Trött på bråk med EXET.
Separation
  1. Medlem sedan
    maj 2010
    #1

    Trött på bråk med EXET.

    Hej.

    Nu är mina kompisar och familj trötta på mitt ältande och lite luttrade vad gäller min relation till mitt ex, alltså mitt barns mamma. Så jag vänder mig härmed till er där framför datamaskinerna och till er visdom och erfarenhet.

    Allt gick relativt fort. Jag träffade henne på en grillfest. Strax därpå gjorde vi en långresa ihop. Väl hemma i Malmö var hon gravid, detta efter åtta månader. Graviditeten var inte planlagt men hon bestämde sig dock kvickt för att behålla barnet, då det kändes bra med mig. Jag accepterade detta, med skräckblandad förtjusning. Vår relation var fin, ny och spännande. Men jag tänkte samtidigt, barn? Bara så där, vi hade ju inte ens bott ihop. Hursomhelst så flyttade hon hem till mig och vi byggde en tillvaro ihop. Ju närmre förlossningen vi kom märkte jag hur hennes dominanta sida växte. Jag kände mig styrd och fick många pekpinnar hur jag skulle förhålla mig. Jag började ifrågasätta vår relation för mig själv. Nåväl. Barnet föddes, en pojke. Första veckorna var magiska och vi var en nyfrälst liten familj. Sen på nationaldagen fyra månader senare vände allt. Jag drabbades av en stor kris. Jag fick sömnproblem och ångest. Jag fick en reaktion på allt. På att ha blivit pappa så fort. En sorts kontrollförlust.

    Hon klarade inte att se mig så svag. Jag skulle ju vara stark och alltid stå vid hennes sida nu när vi var en familj. Hennes sätt att hantera detta på var att bråka med mig. Jag bråkade tillbaks. Och så bråkade vi lite till. Hon och sonen åkte en period skytteltrafik till hennes föräldrar. Vi gick i parterapi. Utan framgång. Några månader senare flyttade hon hem till en kompis. Sedan skaffade hon en egen lägenhet. Vi har hela tiden haft gemensam vårdnad och delat sonen 50% av tiden.

    Det har senaste två åren varit en enda lång berg- och dalbana. Det har varit lugnt en period, samarbetet har fungerat bra. Sen har nån av oss börjat bråka och tagit ut sin frustration på den andre. Emotionellt har det tagit mig längre tid att släppa henne än hon mig. Jag tror att hon är kall och kylig mot mig och vill straffa mig för att det enligt henne var jag som sumpade familjelyckan. Hade jag inte haft min kris eller om hon hade tillåtit mig krisa och gett mig tid att komma igenom den kanske vi hade haft det bra nu. Men... nu är det kört. Det går inte att lappa ihop vår relation igen.

    Så vad är mitt problem?
    Vår senaste konflikt har lett till att hon bokat in oss till samarbetssamtal hos familjerätten. Den här gången var det jag som började bråka. Detta pga av att jag irriterat mig på att hon är väldigt hård med tider. Att vi ska ha exakt delad tid med sonen och att hon sällan ställer upp och tar sonen när jag behöver komma iväg på nån aktivitet. Varenda timme räknas. Jag däremot har gladeligen ställt upp och hämtat honom från dagis, till läkaren etc på mina "lediga" dagar. Normalt gnabb. Detta var lite föranledningen till bråket. Men det som verkligen utlöste en offensiv från min sida var när jag lämnade över sonen i hennes hem för några helger sen. Hennes nya pojkvän var där (första gången jag träffade honom) och sonen gick direkt och letade efter honom. Det kändes som att komma hem till en familj och anspänningen i luften triggade igång ologiska, emotionella mekanismer i huvudet på mig. Senare samma kväll blev jag full och så slog det slint i huvudet på mig, vilket resulterade i ett antal sms i stil med: "Fuck off!" "Jag ställer inte upp på ett skit" "Ta du vårdnaden med han prettot"

    Dagen därpå fick jag ett mail av henne. Där hon ifrågasätter mig som förälder och att hon vägrar ha kontakt med mig och att hon tycker jag ska ha sonen i mindre omfattning framöver. Jag svarade, bad om ursäkt för sms:en, förklarade att jag fortsatt vill ha gemensam vårdnad. Men att jag kan gå med på att ha sonen i mindre utsträckning, så kan jag fokusera mer på jobb, egentid etc. Så nu har jag honom två nätter i veckan.

    Men.. nu är jag rädd att jag riskerar att förlora min son. Alltså inte helt. Men tänk om hon får svårt att gå tillbaks till att ha honom halva tiden i framtiden. Att hon vänjer sig vid att ha kontrollen och det övergripande ansvaret för honom. Mitt mardrömsscenario är att jag skulle förlora vårdnaden. Borde jag av ren princip framhålla att jag vill ha honom halva tiden? Eller ska jag satsa på att vara 100% närvarande och en bra pappa under den förkortade tiden jag har honom?
  2. 1
    Trött på bråk med EXET. Hej.

    Nu är mina kompisar och familj trötta på mitt ältande och lite luttrade vad gäller min relation till mitt ex, alltså mitt barns mamma. Så jag vänder mig härmed till er där framför datamaskinerna och till er visdom och erfarenhet.

    Allt gick relativt fort. Jag träffade henne på en grillfest. Strax därpå gjorde vi en långresa ihop. Väl hemma i Malmö var hon gravid, detta efter åtta månader. Graviditeten var inte planlagt men hon bestämde sig dock kvickt för att behålla barnet, då det kändes bra med mig. Jag accepterade detta, med skräckblandad förtjusning. Vår relation var fin, ny och spännande. Men jag tänkte samtidigt, barn? Bara så där, vi hade ju inte ens bott ihop. Hursomhelst så flyttade hon hem till mig och vi byggde en tillvaro ihop. Ju närmre förlossningen vi kom märkte jag hur hennes dominanta sida växte. Jag kände mig styrd och fick många pekpinnar hur jag skulle förhålla mig. Jag började ifrågasätta vår relation för mig själv. Nåväl. Barnet föddes, en pojke. Första veckorna var magiska och vi var en nyfrälst liten familj. Sen på nationaldagen fyra månader senare vände allt. Jag drabbades av en stor kris. Jag fick sömnproblem och ångest. Jag fick en reaktion på allt. På att ha blivit pappa så fort. En sorts kontrollförlust.

    Hon klarade inte att se mig så svag. Jag skulle ju vara stark och alltid stå vid hennes sida nu när vi var en familj. Hennes sätt att hantera detta på var att bråka med mig. Jag bråkade tillbaks. Och så bråkade vi lite till. Hon och sonen åkte en period skytteltrafik till hennes föräldrar. Vi gick i parterapi. Utan framgång. Några månader senare flyttade hon hem till en kompis. Sedan skaffade hon en egen lägenhet. Vi har hela tiden haft gemensam vårdnad och delat sonen 50% av tiden.

    Det har senaste två åren varit en enda lång berg- och dalbana. Det har varit lugnt en period, samarbetet har fungerat bra. Sen har nån av oss börjat bråka och tagit ut sin frustration på den andre. Emotionellt har det tagit mig längre tid att släppa henne än hon mig. Jag tror att hon är kall och kylig mot mig och vill straffa mig för att det enligt henne var jag som sumpade familjelyckan. Hade jag inte haft min kris eller om hon hade tillåtit mig krisa och gett mig tid att komma igenom den kanske vi hade haft det bra nu. Men... nu är det kört. Det går inte att lappa ihop vår relation igen.

    Så vad är mitt problem?
    Vår senaste konflikt har lett till att hon bokat in oss till samarbetssamtal hos familjerätten. Den här gången var det jag som började bråka. Detta pga av att jag irriterat mig på att hon är väldigt hård med tider. Att vi ska ha exakt delad tid med sonen och att hon sällan ställer upp och tar sonen när jag behöver komma iväg på nån aktivitet. Varenda timme räknas. Jag däremot har gladeligen ställt upp och hämtat honom från dagis, till läkaren etc på mina "lediga" dagar. Normalt gnabb. Detta var lite föranledningen till bråket. Men det som verkligen utlöste en offensiv från min sida var när jag lämnade över sonen i hennes hem för några helger sen. Hennes nya pojkvän var där (första gången jag träffade honom) och sonen gick direkt och letade efter honom. Det kändes som att komma hem till en familj och anspänningen i luften triggade igång ologiska, emotionella mekanismer i huvudet på mig. Senare samma kväll blev jag full och så slog det slint i huvudet på mig, vilket resulterade i ett antal sms i stil med: "Fuck off!" "Jag ställer inte upp på ett skit" "Ta du vårdnaden med han prettot"

    Dagen därpå fick jag ett mail av henne. Där hon ifrågasätter mig som förälder och att hon vägrar ha kontakt med mig och att hon tycker jag ska ha sonen i mindre omfattning framöver. Jag svarade, bad om ursäkt för sms:en, förklarade att jag fortsatt vill ha gemensam vårdnad. Men att jag kan gå med på att ha sonen i mindre utsträckning, så kan jag fokusera mer på jobb, egentid etc. Så nu har jag honom två nätter i veckan.

