Trots?!

[Anonym]

Hej,

nu undrar jag om nån härinne kan komma med lite råd...

Vi har en fin härlig 3 årig kille som alltid varit ganska lugn och "lätt". Det är han till mångt och mycket fortfarande. Det som förbryllar oss och som vi inte riktigt vet hur vi ska förhålla oss till är att han sticker iväg när vi är ute, han kan t o m springa ut när ytterdörren är öppen, sen springer han bara om det så är i strumplästen.... Han vänder sig inte om ens trots att vi skriker oss blåa. Utanför vårat hus är det en bilväg, en 30 väg i ett villaområde men ändock. Vi har på alla tänkbara sätt försökt förklara vad som kan hända om en bil kommer men han bara skrattar och verkar tycka det är en rolig lek...
Hur mycket förstår en 3 åring egentligen? Är det nån som har nåt råd tar vi tacksamt emot, vi har försökt med allt från kärleksfulla samtal med tårar om hur ledsna vi skulle bli om en bil kulle köra på honom till bestraffningar i form av avbokning av roliga saker tätt i tid.

Tacksam för svar!

[qvinna]

Har inga råd!

Min 3.5 åring förstår sig inte på muta, belöning eller knappt bestraffning. Om någon blir skjuten, säger dom "Oh nej! Aj!", får lite ont och blir lite ledsna. En minut senare är allt bra.

Och det kan vara jättekul att få uppmärksamhet och stränga tillsägelser. Om föräldrarna blir ledsna, är det antagligen någon rolig lek egentligen, så det är också ganska kul. Tänk vad roligt för er kille att han kan göra något som får er att gallskrika, ha spännande samtal med honom och ge honom mycket uppmärksamhet!

Min son har mer eller mindre förstått att det inte är så roligt att få så ont så man gråter, att ligga still länge, länge och inte kunna springa omkring, vilket händer om man blir påkörd av en bil, enligt vad jag har berättat.

En gång stod han utanför ytterdörren och väntade på mig för vi skulle ut. En bil närmade sig, han sprang genast ut mot vägen, och jag gallskrek. Han reagerade inte alls på att jag skrek, och han försökte inte ens vara olydig, tvärt om, han ville bara springa fram till trottoaren framför huset, för jag har sagt åt honom tidigare att man måste vänta där om det kommer någon bil, så det trodde han var bättre än att vänta alldeles utanför ytterdörren. Ett tag ville han också att vi skulle stå länge och vänta på denna trottoar för ingen bil fanns i sikte, han trodde att det måste komma en bil först innan man fick gå över.

Jag pratar alltså om vad hemskt trist det blir om han blir påkörd och måste hålla sig stilla pga brutet ben, håller honom med ett järngrepp i handen, låser alla dörrar och är på honom som en hök.

Litar inte ett dugg på honom i trafiken trots att han inte är så vidlyftig, han är för liten för att förstå vad det handlar om, och minns ju heller inte alla gånger vad man sagt. Och om någon tecknad figur på tv blir påkörd, brukar ju inget hemskt hända ...

[mary poppins]

Mellan varven testar barn (och många vuxna) sitt handlingsutrymme, och jag tycker det kan vara tröttsamt när det blir intensiva perioder, MEN det är ju bara ett sätt för barnet att testa vad det klarar av och vad världen tillåter och det måste ju prövas varefter de utvecklas. Brukar försöka tänka att det är ju ännu mer arbete för de själva.

Det där med att förstå, det gör han kanske på ett plan, men det måste ändå testas igen. Vår äldsta är sex och förstår för det mesta - dvs h*n kan mycket väl glömma bort sig med tex att kolla innan h*n sticker ut från uppfarten. Nästa är fyra och har hyfsad koll, kan mycket väl vara inne i sina egna tankar istället. Treåringen har ingen koll alls utan är fullt upptagen av att h*n klarar allt.