Hej!
Vänder mig till er som har tonåringar. Har på senare tid börjat fundera vad som kommer att hända när tonåringen är vuxen och ska klara sig själv.
Min tonåring som fyller 17 år i år har sent fått diagnosen lindrig utvecklingsstörning och vill förstås inte prata om det eftersom han inte ser sig som någon annan än den har var utan diagnos.
Det jag undrar över är hur han ska klara att bo själv när det gäller ekonomin. Han har absolut ingen känsla för pengar och dess värde hur många gånger man än diskuterar detta. Oavsett om han får hela studiebidraget en gång i månaden eller om han får det uppdelat varje vecka så är pengarna slut inom max 2 dagar. Har han inga pengar så kan han knycka av oss eller sina syskon, vi har dock köpt ett kassaskåp nu där vi förvarar vära värdesaker men det är rätt drygt att aldrig kunna ha något framme utan att riskera att det försvinner. Detta har hänt flertal gånger under åren och vi har konfronterat det men det hjälper inte.
Problem finns också när det gälleratt höra av sig. Utöver studiebidraget så tankar vi hans telefon 1 gång i månaden för att han ska höra av sig om han kommer hem senare än avtalad tid men trots att man kan påminna honom tidigar på dagen så hör han inte alltid av sig om han kommer hem efter kl 24 går lite som han vill nu för tiden. När han var yngre hade han strikta mattider och tider han skulle vara inne och det fungerade lite si och så med enormt tjatande. Nu umgås han med kompisar som är något år äldre och har bil och körkort och de har förmodligen inga tider att passa så därför gör han inte det heller. Han kommer iaf hem och sover varje natt. Vet inte hur mycket energi man ska lägga på det. Det kanske är så att när man nästan är vuxen så kommer man och går lite som man vill.
Vad har ni för åsikter om detta??