    Men.. nu är jag rädd att jag riskerar att förlora min son. Alltså inte helt. Men tänk om hon får svårt att gå tillbaks till att ha honom halva tiden i framtiden. Att hon vänjer sig vid att ha kontrollen och det övergripande ansvaret för honom. Mitt mardrömsscenario är att jag skulle förlora vårdnaden. Borde jag av ren princip framhålla att jag vill ha honom halva tiden? Eller ska jag satsa på att vara 100% närvarande och en bra pappa under den förkortade tiden jag har honom?
  3. Snäckan #1
    #2
    Nu ska jag rätta till några ord som du använder fel.

    Vårdnaden - är det juridiska ansvaret för ett barn. Det får man endast per automatik om föräldrarna är gifta.Var ni sambos så får isåfall fadern skriva på ett papper annars har mamman fortsatt enskild vårdnad.

    Umgänget - är den tid man tillbringar tillsammans och som jag tror du blandar ihop här..

    Som kvinna och förälder kan jag också tycka att ditt beteende, då du var full, verkligen tillhörde sandlådan... Jag hade också reagerat och ifrågasatt lämpligheten med tanke på beteendet.. Kan man inte skriva något konstruktivt, så bör man låta mobilen ligga på hyllan

    Sen till den stora frågan...
    Vill du träffa ditt barn så lite som möjligt eller vill du var en ansvarstagande förälder???
    Det är inte vi, som skriver här inne som ska svara på det utan DU!

    Som förälder kan man inte poppa upp emellanåt som man själv behagar utan man träffar sitt barn regelbundet. Pojken är så liten ännu så han behöver verkligen struktur och förutsägbarhet.

    Ta dig du en riktig funderare. Gå på samarbetssamtalet och där bestämmer ni sen hur umgänget ser ut, hur ofta, var ni hämtar/lämnar. Hur ni gör vid storhelger, sommaren osv osv.
  4. 2
    Nu ska jag rätta till några ord som du använder fel.

    Vårdnaden - är det juridiska ansvaret för ett barn. Det får man endast per automatik om föräldrarna är gifta.Var ni sambos så får isåfall fadern skriva på ett papper annars har mamman fortsatt enskild vårdnad.

    Umgänget - är den tid man tillbringar tillsammans och som jag tror du blandar ihop här..

    Som kvinna och förälder kan jag också tycka att ditt beteende, då du var full, verkligen tillhörde sandlådan... Jag hade också reagerat och ifrågasatt lämpligheten med tanke på beteendet.. Kan man inte skriva något konstruktivt, så bör man låta mobilen ligga på hyllan

    Sen till den stora frågan...
    Vill du träffa ditt barn så lite som möjligt eller vill du var en ansvarstagande förälder???
    Det är inte vi, som skriver här inne som ska svara på det utan DU!

    Som förälder kan man inte poppa upp emellanåt som man själv behagar utan man träffar sitt barn regelbundet. Pojken är så liten ännu så han behöver verkligen struktur och förutsägbarhet.

    Ta dig du en riktig funderare. Gå på samarbetssamtalet och där bestämmer ni sen hur umgänget ser ut, hur ofta, var ni hämtar/lämnar. Hur ni gör vid storhelger, sommaren osv osv.
  5. Medlem sedan
    maj 2010
    #3
    Tack, jag tror jag behövde en utskällning. Såklart fick jag svar av en kvinna. Det är lustigt, de flesta av mina manliga bekanta tycker lite synd om mig som ensamstående förälder. Medan mina kvinnliga inte tycker det minsta synd om mig. Själv pendlar jag mellan de båda tillstånden. men när allt kommer omkring så är det ju inte så synd om mig. Det är bara svårt att få ihop livspusslet. Och det blir ju inte bättre av att jag bråkar med exet. Ska skärpa mig!
  6. 3
    Tack, jag tror jag behövde en utskällning. Såklart fick jag svar av en kvinna. Det är lustigt, de flesta av mina manliga bekanta tycker lite synd om mig som ensamstående förälder. Medan mina kvinnliga inte tycker det minsta synd om mig. Själv pendlar jag mellan de båda tillstånden. men när allt kommer omkring så är det ju inte så synd om mig. Det är bara svårt att få ihop livspusslet. Och det blir ju inte bättre av att jag bråkar med exet. Ska skärpa mig!
  7. Medlem sedan
    maj 2005
    #4
    "Snäckan #1" gav dig lite av samma svar som jag skulle vilja göra. Vad som skett och vems felet var och vem det är mest synd om är helt ointressant. Nu står ni här med ett barn, livets största grej (och ansvar) och då får ni båda uppföra er som de vuxna ni väl är?!

    Inte skicka tönt-sms, inte bråka om saker i onödan och sådant. Be henne om ursäkt! Säg att du inte är mer än människa. Be om att få träffas och prata om hur ni ska kunna vara föräldrar tillsammans på ett sätt som funkar för alla, inte minst barnet. Kommer ni inte överens direkt (om _viktiga_ saker) så ge varandra lite tankeutrymme. Ge och ta förslag, gå hem och tänk och ses igen. Låt det hellre ta två-tre veckor för att hitta lösningar som båda kan leva med än att driva fram något för att få det gjort. Och tävla inte om barnet.

    Seså, ta av dig offerkoftan och sätt fart nu.
  8. 4
    "Snäckan #1" gav dig lite av samma svar som jag skulle vilja göra. Vad som skett och vems felet var och vem det är mest synd om är helt ointressant. Nu står ni här med ett barn, livets största grej (och ansvar) och då får ni båda uppföra er som de vuxna ni väl är?!

    Inte skicka tönt-sms, inte bråka om saker i onödan och sådant. Be henne om ursäkt! Säg att du inte är mer än människa. Be om att få träffas och prata om hur ni ska kunna vara föräldrar tillsammans på ett sätt som funkar för alla, inte minst barnet. Kommer ni inte överens direkt (om _viktiga_ saker) så ge varandra lite tankeutrymme. Ge och ta förslag, gå hem och tänk och ses igen. Låt det hellre ta två-tre veckor för att hitta lösningar som båda kan leva med än att driva fram något för att få det gjort. Och tävla inte om barnet.

    Seså, ta av dig offerkoftan och sätt fart nu.
  9. Snäckan #1
    #5
    Även om du varit kvinna så hade du fått samma svar
    Det var inte menat som en utskällning utan mer som ett uppvaknade.

    Det är måååånga ensamföräldrar som har svårt att få ihop sitt liv men då får man pussla, precis som du skriver. Man får göra det bästa av situationen helt enkelt. Sen kan jag ju tycka att du ska sluta identifierar dig som"alla andra" utan göra det du vill göra. Vill du vara med ditt barn,se till att ta ansvar och visa att du är kababel till att göra det!

    Håller med Malinau.. Av med offerkoftan nu!
  10. 5
    Även om du varit kvinna så hade du fått samma svar
    Det var inte menat som en utskällning utan mer som ett uppvaknade.

    Det är måååånga ensamföräldrar som har svårt att få ihop sitt liv men då får man pussla, precis som du skriver. Man får göra det bästa av situationen helt enkelt. Sen kan jag ju tycka att du ska sluta identifierar dig som"alla andra" utan göra det du vill göra. Vill du vara med ditt barn,se till att ta ansvar och visa att du är kababel till att göra det!

    Håller med Malinau.. Av med offerkoftan nu!
  11. Medlem sedan
    maj 2010
    #6
    Tack för svaren. Den där offerkoftan har varit svår att trä av. Men jag jobbar på det. Jag har provat många strategier för att få en sund relation till mitt ex. Ett tag övervägde jag t o m att bli ihop med henne igen, bara för att slippa bråka. Men hon hade ju såklart inte accepterat det erbjudandet.
    Den strategi som utan tvekan fungerat bäst är vara-snäll-strategin. Snäll och formell men ändå bjuda lite på ens privatliv, men inte för mycket. Den får jag ta upp igen. Jag ringde förresten upp exet idag så att sonen fick prata lite goja med henne. Hon lät glad, skulle på bio och verkade inte alls sur.

