en sviktande relation mellan son & mor
Tonåringar
  1. Medlem sedan
    jun 2010
    #1

    en sviktande relation mellan son & mor

    Jag vet att detta är en hemsida för föräldrar men mina problem i min relation mellan mig och min mor som snart gör mig galen och hopplös..så snälla läs igenom hela texten..

    jo det började för 4 år sedan, då jag var i tonåren och skaffade flickvän. innan flickvännen kom in i vår familj så var jag en son som hjälpte till med allt i hemmet och gjorde alla sysslor man kunde göra eftersom jag har 4 syskon och vi är en familj som härstammar från vietnam så jag hade uppfostrats till att göra och lyssna på allt mina föräldrar sade utan att säga emot.

    sedan kom min flickvän in i bilden och hon hade en annan bild av hur en relation mellan förälder och barn så hon fick mig att inse att jag knappt hade gjort det jag velat göra utan bara försökt att inte få stämpeln "ouppfostrad unge" på mig. ja o min flickvän gjorde slut en tid efter men jag hade fortfarande kvar mina egna tankar och åsikter och började numer säga vad jag tyckte och tänkte och ville inte göra familjesysslorna lika ofta mer utan satsade mer på skolan och det sociala. jag var den enda i familjen som våga opponera mot mina föräldrar och fick tex. kämpa för att min mor till slut skulle ge mig månadspeng till mig o mina syskon.

    sen dess har jag fått stämpeln som rebbellen och den ouppfostrade slyngeln som inte respekterade sin mor för att jag hade ett mer svenskt insyn på hur en relation mellan mor och son borde vara.

    efter en tid blev det för mycket för mig och jag kunde inte stå ut med att bli psykad av min mors snack om att hennes vänninors barn e så snälla och respekterande mot sina föräldrar medan jag bara sa emot. min mor sårade mig och fick mig att känna mig dålig och inte ens värd att leva för att jag hade en fri vilja. jag var på gränsen till att bryta ihop och bara vilja dö bokstavligen.

    det var då min mentor kom in i bilden och hjälpte mig upp och jag har bott hos hennes sen dess men kommer hem och hälsar på ibland för att jag känner fortfarande att det är min skyldighet att hjälpa till i hemmet så fort det behövs.
    det är så mina föräldrar har inprintat i mitt huvud. att slava för dom och bli hjärntvättad och göra allt de vill att jag ska göra.

    nu kommer vi till dt stora problemet i min historia...

    det är sommarlov nu och jag ska börja högskolan på KTH som civ ing inom datateknik och det är något jag har kämpat för. och under sommaren har jag då och då försökt att komma hem och hjälpa till så att jag kan fortfarande känna mig som en bra son utan att jag känner mig som en slav. jag har fortfarande min värdighet kvar inom mig och varför ska hon bryta ner mig igen? men nej...när min mor ser att jag e hemma för att hjälpa till av fri vilja så begär hon mer...hon vill att jag ska göra det här och det där och jämför mig med andra. och jag som fortfarande vill njuta av sommaren innan högskolan kommer säger nej till att vakna kl 8 på morgonen för att städa och göra alla andra trädgårdsarbeten och då börjar hon direkt med att gnälla och prata indirekt med en om hur hon är missnöjd med mig och att jag inte bör vara hemma för att jag är en dålig förebild för mina små syskon...hon säger det inte så högt men tillräckligt högt och tillräckligt nära mig för att jag ska höra det. jag som inte tål att höra något utan att börja säga vad jag tycker, börjar då en diskussion som sedan leder till att jag skäller på henne hur hon e så låg som säger sånt endast för att jag ska känna mig värdelös och sedan när jag tänker efter på kvällen så känner jag hur dålig jag mår och önskade att jag aldrig sa emot henne och hellre skulle ha gjort alla de saker hon bad om istället eftersom hon fostrade mig sen barnsben och man kan ju inte återgälda det ens föräldrar har gjort för en. så är det iaf inom den vietnamesiska kulturen...

