Skrivet: 2010-05-08, 22:53
#1
Trött på bråk med EXET.
Hej.
Nu är mina kompisar och familj trötta på mitt ältande och lite luttrade vad gäller min relation till mitt ex, alltså mitt barns mamma. Så jag vänder mig härmed till er där framför datamaskinerna och till er visdom och erfarenhet.
Allt gick relativt fort. Jag träffade henne på en grillfest. Strax därpå gjorde vi en långresa ihop. Väl hemma i Malmö var hon gravid, detta efter åtta månader. Graviditeten var inte planlagt men hon bestämde sig dock kvickt för att behålla barnet, då det kändes bra med mig. Jag accepterade detta, med skräckblandad förtjusning. Vår relation var fin, ny och spännande. Men jag tänkte samtidigt, barn? Bara så där, vi hade ju inte ens bott ihop. Hursomhelst så flyttade hon hem till mig och vi byggde en tillvaro ihop. Ju närmre förlossningen vi kom märkte jag hur hennes dominanta sida växte. Jag kände mig styrd och fick många pekpinnar hur jag skulle förhålla mig. Jag började ifrågasätta vår relation för mig själv. Nåväl. Barnet föddes, en pojke. Första veckorna var magiska och vi var en nyfrälst liten familj. Sen på nationaldagen fyra månader senare vände allt. Jag drabbades av en stor kris. Jag fick sömnproblem och ångest. Jag fick en reaktion på allt. På att ha blivit pappa så fort. En sorts kontrollförlust.
Hon klarade inte att se mig så svag. Jag skulle ju vara stark och alltid stå vid hennes sida nu när vi var en familj. Hennes sätt att hantera detta på var att bråka med mig. Jag bråkade tillbaks. Och så bråkade vi lite till. Hon och sonen åkte en period skytteltrafik till hennes föräldrar. Vi gick i parterapi. Utan framgång. Några månader senare flyttade hon hem till en kompis. Sedan skaffade hon en egen lägenhet. Vi har hela tiden haft gemensam vårdnad och delat sonen 50% av tiden.
Det har senaste två åren varit en enda lång berg- och dalbana. Det har varit lugnt en period, samarbetet har fungerat bra. Sen har nån av oss börjat bråka och tagit ut sin frustration på den andre. Emotionellt har det tagit mig längre tid att släppa henne än hon mig. Jag tror att hon är kall och kylig mot mig och vill straffa mig för att det enligt henne var jag som sumpade familjelyckan. Hade jag inte haft min kris eller om hon hade tillåtit mig krisa och gett mig tid att komma igenom den kanske vi hade haft det bra nu. Men... nu är det kört. Det går inte att lappa ihop vår relation igen.
Så vad är mitt problem?
Vår senaste konflikt har lett till att hon bokat in oss till samarbetssamtal hos familjerätten. Den här gången var det jag som började bråka. Detta pga av att jag irriterat mig på att hon är väldigt hård med tider. Att vi ska ha exakt delad tid med sonen och att hon sällan ställer upp och tar sonen när jag behöver komma iväg på nån aktivitet. Varenda timme räknas. Jag däremot har gladeligen ställt upp och hämtat honom från dagis, till läkaren etc på mina "lediga" dagar. Normalt gnabb. Detta var lite föranledningen till bråket. Men det som verkligen utlöste en offensiv från min sida var när jag lämnade över sonen i hennes hem för några helger sen. Hennes nya pojkvän var där (första gången jag träffade honom) och sonen gick direkt och letade efter honom. Det kändes som att komma hem till en familj och anspänningen i luften triggade igång ologiska, emotionella mekanismer i huvudet på mig. Senare samma kväll blev jag full och så slog det slint i huvudet på mig, vilket resulterade i ett antal sms i stil med: "Fuck off!" "Jag ställer inte upp på ett skit" "Ta du vårdnaden med han prettot"
Dagen därpå fick jag ett mail av henne. Där hon ifrågasätter mig som förälder och att hon vägrar ha kontakt med mig och att hon tycker jag ska ha sonen i mindre omfattning framöver. Jag svarade, bad om ursäkt för sms:en, förklarade att jag fortsatt vill ha gemensam vårdnad. Men att jag kan gå med på att ha sonen i mindre utsträckning, så kan jag fokusera mer på jobb, egentid etc. Så nu har jag honom två nätter i veckan.
Men.. nu är jag rädd att jag riskerar att förlora min son. Alltså inte helt. Men tänk om hon får svårt att gå tillbaks till att ha honom halva tiden i framtiden. Att hon vänjer sig vid att ha kontrollen och det övergripande ansvaret för honom. Mitt mardrömsscenario är att jag skulle förlora vårdnaden. Borde jag av ren princip framhålla att jag vill ha honom halva tiden? Eller ska jag satsa på att vara 100% närvarande och en bra pappa under den förkortade tiden jag har honom?