    Det är ju ett av de stora problemen tror jag. Men vet inte hur den andre tänker eller resonerar, så förstorar man upp saker i huvudet. Sen när man ses t ex i en sandlåda vid överlämning så har man frågor och halva anklagelser man på fem minuter vill ha svar på. Bäddat för konflikter ju.

    Jag har förlåtit oss båda. Nu ska jag vara en snäll pojke, framför snäll allt mot mig själv och min son. Exet är ju ett ex. Ska behandlas därefter. Uppskattning får jag finna på annat håll. Om jag i framtiden blir vän med mitt ex ska jag klappa mig själv på axeln.
  12. 6
    Tack för svaren. Den där offerkoftan har varit svår att trä av. Men jag jobbar på det. Jag har provat många strategier för att få en sund relation till mitt ex. Ett tag övervägde jag t o m att bli ihop med henne igen, bara för att slippa bråka. Men hon hade ju såklart inte accepterat det erbjudandet.
    Den strategi som utan tvekan fungerat bäst är vara-snäll-strategin. Snäll och formell men ändå bjuda lite på ens privatliv, men inte för mycket. Den får jag ta upp igen. Jag ringde förresten upp exet idag så att sonen fick prata lite goja med henne. Hon lät glad, skulle på bio och verkade inte alls sur.

    Det är ju ett av de stora problemen tror jag. Men vet inte hur den andre tänker eller resonerar, så förstorar man upp saker i huvudet. Sen när man ses t ex i en sandlåda vid överlämning så har man frågor och halva anklagelser man på fem minuter vill ha svar på. Bäddat för konflikter ju.

    Jag har förlåtit oss båda. Nu ska jag vara en snäll pojke, framför snäll allt mot mig själv och min son. Exet är ju ett ex. Ska behandlas därefter. Uppskattning får jag finna på annat håll. Om jag i framtiden blir vän med mitt ex ska jag klappa mig själv på axeln.
  13. Anonym
    #7
    Tack för svaren. Den där offerkoftan har varit svår att trä av. Men jag jobbar på det. Jag har provat många strategier för att få en sund relation till mitt ex. Ett tag övervägde jag t o m att bli ihop med henne igen, bara för att slippa bråka. Men hon hade ju såklart inte accepterat det erbjudandet.
    Den strategi som utan tvekan fungerat bäst är vara-snäll-strategin. Snäll och formell men ändå bjuda lite på ens privatliv, men inte för mycket. Den får jag ta upp igen. Jag ringde förresten upp exet idag så att sonen fick prata lite goja med henne. Hon lät glad, skulle på bio och verkade inte alls sur.

    Det är ju ett av de stora problemen tror jag. Men vet inte hur den andre tänker eller resonerar, så förstorar man upp saker i huvudet. Sen när man ses t ex i en sandlåda vid överlämning så har man frågor och halva anklagelser man på fem minuter vill ha svar på. Bäddat för konflikter ju.

    Jag har förlåtit oss båda. Nu ska jag vara en snäll pojke, framför snäll allt mot mig själv och min son. Exet är ju ett ex. Ska behandlas därefter. Uppskattning får jag finna på annat håll. Om jag i framtiden blir vän med mitt ex ska jag klappa mig själv på axeln.
    Är framförallt två saker som jag stuttsar på när jag har läst igenom ett av dina inlägg. Nr 1. att du t o m har övervägt att bli ihop med din fd tjej för att slippa bråk, men för vem är detta ett bra alternativ? Förmodligen ingen. Nr 2 att ett x är ett x och ska behandlas därefter, hur tänker du där? Som jag ser det finns det inte en tillstymmelse till att se det ur barnets persepktiv och vad som är bra för denne... Det hela verkar handla om att spela ut varandra. Jag är själv precis separerat från min sambo, vi har haft ändå haft enormt tur att det hela har kunnat ske hyffsat smärtfritt, som verkar tänka ungefär som du, att när man inte är ett par längre så finns det ingen anledning att vara trevlig, men hallå? Börja inse att det finns långsiktig vinning i att uppföra sig därför att det gynnar barnen. Om båda föräldrarna mår bra så mår barnen bra. Det handlar inte om att man måste vara bästa vän eller så utan bara uppföra sig som en vuxen person.

    Några funderingar som kanske kan hjälpa dig på vägen...
    * Måste överlämnandet ske i exempelvis sandlådan?
    Vi har lämning på dagis på tisdagar, då den andra hämtar barnen. Kanske kan ni ha ett brev med varje gång där den infomationen som behövs står. Om det fattas något så går det kanske att höra av sig på telefon.

    * Försök att tänka mer ur barnets perspektiv, om vad som är bra för denne. Detta gäller givetvis båda föräldrarna.

    * Häng inte upp dig på vad ditt x gör utan tänk istället på vad du själv gör. Känns som att du gör saker mot din vilja?

    * Håller med de övriga med att du måste ta av dig offerkoftan, sluta tänka jag ska vara så snäll och duktig, utan var istället saklig i ditt förhållande och "lagom" tillmötesgående utan att underkasta dig.

    Hoppas att mina tankar gav dig något iallafall...
    Lycka till!!!
  14. 7
    Tack för svaren. Den där offerkoftan har varit svår att trä av. Men jag jobbar på det. Jag har provat många strategier för att få en sund relation till mitt ex. Ett tag övervägde jag t o m att bli ihop med henne igen, bara för att slippa bråka. Men hon hade ju såklart inte accepterat det erbjudandet.
    Den strategi som utan tvekan fungerat bäst är vara-snäll-strategin. Snäll och formell men ändå bjuda lite på ens privatliv, men inte för mycket. Den får jag ta upp igen. Jag ringde förresten upp exet idag så att sonen fick prata lite goja med henne. Hon lät glad, skulle på bio och verkade inte alls sur.

    Det är ju ett av de stora problemen tror jag. Men vet inte hur den andre tänker eller resonerar, så förstorar man upp saker i huvudet. Sen när man ses t ex i en sandlåda vid överlämning så har man frågor och halva anklagelser man på fem minuter vill ha svar på. Bäddat för konflikter ju.

    Jag har förlåtit oss båda. Nu ska jag vara en snäll pojke, framför snäll allt mot mig själv och min son. Exet är ju ett ex. Ska behandlas därefter. Uppskattning får jag finna på annat håll. Om jag i framtiden blir vän med mitt ex ska jag klappa mig själv på axeln.
    Är framförallt två saker som jag stuttsar på när jag har läst igenom ett av dina inlägg. Nr 1. att du t o m har övervägt att bli ihop med din fd tjej för att slippa bråk, men för vem är detta ett bra alternativ? Förmodligen ingen. Nr 2 att ett x är ett x och ska behandlas därefter, hur tänker du där? Som jag ser det finns det inte en tillstymmelse till att se det ur barnets persepktiv och vad som är bra för denne... Det hela verkar handla om att spela ut varandra. Jag är själv precis separerat från min sambo, vi har haft ändå haft enormt tur att det hela har kunnat ske hyffsat smärtfritt, som verkar tänka ungefär som du, att när man inte är ett par längre så finns det ingen anledning att vara trevlig, men hallå? Börja inse att det finns långsiktig vinning i att uppföra sig därför att det gynnar barnen. Om båda föräldrarna mår bra så mår barnen bra. Det handlar inte om att man måste vara bästa vän eller så utan bara uppföra sig som en vuxen person.

    Några funderingar som kanske kan hjälpa dig på vägen...
    * Måste överlämnandet ske i exempelvis sandlådan?
    Vi har lämning på dagis på tisdagar, då den andra hämtar barnen. Kanske kan ni ha ett brev med varje gång där den infomationen som behövs står. Om det fattas något så går det kanske att höra av sig på telefon.

    * Försök att tänka mer ur barnets perspektiv, om vad som är bra för denne. Detta gäller givetvis båda föräldrarna.

    * Häng inte upp dig på vad ditt x gör utan tänk istället på vad du själv gör. Känns som att du gör saker mot din vilja?

    * Håller med de övriga med att du måste ta av dig offerkoftan, sluta tänka jag ska vara så snäll och duktig, utan var istället saklig i ditt förhållande och "lagom" tillmötesgående utan att underkasta dig.

    Hoppas att mina tankar gav dig något iallafall...
    Lycka till!!!
  15. Medlem sedan
    maj 2010
    #8
    "Är framförallt två saker som jag stuttsar på när jag har läst igenom ett av dina inlägg. Nr 1. att du t o m har övervägt att bli ihop med din fd tjej för att slippa bråk, men för vem är detta ett bra alternativ? Förmodligen ingen."