    jag vet inte hur jag ska agera och gör och tänka för att känna att jag är en bra son...jag vet inte om de beslut jag tar är rätt eller fel enligt folk...utan allt jag hör är att min mor tycker jag är oduglig fastän jag har kämpat för att nå det jag tror är vad en bra son ska göra typ som en akademisk utbildning, respekt för sig själv och andra människor, helt enkelt leva som en god medmänniska.

    hjälp mig...
  2. 1
    en sviktande relation mellan son & mor Jag vet att detta är en hemsida för föräldrar men mina problem i min relation mellan mig och min mor som snart gör mig galen och hopplös..så snälla läs igenom hela texten..

    jo det började för 4 år sedan, då jag var i tonåren och skaffade flickvän. innan flickvännen kom in i vår familj så var jag en son som hjälpte till med allt i hemmet och gjorde alla sysslor man kunde göra eftersom jag har 4 syskon och vi är en familj som härstammar från vietnam så jag hade uppfostrats till att göra och lyssna på allt mina föräldrar sade utan att säga emot.

    sedan kom min flickvän in i bilden och hon hade en annan bild av hur en relation mellan förälder och barn så hon fick mig att inse att jag knappt hade gjort det jag velat göra utan bara försökt att inte få stämpeln "ouppfostrad unge" på mig. ja o min flickvän gjorde slut en tid efter men jag hade fortfarande kvar mina egna tankar och åsikter och började numer säga vad jag tyckte och tänkte och ville inte göra familjesysslorna lika ofta mer utan satsade mer på skolan och det sociala. jag var den enda i familjen som våga opponera mot mina föräldrar och fick tex. kämpa för att min mor till slut skulle ge mig månadspeng till mig o mina syskon.

    sen dess har jag fått stämpeln som rebbellen och den ouppfostrade slyngeln som inte respekterade sin mor för att jag hade ett mer svenskt insyn på hur en relation mellan mor och son borde vara.

    efter en tid blev det för mycket för mig och jag kunde inte stå ut med att bli psykad av min mors snack om att hennes vänninors barn e så snälla och respekterande mot sina föräldrar medan jag bara sa emot. min mor sårade mig och fick mig att känna mig dålig och inte ens värd att leva för att jag hade en fri vilja. jag var på gränsen till att bryta ihop och bara vilja dö bokstavligen.

    det var då min mentor kom in i bilden och hjälpte mig upp och jag har bott hos hennes sen dess men kommer hem och hälsar på ibland för att jag känner fortfarande att det är min skyldighet att hjälpa till i hemmet så fort det behövs.
    det är så mina föräldrar har inprintat i mitt huvud. att slava för dom och bli hjärntvättad och göra allt de vill att jag ska göra.

    nu kommer vi till dt stora problemet i min historia...

    det är sommarlov nu och jag ska börja högskolan på KTH som civ ing inom datateknik och det är något jag har kämpat för. och under sommaren har jag då och då försökt att komma hem och hjälpa till så att jag kan fortfarande känna mig som en bra son utan att jag känner mig som en slav. jag har fortfarande min värdighet kvar inom mig och varför ska hon bryta ner mig igen? men nej...när min mor ser att jag e hemma för att hjälpa till av fri vilja så begär hon mer...hon vill att jag ska göra det här och det där och jämför mig med andra. och jag som fortfarande vill njuta av sommaren innan högskolan kommer säger nej till att vakna kl 8 på morgonen för att städa och göra alla andra trädgårdsarbeten och då börjar hon direkt med att gnälla och prata indirekt med en om hur hon är missnöjd med mig och att jag inte bör vara hemma för att jag är en dålig förebild för mina små syskon...hon säger det inte så högt men tillräckligt högt och tillräckligt nära mig för att jag ska höra det. jag som inte tål att höra något utan att börja säga vad jag tycker, börjar då en diskussion som sedan leder till att jag skäller på henne hur hon e så låg som säger sånt endast för att jag ska känna mig värdelös och sedan när jag tänker efter på kvällen så känner jag hur dålig jag mår och önskade att jag aldrig sa emot henne och hellre skulle ha gjort alla de saker hon bad om istället eftersom hon fostrade mig sen barnsben och man kan ju inte återgälda det ens föräldrar har gjort för en. så är det iaf inom den vietnamesiska kulturen...

