befriande för ditt barn att möta en lärare som _inte_ var personlig utan lite mer distanserad. Så deras synsätt kanske har sina fördelar för någon med svårigheter inom socialt samspel.

Jag håller tummarna för att det går vägen!

[Nissa]

KAnske var det något annat som gav din 17-åring känslan för att den kommunala skolan var bättre?
Du tittar på det personliga engagemanget, 17-åringen kanske INTE vill bli iakttagen som person utan vill hellre ingå i helheten? 17-årignen kanske är rädd för att bli för särbehandlad i den lilla skolan? Eller rädd för att det inte ska finnas tillräckligt många elever där för att hitta någon att trivas med?

Jag tycker att det var mogna och bra kommentarer ditt barn hade. Ett bra bibliotek, rena toaletter och tillgång till grupprum är ju jättebra!

Eller om ditt barn tolkar bokstavligt, så kanske friskolans personal sa något som inte kändes bra, även om du missade det? Och då spelar det ingen roll om det är rena toaletter där med...

Flosklerna man får höra när man söker en skola är sällan hela sanningen. Man måste gå på magkänslan. Det är väldigt synd att du och din 17-åring inte fått samma känsla i magen, men kanske du ska försöka lita på din 17-åring för det är ju ändå hans/hennes liv och framtid det handlar om.

Hoppas det löser sig!

[Oroliga mamman]

Ja, jag inser ju att h*n måste få välja själv, det finns liksom inget alternativ till det... Jag ska ringa på måndag och ordna så h*n får vara en dag på vardera skolan. Ska också ringa behandlingsassistenterna på BUP och resonera lite med dem så får vi se...

[Oroliga mamman]

Tack för tumhållning! Man har inte så mycket alternativ, det är bara att hålla i hatten...

[Oroliga mamman]

Det är större klasser och betydligt fler elever på friskolan än på den kommunala. Där har politikerna pratat om att lägga ner hela programmet, därav lärarens "säljsvada"...

Visst är det bra med grupprum och bibliotek, men det är egentligen inget som saknas på friskolan heller. Stadsbiblioteket ligger hundra meter bort, tex! Min tonårings problematik har pågått halva livet och det är mycket i ryggsäcken ska du veta. Verkligen inget att ta lätt på och inget som kommer lösa sig av sig själv. Att lita på en 17-årings magkänsla hellre än sin egen är inte det lättaste... Jag har själv jobbat med utbildning i 25 år dessutom och har lite känsla för vad jag ska titta efter. Men det är inte jag som ska välja, det är bara jag som ska sopa upp resterna efteråt. Igen...

Tack för ditt svar!

[Nissa]

Usch, inte lätt! ÄVen med vanliga tonåringar har man ju problem med vilka beslut man ska lägga över på tonåringen och vilka man ska fatta åt dem, du har ju ännu värre!

Hur skulle din 17-åring reagera om du talade om att du (i egenskap person med större livserfarenhet, erfarenhet från utbildning osv) å det bestämdaste anser att friskolan är det bästa? Uppenbarligen har du ju bra motargument till det som ditt barn tyckte var bra. Du kanske kan få veta mer om vad som ditt barn upplevde som bra?

Det blir ju som sagt du som får försöka reda ut eländet om det går snett, men det kanske man ska försöka låta bli att prata om med tonåringen (som ju dessutom snart är myndig).
Åh, hoppas ni hittar en fungerande lösning!

[Oroliga mamman]

Ja, jag hoppas innerligt att det ska funka, oavsett vilket valet blir. Det finns ju inga garantier på varken det ena eller det andra stället...

17-åringen har fått göra listor med + och - för respektive skola och vi har en pågående diskussion där jag naturligtivis framhåller mina synpunkter. Ska försöka få lite råd från kurator och behandlingsassistenterna på BUP i veckan som kommer. Ansökan ska vara inne 5/5 så vi har några dagar att tampas vidare med frågan...

Att h*n blir myndig ändrar ju inte på problematiken eller mitt föräldraansvar, mer än rent juridiskt. Jag kommer ju inte kunna rycka på axlarna om det går galet bara för att 17-åringen blivit 18-åring. I praktiken är jag ju lika ansvarit för hur h*n mår.

[Nissa]

Ja, man fortsätter vara förälder resten av livet...
Låter som du har en bra plan för hur du ska hantera det hela.

Har ni övervägt att skippa gymnasiet och tänka på folkhögskola eller liknande istället? (Fast då kanske man måste vara 20 år?)

[Oroliga mamman]

Jo, visst är det 20 på folkhögskolorna. Det hade annars kunnat vara ett bra alternativ, men att min unge ska gå sysslolös i 3 år är absolut inte en möjlighet! Självmordstankar och det allra sämsta måendet kommer när h*n är ensam och har för mycket tid att grubbla och jag måste ju jobba och alla andra är också sysselsatta på dagtid. Så länge h*n får vara kvar på BUP går det an, de har dagliga aktiviteter för tonåringar som av olika skäl inte går i skolan, men när vuxenpsykiatrin ska ta över vete katten hur det går. Och sen tillkommer det ekonomiska. Man får varken studiebidrag eller underhåll (är ensamstående) efter 18 om de inte går i skolan. Det vore kännbart i min ekonomi.

[Nissa]

Då får man kanske se det som ren överlevnad. Oavsett vilken skola det blir, så kommer du ju hålla superkoll och kunna larma om det verkar gå snett.
Är det rätt program ditt barn går?

Om din 17-åring hoppar av och blir 18 år så kan ni väl söka socialbidrag om ekonomin inte går runt? Inte det man längtar efter, men de finns ju där för att hjälpa i omöjliga situationer. Värre kanske då om du inte känner förtroende för vuxenpsyk.

[Oroliga mamman]

Ja, programmet är nog rätt. Tonåringen trivs med själva studierna och har gjort hyfsade resultat med flera VG trots allt det andra kaoset.

Tack för dina svar!