    Njae. Saken är den att sedan vi separerat strulat och fiskat tillbaks varandra från och till en tid efter. Jag tror med handen på hjärtat att vi båda fortsatt tycker om varandra. Tror det är därför separationen blev så pass jobbig som den blev. Men det har varit enklare att stöta ifrån varandra för att kunna gå vidare. Speciellt för henne. Jag har alltid haft svårt för avsked. Jag vill helst ha alla mina vänner kvar livet ut. Har svårt att acceptera när folk går vidare och vänder mig ryggen.

    Men det är sant. Hade vi blivit ihop på nytt hade det krävt en enorm uppoffring och en enorm vilja att acceptera varandras olikheter och därigenom hitta en kompromiss. Vi är alldeles för principfasta och tjuriga för att driva igenom ett sånt projekt. Sen tror jag faktiskt att hon har 0 (noll) känslor kvar för mig i nuläget. Men samtidigt efter att jag kommit hem från en resa för en tid sen bjöd hon mig på middag och så tog vi en långpromenad ihop. Då sa hon att hon saknat mig, och mina bra sidor. Jag svarade att om vi ska bli ihop igen får vi typ starta om i Australien eller nåt. Tre dagar senare blev hon ihop med sin snubbe hon precis gjort slut med på nytt. Förvirrande. Jag har för egen del träffat en del kvinnor, men letar inget seriöst. Vill stå på egna ben först.

    "Häng inte upp dig på vad ditt x gör utan tänk istället på vad du själv gör. Känns som att du gör saker mot din vilja?"

    Ja!! Det där är nåt jag måste tänka på. Väldigt träffande i mitt fall. Varför bryr jag mig om hennes privatliv så mycket. Och varför nästan kräver jag uppskattning från henne när jag vet att jag kan kamma mig på det. Tror det är därför jag bestämmer mig för att vara snäll och göra det hon förväntar sig av mig.

    "Börja inse att det finns långsiktig vinning i att uppföra sig därför att det gynnar barnen. Om båda föräldrarna mår bra så mår barnen bra."

    Korrekt. Synd bara att hjärnan är full av ologiska, emotionella krafter. Men visst. Man kan svälja sin stolthet, sänka sitt ego och ha ett fint samarbete i sexton år. Eller välja att göra livet så surt som möjligt för sitt ex i sexton år och helst av allt hoppas att exet sitter ensam, bitter och oälskad.

    Här är det nog viktigt att sluta jämföra sig med exet. Vem det gick bäst för efter separationen, vem som är lyckligast och istället tänka på sig själv och framför allt barnet.

    Tack för kloka ord. Nu ska jag bara omsätta dem till handling. Till nästa gång jag får ett psykbryt. Jag är ju människa.
  16. 8
    "Är framförallt två saker som jag stuttsar på när jag har läst igenom ett av dina inlägg. Nr 1. att du t o m har övervägt att bli ihop med din fd tjej för att slippa bråk, men för vem är detta ett bra alternativ? Förmodligen ingen."

    Njae. Saken är den att sedan vi separerat strulat och fiskat tillbaks varandra från och till en tid efter. Jag tror med handen på hjärtat att vi båda fortsatt tycker om varandra. Tror det är därför separationen blev så pass jobbig som den blev. Men det har varit enklare att stöta ifrån varandra för att kunna gå vidare. Speciellt för henne. Jag har alltid haft svårt för avsked. Jag vill helst ha alla mina vänner kvar livet ut. Har svårt att acceptera när folk går vidare och vänder mig ryggen.

    Men det är sant. Hade vi blivit ihop på nytt hade det krävt en enorm uppoffring och en enorm vilja att acceptera varandras olikheter och därigenom hitta en kompromiss. Vi är alldeles för principfasta och tjuriga för att driva igenom ett sånt projekt. Sen tror jag faktiskt att hon har 0 (noll) känslor kvar för mig i nuläget. Men samtidigt efter att jag kommit hem från en resa för en tid sen bjöd hon mig på middag och så tog vi en långpromenad ihop. Då sa hon att hon saknat mig, och mina bra sidor. Jag svarade att om vi ska bli ihop igen får vi typ starta om i Australien eller nåt. Tre dagar senare blev hon ihop med sin snubbe hon precis gjort slut med på nytt. Förvirrande. Jag har för egen del träffat en del kvinnor, men letar inget seriöst. Vill stå på egna ben först.

    "Häng inte upp dig på vad ditt x gör utan tänk istället på vad du själv gör. Känns som att du gör saker mot din vilja?"

    Ja!! Det där är nåt jag måste tänka på. Väldigt träffande i mitt fall. Varför bryr jag mig om hennes privatliv så mycket. Och varför nästan kräver jag uppskattning från henne när jag vet att jag kan kamma mig på det. Tror det är därför jag bestämmer mig för att vara snäll och göra det hon förväntar sig av mig.

    "Börja inse att det finns långsiktig vinning i att uppföra sig därför att det gynnar barnen. Om båda föräldrarna mår bra så mår barnen bra."

    Korrekt. Synd bara att hjärnan är full av ologiska, emotionella krafter. Men visst. Man kan svälja sin stolthet, sänka sitt ego och ha ett fint samarbete i sexton år. Eller välja att göra livet så surt som möjligt för sitt ex i sexton år och helst av allt hoppas att exet sitter ensam, bitter och oälskad.

    Här är det nog viktigt att sluta jämföra sig med exet. Vem det gick bäst för efter separationen, vem som är lyckligast och istället tänka på sig själv och framför allt barnet.

    Tack för kloka ord. Nu ska jag bara omsätta dem till handling. Till nästa gång jag får ett psykbryt. Jag är ju människa.
  17. Medlem sedan
    mar 2010
    #9
    Ja, visst blev väl kanske också hon besviken över att familjelyckan inte riktigt blev som hon hade tänkt sig heller. Men shit happens och hur går man vidare? När det gäller själva umgängesbiten så tror jag att du har rätt - det är svårt att kräva 50-50 boende när man tidigare har bortprioriterat barnet för "jobb och eget umgänge". Barnet får sina rutiner och det kan vara svårt att rucka på dessa om man även fortsättningsvis har barnets bästa för ögonen - och inte ens eget. Det kommer säkert att betraktas med misstänksamhet om du helt plötsligt börjar prioritera barnet framför dina egna intressen och behov. För det skulle du ha gjort redan inledningsvis.

    Det är nu du lägger ribban för relationen till din son. Är sonen viktig? Om ja, hur viktig? Tillräckligt viktig för att du ska välja att tillbringa varannan vecka med honom och då göra avkall på både arbetet och egen tiden? Förresten är inte all tid "vår egen"? Vi väljer väl bara vad vi ska göra med den tid vi har? Sedan tror jag inte att du ska försöka kompensera kvantitet med kvalitet för det går i regel inte. Det är i vardagestillgängligheten som barn lär sig att uppskatta - att man finns där för barnen när de behöver en. Det är i stunden de behöver föräldern - inte fyra dagar senare för då har de nog redan fått behoven tillgodosedda av mamman eller någon annan.

    Sen är nog inte ditt ex. ensam om att kräva en ensidig milimeter rättvisa - det blir ju rätt fånigt att tjafsa om tider och timmar hit och dit - speciellt när man försöker "bli av med" barnet. Jag skulle ha större förståelse om man stred för det motsatta - att få samma tid att faktiskt umgås med barnet. Allt annat verkar ju både lite omoget och ego ...
  18. 9
    Ja, visst blev väl kanske också hon besviken över att familjelyckan inte riktigt blev som hon hade tänkt sig heller. Men shit happens och hur går man vidare? När det gäller själva umgängesbiten så tror jag att du har rätt - det är svårt att kräva 50-50 boende när man tidigare har bortprioriterat barnet för "jobb och eget umgänge". Barnet får sina rutiner och det kan vara svårt att rucka på dessa om man även fortsättningsvis har barnets bästa för ögonen - och inte ens eget. Det kommer säkert att betraktas med misstänksamhet om du helt plötsligt börjar prioritera barnet framför dina egna intressen och behov. För det skulle du ha gjort redan inledningsvis.

    Det är nu du lägger ribban för relationen till din son. Är sonen viktig? Om ja, hur viktig? Tillräckligt viktig för att du ska välja att tillbringa varannan vecka med honom och då göra avkall på både arbetet och egen tiden? Förresten är inte all tid "vår egen"? Vi väljer väl bara vad vi ska göra med den tid vi har? Sedan tror jag inte att du ska försöka kompensera kvantitet med kvalitet för det går i regel inte. Det är i vardagestillgängligheten som barn lär sig att uppskatta - att man finns där för barnen när de behöver en. Det är i stunden de behöver föräldern - inte fyra dagar senare för då har de nog redan fått behoven tillgodosedda av mamman eller någon annan.