    jag vet inte hur jag ska agera och gör och tänka för att känna att jag är en bra son...jag vet inte om de beslut jag tar är rätt eller fel enligt folk...utan allt jag hör är att min mor tycker jag är oduglig fastän jag har kämpat för att nå det jag tror är vad en bra son ska göra typ som en akademisk utbildning, respekt för sig själv och andra människor, helt enkelt leva som en god medmänniska.

    hjälp mig...
  3. Medlem sedan
    jun 2007
    #2

    Du behöver eg inte hennes gillande

    och utan att slå knut på ditt eget jag så kan du inte få det. För mig känns det som om du måste göra ett val.. minimera kontakten med din mor och må bra (det är bara ditt eget samvete du behöver ta itu med här)
    Eller också så böjer du dig och gör som hon vill men mår dåligt.

    Du håller på att bryta dig loss och det är faktiskt bara sunt
    Bara måste...... allt....
  4. 2
    Du behöver eg inte hennes gillande och utan att slå knut på ditt eget jag så kan du inte få det. För mig känns det som om du måste göra ett val.. minimera kontakten med din mor och må bra (det är bara ditt eget samvete du behöver ta itu med här)
    Eller också så böjer du dig och gör som hon vill men mår dåligt.

    Du håller på att bryta dig loss och det är faktiskt bara sunt
  5. Medlem sedan
    jun 2010
    #3
    tack för ditt svar, jag vet att det jag måste göra är att kontakta henne mindre men det är så svårt när man har blivit uppfostrad till att vörda och respektera sina föräldrar och det har fått mig att alltid trycka ner mig själv och låta henne göra så som hon vill..och det är svårt att motstå att göra som hon vill när hon börjar gråta och säger hur olycklig hon är och än värre när hon hela dagarna har en buddhistist dvd som hon har på, på högsta volym för att man ska höra hur munken säger att man ska vara si och så mot sina föräldrar. jag vet att det är hjärntvättande men vad kan jag göra för att hon ska fatta att om man följer munkens tips och råd så blir man som en robot och bara slavar för sin mor utan att ha sina egena åsikter på saker och ting.

    dessutom säger hon att min far klagar på att nu när jag har sommarlov så hjälper jag inte till ett dug i hemmet och bara sover till 11 på förmiddagen och sen kommer en liten stund för att klippa gräset eller något annat smågöra.
    på ett sätt känner jag mig skyldig till att göra det men på ett annat sätt så känner jag att jag inte behöver göra det för jag bor inte hemma utan jag bor hos mina fosterföräldrar som förstår hur det är att vara ung och nyss gått ut skolan och utan att ta ett sabbatsår börja högskolan till hösten. så det är klart jag vill ha varenda dag av mitt sommarlov.

    dessutom så klagar mamma på hur hon har offrat för mig genom att fixa min student grillparty, och min födelsedag osv. medan mina fosterföräldrar klagar inte ens för att jag har bott hos dom i 4 år och ställt upp för mig utan att ha krävt något annat i gengäld...

    detta är sjukt svårt för mig att hantera hur jag än försöker...
    hopplöst.
  6. 3
    tack för ditt svar, jag vet att det jag måste göra är att kontakta henne mindre men det är så svårt när man har blivit uppfostrad till att vörda och respektera sina föräldrar och det har fått mig att alltid trycka ner mig själv och låta henne göra så som hon vill..och det är svårt att motstå att göra som hon vill när hon börjar gråta och säger hur olycklig hon är och än värre när hon hela dagarna har en buddhistist dvd som hon har på, på högsta volym för att man ska höra hur munken säger att man ska vara si och så mot sina föräldrar. jag vet att det är hjärntvättande men vad kan jag göra för att hon ska fatta att om man följer munkens tips och råd så blir man som en robot och bara slavar för sin mor utan att ha sina egena åsikter på saker och ting.