    Sen är nog inte ditt ex. ensam om att kräva en ensidig milimeter rättvisa - det blir ju rätt fånigt att tjafsa om tider och timmar hit och dit - speciellt när man försöker "bli av med" barnet. Jag skulle ha större förståelse om man stred för det motsatta - att få samma tid att faktiskt umgås med barnet. Allt annat verkar ju både lite omoget och ego ...
  19. RonjaRövardotter
    #10
    Men hjälp, vad håller du på med?

    Vill du ha uppskattning och ge emotionella krafter fritt flöde - skaffa dig en hund.
    Vill du hålla koll på exets liv och slänga bort tid på att grubbla över om ni skulle ha haft det bättre tillsammans - skaffa en psykoanalytiker.

    Vill du ha diplom för "Ensam Förälder Har Det Inte Lätt Men Kämpar Vidare", vänd dig till killkompisar och dina föräldrar.

    Du måste sluta tänka på stolthet, ego, missunna och försvåra för ditt ex eller inte, och grubbla inte på om exet vann poäng i recovery-spelet eftersom hon lät glad över biobesök. Och det handlar inte om att vara snäll, det handlar om att vara civiliserad, respektfull och fokusera på det som är viktigt.

    Det här handlar ju om något helt annat, en annan människas liv och välfärd, din son. Du vill väl att han ska må så bra som möjligt och bli glad och trygg med fin kontakt med båda sina föräldrar? Då behöver han så mycket som möjligt av båda föräldrarnas tid, kärlek och intresse, och så lite bråk som möjligt runt omkring honom. Samt glada, positiva föräldrar som mår bra.

    Och du, sonen blir gladare av att gå på ICA med pappa 3 ggr i veckan än att träffa pappa 1 gg i veckan och gå på Gröna Lund.
  20. 10
    Men hjälp, vad håller du på med?

    Vill du ha uppskattning och ge emotionella krafter fritt flöde - skaffa dig en hund.
    Vill du hålla koll på exets liv och slänga bort tid på att grubbla över om ni skulle ha haft det bättre tillsammans - skaffa en psykoanalytiker.

    Vill du ha diplom för "Ensam Förälder Har Det Inte Lätt Men Kämpar Vidare", vänd dig till killkompisar och dina föräldrar.

    Du måste sluta tänka på stolthet, ego, missunna och försvåra för ditt ex eller inte, och grubbla inte på om exet vann poäng i recovery-spelet eftersom hon lät glad över biobesök. Och det handlar inte om att vara snäll, det handlar om att vara civiliserad, respektfull och fokusera på det som är viktigt.

    Det här handlar ju om något helt annat, en annan människas liv och välfärd, din son. Du vill väl att han ska må så bra som möjligt och bli glad och trygg med fin kontakt med båda sina föräldrar? Då behöver han så mycket som möjligt av båda föräldrarnas tid, kärlek och intresse, och så lite bråk som möjligt runt omkring honom. Samt glada, positiva föräldrar som mår bra.

    Och du, sonen blir gladare av att gå på ICA med pappa 3 ggr i veckan än att träffa pappa 1 gg i veckan och gå på Gröna Lund.
  21. Medlem sedan
    maj 2010
    #11
    "...det är svårt att kräva 50-50 boende när man tidigare har bortprioriterat barnet för "jobb och eget umgänge"

    Ribban är lagd. Vi har fram tills för två veckor sedan haft sonen 50-50 av tiden. Jag har alltså inte bortprioriterat honom. Men mitt pussel har faktiskt varit svårare att lägga än exets. Jag jobbar natt. På en månad jobbar jag ca 11 nätter och hade sonen ca 15 nätter. 26 totalt. Ca tre-fyra nätter för mig själv. Det var ohållbart med tanke på att jag inte har ett stort "barn-nätverk" med barnvakter och andra kompisar med barn. Detta i kombination med den senaste konflikten och på uppmaning av mitt barns mor har jag gått ner i tid med sonen. Vilket självklart passar mig utmärkt. Jag får mer egentid, kan jobba mer och fixa ekonomin och umgås med vänner och kanske till och med nya fruntimmer.
    Men det är här samvetet kommer in. Samtidigt som jag tycker det är skönt med mer egentid vill jag ju helst ha min son halva tiden. Nu har jag honom lördag till måndag, två nätter. Och ibland tar jag honom nån extra dag under veckan. Nu när jag har min son är jag mer närvarnade och allt är mycket roligare. Och ja, min son är viktig, vi har en fin relation och på sikt vill jag återgå till 50%-varianten.

    "Vill du ha uppskattning och ge emotionella krafter fritt flöde - skaffa dig en hund. "

    Överväger seriöst att skaffa papegojor.

    "Du måste sluta tänka på stolthet, ego, missunna och försvåra för ditt ex eller inte, och grubbla inte på om exet vann poäng i recovery-spelet eftersom hon lät glad över biobesök."

    Haha, vad missunnsam jag är. Jag tänkte så klart varför hon var så glad. Vem hon var på bio med. Varför hon inte som hon brukar var kort mot mig i telefonen.

    "Och du, sonen blir gladare av att gå på ICA med pappa 3 ggr i veckan än att träffa pappa 1 gg i veckan och gå på Gröna Lund."

    Håller inte med. Det är just sånt vi gör, jag och sonen. Vi går på ICA, dagligen. Vi lagar mat, diskar, tittar på TV, tvättar, hänger i sandlådor, promenerar.
    Det är just roliga aktiviteter vi behöver. Ska se till att komma iväg till Skånes djurpark och Tosselilla i sommar.
  22. 11
    "...det är svårt att kräva 50-50 boende när man tidigare har bortprioriterat barnet för "jobb och eget umgänge"

    Ribban är lagd. Vi har fram tills för två veckor sedan haft sonen 50-50 av tiden. Jag har alltså inte bortprioriterat honom. Men mitt pussel har faktiskt varit svårare att lägga än exets. Jag jobbar natt. På en månad jobbar jag ca 11 nätter och hade sonen ca 15 nätter. 26 totalt. Ca tre-fyra nätter för mig själv. Det var ohållbart med tanke på att jag inte har ett stort "barn-nätverk" med barnvakter och andra kompisar med barn. Detta i kombination med den senaste konflikten och på uppmaning av mitt barns mor har jag gått ner i tid med sonen. Vilket självklart passar mig utmärkt. Jag får mer egentid, kan jobba mer och fixa ekonomin och umgås med vänner och kanske till och med nya fruntimmer.
    Men det är här samvetet kommer in. Samtidigt som jag tycker det är skönt med mer egentid vill jag ju helst ha min son halva tiden. Nu har jag honom lördag till måndag, två nätter. Och ibland tar jag honom nån extra dag under veckan. Nu när jag har min son är jag mer närvarnade och allt är mycket roligare. Och ja, min son är viktig, vi har en fin relation och på sikt vill jag återgå till 50%-varianten.

    "Vill du ha uppskattning och ge emotionella krafter fritt flöde - skaffa dig en hund. "

    Överväger seriöst att skaffa papegojor.

    "Du måste sluta tänka på stolthet, ego, missunna och försvåra för ditt ex eller inte, och grubbla inte på om exet vann poäng i recovery-spelet eftersom hon lät glad över biobesök."

    Haha, vad missunnsam jag är. Jag tänkte så klart varför hon var så glad. Vem hon var på bio med. Varför hon inte som hon brukar var kort mot mig i telefonen.

    "Och du, sonen blir gladare av att gå på ICA med pappa 3 ggr i veckan än att träffa pappa 1 gg i veckan och gå på Gröna Lund."

    Håller inte med. Det är just sånt vi gör, jag och sonen. Vi går på ICA, dagligen. Vi lagar mat, diskar, tittar på TV, tvättar, hänger i sandlådor, promenerar.
    Det är just roliga aktiviteter vi behöver. Ska se till att komma iväg till Skånes djurpark och Tosselilla i sommar.
  23. Anonym2
    #12
    Återigen tycker jag mig kunna utläsa att du prioriterar egentid i ben bemärkelsen att du gärna vill ha mer fritid där du kan hitta på egna saker med vänner och även hinna med en och annan dejt. Tid för jobb verkar det som att du hinner med ändå så där verkar ju skon inte klämma. Kanske är det dags att tänka på att din s.k. egentid borde kunna vänta ett slag för att få mer rutin på vardagen kring ditt barn. Du verkar väldigt vilsen i vad du egetnligen vill. I ena sekunden skriver du att du mer än gärna vill ha din son halva tiden men i nästa skede prioriterar du gärna egentid. Sätt ner foten och bestäm dig för att den kommande tiden enbart ska gagna din son, jag lovar att din tid kommer, det är så kort tid som detta gäller, passa på innan det är för sent!!!
  24. 12
    Återigen tycker jag mig kunna utläsa att du prioriterar egentid i ben bemärkelsen att du gärna vill ha mer fritid där du kan hitta på egna saker med vänner och även hinna med en och annan dejt. Tid för jobb verkar det som att du hinner med ändå så där verkar ju skon inte klämma. Kanske är det dags att tänka på att din s.k. egentid borde kunna vänta ett slag för att få mer rutin på vardagen kring ditt barn. Du verkar väldigt vilsen i vad du egetnligen vill. I ena sekunden skriver du att du mer än gärna vill ha din son halva tiden men i nästa skede prioriterar du gärna egentid. Sätt ner foten och bestäm dig för att den kommande tiden enbart ska gagna din son, jag lovar att din tid kommer, det är så kort tid som detta gäller, passa på innan det är för sent!!!
  25. Medlem sedan
    apr 2006
    #13

    hm

    Jag jobbar 20 dagar i månaden, du 11 nätter. nu är jag förvisso ensamstående på heltid, vilket inte ger en endaste kväll i månaden, men jag anser att så länge barnen är små, läggs tiden på barnen. menar du att du behöver mer kvällstid, just, för dig själv för att det är "raggningstid"? för annars har du ju minst lika många timmar lediga per månad som alla andra där du kunde ägna dig åt egna aktiviteter.

    Det där med att föredra kvalitetstid tror jag är ett ypperligt trick att rädda sig från det dåliga samvetet att man inte plöjer ner vardagstid i barnet. för när ska det naturliga samtalet uppstå, spontaniteten att berätta något? och vettu, kärlek och tillit växer sig långsamt stark -- inte under några få intensiva, koncentrerade timmar i nöjessammanhang. Fundera på vem det är som formulerat begreppet "kvalitetstid" och varför.

    Mina bästa barndomsminnen av min (helg)pappa är inte när vi harvade runt på djurparker och semestrar, utan faktiskt när vi satt i hans kök och spelade spel och lyssnade på Lindeman tills vi kunde dem utantill. Det är de få rutiner vi hade (fanns ju inte 50-50 på den tiden, utan det var 1-2 helger i månaden) som jag minns och värdesätter mest.
    A positive attitude may not solve all your problems, but it will annoy enough people to make it worth the effort.
  26. 13
    hm Jag jobbar 20 dagar i månaden, du 11 nätter. nu är jag förvisso ensamstående på heltid, vilket inte ger en endaste kväll i månaden, men jag anser att så länge barnen är små, läggs tiden på barnen. menar du att du behöver mer kvällstid, just, för dig själv för att det är "raggningstid"? för annars har du ju minst lika många timmar lediga per månad som alla andra där du kunde ägna dig åt egna aktiviteter.

    Det där med att föredra kvalitetstid tror jag är ett ypperligt trick att rädda sig från det dåliga samvetet att man inte plöjer ner vardagstid i barnet. för när ska det naturliga samtalet uppstå, spontaniteten att berätta något? och vettu, kärlek och tillit växer sig långsamt stark -- inte under några få intensiva, koncentrerade timmar i nöjessammanhang. Fundera på vem det är som formulerat begreppet "kvalitetstid" och varför.

    Mina bästa barndomsminnen av min (helg)pappa är inte när vi harvade runt på djurparker och semestrar, utan faktiskt när vi satt i hans kök och spelade spel och lyssnade på Lindeman tills vi kunde dem utantill. Det är de få rutiner vi hade (fanns ju inte 50-50 på den tiden, utan det var 1-2 helger i månaden) som jag minns och värdesätter mest.
  27. Medlem sedan
    maj 2010
    #14
    Jag vill ha både och!

    Jag vill ha egentid samtidigt som jag vill ha en naturlig, vardagsbaserad relation till min son med kärlek, rutiner och trygghet. Ni får det att låta som att jag gör allt för att förhandla bort tiden med min son så att jag kan ränna runt var och varannan kväll och supa och ragga. Typiskt mammor att tänka att så är fallet. Den stora egocentriska, frånvarande pappan som inte tar sitt ansvar.

    Jag är trött på att höra vilken dålig pappa jag är. Jag har fått höra det från och till i två år (av mamman såklart). Trots att jag tagit mitt ansvar, tagit honom halva tiden. Han har fått samma omsorg hos mig som hos henne, rena blöjor, mat, aktiviteter, läggningsruntiner, socialt umgänge etc. Som pappa duger man aldrig riktigt. Det finns alltid nåt man är lite sämre på. Jag kanske lägger min son lite senare än hon, han kanske inte alltid har nytvättat hår vid överlämning, med sin mamma träffar han fler barn, får kanske mer hemlagad mat etc.

    Jag har inte samma rutiner som mitt ex. Min son har två parallella liv. Hos sin mamma får han t ex inte titta på tv. Hemma hos mig tittar vi på Cartoon Network och barnkanalen och här har vi sovmorgon. Fåniga exempel kanske. Men det är det som stör mig. Som pappa blir man aldrig "lika bra" som förälder. Man når aldrig riktigt ända upp till mammans nivå. Ni kan ha hur feministiska utläggningar som helst som strider mot detta, men så är det. Men! Är han trygg, glad och får kärlek av mig? Ja. Är inte det det viktigaste?!!

    Nu generaliserar jag lite, förlåt..
    Skillnaden mellan pappor och mammor stavas KONTROLLBEHOV. Mammor har ingen riktig insyn när deras barn är hos sina pappor och det stör dem nåt fruktansvärt. De tänker det värsta, röker han inne, är han full med barnet, får barnet rätt kost, tittar barnet för mycket på tv, sitter de bara hemma, sitter pappan bara vid datorn? etc.

    Mamman till mitt barn har ett extremt kontrollbehov. Periodvis är hon lugnare och släpper på kontrollen när hon känner att hon litar på mig. Går i skov.
    Detta tror jag är en av anledningarna till att mammor just har sina barn i större utsträckning.
    Låt papporna ha sina barn på sina och barnens villkor. Bara acceptera att vi är olika. Och tur är väl det. Vad spelar det för roll om barnen inte får ångkokta grönsaker utan istället en färdig fiskgratäng hos sin pappa?

    Nu till ett hett ämne, egentid. Ni som säger att ni inte skulle vilja ha mer egentid ljuger. Jag försöker hitta en balans i mitt liv som fungerar, för alla inblandade. För mig, min son och min sons mamma. Jag jobbar som sagt natt. När jag inte jobbar har jag oftast min son som vaknar sju på morgonen. Jag har därför varit tvungen att vända rätt på dygnet flera gånger i veckan. Det har varit otroligt slitsamt. Nu när jag gått ner i tid med min son har jag mer energi över vilket gynnar min relation till sonen och så får mamman mer kontroll över sitt barn och det övergripande ansvaret, vilket hon vill ha i nuläget. Även om det delvis känns som ett nederlag att inte ha honom halva tiden så känns det okej. Jag har liksom kapitulerat. Jag måste inte till varje pris ha honom halva tiden av ren princip, för att bevisa för mig själv och omvärlden att jag duger som förälder.
    För det vet jag att jag gör och framför allt så vet min son det, att jag duger.

    Alla familjer, splittrade som intakta är unika. Det finns inget patent på en optimal lösning.

    Kram på oss allihopa.
  28. 14
    Jag vill ha både och!

    Jag vill ha egentid samtidigt som jag vill ha en naturlig, vardagsbaserad relation till min son med kärlek, rutiner och trygghet. Ni får det att låta som att jag gör allt för att förhandla bort tiden med min son så att jag kan ränna runt var och varannan kväll och supa och ragga. Typiskt mammor att tänka att så är fallet. Den stora egocentriska, frånvarande pappan som inte tar sitt ansvar.

    Jag är trött på att höra vilken dålig pappa jag är. Jag har fått höra det från och till i två år (av mamman såklart). Trots att jag tagit mitt ansvar, tagit honom halva tiden. Han har fått samma omsorg hos mig som hos henne, rena blöjor, mat, aktiviteter, läggningsruntiner, socialt umgänge etc. Som pappa duger man aldrig riktigt. Det finns alltid nåt man är lite sämre på. Jag kanske lägger min son lite senare än hon, han kanske inte alltid har nytvättat hår vid överlämning, med sin mamma träffar han fler barn, får kanske mer hemlagad mat etc.