    dessutom säger hon att min far klagar på att nu när jag har sommarlov så hjälper jag inte till ett dug i hemmet och bara sover till 11 på förmiddagen och sen kommer en liten stund för att klippa gräset eller något annat smågöra.
    på ett sätt känner jag mig skyldig till att göra det men på ett annat sätt så känner jag att jag inte behöver göra det för jag bor inte hemma utan jag bor hos mina fosterföräldrar som förstår hur det är att vara ung och nyss gått ut skolan och utan att ta ett sabbatsår börja högskolan till hösten. så det är klart jag vill ha varenda dag av mitt sommarlov.

    dessutom så klagar mamma på hur hon har offrat för mig genom att fixa min student grillparty, och min födelsedag osv. medan mina fosterföräldrar klagar inte ens för att jag har bott hos dom i 4 år och ställt upp för mig utan att ha krävt något annat i gengäld...

    detta är sjukt svårt för mig att hantera hur jag än försöker...
    hopplöst.
  7. Medlem sedan
    jun 2007
    #4

    Men du kan inte ändra på henne

    eller på din far. Man kan aldrig någonsin ändra på en annan människa.. den enda man kan påverka är sig själv.. Och det är inte alltid värt det...
    Bara måste...... allt....
  8. 4
    Men du kan inte ändra på henne eller på din far. Man kan aldrig någonsin ändra på en annan människa.. den enda man kan påverka är sig själv.. Och det är inte alltid värt det...
  9. Medlem sedan
    mar 2008
    #5
    Jag tror att i grunden vill du inte bryta med din mor, din kultur och resten av din familj, men du har ett behov av viss distans för att skapa en egen självkänsla och identitet.

    Finns det någon som din mamma respekterar, som har levt länge i väst och kan medla i denna kulturkrock? Någon som kan få henne at förstå värdet av att du satsar på en utbildning och sedan få ett bra jobb..

    Är hon rädd att förlora den nära kontakten med dig?
  10. 5
    Jag tror att i grunden vill du inte bryta med din mor, din kultur och resten av din familj, men du har ett behov av viss distans för att skapa en egen självkänsla och identitet.

    Finns det någon som din mamma respekterar, som har levt länge i väst och kan medla i denna kulturkrock? Någon som kan få henne at förstå värdet av att du satsar på en utbildning och sedan få ett bra jobb..

    Är hon rädd att förlora den nära kontakten med dig?
  11. Medlem sedan
    aug 2000
    #6
    Du måste vara stolt över dig själv! Du har lyckats ta dig igenom skolan och kommit in på högskolan. Du har lyckats ta till dig av det svenska samhället och kunnat genomskåda vad som är ditt kulturella arv och vad som är din egen identitet. Om din mamma väljer att inte vara stolt över dig så är det hennes val. Skriv ett brev till henne och berätta att du är stolt över vad du har åstadkommit och att du älskar henne men inte orkar höra på hennes gnäll. Välkomna henne tillbaka när hon kan respektera dig och dina val och släpp henne sedan. Din mammas bild av den gode sonen är inte något som hjälper dig till att kunna bli vad du vill och till att du ska kunna göra vad du vill med ditt liv. Hon måste leva sitt eget och inte låta er barn göra det åt henne.
  12. 6
    Du måste vara stolt över dig själv! Du har lyckats ta dig igenom skolan och kommit in på högskolan. Du har lyckats ta till dig av det svenska samhället och kunnat genomskåda vad som är ditt kulturella arv och vad som är din egen identitet. Om din mamma väljer att inte vara stolt över dig så är det hennes val. Skriv ett brev till henne och berätta att du är stolt över vad du har åstadkommit och att du älskar henne men inte orkar höra på hennes gnäll. Välkomna henne tillbaka när hon kan respektera dig och dina val och släpp henne sedan. Din mammas bild av den gode sonen är inte något som hjälper dig till att kunna bli vad du vill och till att du ska kunna göra vad du vill med ditt liv. Hon måste leva sitt eget och inte låta er barn göra det åt henne.
  13. Medlem sedan
    nov 2004
    #7
    Som svensk fastnar jag på konceptet att du ska återgälda allt dina föräldrar gjort för dig och jag undrar om det inte är där den stora kulturkrocken ligger.