    Jag har inte samma rutiner som mitt ex. Min son har två parallella liv. Hos sin mamma får han t ex inte titta på tv. Hemma hos mig tittar vi på Cartoon Network och barnkanalen och här har vi sovmorgon. Fåniga exempel kanske. Men det är det som stör mig. Som pappa blir man aldrig "lika bra" som förälder. Man når aldrig riktigt ända upp till mammans nivå. Ni kan ha hur feministiska utläggningar som helst som strider mot detta, men så är det. Men! Är han trygg, glad och får kärlek av mig? Ja. Är inte det det viktigaste?!!

    Nu generaliserar jag lite, förlåt..
    Skillnaden mellan pappor och mammor stavas KONTROLLBEHOV. Mammor har ingen riktig insyn när deras barn är hos sina pappor och det stör dem nåt fruktansvärt. De tänker det värsta, röker han inne, är han full med barnet, får barnet rätt kost, tittar barnet för mycket på tv, sitter de bara hemma, sitter pappan bara vid datorn? etc.

    Mamman till mitt barn har ett extremt kontrollbehov. Periodvis är hon lugnare och släpper på kontrollen när hon känner att hon litar på mig. Går i skov.
    Detta tror jag är en av anledningarna till att mammor just har sina barn i större utsträckning.
    Låt papporna ha sina barn på sina och barnens villkor. Bara acceptera att vi är olika. Och tur är väl det. Vad spelar det för roll om barnen inte får ångkokta grönsaker utan istället en färdig fiskgratäng hos sin pappa?

    Nu till ett hett ämne, egentid. Ni som säger att ni inte skulle vilja ha mer egentid ljuger. Jag försöker hitta en balans i mitt liv som fungerar, för alla inblandade. För mig, min son och min sons mamma. Jag jobbar som sagt natt. När jag inte jobbar har jag oftast min son som vaknar sju på morgonen. Jag har därför varit tvungen att vända rätt på dygnet flera gånger i veckan. Det har varit otroligt slitsamt. Nu när jag gått ner i tid med min son har jag mer energi över vilket gynnar min relation till sonen och så får mamman mer kontroll över sitt barn och det övergripande ansvaret, vilket hon vill ha i nuläget. Även om det delvis känns som ett nederlag att inte ha honom halva tiden så känns det okej. Jag har liksom kapitulerat. Jag måste inte till varje pris ha honom halva tiden av ren princip, för att bevisa för mig själv och omvärlden att jag duger som förälder.
    För det vet jag att jag gör och framför allt så vet min son det, att jag duger.

    Alla familjer, splittrade som intakta är unika. Det finns inget patent på en optimal lösning.

    Kram på oss allihopa.
  29. Medlem sedan
    apr 2006
    #15

    du är en eldig filur!

    tagga ner!

    att vilja ha både och, av hartnär allt, är en utopi. en barnslig önskan, men jag förstår den. det är bara det att du får lägga det där resonemanget på hyllan, och strukturera det du kan påverka. det är den (ganska trista) insikten som ingår i vuxenpaketet, sorry. däremot är det inte ett dugg tråkigt att vara vuxen och strukturera sin tillvaro utifrån sitt barns bästa.

    allt det där andra du skriver om att kontrollbehov har ett kön är nonsens.

    du gör naturligtvis som du vill! men när du ber om råd, får du just råd. gör vad du vill med dem.
    A positive attitude may not solve all your problems, but it will annoy enough people to make it worth the effort.
  30. 15
    du är en eldig filur! tagga ner!

    att vilja ha både och, av hartnär allt, är en utopi. en barnslig önskan, men jag förstår den. det är bara det att du får lägga det där resonemanget på hyllan, och strukturera det du kan påverka. det är den (ganska trista) insikten som ingår i vuxenpaketet, sorry. däremot är det inte ett dugg tråkigt att vara vuxen och strukturera sin tillvaro utifrån sitt barns bästa.

    allt det där andra du skriver om att kontrollbehov har ett kön är nonsens.

    du gör naturligtvis som du vill! men när du ber om råd, får du just råd. gör vad du vill med dem.
  31. Medlem sedan
    maj 2010
    #16
    Hehe, ja. Det är nog just det som vore bäst för mig. Att tagga ner. Jag är ganska lättkränkt nuförtiden och intar ofta försvarsposition. Men det är en splittrad tillvaro att hoppa mellan förälder, ungkarlsliv, jobb etc. Jag vill ju bara ha det lite dejligt.
    Men du har nog rätt angående det där vuxenpaketet. Det får bli mitt mål att göra det paketet till ett roligt paket. Jag är trots allt 34 år gammal, kanske dags. Jag kanske inte kan begära att få äta hela kakan i livet. Men så tänker jag i alla fall äta det gottigaste, det där kladdiga i mitten.

    Kraxa på krax.
  32. 16
    Hehe, ja. Det är nog just det som vore bäst för mig. Att tagga ner. Jag är ganska lättkränkt nuförtiden och intar ofta försvarsposition. Men det är en splittrad tillvaro att hoppa mellan förälder, ungkarlsliv, jobb etc. Jag vill ju bara ha det lite dejligt.
    Men du har nog rätt angående det där vuxenpaketet. Det får bli mitt mål att göra det paketet till ett roligt paket. Jag är trots allt 34 år gammal, kanske dags. Jag kanske inte kan begära att få äta hela kakan i livet. Men så tänker jag i alla fall äta det gottigaste, det där kladdiga i mitten.

    Kraxa på krax.
  33. Medlem sedan
    apr 2006
    #17

    som man bakar...

    ...får man äta!
    A positive attitude may not solve all your problems, but it will annoy enough people to make it worth the effort.
  34. 17
    som man bakar... ...får man äta!
  35. Medlem sedan
    mar 2010
    #18
    Det ligger nog lite i det du säger - och jag tror att mycket handlar om ren retorik. Att tala om "egen tid" eller "behov av vila" uppfattas ju som två helt olika saker. Sedan tror jag att barn behöver både omsorgen av mamma och pappa och jag tror också att de kan uppskatta skillnaderna. Vårt förhållningssätt gentemot barnen och de värderingar som vi utgår från i vår fostran kan ju skilja sig oerhört. Sedan tror jag att ett eventuellt kontrollbehov alltid bottnar i en tanke om att alltid "veta bäst" och man vill just det bästa för barnet. Tänk om du skulle börja ifrågasätta om de ångkokta grönsakerna var ekologiskt odlade och att blöjorna inte var allergitestade på djur? Vilken dryg jäkel du skulle kunna förvandlas till ;-). Nä, det är nog viktigt att du vågar vara pappa på just ditt eget sätt och balansen i livet och dina prioriteringar kommer du säkert underfund med så småningom. Det är också bra att du träffar sonen så regelbundet och ofta som du verkar göra, då hinner det ju inte gå så lång tid emellan gångerna.
  36. 18
    Det ligger nog lite i det du säger - och jag tror att mycket handlar om ren retorik. Att tala om "egen tid" eller "behov av vila" uppfattas ju som två helt olika saker. Sedan tror jag att barn behöver både omsorgen av mamma och pappa och jag tror också att de kan uppskatta skillnaderna. Vårt förhållningssätt gentemot barnen och de värderingar som vi utgår från i vår fostran kan ju skilja sig oerhört. Sedan tror jag att ett eventuellt kontrollbehov alltid bottnar i en tanke om att alltid "veta bäst" och man vill just det bästa för barnet. Tänk om du skulle börja ifrågasätta om de ångkokta grönsakerna var ekologiskt odlade och att blöjorna inte var allergitestade på djur? Vilken dryg jäkel du skulle kunna förvandlas till ;-). Nä, det är nog viktigt att du vågar vara pappa på just ditt eget sätt och balansen i livet och dina prioriteringar kommer du säkert underfund med så småningom. Det är också bra att du träffar sonen så regelbundet och ofta som du verkar göra, då hinner det ju inte gå så lång tid emellan gångerna.
  37. RonjaRövardotter
    #19
    Detta inlägg är full av din frustration över kritik från mamman och tjafs ni haft, så jag förstår att dina släktingar och vänner är trötta på att höra detta för mycket.

    Vänd dig i stället till oss, det är skönt att klaga av sig, och vi kan ju strunta i att läsa om detta, till skillnad från dina bekanta

    Det låter väl bra det du skriver om planeringen av ditt liv med sonen och dig själv, så jag var tvungen att läsa ditt första inlägg för att se var problemet låg, förutom tjafs med exet då.

    "Borde jag av ren princip framhålla att jag vill ha honom halva tiden? Eller ska jag satsa på att vara 100% närvarande och en bra pappa under den förkortade tiden jag har honom?"

    Det låter ju som om du svarat på dina frågor själv. Båda föräldrarna ska väl se till att få mesta möjliga tid med sonen, samtidigt som dom ska kunna få lagom vila, tid för arbete och lite fritid.

    Försök att se exets kontrollbehov som att hon försöker vara en bra mamma och vill att sonen ska ha en perfekt tillvaro (inte helt fel, fast orealistiskt).

    Prata med henne lugnt och sansat vid ett lugnt tillfälle, om hennes farhågor över uteblivna ångkokade grönsaker, de positiva sakerna som kanske väger upp detta (ni hinner rita mer tillsammans), och hur du kan lyckas att hålla sonen från vitaminbrist på andra vis. Försök att prata runt sonen och hans behov (vara med pappa, ok mat), och inte vad du eller hon gör eller inte gör.
  38. 19
    Detta inlägg är full av din frustration över kritik från mamman och tjafs ni haft, så jag förstår att dina släktingar och vänner är trötta på att höra detta för mycket.

    Vänd dig i stället till oss, det är skönt att klaga av sig, och vi kan ju strunta i att läsa om detta, till skillnad från dina bekanta

    Det låter väl bra det du skriver om planeringen av ditt liv med sonen och dig själv, så jag var tvungen att läsa ditt första inlägg för att se var problemet låg, förutom tjafs med exet då.

    "Borde jag av ren princip framhålla att jag vill ha honom halva tiden? Eller ska jag satsa på att vara 100% närvarande och en bra pappa under den förkortade tiden jag har honom?"

    Det låter ju som om du svarat på dina frågor själv. Båda föräldrarna ska väl se till att få mesta möjliga tid med sonen, samtidigt som dom ska kunna få lagom vila, tid för arbete och lite fritid.

    Försök att se exets kontrollbehov som att hon försöker vara en bra mamma och vill att sonen ska ha en perfekt tillvaro (inte helt fel, fast orealistiskt).

    Prata med henne lugnt och sansat vid ett lugnt tillfälle, om hennes farhågor över uteblivna ångkokade grönsaker, de positiva sakerna som kanske väger upp detta (ni hinner rita mer tillsammans), och hur du kan lyckas att hålla sonen från vitaminbrist på andra vis. Försök att prata runt sonen och hans behov (vara med pappa, ok mat), och inte vad du eller hon gör eller inte gör.
  39. Medlem sedan
    maj 2004
    #20
    Ojdå! Hos min man röks det inne, mina barn har samma kläder på sig hela veckan hos honom och de duschar naturligtvis inte (det är liksom underförstått), han kollar aldrig i deras skolväskor och kollar deras veckobrev, han ligger naken i sängen hela helgen med sin flickvän medan hennes dotter traskar omkring i lägenheten med vällingflaska i mun och nerpissad blöja, och lägenheten är så skitig att den är en sanitär olägenhet. Våra gemensamma vänner låter inte längre sina barn åka hem till honom... Barnen och alla deras saker stinker - vilket leder till att de blir retade i skolan... Mina barns fröknar i skolan vet vem de ska ringa om de behöver fråga oss föräldrar något genom att titta på barnens hår eller hur skitiga deras kläder är, eller bara genom att ställa sig nära dem så att de känner doften... Det händer att mina barn käkar Ballerinakex till lunch och det är inte alltid det serveras frukost. Ibland ringer mina barn till mig och är ledsna och oroliga för de får inte tag i pappa - ibland måste jag åka dit och hämta dem för att inte jag heller lyckas. Ibland får jag en utskällning för att jag inte förstår att han inte kan svara när han sitter i möte kl 19 på kvällen... Kalla det gärna kontrollbehov - själv skulle jag vilja kalla det att se till barnens grundbehov... Vi har 50/50 umgänge när hans nästintill obefintliga och ändå fullständigt kaotiska ekonomi och känslomässiga läge tillåter det... Och när det funkar så funkar det jättebra, bara alltför sällan... Jag har börjat tröttna nåt så kopiöst på hans ansvarslöshet. Min fd man tog mig för given när vi var gifta och han fortsätter att ta mig för given... Jag har bokat tid för samtal hos Familjerätten för att nån myndighetsperson behöver tala om för honom vad barn behöver för mig lyssnar han inte på - hans offerkofta har vuxit ihop med skinnet... och ändå är min önskan att 50/50 ska funka därför att barnen behöver sin pappa. Tyvärr tror jag snart att deras pappa själv föreslår att han blir helgpappa - jag är så besviken på att han inte begriper sin egen del i detta. Barnen klarar definitivt av att ha två olika liv - men när deras liv hos sin pappa innebär hälso-, välbefinnande- och trygghetsrisker så finns det inget i världen som kommer stoppa mig från att bråka! Det skulle vara fullständigt underbart att ha mina barn hela, hela tiden - jag skulle älska det - men de har en pappa som jag anser SKA ta sin del av sina barns liv och det kommer jag fortsätta kämpa för. Egentid för mig är att umgås med mina underbara ungar. Han försöker sträcka upp sig ibland och det kan funka i nån månad, men faller alltid igenom... och där står jag och räddar situationen åt honom, naturligtvis gör jag ju det - det handlar om barnen!
  40. 20
    Ojdå! Hos min man röks det inne, mina barn har samma kläder på sig hela veckan hos honom och de duschar naturligtvis inte (det är liksom underförstått), han kollar aldrig i deras skolväskor och kollar deras veckobrev, han ligger naken i sängen hela helgen med sin flickvän medan hennes dotter traskar omkring i lägenheten med vällingflaska i mun och nerpissad blöja, och lägenheten är så skitig att den är en sanitär olägenhet. Våra gemensamma vänner låter inte längre sina barn åka hem till honom... Barnen och alla deras saker stinker - vilket leder till att de blir retade i skolan... Mina barns fröknar i skolan vet vem de ska ringa om de behöver fråga oss föräldrar något genom att titta på barnens hår eller hur skitiga deras kläder är, eller bara genom att ställa sig nära dem så att de känner doften... Det händer att mina barn käkar Ballerinakex till lunch och det är inte alltid det serveras frukost. Ibland ringer mina barn till mig och är ledsna och oroliga för de får inte tag i pappa - ibland måste jag åka dit och hämta dem för att inte jag heller lyckas. Ibland får jag en utskällning för att jag inte förstår att han inte kan svara när han sitter i möte kl 19 på kvällen... Kalla det gärna kontrollbehov - själv skulle jag vilja kalla det att se till barnens grundbehov... Vi har 50/50 umgänge när hans nästintill obefintliga och ändå fullständigt kaotiska ekonomi och känslomässiga läge tillåter det... Och när det funkar så funkar det jättebra, bara alltför sällan... Jag har börjat tröttna nåt så kopiöst på hans ansvarslöshet. Min fd man tog mig för given när vi var gifta och han fortsätter att ta mig för given... Jag har bokat tid för samtal hos Familjerätten för att nån myndighetsperson behöver tala om för honom vad barn behöver för mig lyssnar han inte på - hans offerkofta har vuxit ihop med skinnet... och ändå är min önskan att 50/50 ska funka därför att barnen behöver sin pappa. Tyvärr tror jag snart att deras pappa själv föreslår att han blir helgpappa - jag är så besviken på att han inte begriper sin egen del i detta. Barnen klarar definitivt av att ha två olika liv - men när deras liv hos sin pappa innebär hälso-, välbefinnande- och trygghetsrisker så finns det inget i världen som kommer stoppa mig från att bråka! Det skulle vara fullständigt underbart att ha mina barn hela, hela tiden - jag skulle älska det - men de har en pappa som jag anser SKA ta sin del av sina barns liv och det kommer jag fortsätta kämpa för. Egentid för mig är att umgås med mina underbara ungar. Han försöker sträcka upp sig ibland och det kan funka i nån månad, men faller alltid igenom... och där står jag och räddar situationen åt honom, naturligtvis gör jag ju det - det handlar om barnen!
Sidan 1 av 2 12 SistaSista

Liknande trådar

  1. SÅÅ trött på exet!
    By Misell in forum Singelmingel
    Svar: 17
    Senaste inlägg: 2010-11-26, 15:28
  2. Bråk, bråk, bråååk......
    By anonymt namn in forum Föräldraskap
    Svar: 6
    Senaste inlägg: 2009-02-24, 09:54
  3. Bråk bråk och åter bråk
    By Il_Capitana in forum Ordet är fritt
    Svar: 10
    Senaste inlägg: 2008-08-21, 10:57
  4. Trött på exet:/
    By lady666 in forum _0803 Marsbarn
    Svar: 1
    Senaste inlägg: 2007-09-06, 16:34
  5. Blir så trött på exet ibland!
    By cilea in forum Singelmingel
    Svar: 13
    Senaste inlägg: 2005-12-17, 05:02
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar

Faktabank

Artiklar och nyttig information