    För mig är barn en gåva och deras existens gör mitt liv rikt och meningsfyllt - aldrig att de skulle behöva återgälda blöjbyten och vaknätter, jag fick ju krama deras goa små kroppar och njuta av deras doft. Barnen har alltid gett mig mer glädje än besvär och därför är idén att de skulle behöva tacka mig för sin uppväxte så främmande.

    Du som växer upp bland svenska jämnåriga men med andra värderingar i hemmet hamnar ju i en svår mellansits - precis som dina föräldrar.

    För att ni ska nå fram till varandra kanske det är fruktbart om du funderar över din mors uppväxt, de normer hon har var helt oemotsagda när hon växte upp. Till skillnad från dig hade hon ju ingen motbild som tvingade henne att reflektera kring vem som ska vara tacksam för vad i en familj. Hon har antagligen uppfostrats på det vis hon försökt uppfostra dig och du kan nog bara först henne utifrån det synsättet. Hon älskar dig antagligen lika mycket som jag älskar mina barn men hon har andra sätt att visa det. Hon har definitivt andra förväntningar på dig än vad svenska föräldrar har på sina barn och det är det som gör det så svårt för er.

    Kan du spalta upp skillnaderna i det vietnamesiska synsättet och det svenska? Kan du och din mor prata om detta? Jag tror att du vet mycket mer om det svenska än hon och du måste kanske förklara och berätta rätt mycket.

    Jag kan tipsa er båda om att läsa Jesper Juuls böcker. Han är dansk men beskriver ett (av många) skandinaviska synsätt - själv älskar jag hans tankar och de ger mig stor inspiration som förälder. Boken "Ditt kompetenta barn" är en bra början.

    Jag vet inte om du bor i Sthlm, men när du börjar på KTH så är du välkommen att messa mig privat om du känner dig ensam. Jag bor i Sthlm, min man är civ. ingenjör (data) och jag har två barn i övre tonåren som jag är mäkta stolt över! Känns som att vi har en del gemensamt

    Jag har den stora gåvan att få vara förälder två gånger i samma liv eftersom jag ocks har en lite trering. Oj, vad jag har lärt mig mycket om mig själv genom mina barn. Du har nog mycket att lära dina föräldrar

    Hoppas ni finner varandra - om inte så är det viktigt att du hittar dina egna gränser för jag tror att din mamma alltid kommer vilja ha mer än vad du rimligtvis kan ge och det tär...
  14. 7
    Som svensk fastnar jag på konceptet att du ska återgälda allt dina föräldrar gjort för dig och jag undrar om det inte är där den stora kulturkrocken ligger.

    För mig är barn en gåva och deras existens gör mitt liv rikt och meningsfyllt - aldrig att de skulle behöva återgälda blöjbyten och vaknätter, jag fick ju krama deras goa små kroppar och njuta av deras doft. Barnen har alltid gett mig mer glädje än besvär och därför är idén att de skulle behöva tacka mig för sin uppväxte så främmande.

    Du som växer upp bland svenska jämnåriga men med andra värderingar i hemmet hamnar ju i en svår mellansits - precis som dina föräldrar.

    För att ni ska nå fram till varandra kanske det är fruktbart om du funderar över din mors uppväxt, de normer hon har var helt oemotsagda när hon växte upp. Till skillnad från dig hade hon ju ingen motbild som tvingade henne att reflektera kring vem som ska vara tacksam för vad i en familj. Hon har antagligen uppfostrats på det vis hon försökt uppfostra dig och du kan nog bara först henne utifrån det synsättet. Hon älskar dig antagligen lika mycket som jag älskar mina barn men hon har andra sätt att visa det. Hon har definitivt andra förväntningar på dig än vad svenska föräldrar har på sina barn och det är det som gör det så svårt för er.

    Kan du spalta upp skillnaderna i det vietnamesiska synsättet och det svenska? Kan du och din mor prata om detta? Jag tror att du vet mycket mer om det svenska än hon och du måste kanske förklara och berätta rätt mycket.

    Jag kan tipsa er båda om att läsa Jesper Juuls böcker. Han är dansk men beskriver ett (av många) skandinaviska synsätt - själv älskar jag hans tankar och de ger mig stor inspiration som förälder. Boken "Ditt kompetenta barn" är en bra början.

    Jag vet inte om du bor i Sthlm, men när du börjar på KTH så är du välkommen att messa mig privat om du känner dig ensam. Jag bor i Sthlm, min man är civ. ingenjör (data) och jag har två barn i övre tonåren som jag är mäkta stolt över! Känns som att vi har en del gemensamt

    Jag har den stora gåvan att få vara förälder två gånger i samma liv eftersom jag ocks har en lite trering. Oj, vad jag har lärt mig mycket om mig själv genom mina barn. Du har nog mycket att lära dina föräldrar

    Hoppas ni finner varandra - om inte så är det viktigt att du hittar dina egna gränser för jag tror att din mamma alltid kommer vilja ha mer än vad du rimligtvis kan ge och det tär...
  15. Anonym
    #8
    Visst - tonåringar och unga vuxna kan vara en smula för självupptagna... men jag tycker att det verkar som om det kan finnas en annan orsak till er dåliga relation.

    Det är kanske inte alls ett kulturellt problem du har. Jag tror inte det. Jag tror inte att emotionell misshandel är en del av en kultur. Kultur är något annat. Jag har inget proffessionellt kunnande om relationer men har upplevt och upplever alltjämt min beskärda del och tror att jag har ett bra tips att komma med.

    Jag tycker att du ska ta en titt på den här sajten -> http://vuxnabarn.narcissism.nu/forum/portal.php

    Länk till artikel på samma sajt -> http://vuxnabarn.narcissism.nu/blog/...ska-foraldrar/

    Där finns fler artiklar som kan vara läsvärda om man tycker att man känner igen sig.

    Jag hoppas att det är något annat problem ni har.
  16. 8
    Visst - tonåringar och unga vuxna kan vara en smula för självupptagna... men jag tycker att det verkar som om det kan finnas en annan orsak till er dåliga relation.

    Det är kanske inte alls ett kulturellt problem du har. Jag tror inte det. Jag tror inte att emotionell misshandel är en del av en kultur. Kultur är något annat. Jag har inget proffessionellt kunnande om relationer men har upplevt och upplever alltjämt min beskärda del och tror att jag har ett bra tips att komma med.

    Jag tycker att du ska ta en titt på den här sajten -> http://vuxnabarn.narcissism.nu/forum/portal.php

    Länk till artikel på samma sajt -> http://vuxnabarn.narcissism.nu/blog/...ska-foraldrar/

    Där finns fler artiklar som kan vara läsvärda om man tycker att man känner igen sig.

    Jag hoppas att det är något annat problem ni har.

Liknande trådar

  1. Sviktande hälsa :(
    By Freja08 in forum Ordet är fritt
    Svar: 9
    Senaste inlägg: 2009-10-20, 21:58
  2. Dag 37 + sviktande motivation/energi
    By netzz in forum Vikt
    Svar: 3
    Senaste inlägg: 2009-03-06, 07:56
  3. Sviktande jobbmoral...nån mer?
    By mippan in forum _0807 Julibarn
    Svar: 7
    Senaste inlägg: 2008-05-06, 13:24
  4. Vad har du för relation....
    By mariagon in forum Kärlek & relationer
    Svar: 20
    Senaste inlägg: 2008-01-10, 14:48
  5. Sviktande erektion?
    By orolig och anonym in forum Pappasnack
    Svar: 1
    Senaste inlägg: 2008-01-09, 15:33
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar

Faktabank

Artiklar och nyttig information